Skrivpuff - 21 Mars 2015

*
Dra

Paradise, California. Fredag 6 September 2002.

Denny Jackson var mycket nöjd med den här fredagen.
Hans födelsedagsparty hade varit lyckat och fyllt med skojigheter och han var jätteglad för alla presenter.
"Så det gör inget att jag inte kunde ha mitt party dagen då jag faktiskt fyllde år." sa han till mamma Dinah på kvällen när alla gästerna hade gått hem.
"För det passar bättre med party på en fredag, än på en vanlig onsdag."
Dinah Jackson var rörd över att hennes lilla son var så nöjd.
Och hon var glad - och ganska lättad - över att hon fått Denny att hoppa i badet frivilligt den här kvällen - helt utan tjat.
Varma bad var nämligen bra när man behövde lugna ner en sprallig och sockerstinn unge.

När Denny hade plaskat omkring i badkaret, bland flytande och simmande plastleksaker, i över en halvtimme gick Dinah in i badrummet för att se hur mycket som behövde städas upp.
Hon log. Som vanligt hade hennes yngsta telning varit en vilde i badet.
"Oj... här var det lika mycket vatten på golvet som i badkaret...!" skrattade Dinah.
"Tssss..." fnyste Denny och rynkade på näsan åt sin mors skojande.
Sedan drog pojken i Dinahs klänning, ivrigt, som om han ville något väldigt viktigt.
"Nu kan jag väl få lite privatliv?" sa han mjukt, men bestämt. "Du behöver inte vara här inne när jag badar, mamma. Jag är faktiskt tio år nu."
Dinah log och strök pojken över det mörkbruna håret, den mjuka kalufsen som hade en tendens att locka sig lite när den blev fuktig.
"Jag ska bara ställa in några av dina presenter här." förklarade hon.
Dinah ställde upp en flaska Spiderman-schampoo, badbomber och grodor med grön badolja i på kakelbänken vid badkarets huvudända.
Denny passade på att stänka lite vatten på mamma och skrattade glatt åt sitt lilla påhitt.
"Din lilla rackarunge!" skrattade Dinah och kittlade pojken.

De hörde ytterdörren öppnas och stängas och Denny klättrade snabbt och smidigt ur badkaret.
"Pappa är hemma!" hojtade han ivrigt.
Han sprang ut ur badrummet, men gav ifrån sig ett litet blygt skri när han kom på att han var naken och rusade in igen.
Dinah svepte in pojken i ett badlakan.
"Torka dig lite och klä på dig först. Pappa går ingenstans."
"Näää... men han har varit bortrest i flera dagar ju..." flämtade Denny ivrigt.
Mamma gav honom en kram.
"Ja, jag vet att du har saknat din pappa."
Denny nickade.
Mitch Jackson uppenbarade sig i dörröppningen. Han log mot sin fru och sin yngsta son.
"Jag tyckte väl att jag hörde välbekanta röster här inne." sa han och log kärleksfullt.
Denny flög upp i pappas famn och Mitch höll om pojken hårt.
"Grattis på födelsdagen, min lilla kille. Förlåt att jag missade din födelsedag och ditt party."
Denny log.
"Äsch... det gör inget. Du är ju hemma nu!"
Sedan gav han sin far en finurlig blick.
"Har du några presenter med dig...?"
Dinah och Mitch skrattade.
"Ja, det kanske jag har." sa Mitch hemlighetsfullt. "Klä på dig först, så ska vi se om jag inte kan trolla fram några paket sedan."

Den ivriga lilla pojken sprang in på sitt rum och drog på sig mjukiskläder - fast bara byxorna, han var alldeles för ivrigt för att bry sig om att ta på sig en tröja också.
Sedan hoppade han upp i soffan där storebror Cameron och storasyster Cordelia redan satt.
Pappa lade upp några paket på soffbordet och det dröjde inte länge förrän Denny drog upp de färgglada snörena och jublade över alla coola saker som låg i askarna.
Överväldigad tackade han sin pappa för allt.
Sedan tackade han mamma, Cameron och Cordelia för alla presenter de givit honom - trots att han hade tackat dem flera gånger redan.
"Du är värd allt fint och coolt, Denny." sa Cordelia och kramade om sin lillebror.

Pappa slog sig också ner i soffan och satte Denny i sitt knä.
"Du ska få en sak till." sa han och gav Denny ett fotografi.
Denny såg länge på fotot. Hans ögon blev stora som tefat och snart började de glittra av ren glädje.
"Ska jag... ska jag få en gecko-ödla? Va, ska jag...?!"
Pojken var nu så överraskad och ivrig att han bara kunde flämta fram orden.
Pappa log ömt och nickade.
"Du och jag ska hämta honom i djuraffären på måndag." berättade han. "En ny liten gecko som längtar efter dig."
"En gecko! Yaaaaay!!!" jublade pojken. "Äntligen ett riktigt, levande husdjur!"
Storebror Cameron log och rufsade om lillebrors hår.
"Awesome va? Ett djur som du inte blir alldeles sjuk och allergisk av."
"Super-duper-awesome!" instämde en lycklig liten Denny.
Han hade alltid varit så himla arg på sin astma och sina allergier som hindrade honom från att få en hundvalp eller kattunge. Men nu skulle han alltså få en liten gecko-ödla, ett djur som han tyckte var super-coolt och sött.

Det var en mycket lycklig liten kille som stoppades i säng av mamma och pappa sent den kvällen.
"Jag har haft en så jäkla bra dag!" sa han.
Sedan gäspade han stort. Han hade fått stanna uppe mycket längre än vanligt, tack vare födelsedagsfirande och pappas hemkomst.
Mamma och pappa kramade och pussade lilleman god natt och stoppade om honom.
En stund senare somnade Denny, med ett stort leende i sitt söta ansikte.

Skrivpuff - 18 Februari 2015

*
Källare

Tidigt utdrag ur mitt (kommande) bokprojekt
Lägenhet 47 - en Halloween-story


New York City. Torsdag, 30 oktober 2003

Eftersom nästan alla lampor i hyreshusets källare var trasiga var det skumt, nästan mörkt, där nere.
Denny var glad att Indie hade en starkt lysande ficklampa med sig - även om han önskade att hon kunde lysa rakt framför dem, istället för att svänga ljuskäglan hit och dit...
"Är du rädd?" flinade Indie.
Denny bara fnyste.
"Jag är faktiskt 11." sa han, en aning indignerat.
Indie lyste honom i ansiktet.
"Blir man inte rädd om man är 11 år...?" sa hon klentroget och fnissade.
Denny puffade bort hennes hand som höll i lampan.
"Blända mig inte!" fräste han retligt. "Förresten blir jag inte rädd, så det så."
Indie fortsatte att flina och ryckte på axlarna.
"Nä, nä, om du säger det så..."
Denny blängde på henne och suckade lite missbelåtet.

Indie var en bra kompis för det mesta, men ibland kunde hon malla sig bara för att hon råkade vara 12 ½ år - hela 18 månader äldre än han själv och sådant tyckte inte Denny om.
Indies storasyster Virginia brukade säga åt Denny att ignorera Indie om hon retades, då skulle hon tröttna snabbt. Men det var ju lättare sagt än gjort...
Nu rufsade Indie om i Dennys hår och gav honom ficklampan, i ett försök att blidka honom.
"Håll den du."
Denny tvekade.
Men sedan tog han leende emot hennes lilla fredsgest. 
Det var ju så tråkigt att gå och tjura hela tiden. Och han ville inte vara osams med Indie under den korta tiden han skulle vara här i New York.
Han påminde sig själv hur kul det faktiskt var att hänga med Indie - eller Indiana, som hon egentligen hette. Hon var ju snäll (för det mesta) och påhittig.

När barnen befann sig vid det källarförråd som tillhörde lägenhet 47 stannade Indie till och petade Denny i sidan.
"Pssst...! Tanten i lägenhet 47 brukar låsa in barn i sitt källarförråd."
Denny gav sin kamrat en klentrogen grimas.
"Joooo, det är sant!" hävdade Indie. "Varje Halloween knycker hon minst en unge och låser in dom. Hon hatar barn och Trick or Treat."
Denny ville vägra att tro på henne.
Men som den lilla kille med livlig fantasi han var började han känna sig aningens nervös och orolig igen.
Han svalde ljudligt.
Indie skrockade retsamt.
"Det är typiskt småkillar att bli skraja för allting..."
Denny kontrade med att tjejer alltid hittar på en massa struntsaker.
Indie skakade på huvudet.
"Det är faktiskt sant."
"Du ljuger." muttrade Denny.
Indie skrattade.
"Du gick ju på det!"

Denny skulle just komma på ett dräpande svar, när de hörde den tunga källardörren knarra.
Båda barnen skrek till. Högt.
Denny vände sig triumferande till Indie.
"Det är tydligen inte bara småkillar som blir skraja för allting..." sa han och flinade.
Indie log tillbaka och slängde armen om hans axlar.
"Snorunge!"
"Takes one to know one!" skrattade Denny.
Mannen som kommit ner i källaren blängde nu surt och irriterat på de två barnen.
"Detta är ingen lekplats." sa han tillrättavisande.
Vi leker inte. tänkte Denny. Vilken sur-gubbe...
"Vi ska faktiskt hämta en sak i vårt källarförråd." svarade Indie, i mycket viktig ton.
Hon låste upp förrådet som tillhörde hennes storasyster och Dennys storebror och tog ut en stor påse.
Därefter tog hon Dennys hand och ledde honom ut från källargångarna.
Barnen sprang hela vägen till Virginia och Camerons lägenhet, flämtande efter luft.

När de äntligen befann sig i den trygga och varma lägenheten kastade de sig på soffan och pustade ut.
De såg på varandra och log.
"Vilket äventyr, va?" sa Indie.
Denny nickade.
Indie flinade brett.
"Du blev väldans skraj där nere i källaren - erkänn det."
Denny skakade häftigt på huvudet.
"Erkänn, sa jag!" befallde Indie.
Och så kastade hon sig över Denny och kittlade honom så att han skrek av skratt.
"Du Indiana, ta det lite lugnt med Denny." skyndade sig Virginia att säga.
Men Indie lyssnade inte på henne.

"Han klarar sig." sa Cameron lugnt.
Virginia log.
"Okej. Men när Denny skriker 'sluta' måste du göra det och låta honom andas lite. Hör du det, Indie?"
Cameron log ömt åt Virginia och hennes omtänksamhet. 
Han förstod att det var Dennys astma hon hade i åtanke. 
Ibland när hans lillebror lekte kunde han glömma bort att han hade sjukdomen och kom inte på det förrän han fick ett rejält astma-anfall.
"Du kanske ska ta din medicin, brorsan." föreslog Cameron. "Särskilt nu när du ha sprungit..."
"Jag kan andas bra." pep Denny mellan skratt-attackerna.
Cameron skakade på huvudet åt sin envisa lillebror.
"Ungar..." suckade han och gick in i det lilla gästrummet för att hämta Dennys astma-medicin.
Virginia drog bort Indie från Denny.
"Låt grabben andas lite nu."

Denny satte sig flämtande upp. Hans kinder var alldeles rosiga och det bruna håret var extra rufsigt.
"Är du okej...?" frågade Virginia, för pojkens anding oroade honom lite.
Denny nickade och log brett. Sedan kvävde han en liten hostning i tröjärmen.
Virginia kramade honom.
"Du ska nog ta det lugnt i fortsättningen, sötnos."
"Äsch... jag klarar mig." försäkrade Denny.
Han sneglade lite på Indie när han tillade:
"Jag är tuff. Faktiskt."

Skrivpuff - 14 Februari 2015

*
Snuvig

Paradise, California. Augusti 2002.

"Jag är lite osäker på om vi kan komma över ikväll. Denny har varit så snuvig dom senaste två dagarna..."
Dinah Jackson pratade med sin syster i telefon om kvällens familjemiddag och uttryckte oro över yngsta sonens hälsotillstånd.
Lite snuva var kanske inte så farligt, men för Denny, den snart 10-åriga minstingen, som hade astma och allergier var snuva och förkylningar inget bra.
19-åriga Cameron, familjen Jacksons äldsta barn, vinkade till sig sin mor. 
Han såg väldigt road ut.
"Kom, morsan, du måste se det här...!" skrattade han.
Dinah avslutade telefonsamtalet och gick nyfiken efter Cameron till badrummet.
Den syn som mötte henne fick även henne att brista ut i skratt.
I badkaret, som var fyllt med vatten, satt lille Denny. Hans bruna hårkalufs var fixad i en mjuk, blöt punkfrisyr. Och intill pojken satt en vit, lurvig hund.

"Men herregud, Denny...!" utbrast Dinah. "Vad är nu detta?"
Denny blinkade förvånad mot sin mor.
"Det är en hund, ser du väl?" sa han sakligt.
Mamma gav honom en förmanande blick.
"Men älskade lilla unge..." suckade hon. "Du är ju allergisk mot hundar...!"
Denny ryckte på sina magra axlar.
"Men mamma... han var så ensam och vilse. Jag hittade honom ute igår."
Dinah suckade igen och tog sig för pannan. 
Pojken hade alltså haft den lurviga vovven hos sig ända sedan igår - inte undra på att han var snuvig...!
"Lilla gubben, detta är ju Mrs. Palmers vovve. Hon letar efter honom."
Denny lade huvudet på sned.
"Jaaa, men jag tog hand om honom, så att han inte skulle råka illa ut."

Cameron kunde inte sluta skratta.
"Du kan då hitta på tokigheter, lillebrorsan...!" skrockade han.
Dinah sade åt Cameron att ta upp hunden ur badet och torka honom.
"Vill du vara snäll och gå över till Mrs. Palmer med honom sen?" tillade hon.
Det lovade Cameron att han skulle göra.
Själv tog mamma hand om Denny. Hon lyfte upp den nu ganska motvilliga och tunna lilla pojken ur badkaret och svepte in honom i en stor badhandduk.
När hon klappade Denny torr började han fnissa och skruva på sig.
"Hey! Det är inte särskilt snällt att kittlas..." förebrådde han.
"Förlåt, min älskling. Det var inte meningen." skrattade Dinah och kysste pojken på huvudet.
Sedan kramade hon honom.

* * *

Mamma såg till att Denny fick i sig allergimedicin och två doser astmamedicin.
Sedan gick hon ut i köket och fixade mellanmål åt honom.
"Lova att du inte tar hem fler djur." sa Dinah när en torr och påklädd Denny slog sig ner vid köksbordet.
Pojken såg missbelåten ut, så Dinah såg honom allvarligt, men ömt, i ögonen.
"Älskling, jag vet att du gillar djur, men det funkar ju inte med dina allergier och din astma."
Denny suckade.
"Okej då." muttrade han truligt.
Lillkillen började att fundera.
"Men du mamma... en ödla kan jag väl få? En liten en alltså." sa han, bedjande och ivrigt. "Geckos är små och jättesöta, visst är dom?"
Dinah log.
"Ja, gecko-ödlor är söta. Vi får väl se, mitt lilla busfrö. Jag lovar inget, men jag ska prata med din pappa om det."

Denny fylldes av hoppfullhet. 
Tänk om han kunde få ett eget djur, ett som han inte kunde bli allergisk mot!
Han flinade och hans vackra melerade ögon glittrade av finurlighet.
"Du mamma..." sa han menande. "jag fyller år om en månad..."
"Jaså, gör du det?" skrattade Dinah.
Hon började retsamt kittla pojken igen så att han skrek av skratt.
"Mamma...!" protesterade han.

Skrivpuff - 3 Februari 2015

*
Sten

Paradise, California. Hösten 1997.

Familjen Jackson gjorde ofta små utflykter till havet, eftersom den salta luften var bra för minstingen Dennys astma.
Den här höstdagen hade de åkt till stenstranden, en spännande och vacker plats som alla barnen Jackson uppskattade.

14-åriga Cameron tog ett stadigt grepp om sin lillebrors hand där de stod på stenbryggan.
Det blåste och bryggan hade blötts ner av havets vågor.
Denny trasslade sig ur storebrors grepp och drog demonstrativt åt sig handen.
"Jag kan stå själv faktiskt." meddelade 5-åringen.
Cameron log tålmodigt överseende.
"Gå inte för nära kanten bara, du kan ramla i."
Denny såg upp på honom och gjorde en talande kan-jag-ju-inte-grimas.
Men Cameron var bestämd - det behövde man vara med en så envis lillebror. Han grep tag om lillkillens handled.
"Pappa sa ju att jag skulle hålla i dig. Annars får vi inte stå här."
Då stampade Denny argt med sin nakna lilla fot och lämnade bryggan.
"Man får inte göra ingenting..." klagade han till storasyster som höll på att samla vackra stenar.
12-åriga Cordelia gav sin lillebror en kram.
"Cam är ju bara rädd om dig, förstår du väl?" log hon.

För att uppmuntra Denny visade Cordelia några av de finaste stenarna.
"Vill du ha en?"
Denny tog upp en sten och så tog han sats och slängde den i havet.
Förnöjt lyssnade den lilla pojken till plasket när stenen landade i vattnet.
"Vilket jätte-plask!" jublade han.
Cordelia skakade på huvudet.
"Om du ska hålla på så där kommer alla stenar ta slut." flinade hon.
Lilla Denny lutade huvudet bakåt och skrattade glatt.
"Dummer, det finns ju massor!"
Leende tillade han.
"Och jag ska inte kasta alla, det förstår du väl?"
Cordelia nickade och gav sin älskade lillebror ännu en kram.
Denny krånglade sig ur kramen. Han var i den åldern då han ansåg att tjejer var alldeles för kramsjuka.
Han ställde sig kavat med händerna på höfterna och spanade ut mot stenbryggan.
"Cameron, stå inte nära kanten! Du kan ramla i!" ropade han så vuxen-bestämt han kunde.
Storebror bara skrattade och vinkade.

Denny vände sig mot mamma och pappa som satt i närheten av honom och Cordelia.
"Om Cameron blåser bort från bryggan, flyger han upp i luften som en drake. Har ni tänkt på det?"
Lilleman såg så fundersam och söt ut att mamma Dinah och pappa Mitch började skratta.
"Det är nog inget du behöver oroa dig för, älskling." sa Dinah.
Denny funderade vidare.
"Men det kanske är coolt om han flygade iväg. Bara lite alltså - och sen kommer han tillbaka."
Han såg bort mot storebror igen och hojtade:
"Cam, kan du flyga iväg i vinden, tror du, som en drake...?!"