*
Ta en bok.
Slå upp sidan 25.
Skriv en text baserad på andra meningen på sidan.
Sun City, California. Hösten 2006.
Hon behövde känna sig uppskattad,
och det gör man bara om man vet att andra bryr sig om en,
att andra sätter så pass stort värde på en att de engagerar sig.
Joanne
Jag satt vid köksbordet och skrev en inköpslista inför vår kommande Thanksgiving-middag, när jag i ögonvrån såg jag hur Maxine stod en bit ifrån mig, tyst och allvarlig.
Flickungen hade varit så tyst hela dagen, och det var väldigt olikt vår annars bubbliga pratiga Maxie, därför blev jag orolig.
Jag sträckte ut armarna och drog in henne i min famn. Jag strök henne över håret och frågade hur hon mådde.
Maxines glittrande blå ögon såg på mig och en suck slapp ur den tunna lilla flickkroppen.
"Bra, antar jag." svarade hon, nästan tvekande.
Och så kröp hon upp i mitt knä.
"Mamma Jo, tror du att min mamma älskar mig?"
Trots att jag hade hört den frågan ganska många gånger sedan Maxine som
5-åring blev fosterbarn hos oss, hajade jag till. Och som vanligt gjorde det då ont i mitt mammahjärta.
Jag smekte henne över ryggen och fick en klump i halsen när jag kände hur mager hon hade blivit.
Maxine hade alltid varit liten för sin ålder och späd, men sedan hon fick Leukemi hade det blivit värre.
"Vackra lilla unge..." sa jag ömt. "Jag är säker på att Audrey älskar dig. Men som du själv brukar säga: hon kanske inte alltid vet hur hon ska ta hand om dig på bästa sätt."
Maxine tuggade fundersamt på underläppen medan hon tog in mina ord.
"Är det mitt fel att Audrey inte orkar, eller kan, ta hand om mig? För att jag har varit så hyper, eller för att jag har blivit sjuk?"
Jag ville bara gråta.
Det var tungt och sorgligt att höra sin älskade unge uttrycka sådant tvivel om sin biologiska mor.
Jag kramade Maxine länge.
"Nej älskling, det är inte ditt fel. Absolut inte. Du kan ju inte rå för hur du är."
Jag kysste henne på kinden.
"Du är en helt underbar tjej, Maxie."
Nu log flickan för första gången på hela dagen.
"Jag vet nog allt det där, egentligen." sa hon tankfullt. "Fast ibland blir jag liksom lite osäker."
Hon lindade armarna om min hals och vilade kinden mot min axel.
"Men jag vet åtminstone att du och pappa Martin alltid finns här för mig.
Och med er känner jag mig trygg - och älskad."
Maxine log och gav mig en kram.
"Det är inte lätt att ha mig som barn, det vet jag. Men ni gör ett jäklarns bra jobb mer er lilla 'hyper-tiger-unge'!"
Nu var det svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag bara satt där och höll om den lilla "hyper-tiger-ungen" och kramade henne.
Martin och våra andra barn kom hem och de stod bara tysta och såg på oss, som om de inte ville störa.
Till slut bröt Alex, våra andra 13-åring, tystnaden:
"Är allt bra...?" frågade han oroligt.
Jag drog in ännu en tunn liten unge i min famn och kramade honom.
"Allt är bara bra, lilla brorsan." log Maxine och kysste sin bror på kinden.
Ta en bok.
Slå upp sidan 25.
Skriv en text baserad på andra meningen på sidan.
Sun City, California. Hösten 2006.
Hon behövde känna sig uppskattad,
och det gör man bara om man vet att andra bryr sig om en,
att andra sätter så pass stort värde på en att de engagerar sig.
Joanne
Jag satt vid köksbordet och skrev en inköpslista inför vår kommande Thanksgiving-middag, när jag i ögonvrån såg jag hur Maxine stod en bit ifrån mig, tyst och allvarlig.
Flickungen hade varit så tyst hela dagen, och det var väldigt olikt vår annars bubbliga pratiga Maxie, därför blev jag orolig.
Jag sträckte ut armarna och drog in henne i min famn. Jag strök henne över håret och frågade hur hon mådde.
Maxines glittrande blå ögon såg på mig och en suck slapp ur den tunna lilla flickkroppen.
"Bra, antar jag." svarade hon, nästan tvekande.
Och så kröp hon upp i mitt knä.
"Mamma Jo, tror du att min mamma älskar mig?"
Trots att jag hade hört den frågan ganska många gånger sedan Maxine som
5-åring blev fosterbarn hos oss, hajade jag till. Och som vanligt gjorde det då ont i mitt mammahjärta.
Jag smekte henne över ryggen och fick en klump i halsen när jag kände hur mager hon hade blivit.
Maxine hade alltid varit liten för sin ålder och späd, men sedan hon fick Leukemi hade det blivit värre.
"Vackra lilla unge..." sa jag ömt. "Jag är säker på att Audrey älskar dig. Men som du själv brukar säga: hon kanske inte alltid vet hur hon ska ta hand om dig på bästa sätt."
Maxine tuggade fundersamt på underläppen medan hon tog in mina ord.
"Är det mitt fel att Audrey inte orkar, eller kan, ta hand om mig? För att jag har varit så hyper, eller för att jag har blivit sjuk?"
Jag ville bara gråta.
Det var tungt och sorgligt att höra sin älskade unge uttrycka sådant tvivel om sin biologiska mor.
Jag kramade Maxine länge.
"Nej älskling, det är inte ditt fel. Absolut inte. Du kan ju inte rå för hur du är."
Jag kysste henne på kinden.
"Du är en helt underbar tjej, Maxie."
Nu log flickan för första gången på hela dagen.
"Jag vet nog allt det där, egentligen." sa hon tankfullt. "Fast ibland blir jag liksom lite osäker."
Hon lindade armarna om min hals och vilade kinden mot min axel.
"Men jag vet åtminstone att du och pappa Martin alltid finns här för mig.
Och med er känner jag mig trygg - och älskad."
Maxine log och gav mig en kram.
"Det är inte lätt att ha mig som barn, det vet jag. Men ni gör ett jäklarns bra jobb mer er lilla 'hyper-tiger-unge'!"
Nu var det svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag bara satt där och höll om den lilla "hyper-tiger-ungen" och kramade henne.
Martin och våra andra barn kom hem och de stod bara tysta och såg på oss, som om de inte ville störa.
Till slut bröt Alex, våra andra 13-åring, tystnaden:
"Är allt bra...?" frågade han oroligt.
Jag drog in ännu en tunn liten unge i min famn och kramade honom.
"Allt är bara bra, lilla brorsan." log Maxine och kysste sin bror på kinden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar