Skrivpuff - 13 Maj 2015

*
Fjär

Fortsättning från 12 Maj 2015

Rainbow House Orphan Shelter
New York. December 1989.

Dr. Friedman

Dagen före Nyårsafton gick jag till Rainbow House, barnhemmet där mina yngsta patienter någonsin; Blue Danelli, hans tvillingsyster Dani och deras kusin Nikki, nu bodde.
Blue var inte alls lika tillmötesgående som vid vår första session. Pojken satt på golvet i lekrummet och ritade och han tittade bara upp på mig en gång.
Dani var också avståndstagande och fjär. Hon ville inte låta mig komma nära hennes bror till en början. Hon var vaksam och mycket bestämd.
Nikki tog skydd hos barnhemsförståndaren och verkade alldeles förskräckt.
Stackars små ungar... alla främlingar måste te sig hotfulla efter allt de varit med om...

Jag slog mig ner på golvet, en liten bit ifrån Blue. Jag tittade intresserat på hans teckning.
"Blue älskar att rita." berättade en ung tjej, en av barhemmets pedagoger. "Jag slår vad om att han blir konstnär en vacker dag. Och för att bara vara två år är hans teckningar väldigt bra och sofistikerade."
Hon strök Blue över håret.
"Vad ritar du idag, Blue?"
Pojken såg ner på sin teckning, något som påminde om en drake, eller kanske ett monster. De långa spetsiga på varelsen detaljerna tolkade jag som huggtänder.
Hans bild var verkligen sofistikerad.
Jag ryste...

Då kom Dani fram till mig. Hon lade en tygdocka i min famn och såg allvarligt på mig.
Sedan satte hon fingret till läpparna och gav ifrån sig ett Ssssh-ljud, sådär som man gör när man vill att någon ska vara tyst - eller hålla en hemlighet...
Det knöt sig i magen på mig och jag undrade om mördaren hade gjort så åt henne.
Blue tittade upp, såg på oss länge, och fortsatte sedan med sin teckning.
"Vad fint du ritar." berömde jag.
Då såg pojken på mig med rädda ögon. Han blottade tänderna och krökte sina små fingrar till klor. Sedan morrade han.
Jag ryckte till.
Han ville uppenbarligen säga något med sin teckning och det monsterliknande lätet. Men vad?

"Mammas monster." sa Dani plötsligt.
Jag ryste igen. Var det mördaren som Blue höll på att rita?
Blue stoppade tummen i munnen och började gunga fram och tillbaka.
Deras unga pedagog höll om barnen och tröstade dem.
"Älsklingar..." sa hon med gråten i halsen. "Ni har sett alldeles för mycket."
Dani slog händerna för ögonen och gnydde.
"Pappa...!" snyftade hon bedjande.
Pedagogen såg på mig.
"Deras pappa kommer och hälsar på i morgon."
Jag nickade.
"Det är bra. Kommer deras far kunna ta hand om dom snart?"
Pedagogen skakade på huvudet.
"Jag vet inte. Det kommer nog dröja ett tag... och vi får se vad sociala myndigheterna beslutar."

Dani tog bort händerna från sitt ansikte och såg sig omkring.
"Gå pappa nu."
Lilltösen reste sig och började gå mot dörröppningen.
När hon blev upplockad av en annan pedagog skrek och grät hon.
"Dani ha pappa!" vrålade hon.
Blue började också gråta.
Jag satte honom i mitt knä och försökte trösta den ledsna och rädda pojken.
Men förgäves... under resten av mitt besök på barnhemmet storgrät tvillingarna.
Aldrig under mina sju år som psykolog hade jag blivit så skakad av några patienters öden som jag var nu.
Skulle jag någonsin kunna hjälpa barnen Danelli?

Skrivpuff - 12 Maj 2015

*
Öppen

Oak Park, New York. December 1989.
Dr. Friedmans mottagning

Mina kollegor tyckte nog att jag var lätt galen när de fick reda på att min nästa patient endast var 2 år gammal.
Men jag var öppen för det mesta och egentligen skulle jag inte ha en vanlig terapi-session med Blue Danelli, utan bara övervaka och studera honom.
Den lilla pojken stora blå ögon såg vaksamt på mig när jag slog mig ner intill honom där han satt på golvet.
"Hej, Blue." hälsade jag. "Får jag sitta här hos dig?"
Jag fick en nickning som svar.
"Leker du med bilar?" fortsatte jag.
Blue tittade ner på golvet och tog upp en brandbil. Han gav leksaken till mig.
"Ska du inte leka med brandbilen mer?"
Blue svarade inte. Han tittade på bilarna som han prydligt hade parkerat på mattan och valde ut en polisbil istället.
"Polis." sa pojken och såg storögd på mig igen. "Polis hemma huset."
Han lade leksaksbilen i mitt knä.

"Mamma." sa han längtansfullt och såg ledsen ut.
Han slog ut med händerna.
"Mamma borta."
Jag kände mig skakad av det här stackars barnets öde.
Ett par veckor tidigare hade hans mamma och moster mördats i deras hem - mitt framför ögonen på Blue och hans tvillingsyster.
Sanningen var så fruktansvärd att den var svår att ta in.
Jag ville krama den här lilla ungen och trösta honom, men visste inte om jag borde det...
Blue ställde sig upp, nära mig. Han såg länge på mig, forskande.
"Du polis?" undrade han.
"Nej, jag är doktor." svarade jag.
Den lilla pojken såg ut att fundera.
"Doktor." upprepade han.
Jag nickade.
"Jag pratar med barn som är ledsna." sa jag, utan veta hur mycket han förstod.
Blue uppfattade allt jag sa tydligen, för han nickade och klappade sig med handflatan på bröstkorgen, hans sätt att peka på sig själv.
"Blue lessen." sa han och tryckte sig ännu närmre mig. "Vill ha mamma..."

Han lade en liten hand på min kind.
"Doktor laga mamma?" sa han hoppfullt.
Åh Herregud...
Pojkens antydan om att hans mamma varit "trasig", det vill säga svårt skadad, påverkade mig starkt.
Trots alla hemskheter mina patienter berättade för mig grät jag aldrig. Men nu gjorde jag nästan det.
"Mamma sover..." sa Blue. "Moster sover."
Kanske förstod han att hans mamma och moster inte skulle komma tillbaka mer...? 
Jag fick en stark känsla av att det var "död" han egentligen menade.
Försiktigt kramade jag om Blue.
"Krama Blue." sa pojken godkännande.
Han klappade mig ömsint på kinden.
"Kompis."
Jag log, rörd över att jag vunnit den här lilla pojkens förtroende.
Det var inte alla vuxna som gjorde det så här lätt, hade jag fått veta.
Blue var ett vaksamt barn med stark integritet.
Det skulle bli intressant att följa hans utveckling.