*
Undanskymd
Paradise, California. September 2001.
Lilla Cassie höll hårt i sin rosa Snuggler, en plysch-gosebjörn som satt fast i en snuttefilt av samma material. Hon tryckte den mot ansiktet och inte ens när den snälla läkaren pratade med henne tog hon bort den.
"Cassidy, får jag titta in i ditt öra lite?" frågade läkaren.
Barnet skakade på huvudet.
Läkaren log mot tösens mor Nora, som satt i en besöksstol med Cassies (snart) 8-åriga storebror Alex i knät.
Nora log tillbaka.
Alex, en mager liten kille med sött busunge-utseende, log inte. Han bara såg på läkaren med stora, vaksamma ögon.
Det såg ut som om han hoppades att doktorn inte skulle få för sig att behandla honom också.
"Vad hade hänt med örat?" undrade läkaren.
Cassie gnydde.
"Modellera." sa Alex. "Hon stoppade in modellera i örat."
Läkaren strök Cassie över håret.
"Oj då... det var inte så bra, eller hur, Cassidy?"
Den lilla skakade på huvudet igen.
"Ska vi ta bort den dumma modelleran som gör att du får så ont i örat?"
Ny skakning på huvudet.
Cassie tittade nu upp, med gråtfyllda porslinsblå ögon.
"Mamma...!" snyftade hon.
Nora ställde ner Alex på golvet och gick fram till sin lilla dotter.
Hon kramade om henne och pussade hennes tårdränkta kind.
"Baby, låt doktorn ta bort modelleran, så slipper du ha ont."
Nu vände Cassie blicken mot storebror.
"Alex ska hålla handen." sa hon både bedjande och bestämt och sträckte sig efter Alex.
Alex, som avgudade sin lillasyster, skyndade fram till undersökningsbritsen och klättrade, med viss möda, upp på den.
Den lilla pojken gav sin syster en kram och höll sedan hennes hand.
Läkaren log ömt mot de båda barnen.
"Nå, ska vi ta bort 'ontet' nu?"
Cassie såg minst lika vaksam ut som Alex gjort nyss.
"Ska du ta bort örat också...?" frågade hon.
Alex fnissade till, trots lillasysters oro. Det lät ju faktiskt lite kul.
Men sedan gav han henne ännu en tröstande kram.
"Näää... Cassiebear, han ska inte ta bort örat, bara den dumma modelleran. Trodde du verkligen att doktorn skulle ta bort örat på dig...?"
Cassie nickade.
"Man får inte ta bort öron."
Alex gav läkaren en urskuldande blick och log lite fåraktigt.
"Hon är bara liten, hon blir 4 år i morgon. Småungar vet inte så mycket om sjukhus och sånt... dom blir rädda då."
Läkaren lade en hand på lillkillens axel.
"Vilken tur då, att hon har världens bästa storebror som kan lära henne massor." sa han och log varmt.
Alex sträckte stolt på sig.
"Min brorsa vet allt i hela världen." sa Cassie.
Hon nickade allvarligt, som för att understryka sitt påstående.
En stund senare gick Nora och barnen ut ur undersökningsrummet.
Modelleran var nu borttagen ur det lilla barnaörat och Cassie hade fått tre klistermärken som belöning.
Hon gav ett klistermärke till Alex.
"För du är min snälla, bästaste Alex." förklarade hon och slog armarna om storebrors midja.
"Tack, bästaste lillasyster." log Alex och pussade Cassie på håret. "Hur mår örat förresten?"
Tösungen kände försiktigt på sitt högra öra.
"Lite ont."
Alex nickade förstående.
"Vi kan be mamma köpa mjukglass med strössel åt oss," sa han och såg lurifaxigt på mamma Nora. "då blir det nog lite bättre."
Cassie fnissade förtjust. Mjukglass med strössel var super-mumsigt och inget man fick alltför ofta.
Nora skrattade.
Det gäller att passa på när man har chansen att få något gott, tänkte hon.
Men hennes älskade telningar var sannerligen inte bortskämda med någonting, så visst förtjänade de varsin glass en dag som denna.
Nora lade armen om sin lilla sons axlar.
"Visst kan ni få mjukglass, mina små älsklingar."
"Yessss!" sa Alex triumferande.
"Yessss!" härmade Cassie.
Syskonen såg fnissigt på varandra och sprang bort till hissen.
Undanskymd
Paradise, California. September 2001.
Lilla Cassie höll hårt i sin rosa Snuggler, en plysch-gosebjörn som satt fast i en snuttefilt av samma material. Hon tryckte den mot ansiktet och inte ens när den snälla läkaren pratade med henne tog hon bort den.
"Cassidy, får jag titta in i ditt öra lite?" frågade läkaren.
Barnet skakade på huvudet.
Läkaren log mot tösens mor Nora, som satt i en besöksstol med Cassies (snart) 8-åriga storebror Alex i knät.
Nora log tillbaka.
Alex, en mager liten kille med sött busunge-utseende, log inte. Han bara såg på läkaren med stora, vaksamma ögon.
Det såg ut som om han hoppades att doktorn inte skulle få för sig att behandla honom också.
"Vad hade hänt med örat?" undrade läkaren.
Cassie gnydde.
"Modellera." sa Alex. "Hon stoppade in modellera i örat."
Läkaren strök Cassie över håret.
"Oj då... det var inte så bra, eller hur, Cassidy?"
Den lilla skakade på huvudet igen.
"Ska vi ta bort den dumma modelleran som gör att du får så ont i örat?"
Ny skakning på huvudet.
Cassie tittade nu upp, med gråtfyllda porslinsblå ögon.
"Mamma...!" snyftade hon.
Nora ställde ner Alex på golvet och gick fram till sin lilla dotter.
Hon kramade om henne och pussade hennes tårdränkta kind.
"Baby, låt doktorn ta bort modelleran, så slipper du ha ont."
Nu vände Cassie blicken mot storebror.
"Alex ska hålla handen." sa hon både bedjande och bestämt och sträckte sig efter Alex.
Alex, som avgudade sin lillasyster, skyndade fram till undersökningsbritsen och klättrade, med viss möda, upp på den.
Den lilla pojken gav sin syster en kram och höll sedan hennes hand.
Läkaren log ömt mot de båda barnen.
"Nå, ska vi ta bort 'ontet' nu?"
Cassie såg minst lika vaksam ut som Alex gjort nyss.
"Ska du ta bort örat också...?" frågade hon.
Alex fnissade till, trots lillasysters oro. Det lät ju faktiskt lite kul.
Men sedan gav han henne ännu en tröstande kram.
"Näää... Cassiebear, han ska inte ta bort örat, bara den dumma modelleran. Trodde du verkligen att doktorn skulle ta bort örat på dig...?"
Cassie nickade.
"Man får inte ta bort öron."
Alex gav läkaren en urskuldande blick och log lite fåraktigt.
"Hon är bara liten, hon blir 4 år i morgon. Småungar vet inte så mycket om sjukhus och sånt... dom blir rädda då."
Läkaren lade en hand på lillkillens axel.
"Vilken tur då, att hon har världens bästa storebror som kan lära henne massor." sa han och log varmt.
Alex sträckte stolt på sig.
"Min brorsa vet allt i hela världen." sa Cassie.
Hon nickade allvarligt, som för att understryka sitt påstående.
En stund senare gick Nora och barnen ut ur undersökningsrummet.
Modelleran var nu borttagen ur det lilla barnaörat och Cassie hade fått tre klistermärken som belöning.
Hon gav ett klistermärke till Alex.
"För du är min snälla, bästaste Alex." förklarade hon och slog armarna om storebrors midja.
"Tack, bästaste lillasyster." log Alex och pussade Cassie på håret. "Hur mår örat förresten?"
Tösungen kände försiktigt på sitt högra öra.
"Lite ont."
Alex nickade förstående.
"Vi kan be mamma köpa mjukglass med strössel åt oss," sa han och såg lurifaxigt på mamma Nora. "då blir det nog lite bättre."
Cassie fnissade förtjust. Mjukglass med strössel var super-mumsigt och inget man fick alltför ofta.
Nora skrattade.
Det gäller att passa på när man har chansen att få något gott, tänkte hon.
Men hennes älskade telningar var sannerligen inte bortskämda med någonting, så visst förtjänade de varsin glass en dag som denna.
Nora lade armen om sin lilla sons axlar.
"Visst kan ni få mjukglass, mina små älsklingar."
"Yessss!" sa Alex triumferande.
"Yessss!" härmade Cassie.
Syskonen såg fnissigt på varandra och sprang bort till hissen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar