*
Sten
Paradise, California. Hösten 1997.
Familjen Jackson gjorde ofta små utflykter till havet, eftersom den salta luften var bra för minstingen Dennys astma.
Den här höstdagen hade de åkt till stenstranden, en spännande och vacker plats som alla barnen Jackson uppskattade.
14-åriga Cameron tog ett stadigt grepp om sin lillebrors hand där de stod på stenbryggan.
Det blåste och bryggan hade blötts ner av havets vågor.
Denny trasslade sig ur storebrors grepp och drog demonstrativt åt sig handen.
"Jag kan stå själv faktiskt." meddelade 5-åringen.
Cameron log tålmodigt överseende.
"Gå inte för nära kanten bara, du kan ramla i."
Denny såg upp på honom och gjorde en talande kan-jag-ju-inte-grimas.
Men Cameron var bestämd - det behövde man vara med en så envis lillebror. Han grep tag om lillkillens handled.
"Pappa sa ju att jag skulle hålla i dig. Annars får vi inte stå här."
Då stampade Denny argt med sin nakna lilla fot och lämnade bryggan.
"Man får inte göra ingenting..." klagade han till storasyster som höll på att samla vackra stenar.
12-åriga Cordelia gav sin lillebror en kram.
"Cam är ju bara rädd om dig, förstår du väl?" log hon.
För att uppmuntra Denny visade Cordelia några av de finaste stenarna.
"Vill du ha en?"
Denny tog upp en sten och så tog han sats och slängde den i havet.
Förnöjt lyssnade den lilla pojken till plasket när stenen landade i vattnet.
"Vilket jätte-plask!" jublade han.
Cordelia skakade på huvudet.
"Om du ska hålla på så där kommer alla stenar ta slut." flinade hon.
Lilla Denny lutade huvudet bakåt och skrattade glatt.
"Dummer, det finns ju massor!"
Leende tillade han.
"Och jag ska inte kasta alla, det förstår du väl?"
Cordelia nickade och gav sin älskade lillebror ännu en kram.
Denny krånglade sig ur kramen. Han var i den åldern då han ansåg att tjejer var alldeles för kramsjuka.
Han ställde sig kavat med händerna på höfterna och spanade ut mot stenbryggan.
"Cameron, stå inte nära kanten! Du kan ramla i!" ropade han så vuxen-bestämt han kunde.
Storebror bara skrattade och vinkade.
Denny vände sig mot mamma och pappa som satt i närheten av honom och Cordelia.
"Om Cameron blåser bort från bryggan, flyger han upp i luften som en drake. Har ni tänkt på det?"
Lilleman såg så fundersam och söt ut att mamma Dinah och pappa Mitch började skratta.
"Det är nog inget du behöver oroa dig för, älskling." sa Dinah.
Denny funderade vidare.
"Men det kanske är coolt om han flygade iväg. Bara lite alltså - och sen kommer han tillbaka."
Han såg bort mot storebror igen och hojtade:
"Cam, kan du flyga iväg i vinden, tror du, som en drake...?!"
Sten
Paradise, California. Hösten 1997.
Familjen Jackson gjorde ofta små utflykter till havet, eftersom den salta luften var bra för minstingen Dennys astma.
Den här höstdagen hade de åkt till stenstranden, en spännande och vacker plats som alla barnen Jackson uppskattade.
14-åriga Cameron tog ett stadigt grepp om sin lillebrors hand där de stod på stenbryggan.
Det blåste och bryggan hade blötts ner av havets vågor.
Denny trasslade sig ur storebrors grepp och drog demonstrativt åt sig handen.
"Jag kan stå själv faktiskt." meddelade 5-åringen.
Cameron log tålmodigt överseende.
"Gå inte för nära kanten bara, du kan ramla i."
Denny såg upp på honom och gjorde en talande kan-jag-ju-inte-grimas.
Men Cameron var bestämd - det behövde man vara med en så envis lillebror. Han grep tag om lillkillens handled.
"Pappa sa ju att jag skulle hålla i dig. Annars får vi inte stå här."
Då stampade Denny argt med sin nakna lilla fot och lämnade bryggan.
"Man får inte göra ingenting..." klagade han till storasyster som höll på att samla vackra stenar.
12-åriga Cordelia gav sin lillebror en kram.
"Cam är ju bara rädd om dig, förstår du väl?" log hon.
För att uppmuntra Denny visade Cordelia några av de finaste stenarna.
"Vill du ha en?"
Denny tog upp en sten och så tog han sats och slängde den i havet.
Förnöjt lyssnade den lilla pojken till plasket när stenen landade i vattnet.
"Vilket jätte-plask!" jublade han.
Cordelia skakade på huvudet.
"Om du ska hålla på så där kommer alla stenar ta slut." flinade hon.
Lilla Denny lutade huvudet bakåt och skrattade glatt.
"Dummer, det finns ju massor!"
Leende tillade han.
"Och jag ska inte kasta alla, det förstår du väl?"
Cordelia nickade och gav sin älskade lillebror ännu en kram.
Denny krånglade sig ur kramen. Han var i den åldern då han ansåg att tjejer var alldeles för kramsjuka.
Han ställde sig kavat med händerna på höfterna och spanade ut mot stenbryggan.
"Cameron, stå inte nära kanten! Du kan ramla i!" ropade han så vuxen-bestämt han kunde.
Storebror bara skrattade och vinkade.
Denny vände sig mot mamma och pappa som satt i närheten av honom och Cordelia.
"Om Cameron blåser bort från bryggan, flyger han upp i luften som en drake. Har ni tänkt på det?"
Lilleman såg så fundersam och söt ut att mamma Dinah och pappa Mitch började skratta.
"Det är nog inget du behöver oroa dig för, älskling." sa Dinah.
Denny funderade vidare.
"Men det kanske är coolt om han flygade iväg. Bara lite alltså - och sen kommer han tillbaka."
Han såg bort mot storebror igen och hojtade:
"Cam, kan du flyga iväg i vinden, tror du, som en drake...?!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar