*
Snuvig
Paradise, California. Augusti 2002.
"Jag är lite osäker på om vi kan komma över ikväll. Denny har varit så snuvig dom senaste två dagarna..."
Dinah Jackson pratade med sin syster i telefon om kvällens familjemiddag och uttryckte oro över yngsta sonens hälsotillstånd.
Lite snuva var kanske inte så farligt, men för Denny, den snart 10-åriga minstingen, som hade astma och allergier var snuva och förkylningar inget bra.
19-åriga Cameron, familjen Jacksons äldsta barn, vinkade till sig sin mor.
Han såg väldigt road ut.
"Kom, morsan, du måste se det här...!" skrattade han.
Dinah avslutade telefonsamtalet och gick nyfiken efter Cameron till badrummet.
Den syn som mötte henne fick även henne att brista ut i skratt.
I badkaret, som var fyllt med vatten, satt lille Denny. Hans bruna hårkalufs var fixad i en mjuk, blöt punkfrisyr. Och intill pojken satt en vit, lurvig hund.
"Men herregud, Denny...!" utbrast Dinah. "Vad är nu detta?"
Denny blinkade förvånad mot sin mor.
"Det är en hund, ser du väl?" sa han sakligt.
Mamma gav honom en förmanande blick.
"Men älskade lilla unge..." suckade hon. "Du är ju allergisk mot hundar...!"
Denny ryckte på sina magra axlar.
"Men mamma... han var så ensam och vilse. Jag hittade honom ute igår."
Dinah suckade igen och tog sig för pannan.
Pojken hade alltså haft den lurviga vovven hos sig ända sedan igår - inte undra på att han var snuvig...!
"Lilla gubben, detta är ju Mrs. Palmers vovve. Hon letar efter honom."
Denny lade huvudet på sned.
"Jaaa, men jag tog hand om honom, så att han inte skulle råka illa ut."
Cameron kunde inte sluta skratta.
"Du kan då hitta på tokigheter, lillebrorsan...!" skrockade han.
Dinah sade åt Cameron att ta upp hunden ur badet och torka honom.
"Vill du vara snäll och gå över till Mrs. Palmer med honom sen?" tillade hon.
Det lovade Cameron att han skulle göra.
Själv tog mamma hand om Denny. Hon lyfte upp den nu ganska motvilliga och tunna lilla pojken ur badkaret och svepte in honom i en stor badhandduk.
När hon klappade Denny torr började han fnissa och skruva på sig.
"Hey! Det är inte särskilt snällt att kittlas..." förebrådde han.
"Förlåt, min älskling. Det var inte meningen." skrattade Dinah och kysste pojken på huvudet.
Sedan kramade hon honom.
Mamma såg till att Denny fick i sig allergimedicin och två doser astmamedicin.
Sedan gick hon ut i köket och fixade mellanmål åt honom.
"Lova att du inte tar hem fler djur." sa Dinah när en torr och påklädd Denny slog sig ner vid köksbordet.
Pojken såg missbelåten ut, så Dinah såg honom allvarligt, men ömt, i ögonen.
"Älskling, jag vet att du gillar djur, men det funkar ju inte med dina allergier och din astma."
Denny suckade.
"Okej då." muttrade han truligt.
Lillkillen började att fundera.
"Men du mamma... en ödla kan jag väl få? En liten en alltså." sa han, bedjande och ivrigt. "Geckos är små och jättesöta, visst är dom?"
Dinah log.
"Ja, gecko-ödlor är söta. Vi får väl se, mitt lilla busfrö. Jag lovar inget, men jag ska prata med din pappa om det."
Denny fylldes av hoppfullhet.
Tänk om han kunde få ett eget djur, ett som han inte kunde bli allergisk mot!
Han flinade och hans vackra melerade ögon glittrade av finurlighet.
"Du mamma..." sa han menande. "jag fyller år om en månad..."
"Jaså, gör du det?" skrattade Dinah.
Hon började retsamt kittla pojken igen så att han skrek av skratt.
"Mamma...!" protesterade han.
Snuvig
Paradise, California. Augusti 2002.
"Jag är lite osäker på om vi kan komma över ikväll. Denny har varit så snuvig dom senaste två dagarna..."
Dinah Jackson pratade med sin syster i telefon om kvällens familjemiddag och uttryckte oro över yngsta sonens hälsotillstånd.
Lite snuva var kanske inte så farligt, men för Denny, den snart 10-åriga minstingen, som hade astma och allergier var snuva och förkylningar inget bra.
19-åriga Cameron, familjen Jacksons äldsta barn, vinkade till sig sin mor.
Han såg väldigt road ut.
"Kom, morsan, du måste se det här...!" skrattade han.
Dinah avslutade telefonsamtalet och gick nyfiken efter Cameron till badrummet.
Den syn som mötte henne fick även henne att brista ut i skratt.
I badkaret, som var fyllt med vatten, satt lille Denny. Hans bruna hårkalufs var fixad i en mjuk, blöt punkfrisyr. Och intill pojken satt en vit, lurvig hund.
"Men herregud, Denny...!" utbrast Dinah. "Vad är nu detta?"
Denny blinkade förvånad mot sin mor.
"Det är en hund, ser du väl?" sa han sakligt.
Mamma gav honom en förmanande blick.
"Men älskade lilla unge..." suckade hon. "Du är ju allergisk mot hundar...!"
Denny ryckte på sina magra axlar.
"Men mamma... han var så ensam och vilse. Jag hittade honom ute igår."
Dinah suckade igen och tog sig för pannan.
Pojken hade alltså haft den lurviga vovven hos sig ända sedan igår - inte undra på att han var snuvig...!
"Lilla gubben, detta är ju Mrs. Palmers vovve. Hon letar efter honom."
Denny lade huvudet på sned.
"Jaaa, men jag tog hand om honom, så att han inte skulle råka illa ut."
Cameron kunde inte sluta skratta.
"Du kan då hitta på tokigheter, lillebrorsan...!" skrockade han.
Dinah sade åt Cameron att ta upp hunden ur badet och torka honom.
"Vill du vara snäll och gå över till Mrs. Palmer med honom sen?" tillade hon.
Det lovade Cameron att han skulle göra.
Själv tog mamma hand om Denny. Hon lyfte upp den nu ganska motvilliga och tunna lilla pojken ur badkaret och svepte in honom i en stor badhandduk.
När hon klappade Denny torr började han fnissa och skruva på sig.
"Hey! Det är inte särskilt snällt att kittlas..." förebrådde han.
"Förlåt, min älskling. Det var inte meningen." skrattade Dinah och kysste pojken på huvudet.
Sedan kramade hon honom.
* * *
Mamma såg till att Denny fick i sig allergimedicin och två doser astmamedicin.
Sedan gick hon ut i köket och fixade mellanmål åt honom.
"Lova att du inte tar hem fler djur." sa Dinah när en torr och påklädd Denny slog sig ner vid köksbordet.
Pojken såg missbelåten ut, så Dinah såg honom allvarligt, men ömt, i ögonen.
"Älskling, jag vet att du gillar djur, men det funkar ju inte med dina allergier och din astma."
Denny suckade.
"Okej då." muttrade han truligt.
Lillkillen började att fundera.
"Men du mamma... en ödla kan jag väl få? En liten en alltså." sa han, bedjande och ivrigt. "Geckos är små och jättesöta, visst är dom?"
Dinah log.
"Ja, gecko-ödlor är söta. Vi får väl se, mitt lilla busfrö. Jag lovar inget, men jag ska prata med din pappa om det."
Denny fylldes av hoppfullhet.
Tänk om han kunde få ett eget djur, ett som han inte kunde bli allergisk mot!
Han flinade och hans vackra melerade ögon glittrade av finurlighet.
"Du mamma..." sa han menande. "jag fyller år om en månad..."
"Jaså, gör du det?" skrattade Dinah.
Hon började retsamt kittla pojken igen så att han skrek av skratt.
"Mamma...!" protesterade han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar