Skriv om att vara rik.
Julmarknaden, Red River. December 2008
"Tänk att ni skänkte så mycket pengar till barnhemmet i Blue Creek, Mrs. Hob! Det är beundradsvärt!"
"Ja, men vad gör man inte för barnens skull?" sa Mrs. Hob. "Anstalten behöver pengar så att har råd med bra personal som kan ta hand om barnen och ungdomarna. Det är så synd om de små liven."
13-åriga Kieran fnyste åt den gamla damens skryt.
"Rik bitch snackar skit."
"Kieran Abigail McCoy!" utbrast hennes pappa. Han tog tag om sin dotters överarmar och såg henne stint i ögonen. "Sånt där vill jag aldrig mer höra från dig!"
"Tänk om Mrs Hob hade hört dig!" sa hennes mamma.
Kieran ryckte likgiltigt på axlarna och vred sig ur sin pappas grepp.
"Än sen då. Mrs. Snob ger bara pengar till Blue Creek Hill för att alla ska säga vilken bra människa hon är. Hon snackar skit om allt och alla - men en gång om året spelar hon helgon! Hon är en bitch och alla vet om det!"
"Att man alltid ska behöva skämmas över dig!" sa Kierans mamma.
Kommentaren verkade inte beröra Kieran. Hon bara såg nonchalant på sina föräldrar.
"Jag säger bara det som är sant. Om det är nån som ska skämmas är det hon - Mrs. Snob."
Kierans tvillingsyster Skye himlade sig.
"Hon heter Mrs. Hob."
"Fast Mrs. Snob passar bättre." sa Kierans andra tvillingsyster Emily, den tystaste av trillingarna McCoy.
Skye skakade på huvudet.
"Det är inte snällt att ge folk fula smeknamn."
"Jag gör det bara till folk som förtjänar det." sa Kieran.
"Jag har fått nog. Nu åker vi hem." sa flickornas pappa. Han tog tag i Kierans ena arm och började dra med sig henne mot parkeringen.
"Vi vill stanna." sa Emily försiktigt.
"Snälla pappa!" sa Skye.
"Jag stannar med dem." sa flickornas mamma.
"Jag vill också vara kvar!" skrek Kieran.
"Det skulle du ha tänkt på innan du misskötte dig." sa hennes pappa. Han drog iväg med henne till bilen.
Kieran vred och slingrade sig och så kastade hon sig mot den snötäckta marken.
Hon höll sig om sin vänstra arm och började skrika och gråta.
"Min arm! Min arm! Det gör ont!"
Flickan blickade anklagande upp på sin pappa.
"Du vred loss min arm!"
Mr. McCoy såg förskräckt på sin dotter. Hennes arm hängde som en trasdockas och såg mycket riktigt ut att ha gått ur led.
"Åh Herregud... Kieran! Förlåt mig!" Han lyfte upp Kieran och höll tröstande om henne. "Förlåt mig älskling, det var inte meningen!"
"Det gör ooooont!!" snyftade Kieran.
Flera av människorna på julmarknaden kom springande för se hur det var fatt med flickan.
Mr. McCoy höll sin snyftande dotter i famnen.
"Förlåt lilla gumman. Det var verkligen inte meningen att skada dig. Jag ska gottgöra dig, det lovar jag."
Ingen såg leendet som spred sig i flickans tårdränkta ansikte. Det var ett leende av total triumf.
Kieran tänkte att hon sannerligen var rik på bra idéer. Pappas dåliga samvete kunde hon utnyttja riktigt länge.
Att själv orsaka att armen gick ur led hade gjort jäkligt ont, men det var det värt.
Du kan bra knep du Kieran, berömde hon sig själv. And the Oscar goes to...
*
