Julkalendern 2017 - Del 30

*
Sun City, California.
Måndag, 30 December, 2002.

Det var kvällen före Nyårsafton. Alex och Maxine hade haft en rolig dag med deras älskade barnvakt, 16-åriga Dede, och höll nu på att vinka av henne. De små 9-åringarna stod på trottoaren utanför deras hus och såg Dede gå mot sin bil.
Just som Dede skulle öppna bildörren kom Alex springande mot henne.
"Dede, gå inte!" snyftade han.
"Men lilla älskling..." sa Dede bestört och lyfte upp pojken i sin famn. "Hur är det?"
Hon visste att lille Alex ibland kunde drabbas av plötslig separationsångest. Hon vande sig aldrig, det kändes lika mycket i Dedes hjärta varje gång det hände.
Även om Alex för det mesta var glad och sprallig, var han var en känslig pojke som kunde grubbla ganska mycket över saker. Kanske var han orolig nu när hans barnvakt skulle sätta sig i sin bil och köra hem i mörkret?
Alex lindade armarna om Dedes hals.
"Jag vill inte att du ska åka hem. Du ska vara hos oss."

Barnens fostermamma Joanne och Maxine kom fram till dem.
"Jag tycker också att du ska stanna!" sa Maxine och slog armarna om Dedes midja. "Tills i morgon!"
Alex nickade instämmande.
Dede såg på Joanne och sedan på barnen och log.
"Det skulle jag jättegärna göra, älsklingar, men jag har ju inga grejer med mig... inga kläder till i morgon, inga toalettsaker eller nånting."
Maxine drog sig fundersamt i underläppen en stund. Därefter studsade hon till och sken upp.
"Jag vet! Du kan fira Nyår med oss!"
"Jaaaa!" jublade Alex. "Och då kan du sova över!"

Joanne sa att Dede var välkommen att fira Nyår med dem i morgon, hon visste att tonårsflickans föräldrar var bortresta och att Dede inte hade någon lust att åka till San Francisco och festa med sina vänner.
"Vad kul!" sa Dede. "Då säger vi så!"
Hon ställde ner Alex på marken och så kramade och pussade hon barnen god natt.
"Sov nu, små vildingar. Vi ses i morgon."
"Tidigt! Kom på morgonen, så vi får ha dig heeela dagen!" sa Alex och nu studsade han också av iver.
Dede skrattade.
"Jag kommer nån gång vid lunch. Och när vi har ätit kan vi hitta på nåt. Okej?"
Både Alex och Maxine gjorde tummen upp.
Dede pussade dem igen och klev in i sin gröna bil.

Joanne lade armen om sina små ungar.
"Nu är klockan över åtta, läggdags för er."
De gick tillbaka mot huset.
"Mamma Jo..." sa Maxine kan du läsa nåt för oss?"
Joanne lovade att läsa en kort saga.
"Nej, en lååång saga! Snälla!" bad Maxine.
"Ja, vi kan väl börja läsa Boy: Tales of Childhood som jag fick i julklapp?" sa Alex.
Båda barnen slog ihop händerna som i bön och såg på Joanne med bedjande hundvalpblick.
Joanne kunde inte låta bli att skratta åt sötnosarna. Ungarna såg verkligen fram emot att få höra boken om författarens Roald Dahls barndom.
"Ja, okej då. Vi börjar väl med Boy då. Men jag lovar inte att det blir ett helt kapitel idag. Ni måste faktiskt sova lite också."
Maxine log lurigt och de blå ögonen glittrade av bus.
"Vi får väl se..."
Alex såg precis lika lurig och glitter-ögd ut.
"Mmmm... vi får väl se." instämde han.
Barnen skrattade glatt.

Skrivpuff - 11 Maj 2015 - del 3

*
Det var en glad liten Alex som kom till skolan på måndagen. Han var ivrig över att återse sina vänner och sin jämnåriga fostersyster Maxine.
Han visade stolt upp de nya skosnörena och berättade om helgen och pizza-kalaset.
"Och vet ni... jag har godis kvar." viskade han till Maxine och bästisen Holly. "Ni får smaka efter skolan om ni vill."
Flickorna log och sa att han var gullig som var så generös.
Alex, Maxine och Holly längtade efter godiset och fnissade åt att de hade en hemlighet.

Ett par klasskamrater kom nu fram till Alex och hans vänner och ställde sig i en klunga runt dem.
"Har du slutat gråta nu?" sa en pojke och flinade försmädligt.
Alex bara blängde på honom.
"Vi såg ju hur du satt och lipade igår... Buhuhu...!"
På överdriver manér imiterade retstickorna någon som gråter.
"Alex är en lipsill! Alex är en lipsill!" sjöng de och skrattade hånfullt.
"Är jag inte alls!" fräste Alex. "Håll truten!"
Men de höll inte truten, det var ju super-kul att reta Alex som alltid blev så ledsen och arg..

När de pojkarna fortsatte med sin retsamma sång blev Alex vrålarg.
Han brydde sig inte om att han var mindre och lättare, utan kastade sig emot dem.
Självklart slog och knuffades de större pojkarna tillbaka och snart hade ett vilt slagsmål utbrutit bland 9- och 10-åringarna.
Maxine var lika liten och tanig som Alex, men det avskräckte inte henne från att hjälpa till.
Hon stod nämligen alltid på sin brors sida och hon var inte rädd för att slåss lite, om nöden krävde det.
Inte förrän en lärare kom springande och stoppade dem lugnade barnen ner sig.

"Ingen har rätt att kalla mig lipsill!" sa Alex när läraren frågade hur allt hade startat.
"Näää, det får man inte göra!" instämde Maxine.
Hon lade armen om sin Alex.
"Jag förstår så väl att ni blir arga när nån retas. Men det är aldrig rätt att slåss, det vet ni." förmanade läraren.
"Meh...! Om man är dum mot min brorsa får man på plytet, så det så." sa Maxine med emfas.
Den lilla tuffingen knöt nävarna.

Skrivpuff - 11 Maj 2015 - del 2

*
Dede tog med sig den snyftade pojken till en parkbänk, där satte hon honom i sitt knä och kramade honom.
”Jävla skosnören...!" sa Alex ilsket. "Dom går upp hela tiden."
Dede strök honom över håret.
” Ska vi inte klippa av dom en bit då?" föreslog hon.
Alex ruskade på huvudet.
"Nä... dom blir rufsiga då."
"Du menar att dom fransar sig i ändarna...?" log Dede.
Alex nickade. Han torkade tårarna och såg länge på sin älskade barnvakt.
"Mamma ska köpa nya skosnören, men vi har inte hunnit med det än."
Dede föreslog att de kunde gå och köpa ett par nya, coola skosnören åt honom nu. Det ville Alex gärna göra.

"Men först ska vi gå hem och tvätta dina stackars knän och sätta på plåster." sa Dede. "Och du kanske ska byta om till långbyxor, för det börjar bli lite kyligt ute nu."
Alex rynkade bekymrat pannan.
"Men pizzan då...?"
Dede log och kramade honom.
"Vi hinner med pizza också, så klart. Först plåstrar vi om dig och tar på långbyxor, och sen ska vi fixa skosnören."
Alex nickade.
"Glöm inte pizza!" påminde han, för säkerhets skull.
"Nej då, sötnöt, det glömmer jag inte." log Dede. "Vi ska äta en riktig festmåltid. Med pizza, läsk och glass."
Samtidigt som hon räknade upp allt de skulle festa på kittlade hon Alex.
Och hon lyckades locka fram ett leende hos honom - och till slut lyckliga små fnissningar.

Skrivpuff - 11 Maj 2015 - del 1

*
Trilla

Paradise, California. Hösten 2002.

En varm och solig söndag var 9-åriga Alex på stadens höstmarknad med sin barnvakt, 16-åriga Dede.
Alla färgglada frukter och grönsaker fascinerade pojken, men det han tyckte var mest kul var att han fick godis - något han annars bara fick på fredagar eller lördagar.
"Det är bra när barnvakter skämmer bort en." tyckte Alex.
Dede skrattade och rufsade om i hans hår.

När Alex tröttnade på att gå runt bland alla marknadsstånd bestämde de att de skulle gå till en pizza-restaurang som låg i köpcentret.
På vägen dit fick Alex för sig att han skulle stila lite för Dede och visa hur fort han kunde springa.
Det kunde gått bra - om det inte hade varit för skosnörena...
Alex märkte inte att de hade gått upp och när han sprang som fortast snubblade han på dem. Han föll till marken med en duns.

När Dede kom framrusande till Alex satt han och tittade på sina nakna knän, som nu var alldeles uppskrapade av asfalten.
"Men Alex, lilla gubben...! Hur gick det?"
Dede böjde sig bekymrad över honom.
Pojkens tunna lilla kropp skakade och snyftande ljud hördes från honom.
"Gör det mycket ont?" frågade Dede.
Alex nickade.
Nu syntes tårar i hans långa ögonfransar, trots att pojken kämpade hårt för att inte börja gråta.