Julkalendern 2022 - Del 1

Paris, 1 December 1831

 

Den föräldralösa lilla flickan Soleil skyndade över de snöpudrade kullerstensgatorna.
Hon huttrade. Kappan hon fått av snälla Madame Benard i höstas var visserligen fin, men den värmde inte särskilt bra i vinterkylan. Och de bruna kängorna tog in väta likt ett läckande skepp.

Den frusna flickan stannade till och tittade längtansfull in på Café Coeur Rouge.
Åh, tänk att få sitta där inne i värmen och få en kopp varm choklad, något gott bröd - eller kanske till och med en croissant med chokladfyllning - eller Josephines goda potatissoppa.
Soleils mage kurrade av blotta tanken på mat och bakverk.
Skulle hon våga gå in och be om något att äta... eller skulle det vara för fräckt...?

I nästa sekund hände något som fick Soleil att ta ett snabbt beslut.
Runt hörnet kom en man med ett stramt, avlångt ansikte, uniform och blanka stövlar. 
Flickan flämtade till.
Inspecteur Belette...!
Den vessleliknande polisinspektören gick ofta omkring i området och letade efter gatubarn att haffa. Han ogillade ”smutsiga små trasungar”, som han kallade dem.
Soleil öppnade dörren till caféet och gled in så obemärkt hon kunde, så att ”inspektör Vessla” inte skulle lägga märke till henne.

Josephine Juneau, en ung kvinna i 20-årsåldern, serverade de unga vännerna Jules och François när den lilla flickan kom in på caféet.
”Soleil!” log Josephine när hon fick syn på henne. ”Välkommen. Vill du ha lite en nybakad croissant med chokladfyllning och något att dricka?”
Soleil sken upp och nickade ivrigt.
”Ja, tack. Jag är sååå hungrig.”
Josephine såg bekymrad på det lilla barnet.
”Har du inte fått något att äta alls idag...?”
Soleil skakade på huvudet. 
Josephine gav henne en storasysterlig kram och ledde henne till ett av borden.
Och några minuter senare hade flickan en skål med rykande varm potatissoppa, ett fat med choklad-croissanter och en stor kopp varm choklad framför sig.
Soleil skulle just börja äta sin soppa när Inspecteur Belette klev in på caféet.
Flickan gled snabbt ner under bordet och hoppades av hela sitt hjärta att inspektör Vessla inte hade sett henne.

”Mademoiselle Juneau, ni har möjligtvis inte sett en liten trasunge smita in här?” frågade polisinspektören.
”Ursäkta...?” sa Josephine, som inte tyckte om polismannens sätt att prata om de stackars föräldralösa barnen. 
Inspecteur Belette såg stint på henne.
”Jo, en av ungarna från barnhemmet har rymt igen.”
Polismannen såg sig om i lokalen. 
”Men ni har alltså inte sett henne...?” 
Josephine skakade på huvudet.
”Ni borde jaga förhärdade brottslingar istället för att ge er på småungar.” tyckte François, en av ynglingarna som Josephine hade serverat mat en stund tidigare.
Inspecteur Belette blängde surt på den uppstudsiga unge mannen och stövlade svärande ut från Café Coeur Rouge.

François skrattade.
”Han var inte glad idag, vesslan. Men du kan komma fram nu, Soleil. Faran är över.” 
Soleil kröp fram från sitt gömställe och satte sig på sin stol igen.
Och så njöt hon av den goda maten och sällskapet av alla snälla människor som hon höll av så mycket.

© French Moments

💙🤍❤️

SkrivPuff: Utmaning 2011:116 - 28 april

Skriv om avsmak.

Paris. Juni 1832.

Jules Deveraux såg med avsmak på den store polisinspektören.
Belette var inte alls omtyckt av folket. Han trodde han var något bara för att råkade ha lite mer makt än andra.
Han snokade ofta runt bland studenterna som brukade umgås på caféet. Och han skrämde ju slag på lilla Soleil och lille Bastien, hotade med att ta dem till barnhemmet de rymt ifrån.
Dagens heta diskussion om revolution hade avtagit så fort Inspecteur Belette hade stuckit in sitt fula tryne genom dörren till Café Coeur Rouge.
François började sjunga Sur le pont d'Avignon med Soleil och Bastien istället och de fick hela caféet att sjunga med i den oskyldiga lilla sången.
Jules log när lilla Soleil sjöng versen om de modiga soldaterna lite högre än de andra verserna.
"Det går muntert till här idag." sa Inspecteur Belette.
Jules log ett falskt leende.
Det skulle bli ännu mer muntert om somliga kunde sluta förpesta tillvaron för hederligt folk, tänkte han och  återgick till målningen han höll på med.

Gästerna på caféet tittade nyfiket på vad den unge konstnären målade - och de fick sig ett riktigt gott skratt.
På Jules målarduk glirade en vessla i polisuniform mot dem.
"Vackert Jules!" frustade en en man.
Han höjde sin ölsejdel i en vördnadsfull skål.
"Très bon, mon ami!"
Soleil fnissade när hon såg målningen. Hon kikade upp på Inspecteur Belette och såg sedan på målningen av polis-vesslan igen.
"Väldigt bra Jules." berömde hon. "Mycket portättlikt."




Belette = vessla

Sur le pont d'Avignon

SkrivPuff: Utmaning 2011:37 - 6 februari - 2

*
Belette böjde sig fram mot ungen för att plocka upp henne från marken.
Men lilla Soleil vägreade att låta sig släpas iväg av den här elaka typen. Hon skrek gällt och bet inspektören hårt i handen.
Belette svor till och släppte taget om flickan.
Barnet rusade iväg utan att vända sig om.

Nåja, tänkte Belette. Jag får tag i henne förr eller senare. Inga gatungar, tjuvar eller horor ska undkomma så länge jag lever och patrullerar på Paris gator.
Han borstade av händerna på sin rock, som om han fått smuts eller någon ännu värre på sig av den lilla flickan.
Sedan gick han mycket belåten vidare genom staden, mot polisstationen.

I skuggorna inne i en liten gränd kurade Soleil. Hon såg en belåten inspektör gå förbi.
Se inte så belåten ut, Monsieur Vessla, tänkte Soleil. Vår revolution är nära nu och när rättvisan segrar över förtrycket försvinner nog det där fula flinet ur ert ansikte.

När Soleil vågade sig ut ur gränden gick hon tillbaka till Café Coeur Rouge, visslande på glad liten trudelutt.

*

♫ La Faute À Voltaire ♪

SkrivPuff: Utmaning 2011:37 - 6 februari - 1

Skriv om att veta för mycket.

Paris, Juni 1832

Inspektör Belette* haffade den lilla flickan i samma sekund som hon klev ut från Café Coeur Rouge.
Flickans bomullsklänning var blå, vit och röd. Precis som flaggan som vajade på en av husväggarna en bit därifrån.
"Du är visst en sann liten patriot du." kommenterade Belette.
Soleil såg storögd på den store polisinspektören.
"Patriote...? Vad betyder det, Monsieur?" frågade Soleil oskyldigt.
"Du är nog ingen dumbom." sa Belette och log lite mot flickan. "Du vet nog vad jag pratar om."
Soleil skakade på huvudet och försökte slita sig ur polisinspektörens grepp, men då tog han bara ett hårdare grepp om hennes arm.
"Du umgås mycket med ungdomarna därinne. Vad brukar de prata om?" lirkade Belette.
"Litteratur, Monsieur." svarade Soleil i en nästan drömmande ton. ”Molière och Voltaire.”
Sedan fnissade hon till.
”Molière och Voltaire! Hörde ni, inspektör’n, jag rimmade nästan. Molière och Voltaire… Gillar ni poesi?”

Belette suckade. Det skulle vara lättare att pressa vin ur en sten än att få ur den här trasungen uppgifter om den annalkande revolutionen som han hört folk viska så mycket om på Paris gator.
"Nu berättar du vad du vet om studenternas lilla revolution!" sa Belette skarpt.
Åh vilken nedrig snokare inspektören är! tänkte Soleil.
"Släpp mig din elaka vessla, annars skriker jag!" fräste hon.
Hon tänkte inte låta sig skrämmas av en stor drummel till inspektör.
Inspektör Belette blev mörk i ögonen. Ingen liten lortig trasunge skulle komma och vara uppnosig mot honom ostraffat.
Han skulle minsann se till att den lilla toviga saken spärrades in!
Det var en enkel sak. Han hade spärrat in gatungar förr. Pas de problème.


(*Belette = vessla)

SkrivPuff: Utmaning 2010:140 - 20 maj

Skriv om något franskt!
*

Prolog till SkrivPuff: Utmaning 195 - 14 juli (2009)

*

REVOLUTIONENS BARN

Café Coeur Rouge, Paris. Juni 1832

”Non! Absolut inte, Soleil!”
François röst var bestämd. Han kunde inte tillåta barnen att vara med och strida i den planerade revolutionen, de var alldeles för unga.
“Jag vill också slåss för vår frihet och rättigheter!” sa Soleil.
“Det är alldeles för farligt.” sa François.
Soleil tjurade lite och pillade på ett hopvikt tygstycke hon hade i knät.
“Vad är det där?” frågade Bastien, Soleils bäste vän, som hon rymt från barnhemmet tillsammans med.
Soleil vek upp det röda tygstycket och höll upp det framför sig.
“En flagga?” sa Bastien.
Soleil reste sig, höll upp den röda flaggan så högt hon kunde ovanför huvudet.
“Jag har gjort den själv!” sa hon stolt.
Hon log och gav flaggan till François.
“Till mig?”
Soleil nickade ivrigt.
“Bara för revolutionens skull.”
“Du är en sann liten patriot, du, Soleil.” sa François.
Han log mot den lilla flickan som var så söt i sina ljusa, toviga lockar och lite smutsiga ansikte.
Det fanns så mycket glädje i det lilla livet, trots att hon inte ägde någonting och inte hade någon familj som älskade henne.
Soleil log tillbaka mot François, som hon beundrade så. Hon slätade till sin klänning, som hon så omsorgsfullt sytt själv, en enkel liten bomullsklänning i rött, vitt och blått.
“Du ska väl inte vara med på barrikaderna?” frågade Bastien.
Han kände sig rädd och orolig inför de annalkande striderna.
“Jo, det ska jag!” sa Soleil bestämt.
Den lilla flickan ställde sig på sin stol, sköt upp en knuten näve i luften.
“Revolution eller död!” skrek hon.
Som om hon redan står på barrikaden... tänkte François med en liten suck. Jag måste ta ett allvarligt samtal med Jules som lovat henne att få vara med.

Soleil, Bastien och François åt sin frukost under tystnad.
Det var en mager frukost, bestående av ost, bröd och vatten.
“Det är inte bakelser, men det är bättre än inget.” hade Soleil sagt, med en liten glimt i ögat, när frukosten  serverades.
Hon syftade på ryktet som uppstått om en drottning i deras land för över fyrtio år sedan.
Soleil tog en stor tugga av sin brödbit och sköljde ner den med vatten.
“Sa drottningen verkligen så, att folket kunde äta bakelser?” frågade Bastien.
Soleil ryckte på axlarna.
“Je ne sais pas.”
“Isåfall borde hon fått bakelser nerkörda i halsen.” tyckte François.
Soleil nickade instämmande.
Sedan började hon tyst nynna på La Marseillaise.
*

SkrivPuff: Utmaning 195 - 14 juli

Dagens tema är förstås: FRANSKT

Revolutionens barn

Hon, den yngsta, stod högst upp på barrikaden och sjöng:


Allons! Enfants de la Patrie! 

Le jour de gloire est arrivé! 

Contre nous de la tyrannie

Längre än så hann hon inte.

Vid ordet Tyrannie dånade fiendens första skott. 


Med vidrig träffsäkerhet träffade soldatens gevärskula barnet i ryggen. 

Flickan föll ner från barrikaden. 

Det var ett otäckt fall, över två meter.
Ett tag stoppades fallet av föremål i barrikaden, men snart låg hon på marken, på fiendesidan.

Det blev alldeles tyst, så tyst det nu kan bli mitt under en brinnande revolution. 



Plötsligt höjdes en liten blodig näve, i triumf, högt upp i den krutrökiga luften.

Flickans röst, så tunn nu, men ändå stark:

Liberté
!
Sedan gav hennes livsandar upp.



Sorgen och ilskan var tätare än vapendimman, men de som stred skulle inte ge upp. 

De unga revolutionärerna var överens. I tyst samförstånd stod de enade.

Hämndens blod skulle flyta. 



När det första gryningsljuset spreds över Paris gator skulle det vara över.

~

♪ Lyssna på La Marseillaise ♪