Julkalendern 2017 - Del 28

*
Lake Hydra, Minnesota
Måndag, 28 December 2009.

Kyle satt länge på sängen och beundrade sin födelsedagspresent: morfars gamla baseball-grejer.
"Jag slår vad om att du längtar till våren, så att du kan prova grejerna." log Coral.
Kyle log tillbaka mot sin syster och nickade ivrigt.
"Fast en del av mig vill låta sakerna vara som dom är... du vet, eftersom morfar var den som använde dom sist..."
Pojken såg sorgsen ut när han tänkte på sin älskade morfar som han saknade så mycket.
Morfar Harry, hade dött 2 ½ år tidigare och saknaden var fortfarande lika stor för hans barnbarn. Kyle trodde att sorgen aldrig skulle försvinna.
Coral satte sig intill Kyle och lade armen om honom.
"Jag förstår att du känner så. Men jag vet att morfar skulle vilja att du spelar baseball med utrustningen som han brukade använda - han skulle bli så glad då."
Flickan log.
"Han skulle nog säga: 'Detta är inte prylar som hör hemma på nåt museum, det är sport-prylar som ska användas och föra med sig glädje'."
Kyle nickade och svalde gråten.
"Ja, du har rätt syrran. Jag kan verkligen höra morfar säga så."
Coral kramade sin bror.

Lizzie knackade på dörren och kikade in i rummet.
"God morgon, älsklingar."
Hon gick fram till sängen och gav Kyle en stor kram.
"Grattis på födelsedagen, lilla gubben!"
"Tack Lizzie!" log Kyle och kramade sin styvmamma.
Sedan kramade Lizzie om Coral också.
"Är det nån som vill ha lite våfflor och varm choklad till frukost?"
Det vill både Kyle och Coral ha. Syskonen följde med Lizzie till köket, där en mumsig födelsedagsfrukost väntade.

På köksbordet stod inte bara frukosten framdukad, där fanns också flera paket.
Kyle stod länge och såg beundrande och överraskad på allt.
Till slut skrattade hans pappa
"Ska du bara stå där hela morgonen...?" sa han och och puffade mjukt fram sin son till bordet. "Ät och öppna dina presenter."
Kyle skrattade lite.
"Jag... jag blev bara lite..."
"Överväldigad?" föreslog Lizzie och strök honom över håret.
Kyle nickade.
"Mmmm..."
Coral tog ett av paketen från bordet och gav det till sin bror.
"Från mig."
Kyle såg förvånat på henne.
"Men jag har ju redan fått present av dig...?"
Coral log.
"Men baseball-grejerna var ju egentligen från morfar. Detta är bara från mig."
Kyle öppnade paketet och stirrade på den lilla asken.
"En digitalklocka! En vattentät!"
Coral nickade glatt.
"Ja... du har ju lättare för digitala siffror och så simmar du mycket, så jag tyckte det var en passande grej att ge dig. Och nu behöver du inte förstöra fler klockor." sa hon och puffade sin bror i sidan.
Kyle fnissade. En gång hade han glömt att han hade klocka på sig när han skulle simma och så hade den klockan blivit förstörd. Nu skulle han inte behöva tänka på sådant mer.
"Tack syrran! Den är jättefin!"
Han studerade klockan, strök med fingrarna över urtavlans glas och kände på det lena silikonarmbandet.
"Den har alarm och stoppur också! Cool! Och jag älskar färgen!"
Turkosblå, som vattnet i simbassänger. En av Kyles favoritfärger.
Coral skrattade ömt åt sin yngre brors glädje och kramade honom.
"Jag visste väl att du skulle tycka om den."

De åt frukost och sedan öppnade Kyle resten av sina presenter.
"Jag har en liten överraskning till dig, grabben." meddelade fadern. "När du har gjort dig i ordning tänkte jag att vi skulle gå ut och åka lite snöskoter."
Kyle sken upp igen.
"Cool!"
Robert Collins skrattade och rufsade om pojkens hår.
"Jag tänkte väl att skoter var nåt för dig. Du och jag åker på en och tjejerna på den andra." sa han och nickade mot sin dotter och sin sambo.
"Det blir en super-bra dag!" sa Kyle.

(Fristående) fortsättning på Födelsedag vid Lake Hydra

Julkalendern 2017 - Del 24

*
Lake Hydra, Minnesota
Torsdag, 24 December 2009.

Sent på julaftonskvällen satt 15-åriga födelsedagsbarnet Coral och hennes (snart) 14-årige bror Kyle på en varm filt vid brasan och mumsade på popcorn medan de lyssnade på Lizzie som läste en spännande julberättelse.
Bättre avslut på sin födelsedag kan man inte få, tänkte Coral och myste.

När Lizzie läst klart såg hon på Coral och Kyles pappa och log finurligt.
"Vi har ju en överraskning till en viss person här..." sa hon hemligt.
Robert Collins log och nickade.
"Ja, det har vi ja. Klä på er varmt så går vi ut."
Coral och Kyle såg förvånade på sin far och sedan på deras styvmamma.
"Men det är ju nästan midnatt..." sa Coral.
Pappa lade armen om henne.
"Jaha, får du inte stanna uppe sent eller?" skrattade han. "Hoppa i varma kläder nu, så ni inte fryser rumporna av er."
Alla klädde sig varmt och gick ut ur stugan.
Just som Robert låste dörren hördes bjällerklang och en släde stannade till utanför stugan.
Förvånad klättrade Coral upp i släden. Hennes bror satte sig intill henne, medan fadern och Lizzie slog sig ner mittemot.
"Vad ska hända nu?" frågade Coral.
"Du får se, prinsessan." log hennes pappa.

De åkte en stund, tills de kom till en hög klippa som låg ovanför en bottenfryst sjö.
Detta var en av Corals favoritplatser. Utsikten var vidunderligt vacker och här uppe kunde man alltid få se en sagolik stjärnhimmel.
Den lilla familjen klev ur släden och Robert sa att nu skulle de hålla ögon en på himlen.
Alla spanade uppåt.
Snart pekade Robert.
"Ser ni den stjärnan där?"
Alla nickade.
Robert höll om Coral.
"Det är din stjärna."
"Va?"
Coral stirrade på honom och sedan på stjärnan.
"Du menar... du har köpt den?"
Pappa nickade.
"Ja... du har ju alltid tjatat om att få en sån så jag tyckte det var dags nu. Grattis på födelsedagen, min lilla flicka."

Coral kunde knappt förstå att hennes pappa hade gjort en sån här fin sak för henne.
Det här var ju mannen som brukade skrika åt henne och Kyle och hota och slå dem... Och nu hade han han köpt en stjärna till henne - något hon önskat sig sedan hon var liten...!
Lizzie är helt fantastisk...! tänkte hon. Hon har gjort pappa till en helt annan människa sedan hon kom till oss. Jag kommer alltid att älska henne för det!
Alla känslor rann över och Coral började gråta.
"Tack pappa." fick hon fram. "Det är en jättefin stjärna."
"Du är också jättefin, Coral Joy." sa Robert ömt.
De blickade upp mot stjärnhimlen igen, såg på den länge i tystnad och ren beundran.
Kyle kramade sin syster.
"Grattis, stjärnflickan." sa han och log ömt.
"Tack lillebror." svarade Coral och besvarade kramen.
Den här födelsedagen hade blivit fin och minnesvärd. Och Coral skulle aldrig glömma tacksamheten hon kände för det.

Fristående fortsättning på Jul hos Coral & Kyle – del 1-6
*

Intensity - 8

*
Kyle visade Ashlee det fullständigt felaktiga talet med tåget och bussen och Corals lösning.
Ashlee fnissade åt det och hon verkade genast piggare.

Snart satt Ashlee, Kyle, Max och Shirley och fnissade och småpratade.
Mrs. Rice misstänkte att deras prat inte alls hade med matematik att göra, men hon lät dem hållas.
Så länge de inte störde någon annan eller halkade efter kunde de få sitta och fnissa en stund.
Särskilt för Kyle och Ashlees skull; de kämpade alltid så hårt att de gott kunde få ta en liten paus.
*

Intensity - 7

*
Ashlee hade en dålig dag.
Hennes OCD verkade ha blivit värre nu under våren och den här morgonen hade hon kommit en halvtimme för sent till första lektion på grund av sina tvångstankar, som innebar att räkna trappsteg i skol-entréns stora trappa på ett speciellt sätt.
Den här morgonen hade tvångstankarna även tvingat henne till att räkna elevernas skåp på höger sida av korridoren.

Som tur var var Mrs. Rice en mycket vänlig och förstående kvinna som väldigt väl kände till Ashlees problem.
”Hur är det med dig idag, lilla gumman?” frågade Mrs. Rice.
Ashlee ryckte på axlarna.
Hon såg redan ganska trött ut och Mrs. Rice tyckte så synd om henne, att tyckte inte att flickan skulle behöva sitta och kämpa med sin mattebok i två timmar.
”Orkar du räkna nåt?” frågade Mrs. Rice mjukt. ”Eller vill du vila lite?”
Ashlee skakade på huvudet, drog till sig sin mattebok och satte igång med räkningen.
*

Intensity - 6

*
Kyles mattelärare Mrs. Rice fick sig ett gott skratt nästa dag när Kyle visade det felaktiga mattetalet och hon gillade Corals lösning.
”Jag gillar hur din syster och du tänker. Ni får guldstjärna båda två.” sa Mrs. Rice leende och gav Kyle en liten blinkning.
Kyle log tillbaka.
Sedan såg han ut att fundera på något.
”Mrs. Rice… är det nåt fel på min hjärna? Jag menar, är jag dum på nåt sätt?”
”Men kära vännen…!” utbrast Mrs. Rice, nästan förskräckt. ”Så får du inte säga. Du är absolut inte dum! Tvärtom; du är en väldigt intelligent pojke, Kyle."
Kyle log ett litet blygt leende, generad av berömmet.
"Du råkar bara ha svårt för matematik," fortsatte Mrs. Rice. "men du är inte dum för det. Har någon sagt det till dig?”
Kyle tvekade.
Till slut skakade han på huvudet.
”Nej.” ljög han.
”Det var tur det.” sa Mrs. Rice. ”Om säger någon att du är dum ska de få med mig att göra.”
Kyle log.
”Tack Mrs. Rice.”
*

Intensity - 5

*
”Mrs. Rice ger dig nog guldstjärna om du löser talet.” sa Coral.
”Mmmm, säkert Cor.” log Kyle. ”Som om det där skulle gå att lösa…”
”Vore kul om det gick.” sa Coral.
Och plötsligt sken Coral upp, som om hon fått en riktigt bra idé.
”Jo, det går att lösa!”
Kyle såg klentroget på henne.
”Vänta så ska jag visa dig.” sa Coral finurligt.
Hon klottrade ner något på ett papper.
”Ta da!” sa hon triumferande efter en stund.

Tåget från Blue Creek avgår klockan 17:20.
Det är framme vid Stillwater station klockan 18:30.
Ta sedan bussen från Stillwater klockan 18:45.
Du är framme i Clearwater klockan 19:50.

”Jag räknade inte in hur fort tåget går…” sa Coral med en lätt axelryckning. ”Men så där kan man faktiskt ta sig till Clearwater och tiderna stämmer.”

”Du är knäpp.” fnissade Kyle och petade Coral i sidan. ”Men tack för att du fick mig på bättre humör.”
”Any time, lillebror.” log Coral och kramade honom.
*

Intensity - 4

*
”Jag hatar läxor!” stönade Kyle en halvtimme senare. ”Den som uppfann matte borde straffas.”
”Jag håller med dig.” skrattade Coral.
Hon ställde sig intill sin bror som satt på sin skrivbordsstol.
”Kan jag hjälpa dig?”
”Ja tack.” muttrade Kyle.
Han sköt över matteboken till Coral.
”Vem bryr sig hur lång tid det tar för ett tåg att åka från Blue Creek till Stillwater?” sa Kyle trött.
Coral gav honom ett sympatiskt leende.
”Den som ska åka till Stillwater kanske?” sa hon.
Kyle suckade.

Coral började plötsligt fnissa.
”Vad är det som är så kul?” undrade Kyle.
Coral pekade på talet som Kyle kämpade med.
”Lyssna på det här.”
Coral läste högt ur matteboken:

Ett tåg till Stillwater lämnar Blue Creek station klockan 17:20
och kör 80 kilometer i timmen.
När är bussen framme i Clearwater?

Kyle började också skratta.
”Say what...?! Varifrån kom bussen?! Och Clearwater…? Tåget skulle väl till Stillwater?”
”Inte så konstigt att du blev förvirrad av det här talet, Kyle...” skrattade Elaine.
”Exakt!” skrattade Coral. ”Det är inte rätt nånstans!”
”Det tåget skulle inte jag vilja åka.” sa Kyle.
*

Intensity - 3

*
”Om du är klar med utfrågningen nu ska jag göra mina läxor.” sa Kyle.
”Läxor… sånt är för småbarn.” stönade Steven.
Sedan gav han Kyle ett litet illvilligt flit.
”Visst ja - du är ju en småunge!”
Kyle smålog och skakade på huvudet.
”Sa du nåt nyss, Steven...? Jag tyckte jag hörde ett irriterande surrande.”
Steven såg sur ut och lämnade rummet.

”Förstår ni att jag blir galen på honom!” utbrast Elaine när Steven var utom hörhåll.
Coral log och nickade.
Elaine suckade.
”Varför kan jag inte få ha dig som lillebror, Kyle?”
Kyle fnissade.
”Det får du. Flytta hit.”
*

Intensity - 2

*
”Men kom igen nu Kyle...” suckade Steven. ”Har du och din tjej ni nått ‘second base’?”
Kyle funderade på om han kunde Baseball-metaforerna.
First base var att kyssas, second base var hångel, eller kanske till och med mer, om han inte mindes helt fel.
Kyle skakade på huvudet igen.
”För det första är vi bara kompisar…”
”Ja säkert…” sa Steven.
Kyle blängde lite på Steven och fortsatte:
”Och för det andra är vi kanske lite för unga för... såna grejer...”
Steven skrockade och skakade på huvudet.
”Du är verkligen en liten unge, Kyle. Jag nådde second base med min tjej när jag var tolv!”
Kyle rullade med ögonen.
”Så fantastiskt.” mumlade han torrt.
Steven gav sin yngre kusin en medlidsam klapp på huvudet.
”Kyle, när du blir stor kommer du inse hur kul det är att hångla med sin tjej.”
”Och när du blir stor kommer du att inse att det finns viktigare saker här i livet.” kontrade Kyle.
Coral log mot sin lillebror och Elaine kvävde ett skratt.
*

Intensity - 1

Blue Creek.
Maj 2010

Steven såg på ett foto av Kyle och Ashlee som satt uppe på väggen i Coral och Kyles rum.
”Är det där din tjej?” flinade Steven.
”Det är min bästa tjej-kompis.” svarade Kyle.
”Tjej-kompis, men gud så himla gulligt.” skrockade Steven. ”Men kom igen Kyle, har du kysst henne?”
Kyle skakade på huvudet.
”Nja… hon kysste mig, på Nyårsafton.” mumlade han lite generat.
Coral fnissade. Hon mindes hur uppspelt, nervös och generad hennes lillebror hade blivit på Nyårsafton så fort hon nämnde Ashlee.
Kyle räckte ut tungan åt sin syster.
"Det var bara en liten kyss..." mumlade han.
"Mmmm..." fnissade Coral.

”Nice!” sa Steven. ”Har ni nått ‘second base’ än då?”
”Steven…” suckade Elaine. ”Låt Kyle vara...!”
”Men han kan väl svara!” fräste Steven.
Elaine himlade sig.
”Bra att du har gränser brorsan…”
”Äh, så farligt är det väl inte?”
”Nej då inte alls… genera folk är ju jättesnällt…” sa Elaine torrt.
Kyle log mot sin kusin.
”Det är lugnt, Elaine. Om han frågar för mycket svarar jag inte.”
Elaine såg på Coral och log.
”Måste vara skönt att ha en så klok brorsa. Hur är det att ha det...?”
Coral skrattade.
*

Hets #14

*
”Ska vi gå till museet nu?” frågade Max.
”Klassen, vad säger ni,” sa Coach Hillman. ”ska vi ge oss iväg?”
”Ja!” tjoade hela klassen.
(Utom Clint och Jerry och Brents andra anhängare, de hade gått ut på skolgården för att vänta.)

Coach Hillman såg på Ashlee, försökte se hur mycket flickan hade tagit åt sig av Clints gliringar och elaka kommentarer.
Ashlee märkte att hennes lärare såg på henne.
Hon såg upp på honom.
”Allt väl?” frågade Coach Hillman.
Ashlee log och nickade. Men sedan blev hon lite allvarligare.
”Förlåt om jag sinkade alla.”
Coach Hillman skakade på huvudet.
”Tänk inte på det, Ashlee. Du kan ju inte hjälpa det.”
”Nej…” sa Ashlee.
Hon suckade.
”Ibland önskar jag att jag var lite mer normal…”
”Säg inte så.” sa Coach Hillman.
”Nej,” instämde Max. ”normal är så tråkigt.”
Ashlee log mot Max.
”Så jag ska inte vara normal?”
Kyle skakade på huvudet.
”Nope, för då skulle du inte vara du.”
Ashlee omfamnade Kyle igen.
Kyle såg både generad och glad ut.
*

Hets #13

*
Det blev knäpptyst i gruppen i flera sekunder.
Sedan började Ashlee att fnissa.
Det var ett litet fniss som blev högre och högre och förvandlades till slut till ett bubblande, lyckligt skratt.
Max och Chris föll in i skrattet och snart skrattade nästan hela klassen.
Till och med Coach Hillman skrattade.
Kyle verkade inte riktigt förstå att det han sagt hade orsakat denna glädjefest.
”Vad är så roligt…?” frågade han.
Ashlee gick fram till Kyle och kramade honom.
"Kyle, jag älskar dig, vet du det?" fnissade hon.
”Nej…” sa Kyle generat.
”Men det gör jag!” sa Ashlee lyckligt. ”Du är bäst!”
"Ja Kyle, du äger!" sa Max.
Shirley gick också fram till Kyle och kramade honom.
”Du är så fin som försvarar dina vänner så!”
”Äsch… det är jag inte...” mumlade Kyle och rodnade.
”Jo!” sa Ashlee. ”Och du är jättesöt med röda öron.”
Hon petade hon retsamt i sidan.
”Sluta!” skrattade Kyle.
Ashlee och Shirley såg på varandra och fnissade.
"Vad ska jag sluta med?" retades Ashlee. "Att säga hur söt du är? Eller det här..."
Hon petade Kyle i sidan igen - precis där hon visste att han hade en väldigt kittlig punkt.
Kyle pep av fniss och försökte ta ett steg bakåt, men Coach Hillman stod fortfarande bakom honom.
"Ha, ha, du kommer inte undan." skrattade Ashlee glatt.
"Du ska få igen senare, Ashie." varnade Kyle.

Coach Hillman log åt Ashlee och Kyle.
"Bråkar hon med dig, grabben?"
Kyle nickade samtidigt som han försökte ta tag i Ashlees händer.
”Visst är dom gulliga tillsammans?” log Shirley.
Coach Hillman småskrattade och nickade.
*

Hets #12

*
Coach Hillman klev emellan pojkarna.
"Hallå, vad händer här?"
"Vi kommer aldrig iväg - för psycho-ungen här kan inte gå i trappor ordentligt." sa Clint och gjorde en pekande gest mot Ashlee.
Kyle gjorde en ansats att kasta sig över Clint.
Coach Hillman sträckte ut armen som en spärr framför Kyle och fångade honom.
”Lugn nu Kyle.”
Utan att släppa Kyle, vände sig läraren till Clint.
"Och du ändrar din attityd!" röt han. "Annars kan du gå till rektorsexpeditionen och jobba med skolarbete istället för att följa med till museet!"
"Okej." Clint suckade. "Men hon sinkar oss."
Coach Hillman gav honom en varnande blick.

Ashlee som nu var klar med trappan kom och ställde sig hos dem.
"Äntligen!" stönade Clint.
"Du kan gå i förväg om du har så jävla bråttom!" fräste Kyle.
"Ta det lugnt nu, grabben." sa Coach Hillman lågmält.
Kyle blängde ilsket på Clint.
"Jag hinner krypa till Kina innan hon är klar!" fräste Clint hånfullt.
"Eh... hallå! Hon är här nu." påpekade Max.
Men Kyle och Clint var nu så uppretade att de inte hörde honom.
Ashlee följde intresserat scenariot, som om det var en pjäs hon tittade på.
"Bra!" fräste Kyle till Clint. "Kryp till Kina - då slipper vi se dig!!"
*

Hets #11

*
Det var lugnare i klassen nu när Jerry och Brent var relegerade.
De hade ett par anhängare som var sura på Kyle och Ashlee, men de var inte på långa vägar lika våldbenägna som Jerry och Brent.
Anhängarna försökte komma åt Ashlee och Kyle på andra sätt, gjorde sitt bästa för att knäcka dem genom pikar och kommentarer.
De blev dock frustrerade när de upptäckte hur starka Kyle och Ashlee var.
Det skulle inte bli lätt att knäcka dem.

En dag skulle klassen iväg på utflykt till ett museum. De gick i samlad trupp ned för den stora stentrappan som ledde till skolans entré.
Ashlee hade det extra jobbigt med sina tvångstankar den här dagen och kände sig tvungen att gå tillbaka tre trappsteg och räkna medan hon gick ner.
Fem gånger var hon tvungen att göra så.

"Men åhhh! Kan du vara mer långsam...?" stönade en av Jerry och Brents anhängare som hette Clint (ja, döpt efter Clint Eastwood). "Det tar ju hundra år för oss att komma iväg om du ska hålla på så där!"
Ashlee var så inne i sin mani att hon inte hörde honom.
Hon bara klev upp och ner för trappan och räknade.
Clint knuffade till Ashlee när hon för fjärde gången nådde botten av trappan.
Ashlee skakade av sig honom och gick upp tre trappsteg en femte gång.

"Skärp dig nu för helvete!" fräste Clint. "Vi kommer aldrig iväg!"
"Rör henne inte!" fräste Kyle.
"Nej, hon måste börja om då." sa Max. "Om hon blir avbruten."
Clint såg konstigt på dem och sedan på Ashlee.
"Vad fan, hon är ju helstörd!"
"Det är hon inte alls!" sa Kyle.
”Jo!” sa Clint. ”Ett riktigt litet freak! Akta så att du inte blir smittad!”
Kyle andades häftigt, som om han var andfådd.
”Du säger inte så om Ashlee!” skrek han.
”Freeeeeak…” sjöng Clint. Han hade ett äckligt hånflin på läpparna.
Kyle såg ut att vilja kasta sig över sin klasskamrat.
*

The Nicest Kid In Town - 4

*
”Vad gör ni?” frågade Kevin.
Han stod i dörröppningen och såg både förvånad och road ut.
”Vi busar lite med Kyle.” sa Ashlee glatt.
”Torterar.” rättade Kyle.
Ashlees mamma och pappa kom in i vardagsrummet.
”Nämen, kittlar ni stackars Kyle nu igen?” sa Selma.
Ashlee fnissade och nickade glatt.
”Kyle, du vet att Ash är kittlig, va?” frågade Kevin.
”Ja, det vet jag.” skrattade Kyle. ”Men det är lite svårt att göra nåt med henne nu när hon sitter på mig.”
Matthew Hayden skrattade.
”Vill du ha hjälp, Kyle?”
”Ja tack!” sa Kyle.
”Pappa, kittla Ashlee!” sa Kevin ivrigt.
”Nej!” sa Ashlee.
Hon hoppade upp i soffan, tog en kudde och gömde sin under den.

”Vad bra du gömmer dig, Ashlee!” fnissade Kevin. ”Man ser dina ben och dina fötter!”
”Jag fick inte plats under soffan.” mumlade Ashlee under kudden.
Hennes familj och vänner skrattade.
”Du inser att du är fast nu va, pyret?” sa Matthew.
Han satte sig i soffan hos sin dotter.
Ashlee slängde ner kudden på golvet och såg på sin far.
”Jag är inte fast.” sa hon och strök håret ur ansiktet.
Matthew tog tag i Ashlees bara fötter.
”Inte…?” log han.
”Ser ut som du är fast.” flinade Kyle.
”Vad säger du Kyle?” sa Matthew. ”Ska vi kittla de här små fötterna lite?”
Kyle nickade.
”Nej, inte kittla fötterna!” pep Ashlee.
”Jo!” sa Kyle. ”Nu ska du få igen!”
”Det här är roligt!” fnittrade Kevin.
*

The Nicest Kid In Town - 3

*
Efter skolan gick Ashlee, Kyle, Coral och Darla hem till Ashlee.
De satte sig i vardagsrummet och åt lite mellanmål och pratade om allt möjligt.
Ashlee drog med fingertopparna upp och ner över Kyles underarm.
”Ash… nu kittlas du igen!” protesterade Kyle fnissande.
”Who, me…?” sa Ashlee oskyldigt.
Coral skrattade.
”Det var säkert inte med flit, Ash.” sa hon sarkastiskt.
”Nej precis.” fnissade Darla. ”För du råkar ju inte alls veta att Kyle är kittlig just där.”
Ashlee såg på Kyle.
”Va… är du kittlig här Kyle?” Hon log busigt och tog tag i Kyles arm igen. ”Hade jag ingen aning om.”
”Nej inte alls...” mumlade Kyle.
Han försökte se sur ut, men han var så full i skratt att det inte gick särskilt bra.
Darla reste sig tog fram sin kamera.
”Håll kvar den minen Kyle. Du ser så söt ut att jag måste föreviga minen.”
Kyle skakade på huvudet.
”Glöm det Darl.”
”Är du kaxig nu?” sa Darla.
Kyle nickade glatt.
Darla satte sig tätt intill Kyle och lade armarna om honom.
”Du vet vad som händer om du är kaxig va, sötnos?”
”Nä, det vet jag inte.” fnissade Kyle.
”Det kan jag berätta!” sa Ashlee ivirigt. ”Då gör vi så här!”
Ashlee brottade ner Kyle på golvet och satte sig på hans ben.
”Det är bra Ashlee!” skrattade Darla. Hon satte sig intill Kyle. ”Hur var det nu Kyle, du var väldigt kittlig här också va?”
Darlas fingrar lekte retsamt vid Kyles midja.
Kyle fnissade och försökte ta bort Darlas händer.
”Jag har aldrig varit kittlig!” sa han truligt.
”Liar!” sa Ashlee och fnissade.
*

The Nicest Kid In Town - 2

*
”Vad tänker du på lilla drömmare?” Darla rufsade om Kyles hår. ”Du ser fortfarande allvarlig ut.”
”Jag är okej.” log Kyle.
”Du såg ut att vilja sparka Mark förut!” fnissade Ashlee.
Kyle skrattade.
”Som du gjorde när vi var små.” sa Darla.
Kyle såg förvånat på henne.
”Va, gjorde jag?”
Både Coral och Ashlee nickade åt minnet.
”Ja, det gjorde du.” skrattade Coral.
”Det minns jag inte.” sa Kyle. ”När gjorde jag det?”
”Jag tror du var sju år.” sa Darla. ”Det var inte Mark du sparkade, det var nån dum unge som var taskig mot mig; kallade nog tjockis eller nåt liknande - och du blev så jäkla arg!”
Darla skrattade åt minnet.
”Säg inte så till min Darla! sa du och så gick du fram och sparkade killen på smalbenet.”
”Det såg ut som du ville göra det nu på Mark också.” sa Ashlee.
”Ja, det gjorde det faktiskt.” skrattade Darla.
”Vem vet, jag kanske gör om det, om nån är elak mot er.” sa Kyle.
Darla log och rufsade om Kyles hår igen.
”Lovar du det?”
Kyle nickade.
”Mmmm. Ingen får vara dum mot mina vänner.”
Darla gav Kyle en stor kram.
”Aww Kyle, du är så gullig! Visste du det?”
Kyle såg generad ut. Han skakade på huvudet.
”Men det är du!” sa Ashlee.
Hon kramade honom och pussade honom på kinden.
Kyle såg om möjligt ännu mer generad ut.
*

The Nicest Kid In Town - 1

*
”Hej 'Fatso'!”
Mark Pattinson dunkade vänlig Darla i ryggen.
”Hey! Det där var varken snällt eller kul!” sa Ashlee.
”Det var ett skämt, okej Ash?” sa Mark.
Ashlee såg ändå arg ut.
Kyle gav också Mark en ogillande blick.
Darla hade varit lite överviktig sedan barndomen och hade blivit retad för det.
Nuförtiden var det väldigt sällan någon som retade Darla, men ibland kunde någon vräka ur sig en kommentar.
Mark Pattinson var ingen taskig kille, men lite klumpig och ibland tänkte han inte på hur han uttryckte sig, så det kunde verka som ett påhopp.
”Jag menade inget illa.” försäkrade Mark. ”Du tog väl inte illa upp, Darla?”
”Inte den här gången.” sa Darla. ”Jag vet att du inte menar nåt illa, Mark.”
”Men tänk lite på vad du säger till folk, okej?” sa Coral.
”Okej.” sa Mark. Han skämdes lite. ”Det var verkligen inte meningen, Darla. Förlåter du mig?”
Darla log och himlade sig lite.
”Jaaa, kanske… om du kysser mina fötter.”
”Jaha…” sa Mark osäkert.
Darla skrattade.
”Jag skämtade Marky! Stick iväg nu.”
Mark skyndade bort i korridoren.

”Han tänkte verkligen kyssa dina fötter!” skrattade Ashlee.
Darla skrattade också.
”Just nu har han nog så dåligt samvete att han skulle kunna göra allt jag ber honom om.”
”Säg åt honom att göra dina läxor och bära din lunchbricka varje dag i en månad.” förslog Ashlee med ett snett litet leende.
Coral och Darla skrattade.
”Bra idé Ash, jag kanske ska be honom göra det.” sa Darla.
Kyle såg ut att stå i egna tankar.
Ashlee petade honom i sidan.
Kyle ryckte kittligt till och log.
"Vad...?" frågade han.
*

Hets #10

*
En halvtimme senare tystnade ljudet i faderns sovrum.
Kyle och Coral stängde av sina MP3-spelare och lyssnade efter ljud.
De hörde hur fadern gick in i badrummet och de trodde först att Nancy hade somnat.
Det hade hon inte.
Hon kom in till dem.
"Jag trodde att ni sov?" sa hon förvånat.
"Vi försöker..." mumlade Coral mellan sammanbitna tänder.
Nancy satte sig på Kyles säng.
"Allt väl med er?" frågade hon.
Hon började stryka Kyle över håret och sedan ner över ryggen.
Kyle skruvade på sig, drog sig undan Nancys beröring och lade sig närmare väggen. Han drog täcket över huvudet.
Nancy tycktes inte se Corals förintande blick. Hon bara log och vinkade.
"God natt sötnosar." kvittrade hon.
Sedan gick hon äntligen.
"Jag hatar henne." morrade Coral.
Kyle sade ingenting. Han låg kvar under täcket och kände sig äcklad och skamsen.

Coral tassade över till honom och satte sig försiktigt på hans säng.
Kyle drog bort täcket från ansiktet och satte sig upp.
"God natt brorsan." viskade Coral och rufsade om hans hår.
"God natt syrran." viskade Kyle tillbaka och kramade sin älskade syster.
De var tysta en liten stund, sedan sa Kyle:
"Jag har verkligen tur som har dig som syster."
*

Hets #9

*
"Sover ungarna?" frågade fadern när han kom hem vid elvatiden den kvällen.
"Jag tror det." sa Nancy. "De såg rätt så trötta ut. Hur var det på puben då? Blev det många öl?"
Nancy fnissade.
"Två öl bara. Jag stötte på Anderson förresten, den lilla jävla råttan har lyckats sno åt sin två av mina lastbilsresor...!"
"Åh nej...!" sa Nancy. "Vilka då?"
"Texas och New York. Fan också! Jag som hade tänkt ta med mig dig och ungarna på New York-resan i september...!"
"Sa du något till Anderson?" frågade Nancy.
Robert Collins nickade stolt.
"Jag sa några väl valda ord, sedan slog jag honom på käften."
Nancy drog efter andan.
"Nej... säg att du inte gjorde det...!"
"Det gjorde jag. Men han förtjänade det stumpan. Men du... nu ger vi blanka fan i råttan Anderson och så går vi in till sovrummet..."

Coral och Kyle låg i sina sängar och hörde hur Nancy och fadern kastade sig i faderns säng.
Kyle lade kudden över huvudet i ett försök att dämpa ljuden där inifrån. Det hjälpte inget vidare.
Både Kyle och Coral suckade och tog fram sina MP3-spelare.
Musik skulle iallafall överrösta de värsta ljuden.

Innan Kyle och Coral somnade skänkte de Paul Anderson en tanke.
Tack vare honom skulle de slippa följa med fadern och Nancy på en lastbilsresa till hösten.
Paul Anderson var dessutom en trevlig och schysst man som förtjänade varenda dollar man kunde få.
Han hade det inte så gott ställt och hankade sig fram med smålöner som lastbilschaufför och deltidsarbetare på biblioteket.
Coral och Kyle hoppades att fadern inte slagit honom mycket. Han förtjänade verkligen inte att få stryk bara för att han tog ett välbehövligt jobb!
*