Julkalendern 2017 - Del 28

*
Lake Hydra, Minnesota
Måndag, 28 December 2009.

Kyle satt länge på sängen och beundrade sin födelsedagspresent: morfars gamla baseball-grejer.
"Jag slår vad om att du längtar till våren, så att du kan prova grejerna." log Coral.
Kyle log tillbaka mot sin syster och nickade ivrigt.
"Fast en del av mig vill låta sakerna vara som dom är... du vet, eftersom morfar var den som använde dom sist..."
Pojken såg sorgsen ut när han tänkte på sin älskade morfar som han saknade så mycket.
Morfar Harry, hade dött 2 ½ år tidigare och saknaden var fortfarande lika stor för hans barnbarn. Kyle trodde att sorgen aldrig skulle försvinna.
Coral satte sig intill Kyle och lade armen om honom.
"Jag förstår att du känner så. Men jag vet att morfar skulle vilja att du spelar baseball med utrustningen som han brukade använda - han skulle bli så glad då."
Flickan log.
"Han skulle nog säga: 'Detta är inte prylar som hör hemma på nåt museum, det är sport-prylar som ska användas och föra med sig glädje'."
Kyle nickade och svalde gråten.
"Ja, du har rätt syrran. Jag kan verkligen höra morfar säga så."
Coral kramade sin bror.

Lizzie knackade på dörren och kikade in i rummet.
"God morgon, älsklingar."
Hon gick fram till sängen och gav Kyle en stor kram.
"Grattis på födelsedagen, lilla gubben!"
"Tack Lizzie!" log Kyle och kramade sin styvmamma.
Sedan kramade Lizzie om Coral också.
"Är det nån som vill ha lite våfflor och varm choklad till frukost?"
Det vill både Kyle och Coral ha. Syskonen följde med Lizzie till köket, där en mumsig födelsedagsfrukost väntade.

På köksbordet stod inte bara frukosten framdukad, där fanns också flera paket.
Kyle stod länge och såg beundrande och överraskad på allt.
Till slut skrattade hans pappa
"Ska du bara stå där hela morgonen...?" sa han och och puffade mjukt fram sin son till bordet. "Ät och öppna dina presenter."
Kyle skrattade lite.
"Jag... jag blev bara lite..."
"Överväldigad?" föreslog Lizzie och strök honom över håret.
Kyle nickade.
"Mmmm..."
Coral tog ett av paketen från bordet och gav det till sin bror.
"Från mig."
Kyle såg förvånat på henne.
"Men jag har ju redan fått present av dig...?"
Coral log.
"Men baseball-grejerna var ju egentligen från morfar. Detta är bara från mig."
Kyle öppnade paketet och stirrade på den lilla asken.
"En digitalklocka! En vattentät!"
Coral nickade glatt.
"Ja... du har ju lättare för digitala siffror och så simmar du mycket, så jag tyckte det var en passande grej att ge dig. Och nu behöver du inte förstöra fler klockor." sa hon och puffade sin bror i sidan.
Kyle fnissade. En gång hade han glömt att han hade klocka på sig när han skulle simma och så hade den klockan blivit förstörd. Nu skulle han inte behöva tänka på sådant mer.
"Tack syrran! Den är jättefin!"
Han studerade klockan, strök med fingrarna över urtavlans glas och kände på det lena silikonarmbandet.
"Den har alarm och stoppur också! Cool! Och jag älskar färgen!"
Turkosblå, som vattnet i simbassänger. En av Kyles favoritfärger.
Coral skrattade ömt åt sin yngre brors glädje och kramade honom.
"Jag visste väl att du skulle tycka om den."

De åt frukost och sedan öppnade Kyle resten av sina presenter.
"Jag har en liten överraskning till dig, grabben." meddelade fadern. "När du har gjort dig i ordning tänkte jag att vi skulle gå ut och åka lite snöskoter."
Kyle sken upp igen.
"Cool!"
Robert Collins skrattade och rufsade om pojkens hår.
"Jag tänkte väl att skoter var nåt för dig. Du och jag åker på en och tjejerna på den andra." sa han och nickade mot sin dotter och sin sambo.
"Det blir en super-bra dag!" sa Kyle.

(Fristående) fortsättning på Födelsedag vid Lake Hydra

Julkalendern 2017 - Del 24

*
Lake Hydra, Minnesota
Torsdag, 24 December 2009.

Sent på julaftonskvällen satt 15-åriga födelsedagsbarnet Coral och hennes (snart) 14-årige bror Kyle på en varm filt vid brasan och mumsade på popcorn medan de lyssnade på Lizzie som läste en spännande julberättelse.
Bättre avslut på sin födelsedag kan man inte få, tänkte Coral och myste.

När Lizzie läst klart såg hon på Coral och Kyles pappa och log finurligt.
"Vi har ju en överraskning till en viss person här..." sa hon hemligt.
Robert Collins log och nickade.
"Ja, det har vi ja. Klä på er varmt så går vi ut."
Coral och Kyle såg förvånade på sin far och sedan på deras styvmamma.
"Men det är ju nästan midnatt..." sa Coral.
Pappa lade armen om henne.
"Jaha, får du inte stanna uppe sent eller?" skrattade han. "Hoppa i varma kläder nu, så ni inte fryser rumporna av er."
Alla klädde sig varmt och gick ut ur stugan.
Just som Robert låste dörren hördes bjällerklang och en släde stannade till utanför stugan.
Förvånad klättrade Coral upp i släden. Hennes bror satte sig intill henne, medan fadern och Lizzie slog sig ner mittemot.
"Vad ska hända nu?" frågade Coral.
"Du får se, prinsessan." log hennes pappa.

De åkte en stund, tills de kom till en hög klippa som låg ovanför en bottenfryst sjö.
Detta var en av Corals favoritplatser. Utsikten var vidunderligt vacker och här uppe kunde man alltid få se en sagolik stjärnhimmel.
Den lilla familjen klev ur släden och Robert sa att nu skulle de hålla ögon en på himlen.
Alla spanade uppåt.
Snart pekade Robert.
"Ser ni den stjärnan där?"
Alla nickade.
Robert höll om Coral.
"Det är din stjärna."
"Va?"
Coral stirrade på honom och sedan på stjärnan.
"Du menar... du har köpt den?"
Pappa nickade.
"Ja... du har ju alltid tjatat om att få en sån så jag tyckte det var dags nu. Grattis på födelsedagen, min lilla flicka."

Coral kunde knappt förstå att hennes pappa hade gjort en sån här fin sak för henne.
Det här var ju mannen som brukade skrika åt henne och Kyle och hota och slå dem... Och nu hade han han köpt en stjärna till henne - något hon önskat sig sedan hon var liten...!
Lizzie är helt fantastisk...! tänkte hon. Hon har gjort pappa till en helt annan människa sedan hon kom till oss. Jag kommer alltid att älska henne för det!
Alla känslor rann över och Coral började gråta.
"Tack pappa." fick hon fram. "Det är en jättefin stjärna."
"Du är också jättefin, Coral Joy." sa Robert ömt.
De blickade upp mot stjärnhimlen igen, såg på den länge i tystnad och ren beundran.
Kyle kramade sin syster.
"Grattis, stjärnflickan." sa han och log ömt.
"Tack lillebror." svarade Coral och besvarade kramen.
Den här födelsedagen hade blivit fin och minnesvärd. Och Coral skulle aldrig glömma tacksamheten hon kände för det.

Fristående fortsättning på Jul hos Coral & Kyle – del 1-6
*

Skrivpuff - 30 januari 2014 - Coral & Kyle 2

* 
Kyle låg på sin säng och läste i en bok när en pyjamasklädd Coral kom tillbaka till sovrummet de delade.
Han hade dragit ner den mörka rullgardinen. Hans sänglampa var nu rummets enda ljuskälla.
Coral gav sin älskade lillebror en stor kram. ”Fina brorsan, tack för att du alltid tar hand om mig så här. Vad skulle jag göra utan dig?”
Kyle log blygt till svar.
”Ska jag släcka min lampa också?” undrade han.
Coral skakade lätt på huvudet och log.
”Nej, läs du så länge du vill. Jag kommer nog ändå att somna snart.”

Några minuter senare var det alldeles tyst i rummet. I köket var det också lugnt, fadern hade lugnat ner sig.
Det var bara utomhus som det stormade nu. Blixtar lyste upp hela kvarteret.
Kyle trodde att systern hade somnat, men så såg hon på honom med trött och allvarlig blick.
”Jag går till Darla på fredag ändå.” sa hon, med ovanligt hård och trotsig röst.
Kyle skakade på huvudet.
”Nej, Cor..." viskade han. "gör inte det. Han kommer att döda dig om du inte lyder...”
Pojken började bita på sin tumnagel, en nervös ovana han haft ett tag nu.
”Jag vet...” suckade Coral, med gråt i rösten. ”Men jag är så trött på att han beter sig som vår fångvaktare...”
Flickan borrade ner ansiktet i kudden och snyftade.
”Jag orkar inte mer nu...”

Coral somnade av ren utmattning den kvällen.
Kyle låg vaken längre. Han var orolig för vad fadern skulle göra om
Coral bestämde sig för att trotsa honom på fredagen.
Inte förrän vid halv tolv på natten somnade han.
Ute dundrade det hårda åskväder.
Och i det lilla sovrummet sov en tanig pojke vars drömmar var fyllda av oro, skräck och våld.

Skrivpuff - 30 januari 2014 - Coral & Kyle 1

*
Blixt

*
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

”Pappa, får jag gå på Darlas sleepover party på fredag?”
Robert Collins såg på sin 15-åriga dotter. Det var ingen vänlig blick.
”Det blir inga övernattningar hos kompisar, inga biobesök eller liknande saker förrän du klarar biologin. Det vet du, Coral.”
Coral bet sig i läppen. Hon visste att hon inte borde säga emot nu.
”Hålla tyst och göra det som pappa säger åt en att göra” var en av hemmets regler.
Men hon såg verkligen fram emot sin bästa väns sleepover party och ville så gärna gå.
Och förtjänade hon inte att få göra något roligt i helgen? Hon hade ju kämpat så hårt i skolan och skött sina sysslor hemma - bara för att göra pappa nöjd.
”Jag tror att jag klarade biologin.” försökte flickan. ”Men jag vet inte säkert förrän nästa vecka.”
Fadern svarade inte. Han bara skar i sin köttbit.

Coral tog mod till sig.
”Snälla pappa,” sa hon så försiktigt hon kunde. ”jag kan väl få sova hos Darla i helgen? Jag har gjort alla mina sysslor och läxor den här veckan.”
Mr. Collins slutade skära sin mat. Blicken han gav sin dotter var mörk och man kunde nästan se en ilsken eld i hans ögon.
”Det var ett jävla tjat...!” röt han och slog handflatan i köksbordet.
Både Coral och hennes 14-årige bror Kyle hoppade till.
”Inga övernattningar sa jag ju!” fortsatte fadern. ”Hör du på mig överhuvudtaget, eller har du blivit döv?!”

Coral spetsade en ärtskida på sin gaffel och tuggade lite på grönsaken.
”Jag frågade bara...” sa hon tyst.
Men inte tillräckligt tyst. Fadern hörde mycket väl vad hon sa.
Utan en varning for en stenhård örfil ut mot flickans kind.
”Kan du hålla tyst och göra som du blir tillsagd nu?” sa fadern och återgick till sin middag.
Han brydde sig inte om dotterns stilla tårar, eller sonens hatfulla blick.
”Ät er mat nu.” beordrade han. ”Annars får ni sitta kvar ända tills ni är klara - även om det betyder att ni sitter här till midnatt.”
Kyle och Coral åt motvilligt upp maten. När de var klara ställde de ner sina tallrikar och bestick i diskmaskinen.
”Tack för maten.” sa de och gick till sitt rum.

Coral lade sig ner på sin säng och blundade. Hon hade fått en blixtrande migränhuvudvärk.
När Kyle såg hur dåligt hans syster mådde gav han henne migränmedicin och en flaska vatten, saker som Coral alltid förvarade i sin ryggsäck.
Coral satte sig sakta upp i sängen och gav Kyle en tacksam blick.
”Tack brorsan.” sa hon och log.
Hon tog tre tabletter och sköljde ner dem med rikligt med vatten.
Sedan gick hon in i badrummet och tvättade ansiktet och borstade tänderna.
Klockan var bara sju, men migränen fick henne att känna sig som en zombie. Om hon provade att sova lite kanske hon kunde gå till skolan morgon.

Huset som Gud glömde - 78

Coral

”Som om tjejer är så mogna…” fnös Steven.
”Fick du gnäll-piller i flingpaketet imorse eller?” retades Elaine.
”Ha ha ha, du är så jävla rolig syrran.” sa Steven lite surt.
Uncle Don knackade honom på axeln.
”Språket unge man…” förmanade han. ”Tänk på att uppföra dig nu när vi är gäster här. Och Elaine slutar att retas.”
”Lägg av farsan,” sa Steven. ”Det är väl inget farligt att retas lite? Alla syskon håller på så. Kolla på dig själv och Uncle Robert - hur snälla är ni mot varandra liksom…”
Uncle Don log.
”Okej, Steven, jag hajar. Men tänk ändå på att uppföra dig.”
Steven himlade sig.
”Men hallå, är vi hos drottningen av England eller…?”
Don suckade lite.
”Steven är inget fan av regler.”
”Nej, men lite kul måste man få ha ibland.” sa pappa. ”Ibland kan man strunta lite i regler.”

Kyle och jag såg misstrogna på pappa.
Var det här verkligen mannen som brukar bli smått galen om man inte följer minsta lilla regel hemma…??
*

Huset som Gud glömde - 57

Coral

Vi kom tillbaka till huset ungefär en halvtimme innan lunch.
Farmor och farfar mötte oss på trappan.
”Hej ungar! Har ni haft trevligt?” frågade farfar.
”Jättekul!” sa Kyle.
”Vad bra raring.” sa farmor. ”Lunchen är klar klockan ett, det blir bara något enkelt: kyckling med currysås och ris.”
Currykyckling brukar vara jättegott, men nu var jag inte hungrig alls… jag bara väntade på att snart få se pappas bil på uppfarten.
Farmor tycktes märka att jag spana efter den, för hon sa:
”Er pappa och Nancy kommer inte. Robert var tvungen att jobba.”
Farmor såg riktigt besviken ut, men hela min kropp och själ jublade av glädje!
Vi skulle få vara fria i några dagar till!
För att min enorma glädje inte skulle slippa ur kroppen på mig lade jag på en mask som fick farmor att tro att jag också var lite besviken.
”Dom kanske kan komma en annan gång.” sa Kyle, som också hade lagt på sig en mask av fejkad besvikelse.
Han lät så himla änglalik ut att jag nästan brast i skratt.
Det var nästan som när han var fyra år och mamma ertappade honom med händerna fulla med kakor innan middagen. Då såg han också så där oskyldig ut och hävdade att det inte alls var han som tagit kakorna.
Mamma hade gapskrattat och sagt; ”Var det nån annan som gav dig kakorna?”
Kyle hade nickat och sett fullkomligt allvarlig ut.
”Jaaaa! Morfar.” sa han.
Nice try, Kyle. Haha!

”Är ni mycket besvikna för att er pappa inte kommer?” frågade farmor.
Kyle ryckte på axlarna.
”Nej, inte så värst.” sa han.
Farfar log.
”Det är nog skönt för ungar att slippa sina föräldrar ibland.”

Farfar vet inte hur rätt han har.
*

Huset som Gud glömde - 54

Kyle

Jag hoppas att ingen märkte hur nervös jag hade blivit.
När jag blir nervös eller rastlös har jag en tendens att bita mycket på min ena tumnagel.
Jag gjorde verkligen mitt bästa för att verka rastlös istället för orolig - och det funkade, för Ashlee tog min hand.
”Ät inte upp fingrarna nu.” log hon.
Och farfar såg på mig, log och sa:
”Jag ser att ni ungar har tröttnat på att sitta här nu. Ni får gå ifrån bordet. Är alla mätta och belåtna?”
Det var vi.
Coral, Ashlee, Darla och jag tackade för frukosten och bestämde oss för att gå ut i vårsolen.
”Jag ska ringa till Robert och fråga när de kommer.” sa farmor och gick till telefonen i hallen.
Jag skyndade mig ut - jag ville inte höra när farmor pratade med pappa, jag var nervös nog ändå.
*

Huset som Gud glömde - 51

Coral

Vid frukosten sa farmor något som totalt slet Kyle och mig ur vår lilla tillfälliga värld av frihet och trygghet.
”Robert och Nancy kanske kommer till lunch imorgon.”
Jag tappade min sked i golvet.
”Ursäkta.” mumlade jag.
”Jag hoppas de kommer, det var så längesen de var här.” fortsatte farmor.
Kyle suckade.
”Ja, jag vet att det kan vara skönt att slippa sina föräldrar ibland," sa farmor till Kyle. "men det vore roligt om er pappa och Nancy stannar på festen också.”

Mmmm… jättekul...
Jag vet att de inte skulle göra något med oss här, men bara tanken på att pappa och Nancy skulle komma hit satte knutar i magen på mig.
Kyle dolde sin nervositet och ångest genom att plötsligt bli väldigt upptagen av sitt rostade bröd.
*

Huset som Gud glömde - 37

Coral

Jag hade svårt att sova på natten.
Vid tvåtiden stod jag inte ut med att vrida och vända på mig, så jag smög ner till köket för att ta lite mjölk, eller något annat, att dricka.
När jag kom ner hörde jag röster från salongen. Farmor, farfar, gammelfaster Gertrude och gammelfaster Muriel var vakna…
Jag stannade upp och stelnade till när jag hörde att de pratade om Kyle och mig.

”Ja, men det går väl inte att veta säkert om pojken är Roberts son…?” sa Gertrude. ”För det första ser man inga likheter och för det andra så vet man ju hurdan Joy är…”
”Det är barnens mor du pratar om!” sa farfar skarpt.
”Och om nu inte Kyle är Roberts son så spelar det ingen roll.” sa farmor. ”Vi älskar honom precis lika mycket ändå.”
Farfar fnyste.
”Klart att vi älskar grabben! Men sluta prata dumheter nu, Robert är far till både Coral och Kyle.”
”Hur vet du det?” frågade Gertrude.
Farfar svarade meddetsamma.
Efter någon minut sa han:
”Lägg inte näsan i blöt kära syster. Håll dig till sådant som angår dig istället.”
”Ja, jag håller med dig Donovan.” sa farmor.

Deras samtal hade gjort mig andlös och illa till mods.
Jag vände snabbt för att skyndsamt smyga upp igen. Men klantig som jag är gick jag rätt in i en stol.
Stolen åkte iväg en bit med ett högt skrapande ljud.

Bravo Coral, tänkte jag. Väck hela huset.
*

Hets #14

*
”Ska vi gå till museet nu?” frågade Max.
”Klassen, vad säger ni,” sa Coach Hillman. ”ska vi ge oss iväg?”
”Ja!” tjoade hela klassen.
(Utom Clint och Jerry och Brents andra anhängare, de hade gått ut på skolgården för att vänta.)

Coach Hillman såg på Ashlee, försökte se hur mycket flickan hade tagit åt sig av Clints gliringar och elaka kommentarer.
Ashlee märkte att hennes lärare såg på henne.
Hon såg upp på honom.
”Allt väl?” frågade Coach Hillman.
Ashlee log och nickade. Men sedan blev hon lite allvarligare.
”Förlåt om jag sinkade alla.”
Coach Hillman skakade på huvudet.
”Tänk inte på det, Ashlee. Du kan ju inte hjälpa det.”
”Nej…” sa Ashlee.
Hon suckade.
”Ibland önskar jag att jag var lite mer normal…”
”Säg inte så.” sa Coach Hillman.
”Nej,” instämde Max. ”normal är så tråkigt.”
Ashlee log mot Max.
”Så jag ska inte vara normal?”
Kyle skakade på huvudet.
”Nope, för då skulle du inte vara du.”
Ashlee omfamnade Kyle igen.
Kyle såg både generad och glad ut.
*

Hets #13

*
Det blev knäpptyst i gruppen i flera sekunder.
Sedan började Ashlee att fnissa.
Det var ett litet fniss som blev högre och högre och förvandlades till slut till ett bubblande, lyckligt skratt.
Max och Chris föll in i skrattet och snart skrattade nästan hela klassen.
Till och med Coach Hillman skrattade.
Kyle verkade inte riktigt förstå att det han sagt hade orsakat denna glädjefest.
”Vad är så roligt…?” frågade han.
Ashlee gick fram till Kyle och kramade honom.
"Kyle, jag älskar dig, vet du det?" fnissade hon.
”Nej…” sa Kyle generat.
”Men det gör jag!” sa Ashlee lyckligt. ”Du är bäst!”
"Ja Kyle, du äger!" sa Max.
Shirley gick också fram till Kyle och kramade honom.
”Du är så fin som försvarar dina vänner så!”
”Äsch… det är jag inte...” mumlade Kyle och rodnade.
”Jo!” sa Ashlee. ”Och du är jättesöt med röda öron.”
Hon petade hon retsamt i sidan.
”Sluta!” skrattade Kyle.
Ashlee och Shirley såg på varandra och fnissade.
"Vad ska jag sluta med?" retades Ashlee. "Att säga hur söt du är? Eller det här..."
Hon petade Kyle i sidan igen - precis där hon visste att han hade en väldigt kittlig punkt.
Kyle pep av fniss och försökte ta ett steg bakåt, men Coach Hillman stod fortfarande bakom honom.
"Ha, ha, du kommer inte undan." skrattade Ashlee glatt.
"Du ska få igen senare, Ashie." varnade Kyle.

Coach Hillman log åt Ashlee och Kyle.
"Bråkar hon med dig, grabben?"
Kyle nickade samtidigt som han försökte ta tag i Ashlees händer.
”Visst är dom gulliga tillsammans?” log Shirley.
Coach Hillman småskrattade och nickade.
*

Hets #12

*
Coach Hillman klev emellan pojkarna.
"Hallå, vad händer här?"
"Vi kommer aldrig iväg - för psycho-ungen här kan inte gå i trappor ordentligt." sa Clint och gjorde en pekande gest mot Ashlee.
Kyle gjorde en ansats att kasta sig över Clint.
Coach Hillman sträckte ut armen som en spärr framför Kyle och fångade honom.
”Lugn nu Kyle.”
Utan att släppa Kyle, vände sig läraren till Clint.
"Och du ändrar din attityd!" röt han. "Annars kan du gå till rektorsexpeditionen och jobba med skolarbete istället för att följa med till museet!"
"Okej." Clint suckade. "Men hon sinkar oss."
Coach Hillman gav honom en varnande blick.

Ashlee som nu var klar med trappan kom och ställde sig hos dem.
"Äntligen!" stönade Clint.
"Du kan gå i förväg om du har så jävla bråttom!" fräste Kyle.
"Ta det lugnt nu, grabben." sa Coach Hillman lågmält.
Kyle blängde ilsket på Clint.
"Jag hinner krypa till Kina innan hon är klar!" fräste Clint hånfullt.
"Eh... hallå! Hon är här nu." påpekade Max.
Men Kyle och Clint var nu så uppretade att de inte hörde honom.
Ashlee följde intresserat scenariot, som om det var en pjäs hon tittade på.
"Bra!" fräste Kyle till Clint. "Kryp till Kina - då slipper vi se dig!!"
*

Hets #11

*
Det var lugnare i klassen nu när Jerry och Brent var relegerade.
De hade ett par anhängare som var sura på Kyle och Ashlee, men de var inte på långa vägar lika våldbenägna som Jerry och Brent.
Anhängarna försökte komma åt Ashlee och Kyle på andra sätt, gjorde sitt bästa för att knäcka dem genom pikar och kommentarer.
De blev dock frustrerade när de upptäckte hur starka Kyle och Ashlee var.
Det skulle inte bli lätt att knäcka dem.

En dag skulle klassen iväg på utflykt till ett museum. De gick i samlad trupp ned för den stora stentrappan som ledde till skolans entré.
Ashlee hade det extra jobbigt med sina tvångstankar den här dagen och kände sig tvungen att gå tillbaka tre trappsteg och räkna medan hon gick ner.
Fem gånger var hon tvungen att göra så.

"Men åhhh! Kan du vara mer långsam...?" stönade en av Jerry och Brents anhängare som hette Clint (ja, döpt efter Clint Eastwood). "Det tar ju hundra år för oss att komma iväg om du ska hålla på så där!"
Ashlee var så inne i sin mani att hon inte hörde honom.
Hon bara klev upp och ner för trappan och räknade.
Clint knuffade till Ashlee när hon för fjärde gången nådde botten av trappan.
Ashlee skakade av sig honom och gick upp tre trappsteg en femte gång.

"Skärp dig nu för helvete!" fräste Clint. "Vi kommer aldrig iväg!"
"Rör henne inte!" fräste Kyle.
"Nej, hon måste börja om då." sa Max. "Om hon blir avbruten."
Clint såg konstigt på dem och sedan på Ashlee.
"Vad fan, hon är ju helstörd!"
"Det är hon inte alls!" sa Kyle.
”Jo!” sa Clint. ”Ett riktigt litet freak! Akta så att du inte blir smittad!”
Kyle andades häftigt, som om han var andfådd.
”Du säger inte så om Ashlee!” skrek han.
”Freeeeeak…” sjöng Clint. Han hade ett äckligt hånflin på läpparna.
Kyle såg ut att vilja kasta sig över sin klasskamrat.
*

Hets #10

*
En halvtimme senare tystnade ljudet i faderns sovrum.
Kyle och Coral stängde av sina MP3-spelare och lyssnade efter ljud.
De hörde hur fadern gick in i badrummet och de trodde först att Nancy hade somnat.
Det hade hon inte.
Hon kom in till dem.
"Jag trodde att ni sov?" sa hon förvånat.
"Vi försöker..." mumlade Coral mellan sammanbitna tänder.
Nancy satte sig på Kyles säng.
"Allt väl med er?" frågade hon.
Hon började stryka Kyle över håret och sedan ner över ryggen.
Kyle skruvade på sig, drog sig undan Nancys beröring och lade sig närmare väggen. Han drog täcket över huvudet.
Nancy tycktes inte se Corals förintande blick. Hon bara log och vinkade.
"God natt sötnosar." kvittrade hon.
Sedan gick hon äntligen.
"Jag hatar henne." morrade Coral.
Kyle sade ingenting. Han låg kvar under täcket och kände sig äcklad och skamsen.

Coral tassade över till honom och satte sig försiktigt på hans säng.
Kyle drog bort täcket från ansiktet och satte sig upp.
"God natt brorsan." viskade Coral och rufsade om hans hår.
"God natt syrran." viskade Kyle tillbaka och kramade sin älskade syster.
De var tysta en liten stund, sedan sa Kyle:
"Jag har verkligen tur som har dig som syster."
*

Hets #9

*
"Sover ungarna?" frågade fadern när han kom hem vid elvatiden den kvällen.
"Jag tror det." sa Nancy. "De såg rätt så trötta ut. Hur var det på puben då? Blev det många öl?"
Nancy fnissade.
"Två öl bara. Jag stötte på Anderson förresten, den lilla jävla råttan har lyckats sno åt sin två av mina lastbilsresor...!"
"Åh nej...!" sa Nancy. "Vilka då?"
"Texas och New York. Fan också! Jag som hade tänkt ta med mig dig och ungarna på New York-resan i september...!"
"Sa du något till Anderson?" frågade Nancy.
Robert Collins nickade stolt.
"Jag sa några väl valda ord, sedan slog jag honom på käften."
Nancy drog efter andan.
"Nej... säg att du inte gjorde det...!"
"Det gjorde jag. Men han förtjänade det stumpan. Men du... nu ger vi blanka fan i råttan Anderson och så går vi in till sovrummet..."

Coral och Kyle låg i sina sängar och hörde hur Nancy och fadern kastade sig i faderns säng.
Kyle lade kudden över huvudet i ett försök att dämpa ljuden där inifrån. Det hjälpte inget vidare.
Både Kyle och Coral suckade och tog fram sina MP3-spelare.
Musik skulle iallafall överrösta de värsta ljuden.

Innan Kyle och Coral somnade skänkte de Paul Anderson en tanke.
Tack vare honom skulle de slippa följa med fadern och Nancy på en lastbilsresa till hösten.
Paul Anderson var dessutom en trevlig och schysst man som förtjänade varenda dollar man kunde få.
Han hade det inte så gott ställt och hankade sig fram med smålöner som lastbilschaufför och deltidsarbetare på biblioteket.
Coral och Kyle hoppades att fadern inte slagit honom mycket. Han förtjänade verkligen inte att få stryk bara för att han tog ett välbehövligt jobb!
*

Hets #8

*
"Jag hoppas det blir maj snart." sa Kyle när han kommit ut från badrummet och läste mailet från Lizzie.
"Ja, det hoppas jag med." sa Coral. "Även om hon inte kommer att bo hos oss kan vi ändå träffa henne mycket."
Kyle nickade.
"Jag saknar henne så mycket." suckade han.
"Mmmm, jag med." sa Coral. "Hon är både som en mamma och syster för oss."
"Ja." sa Kyle och log. "Hon är bäst."
"Det är hon verkligen." sa Coral. Hon log också.
Men sedan slocknade hennes leende och hon suckade tungt.
Fast vi kommer aldrig kunna berätta för henne vad som händer oss här hemma - inte för någon... tänkte hon.

Kyle såg att hans syster såg ledsen ut och kramade om henne.
"Vad tänker du på...?" frågade han, fast han hade en aning.
"Jag vet inte hur länge till jag orkar med det här..." mumlade Coral och drog en darrig liten suck.
Hon tittade upp på sin lillebror som nu stod intill henne vid skrivbordet.
Han var alldeles blank i ögonen. Sorgsen och rädd.
Kyles blick stannade ett tag vid ärren efter skärmärken på Corals armar och sedan såg han djupt in hennes ögon.
Coral reste sig och drog Kyle intill sig.
"Nej Kyle... jag skulle aldrig lämna dig. Aldrig!"
Hon kramade sig bror hårt och länge.
"Jag skulle aldrig nånsin göra så mot dig."
"Om något händer dig vill inte jag heller leva..." nästan viskade Kyle.
Coral kramade honom ännu hårdare.
*

Hets #7

*
Medan Kyle tog ett bad, löste Coral hans matte-tal åt honom. Hon visste att hon inte var så bra på matte själv, men hoppades att hon gjorde rätt.
När hon var klar med läxan satte hon igång datorn och kollade sin e-mail.
Hon gav nästan ifrån sig ett lyckligt skrik när hon såg avsändaren på det första mailet. Snabbt öppnade hon det.

Hej mina fina älsklingar!
Jag hoppas att ni mår bra!
Med mig är det bara bra nu. Men det har varit lite "tufft"... uppbrottet med er far och att lämna er två i julas kändes jobbigt och oehört tråkigt...
Och mamma har varit sjuk länge, som ni vet... (det var ju därför jag var tvungen att lämna er så hastigt i december)...
Men nu har mor äntligen fått ett nytt hjärta och är på bättringsvägen! :-)
Hon hälsar till er och hoppas på att få träffa er snart!

Jag saknar er jättemycket!
Kommer tillbaka till Blue Creek senare i vår, i maj blir det nog.
Längtar sååååå efter att få krama er! Och det ska bli så mysigt att prata och skratta med er igen!
Vore jättekul att ta med er på en resa i sommar också! Vi får planera något när vi ses :-)

Vi ses & hörs!
Coral & Kyle, ni vet att ni kan ringa mig när ni vill! (Ni har mitt nummer va? Jag skickar det till era mobiler för säkerhets skull ;-) )

Ta hand om er!
Hälsa Darla och Ashlee & alla andra kompisar! 

LOVE,
Lizzie
oxoxo

* 

Hets #6

*
Kyle kämpade fortfarande med sin mattebok. Han tittade upp när Coral slog sig ned vid bordet.
"Känner du dig bättre?" frågade han.
Coral nickade.
"Hur går det för dig då?"
"Tre tal kvar..." suckade Kyle. "Jag kommer få sitta hela natten med det här...!"
"Ska jag hjälpa dig?" frågade Nancy och gick fram mot Kyle.
Coral reste sig och ställde sig beskyddande mellan sin bror och Nancy.
"Nej, jag hjälper honom."
"Okej." sa Nancy. "Du är en fin syster som hjälper din bror."
Hon log mot Coral och Kyle och gick och satte sig i TV-soffan.

"Kyle, jag gör klart dina tal." viskade Coral. "Gå och vila eller ta ett bad, det har varit en lång dag och du är trött."
"Jo..." sa Kyle dröjande. "Men om Han..."
"Han kommer säkert hem sent." sa Coral lugnt. "Han går nog till puben med Lenny när han har lämnat tillbaka lastbilen, det brukar han ju göra."
Kyle funderade en stund.
"Men Cor, du ska inte behöva göra mina läxor."
"Jo, det ska jag." Coral log mot sin bror. "Lås in dig i badrummet en stund nu, så du får vara ifred..."
Coral nickade menande mot Nancy som satt och såg på TV.
Kyle log tacksamt.
"Du är bäst Coral, vet du det?"
Han gav sin syster en stor kram.
*

Hets #5

*
Efter en stund började Coral bli en aning rastlös. Oro, för Kyles skull, gnagde i henne och det blev svårt att njuta av något så härligt som ett hett bad i lugn och ro.
Hoppas att Nancy låter honom vara ifred nu... tänkte Coral.
Hon visste hur mycket hennes lillebror avskydde Nancys beröring.
Nancy hade varit väldigt klängig mot honom den senaste tiden och det äcklade både Kyle och Coral.

Coral bestämde sig för att kliva upp ur badet. Hon hade ändå legat där i nästan en halvtimme.
Hon tvättade snabbt sitt långa, lockiga hår och duschade av sig schampo och duschtvål.
Sedan klev hon upp, tappade ut vattnet och sköljde noga ur badkaret.

När hon städat upp efter sig, lindade hon en handduk om håret och tog på sig mjukis-kläder.
Sedan gick hon ut i köket för att se hur det gick för Kyle.
*

Hets #4

*
Coral såg på sin spegelbild medan hon väntade på att badkaret skulle fyllas.
Ett rött märke som liknade avtryck av fingrar hade nu börjat synas på halsen.
Hon tänkte att det var tur att det fortfarande var april och kallt; då skulle det inte se märkligt eller misstänkt ut om hon kom till skolan med en scarf eller sjal om halsen.
Många tjejer i hennes klass bar scarfs och sjalar hela tiden, det var inget konstigt med det, bara modernt.

Coral tog två Aspirin som skulle trolla bort den begynnande huvudvärken, sedan klädde hon av sig och sjönk ner i det varma skumbadet.
Det var härligt att ligga i det heta vattnet och känna hur lederna och musklerna i kroppen mjukades upp.
Det var lätt att drömma sig bort i badet och Coral tillät sig att bara ligga och njuta av lugnet och stillheten.
*