Skrivpuff - 12 Maj 2015

*
Öppen

Oak Park, New York. December 1989.
Dr. Friedmans mottagning

Mina kollegor tyckte nog att jag var lätt galen när de fick reda på att min nästa patient endast var 2 år gammal.
Men jag var öppen för det mesta och egentligen skulle jag inte ha en vanlig terapi-session med Blue Danelli, utan bara övervaka och studera honom.
Den lilla pojken stora blå ögon såg vaksamt på mig när jag slog mig ner intill honom där han satt på golvet.
"Hej, Blue." hälsade jag. "Får jag sitta här hos dig?"
Jag fick en nickning som svar.
"Leker du med bilar?" fortsatte jag.
Blue tittade ner på golvet och tog upp en brandbil. Han gav leksaken till mig.
"Ska du inte leka med brandbilen mer?"
Blue svarade inte. Han tittade på bilarna som han prydligt hade parkerat på mattan och valde ut en polisbil istället.
"Polis." sa pojken och såg storögd på mig igen. "Polis hemma huset."
Han lade leksaksbilen i mitt knä.

"Mamma." sa han längtansfullt och såg ledsen ut.
Han slog ut med händerna.
"Mamma borta."
Jag kände mig skakad av det här stackars barnets öde.
Ett par veckor tidigare hade hans mamma och moster mördats i deras hem - mitt framför ögonen på Blue och hans tvillingsyster.
Sanningen var så fruktansvärd att den var svår att ta in.
Jag ville krama den här lilla ungen och trösta honom, men visste inte om jag borde det...
Blue ställde sig upp, nära mig. Han såg länge på mig, forskande.
"Du polis?" undrade han.
"Nej, jag är doktor." svarade jag.
Den lilla pojken såg ut att fundera.
"Doktor." upprepade han.
Jag nickade.
"Jag pratar med barn som är ledsna." sa jag, utan veta hur mycket han förstod.
Blue uppfattade allt jag sa tydligen, för han nickade och klappade sig med handflatan på bröstkorgen, hans sätt att peka på sig själv.
"Blue lessen." sa han och tryckte sig ännu närmre mig. "Vill ha mamma..."

Han lade en liten hand på min kind.
"Doktor laga mamma?" sa han hoppfullt.
Åh Herregud...
Pojkens antydan om att hans mamma varit "trasig", det vill säga svårt skadad, påverkade mig starkt.
Trots alla hemskheter mina patienter berättade för mig grät jag aldrig. Men nu gjorde jag nästan det.
"Mamma sover..." sa Blue. "Moster sover."
Kanske förstod han att hans mamma och moster inte skulle komma tillbaka mer...? 
Jag fick en stark känsla av att det var "död" han egentligen menade.
Försiktigt kramade jag om Blue.
"Krama Blue." sa pojken godkännande.
Han klappade mig ömsint på kinden.
"Kompis."
Jag log, rörd över att jag vunnit den här lilla pojkens förtroende.
Det var inte alla vuxna som gjorde det så här lätt, hade jag fått veta.
Blue var ett vaksamt barn med stark integritet.
Det skulle bli intressant att följa hans utveckling.