Skrivpuff - 14 April 2019

Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av:

Groda

Sea Life Museum • Sun City, California
Våren 2004

11 årige Philip Brower fick syn på en glasmonter som han inte hade utforskat här på Sea Life Museum tidigare. Han kikade intresserad in på en blå-svart-spräcklig liten varelse som satt på en sten.
PILGIFTSGRODA
stod det på informationsskylten intill montern.
Philip knackade på glaset.
”Hallå!”
Men grodan rörde sig inte ur fläcken.
”Äsch, fan, vilken tråkig.” stönade Philip. ”Han är ju död.”
”Den är inte död.” sa Maxine, 10 ½ år. Hon log lite. ”Han gillar nog bara att sitta still och iaktta sin omgivning.”
Maxines (foster)bror Alex, även han 10 ½ år, nickade instämmande.

Philip såg på Alex med viss illvilja i blicken.
”Är den grodan giftig?”
Alex nickade.
”Cool!” sa Philip glatt. ”Då kan man ta ut en groda och låta små skitungar dricka dens gift.”
Alex himlade med ögonen.
”Så dumt…” mumlade han.
”Kallar du mig dum…?”
Philips ögon smalnade och han såg länge på Alex, förmodligen för att skrämma den mindre och yngre pojken.
Och så gav han ifrån sig ett utdraget monsterläte, lade händerna runt Alex hals och tryckte till.
Den lilla pojken kved efter luft.

Några vänner till Alex, inklusive Maxine, skyndade sig att dra bort Philip.
Två att killarna i klassen sprang iväg för att hitta deras lärare.
”Skitunge kan du vara själv…!” flämtade Alex och tog sig för halsen, som smärtade och nu började få blåmärken.
Han blängde på sin ärkefiende stund och gick sedan bort mot sköldpaddorna istället.
”Förresten dricker man inte giftet från Pilgiftsgrodor,” muttrade han. ”man doppade faktiskt sina pilar i det.”
Maxine lade armen om sin brors axlar.
”Ska vi leta upp några pilar…?” flinade hon.
Alex skrattade.

© George Grall, National Aquarium

Skrivpuff - 2 Maj 2015 - del 2

*
Ungdomarna packade ihop sina bebisar och alla dockornas tillbehör.
Holly föreslog att Alex kunde sova hos henne under deras uppdrag.
"Så blir inte din familj störd ifall den skriker mycket." tillade hon. "Mina föräldrar ska ändå vara bortresta ett par dagar."
Alex log.
"Smart tänkt."
Mia log mot Alex när han tog upp sin baby och tittade på den.
"Awww... vilken söt baby!" sa hon ömt och lade armen om Alex.
"Åh tack," flinade Alex. "jag har gjort den själv."
Hans kompisar skrattade.
"Hallå där... jag var väl också med...?" skrattade Holly och gav honom en lätt dask i baken.
Först nu kom Alex på hur hans skämt hade låtit och Holly gjorde det inte precis lättare för honom...

Alex skrattade generat och hans kinder blev lite röda.
"Äh håll truten..." muttrade han.
Holly kramade om honom och Mia rufsade honom kärleksfullt i håret.
"Du är så söt, Alex." sa Mia.
Alex bara skakade på huvudet.
"Äh, det är jag inte..." sa han truligt.
Sedan lutade han sig coolt mot en av bänkarna, som om han ville se mer tuff än söt ut.
"Bara så du vet... du blir ännu sötare när du vill se cool ut." fnissade Holly.
Rodney stod och skrattade åt att hans kompis alltid blev så blyg inför tjejerna.
Alex gav honom en låtsas-sur blick och slängde en av babydock-blöjorna på honom.

Killarna skrattade åt påhittet och tjejerna låtsades sucka trött åt dem.
"Vi får nog uppfostra Alex lite bättre..." sa Libby.
Hon tog tag om Alex midja och skrattade glatt när han skruvade nervöst på sig.
"Ska jag pussa eller kittla dig?" frågade hon.
"Ingetdera, tack." skrattade Alex.
Libby nöjde sig med att pussa den nu mycket generade killen.
"Tack så jättemycket." flinade Alex och torkade bort bort pussen från sin kind.
"Sötnöt." log Libby och gav honom en puss till.
Alex såg med bedjande blick på sina andra vänner.
"Lite hjälp här tack..."
Holly skakade leende på huvudet.
"Gillar du inte pussar?" retades hon.
Alex suckade och slog uppgivet ut med armarna.
"Jag ger mig..."
Alex och Hollys baby gav passande nog ifrån sig ett förnöjt litet gurglande.
"Hör ni, babyn tycker också om Alex!" sa Libby glatt.
De andra skrattade.
"Ni behöver vård..." muttrade Alex.

Skrivpuff - 2 Maj 2015 - del 1

*
Rörd

Sun City High School. 
Sun City, California. Våren 2011.

"Ska vi leka med dockor...?!"
Philip Brower spottade ur sig orden och stirrade på Health class-läraren, som om han försökte utröna om hon blivit galen.
Lärarinnan log ett tålmodigt leende.
"Nej, ni ska inte leka. Ni ska ta hand om varsin realistisk baby-docka i två dagar. Dom fungerar som en riktig baby, gråter och vill ha mat och så."
Philip skakade klentroget på huvudet.
"Fy fan... så töntigt."
"Vårda ditt språk. " förmanade lärarinnan. "Detta är för att ni ska får se hur det är att ha en baby. Det är inte alltid så lätt."

Mia studerade baby-dockan som lagts på hennes bänk.
"Är det en sån här docka som registrerar om man verkligen matar och byter blöja?"
Lärarinnan log, imponerad över att Mia hade sådan koll.
"Precis, så ni kan inte fuska." sa hon och blinkade lurigt med ena ögat. "Nu ska jag dela in er i grupper, två och två."
Alex och Holly blev en grupp och Mia parades ihop med Rodney.
De fyra ungdomarna var mycket nöjda, eftersom de var bästa vänner.
Deras vän Libby hade inte lika stor tur - hon skulle få vara förälder ihop med Philip Brower, en av de jobbigaste killarna i skolan och Alex ärkefiende.

"Snälla, skjut mig...!" stönade Libby när lektionen var över och lärarinnan hade lämnat klassrummet.
Holly gav hennes en uppmuntrande liten kram.
"Vi känner med dig Libby."
Philip Brower gick förbi det lilla gänget och blängde på dem.
"Du får ta hand om den där, Libby." sa han och pekade på dockan i Libbys famn. "Jag har bättre saker att göra."
Libby himlade sig och log mot sina vänner.
"Jag blir så himla rörd över hans vilja att att hand om sin baby..." sa hon och låtsades snörvla till.
Alex log.
"Du får nog bättre betyg utan honom." sa han tröstande.
Libby nickade med eftertryck.
"Ja, det tror jag också."

Skrivpuff - 23 Februari 2015

*
Absolut

Sun City High School. 
Sun City, California. Våren 2011

Alex kände att han, eller rättare sagt hans humör, var redo att explodera.
För nu hade hans ärkefiende Philip Brower "råkat" (som Philip så försmädligt uttryckte det) slänga basketbollen i huvudet på honom för tredje gången under samma idrottslektion... 
Och nu hade Alex förlorat tålamodet.
Han höll bollen med båda händerna och stirrade ilsket på sin nemesis.
Den tunna 17-åringen kände sig ganska ambivalent där han stod mitt på gympasalsgolvet och andades häftigt.
Skulle han slänga tillbaka bollen på Brower, eller skulle han för en gångs skull ge idioten en rejäl "knogmacka"...?
Det var inte riktigt hans stil att slåss, men nu tyckte han faktiskt att Brower förtjänade en snyting.

Men Alex gjorde inget för att hämnas - det hann han nämligen aldrig, för Rodney, en av hans bästa vänner, rusade fram och stoppade honom.
Det var tur att Rodney var så snabbtänkt och vaksam, annars skulle Alex nog ha råkat väldigt illa ut.
Skolans rektor och lärare tog nämligen bråk mellan elever på stort allvar. 
Med all rätt, tyckte Rodney. 
Men han visste också att Alex som var fosterbarn kunde råka extra illa ut om han hamnade i gräl och slagsmål, för rektorn var tvungen att rapportera sådant till de sociala myndigheterna.
Dessutom var Rodney lite orolig för hur Alex skulle klara ett slagsmål med Philip.
Visst kunde hans kompis slåss, det var det ingen tvekan om, men Philip var längre och större än Alex - och han drog sig inte för att köra med fula knep i slagsmål, han var mer brutal.

Rodney satte handflatan mot Alex bröstkorg och föste undan honom.
"Kom igen, lärarna kan ju tro att du gillar att ha kvarsittning..." sa han lite skämtsamt.
Nu log Alex.
Han hade fått kvarsittning ett par gånger den senaste tiden - på grund av Philip Browers bråkiga natur - och han tänkte inte råka ut för det igen.
"Dessutom kanske du ska vara lite mer rädd om dina stygn..." föreslog Rodney och pekade på Alex bandagerade vänsterhand och handled.
"Mmmm..." muttrade Alex.

Holly kom fram till dem.
"Du är som en magnet för trubbel..." suckade hon.
Men sedan log hon och rufsade om Alex hår.
"Kan du nån gång lära dig att du ska vara liiite mera rädd om dig själv...?"
Alex log brett och nickade.
"Absolut!" svarade han.
Sedan studsade han basketbollen i golvet, fångade den och slängde upp den mot basketkorgen.
Bollen landade snyggt i korgen - ett perfekt mål.
Alex snurrade runt och mötte sina kompisars blickar, de jublade och applåderade åt honom.
"Du är awesome, sötnos!" ropade Mia.
Alex log glatt, men lite blygt.
"Jag vet!" skrattade han med låtsad kaxighet.
Philip bara fnyste och gick surmulen ut ur gympasalen.

Holly lindade armarna om Alex midja.
"Är du okej?" frågade hon.
"Såklart!" svarade Alex glatt. "Jag gjorde ju ett perfekt mål, det såg du väl?"
Han flinade triumferande.
Holly skakade på huvudet och suckade överdrivet dramatiskt, som om Alex var helt omöjlig.
Men sedan log hon kramade om honom.
"Jo, lite omöjlig är du, Alex Spencer-Clarke... Men du är också det sötaste jag vet."
Alex log och försökte se cool ut, fast Holly visste att han var så generad nu att han inte visste vart han skulle ta vägen...
Han är för söt! tänkte Holly ömt.
Och så pussade hon honom på kinden. Hon kunde bara inte låta bli.

Skrivpuff - 26 Februari 2014 - del 3

* 
”Du Alex… Idiot-Philip får gärna ha dåligt uppförande som omdöme på sina report cards om han tycker att det känns bra för honom - men du ska väl inte riskera dina omdömen på grund av ett dumt bråk…?” sa Holly när de hade
gått en bit.
”Nej, jag ska väl inte det…” sa Alex tankfullt.
De slog sig ner i gräset och njöt av solen som värmde så skönt.
Alex log sitt charmiga leende och lade armen om Hollys axlar.
”Åh Holly… varför vet du alltid vad som är bäst för mig?”
Holly skrattade mjukt.
”Irriterande, eller hur.”
Alex nickade och rullade dramatiskt med ögonen för visa hur irriterande det var.
”Mmmm… mycket.” muttrade han.
Men sedan log han igen.
”Jag skämtar bara. Helt ärligt, jag vet faktiskt inte vad jag skulle ta mig till
utan dig.”
Alex var alltid omedveten om sin charm, men hans leenden och hans glittrande blå ögon fick alltid Hollys hjärta att smälta.

”Kom hit, gullunge.” fnissade hon.
Hon drog Alex intill sig och kysste honom på halsen, på det där sättet som kittlades extra mycket.
Alex fnissade och skruvade på sig.
”Hey…! Det där är ju tortyr!” protesterade han och drog sig undan.
Holly log ömt mot sin älskling som nu såg lite blyg ut. Hon kunde inte låta bli att retas mer med honom.
”Jag trodde detta var tortyr.” sa hon och började elakt att röra på fingrarna över hans revben, som kändes tydligt under hans T-shirt.
”Alltså tjejen… du är verkligen inte snäll!” skrattade Alex.
Nu rullade han bort från henne. Han lade sig raklång på rygg i gräset och blundade mot solljuset.

Holly lade sig ner intill honom, strök honom över pannan, smekte undan luggen som alltid föll ner i hans ögon.
Alex kikade på henne. Han log och såg lite blyg ut igen.
”Ska vi stanna här resten av dagen?” föreslog han.
”Det vore trevligt, nu när det äntligen är fint väder.” sa Holly. ”Men... vi har faktiskt tre lektioner kvar.”
Alex satte sig upp, suckade lite och flinade sedan.
”Skit i det. Vi kan skylla på att vi blev bortförda av aliens om nån lärare undrar om vår frånvaro.”

Holly skrattade.
”Ja, det går de säkert på. Knasunge.”
Alex fick en puss på kinden innan Holly ställde sig upp och drog upp honom från gräset.
Det var dags att gå in. Lunchrasten var slut.
”Vet om att du är det sötaste som finns?” frågade Holly.
Som vanligt när han blev generad visste Alex inte vad han skulle svara.
Han bara mumlade något om att Holly suttit för länge i solen.

Skrivpuff - 26 Februari 2014 - del 2

* 
”Tur att det inte var en stenvägg eller något annat hårt Philip slog dig mot,”
sa Holly bekymrat. ”för då hade du skadats ordentligt.”
Alex nickade.
”Ja, men nu gick det ändå bra. Det gjorde inte ens ont.”
Holly såg ändå en aning bekymrad ut. Hon stannade upp och såg forskande på Alex.
Lite ont måste det ha gjort. Philip tog oftast i lite för mycket när han bråkade med någon.
Holly strök Alex över ryggen.
”Är det säkert att du är okej?”
Alex kände efter.
”Helt säker.” svarade han.
Han sa inte till sin bästis att det faktiskt hade känts lite i ryggen. Och det skulle inte förvåna honom om han nu hade rombformade märken i skinnet efter Philips hårdhänta behandling.

Eftersom han fortfarande kände sig irriterad på Philip blundade han och räknade till tio för att lugna ner sig. Och till hans förvåning märkte han att knepet faktiskt fungerade rätt så bra den här gången.
Men hans sinnesro skulle snart brytas ännu en gång av hans ständige antagonist.
Alex berättade glatt för Holly att "räkna-till-10"-knepet fungerat den här gången. Sedan log han och gav henne en blyg och försiktig kram.
Då vrålade Philip Brower:
”Hey! Grodynglet, hångla inte för mycket med Holly nu, va!”
Philip skrattade åt sitt eget skämt.

”Grodynglet” skrattade inte, han drog inte ens på smilbanden.
Alex hade blivit retad för sin vänskap med Holly - en tjej - sedan han var 8 ½. Nu, nio år senare var det fortfarande inte kul.
Han gjorde sig redo att flyga på sin fiende, men Holly höll fast honom.
”Alex! Lugna ner dig nu, innan du hamnar i trubbel med lärarna också
- de står ju där borta.”
Alex knöt nävarna och flämtade argt. Men han lyckades till slut lugna sig och han gick med Holly bort mot gräsmattan och träden - en trevlig och rofylld plats vid skolgården.

Skrivpuff - 26 Februari 2014 - del 1

*
Välj fem ord på bokstaven A och skriv en text där minst två av dem ingår

Ambivalent • Antagonist • Allierad • Ambulans • Avgrund

Sun City, California. Våren 2011


Nästan alla elever på Sun City School var ute på skolgården under lunchrasten den här soliga vårdagen.
De allra flesta av high school-eleverna stod mest och hängde och försökte komma på något kul att göra. Men andra njöt faktiskt av solens ljumma värme efter flera dagar av regn och oväder.
Philip Brower verkade inte njuta av den här härliga dagen och den lediga stunden som lunchrasten gav. Nej, han var nog snarare ute efter bråk.
Utan anledning gav han Alex en elak tackling som fick den mindre och tanigare klasskamraten att tumla in i nätstängslet han stod intill.
”Oj, förlåt.” flinade Philip försmädligt. ”Jag såg dig inte.”
Alex blängde irriterat på sin antagonist och himlade med ögonen.
Skämten om att han var mindre än de andra high school-killarna hade för länge sedan blivit tröttsamma - åtminstone för Alex som under hela sin skoltid hade utsatts för dem.

Philip Brower däremot verkade aldrig tröttna på att retas och håna.
Det växande flinet som nu spred sig i hans ansikte provocerade Alex mer
och mer.
En liten hämndaktion måste ändå vara befogad ibland…? tänkte han.
Så den taniga 17-åringen rätade på sig, tog sats och tacklade han tillbaka.
Hans ilska gjorde att han fick in lite mer kraft i tacklingen än vanligt.
Philip, som absolut inte var beredd på detta tilltag, snubblade in i staketet.
”Vad i helvete gör du din lilla skitunge…?!” vrålade han.
Utan att vänta på svar tryckte han upp Alex mot nätstängslet och började upprepade gånger dunka in hans taniga kropp mot romberna.
”Vill du åka ambulans härifrån va?” spottade Philip ur sig medan han pressande Alex mot stängslet.
”Släpp mig!” fräste Alex och slet sig loss.
Han kände sig lite ambivalent nu. Skulle han slå tillbaka igen, eller bara ignorera Philip och gå därifrån?

Svaret fick han av en allierad, sin bästa vän Holly.
Hon lade en arm om Alex midja och drog bort honom.
”Kom nu, min lilla ligist.” sa hon och log. ”Låt dig inte falla ner i Philips idiotiska och våldsamma avgrund.”
Alex suckade. Men han visste att Holly hade rätt.
Han skulle bara råka i trubbel hos lärarna och rektorn om de såg att han bråkade och slogs.
Trubbel kunde leda till kvarsittning och i värsta fall avstängning - eller till och med relegering.
Hade han dessutom riktig otur då kunde hans socialsekreterare också börja tjafsa.

”Fosterhemsungar har ingen hyfs och fason.” sa en av tjejerna i hans klass
och såg menande på honom.
Alex gav henne ett ljuvt leende och motstod den barnsliga frestelsen att
räcka ut tungan eller visa ett uppsträckt långfinger.
”Brower är den som ständigt bråkar och är ohyfsad - och ändå är jag den som inte har nåt hyfs…?” suckade Alex.
”Ignorera deras idioti och lögner.” viskade Holly lugnande i hans öra.
Alex nickade.
”Jag försöker.” muttrade han. "Men det är inte lätt."
"Jag vet det, raring." sa Holly mjukt.
De två bästa vännerna började att gå bort från staketet och de irriterande klasskamraterna.

Mockingbird

Sun City School, California
Hösten 2006

Fågeln som satt i utkanten av skolgården hade en skadad vinge och kunde därför inte flyga upp i sitt bo.
"Vi kanske kan lyfta upp den till boet." sa Alex. "Den kanske har små ungar där uppe som dör om dom inte får mat."
Maxine log mot sin fosterbror. Alex var alltid så snäll och omtänksam.
"Bra idé brorsan!"
Alex började fundera på om han kunde klättra upp i trädet med fågeln.
"Det borde gå..." sa han tankfullt.
"Äh skit i den där värdelösa saken." sa Philip Brower.
Alex bara blängde på klasskamraten.
"Den kommer ändå att dö." fortsatte Philip. "Vi borde förkorta lidandet.
"Vad pratar du om...?" undrade Maxine.

I nästa sekund skrek hon till när Philip tog upp en sten och började slå fågeln.
Alex skrek också till. I rent raseri kastade han sig fram mot Philip och knuffade undan honom.
"Sluta! Skulle du gilla om en stor idiot slog dig med en sten...?!"
"Kallar du mig idiot?!" fräste Philip.
"Ja, det gör jag!" sa Alex. "Om man misshandlar oskyldiga djur är man en idiot."
Pojkarna började slåss.
Philip höll fortfarande i stenen och nu slog han till Alex med den.
"Där fick du lilla skitunge!" sa Philip.

När Maxine inte lyckades få pojkarna att sluta bråka sjönk hon ner intill fågeln.
Hon snyftade hjärtskärande när hon såg att den var död.
Och när hon såg rännilen av blod i Alex panna grät hon ännu mer.

Skolklockan ringde och talade om att rasten var slut. Men 13-åringarna vid den döda fågeln brydde sig inte om det.
Philip sprang bort från skolgården och Maxine och Alex satt kvar, chockade och fyllda av ilska över det som hänt den stackars fågeln.

Under skuggan av trädet började de begrava fågeln i jorden.
Sedan stod barnen länge, med armarna om varandra, och såg på den lilla graven.
Maxine läste ett citat som hon kvällen innan läst i boken To Kill A Mockingbird.

"Mockingbirds
don't do one thing but make music for us to enjoy.
They don't eat up people's gardens,
don't nest in corncribs,
they don't do one thing but sing their hearts out for us.
That's why it's a sin to kill a mockingbird."