Skrivpuff - 9 Maj 2015

*
Dagg

Clearwater Falls, Minnesota.
Sommaren 2011.

Jadie Coleman såg fascinerat på den lilla rara nyckelpigs-familjen som vandrade uppför ett grässtrå fullt med dagg-droppar.
"Kolla, vad vackert!" sa Jadie ivrigt och petade på sin yngre bror som låg i gräset och läste i en bok.
Jasper bara grymtade ointresserat.
Jadie himlade sig.
Hon drog loss ett grässtrå och kittlade sin lillebror under foten med det, för att vinna hans uppmärksamhet.
Det gjorde hon.
Jasper suckade, men gav henne en road blick.
"Vad är det nu då? Vad kittlas du för?"
Hans syster log brett.
"Jazzy, vidga dina vyer lite och kolla in naturens underverk."
Lillebror såg frågande ut.

”Nyckelpigor." förklarade Jadie. "Dom är söta - och dom betyder tur."
Jasper gjorde en liten grimas.
”Jaså…? Inte för mig i alla fall.”
Jadie flinade.
”Äsch… du är ju bara bitter för sommarskolan. Kom hit nu gnällspik och kolla på nyckelpigorna och dagg-dropprna.”
Jasper suckade.
Men han satte sig intill sin syster och studerade den vackra naturens underverk.
”Okej syrran, du har rätt." log han motvilligt. "Det är vackert.”
Jadie skrattade triumferande.
"Aha...! Jag visste väl det!" sa hon förnöjt. "Du har ett intresse för vackra saker! Det gäller bara att motivera dig."

Hon fick en djup, dramatisk suck till svar och Jasper lade sig ner i gräset igen.
"Jag har inte samma ro som du, syrran. Jag kan inte sitta och glo på dagg-droppar i en timme."
Jadie lade sig ner intill honom.
"Jag har inte suttit här i en timme..."
Jasper flinade.
"Okej då. Fyrtiofem minuter."
"Kul brorsan. Du är skojig du." sa Jadie syrligt.
Hon fick en lång kram av sin lillebror.
"Men ärligt talat beundrar jag din förmåga att koncentrera dig på sånt som vi andra bara ser som struntsaker." sa Jasper och lät uppriktigt beundrande och kärleksfull. "Du är helt awesome, Jadie!"

Syskonen tog upp Jaspers bok och läste lite tillsammans. De satt länge och diskuterade allt från handling till karaktärer.
Morgonsolen värmde dem lugnet i naturen skänkte harmoni.
En nyckelpiga landade på Jaspers hand.
Han studerade den tankfullt.
"Du kanske vill skänka oss lite tur?" log han.
Nyckelpigan sträckte ut vingarna och flög bort.
"Så mycket för den turen..." muttrade Jasper och sneglade på sin syster.
Jadie fnissade.
"Awww... stackars Jazzy..." sa hon medsökande och rufsade sin lillebror i håret. "Din lycka i livet kommer en vacker dag, det är jag säker på."
Jasper log och lade armen om hennes axlar.
"Äsch... jag känner mig inte särskilt olycklig."
Han var faktiskt tacksam för att han hade så mycket fint i sitt liv.
Även om han inte sa det till sina föräldrar och sina två äldre syskon så ofta höll han av dem mycket och han uppskattade allt de gjorde för honom.

"Jag vet, lillbrorsan." sa Jadie plötsligt.
Jasper stirrade frågande på henne.
Hade hon läst hans tankar...? Nej... det var väl ändå inte möjligt?
Visserligen var Jadie speciell, men kunde hon läsa tankar...?
"Vad vet du?"
Jadie log.
"Hur mycket tacksamhet du känner för mamma, pappa, Odin och mig. Och vi har tur som har dig i våra liv."
Jasper skakade på huvudet.
"Men... jag har inte sagt nåt..."
"Nej..." sa Jadie, lite hemlighetsfullt. "men det är inte alltid folk behöver uttrycka sig med ord."
Jasper kände sig omtumlad och förvirrad och Jadie bara log och fnissade åt det.
"Du är verkligen en speciell tjej, Jadie Coleman." var det enda han kom på att säga.
Jadie nickade.
"Mmmm..."