Skrivpuff — 4 Juli 2019

*
Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri)
med inspiration av

”Den 4 juli 1776”

Revolutions-ledaren John Hancock tog gåspennan i sin hand 
och började signera pergamentet.
Hans frodiga och eleganta namnteckning blev betydlig större
än de andras. 
”Så att King George kan läsa det utan glasögon!" förklarade han.

Söndag, 4 juli 2010

Familjen applåderade när Maxine hade läst högt ur sin skoluppsats om
The Declaration of Independence.
Och hennes (foster)bror Alex skrattade gott åt John Hancock.
”Så kaxigt...! Jag måste också börja skriva min namnteckning så där - 
'frodigt och elegant'.” log han.
Maxine fnissade.
”Ja, det tycker jag verkligen att du ska göra, brorsan! Då kanske du får tyst 
på vår sur-lärare som klagar på att tonåringars handstilar inte
går att läsa…!”
Syskonen Clarke gjorde en high-five och brast ut i skratt igen.

Skrivpuff - 14 April 2019

Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av:

Groda

Sea Life Museum • Sun City, California
Våren 2004

11 årige Philip Brower fick syn på en glasmonter som han inte hade utforskat här på Sea Life Museum tidigare. Han kikade intresserad in på en blå-svart-spräcklig liten varelse som satt på en sten.
PILGIFTSGRODA
stod det på informationsskylten intill montern.
Philip knackade på glaset.
”Hallå!”
Men grodan rörde sig inte ur fläcken.
”Äsch, fan, vilken tråkig.” stönade Philip. ”Han är ju död.”
”Den är inte död.” sa Maxine, 10 ½ år. Hon log lite. ”Han gillar nog bara att sitta still och iaktta sin omgivning.”
Maxines (foster)bror Alex, även han 10 ½ år, nickade instämmande.

Philip såg på Alex med viss illvilja i blicken.
”Är den grodan giftig?”
Alex nickade.
”Cool!” sa Philip glatt. ”Då kan man ta ut en groda och låta små skitungar dricka dens gift.”
Alex himlade med ögonen.
”Så dumt…” mumlade han.
”Kallar du mig dum…?”
Philips ögon smalnade och han såg länge på Alex, förmodligen för att skrämma den mindre och yngre pojken.
Och så gav han ifrån sig ett utdraget monsterläte, lade händerna runt Alex hals och tryckte till.
Den lilla pojken kved efter luft.

Några vänner till Alex, inklusive Maxine, skyndade sig att dra bort Philip.
Två att killarna i klassen sprang iväg för att hitta deras lärare.
”Skitunge kan du vara själv…!” flämtade Alex och tog sig för halsen, som smärtade och nu började få blåmärken.
Han blängde på sin ärkefiende stund och gick sedan bort mot sköldpaddorna istället.
”Förresten dricker man inte giftet från Pilgiftsgrodor,” muttrade han. ”man doppade faktiskt sina pilar i det.”
Maxine lade armen om sin brors axlar.
”Ska vi leta upp några pilar…?” flinade hon.
Alex skrattade.

© George Grall, National Aquarium

Skrivpuff - 13 April 2019

Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av:

Stoppa

Ungern. Sommaren 1944

Det löpte ett gammalt tågräls genom skogen där vännerna Andris och Bodi brukade leka. 

En dag strax innan sommarlovet upptäckte Andris och Bodi att rälsen hade satts i bruk igen, efter mycket lång tid. 

Men istället för nya blanka tåg, passerade endast gamla godsvagnar med gallerförsedda fönster. Genom gallrens syntes bleka och rädda ansikten.

”Åker det människor i dom där vagnarna…?!” utbrast Andris.

Det kunde aldrig vara bra… Godsvagnarna var inte ens tjänliga för djurtransport - de såg så otäcka ut, tyckte Andris.

Och de där människornas ögon… så skräckfyllda.

Lenci kramade Andris hand.

”Vart ska dom…?” frågade hon.

”Jag vet inte.” svarade hennes storebror. ”Men det kan inte vara till en bra plats.”

Bodi hade stått tyst. Nu var hans ögon stora och nästan lika skräckfyllda som hos de stackars människorna på tåget.

”Jag måste hem…”

Och så sprang han så fort benen bar honom.

Då förstod Andris en sak. 

En otäckhet som fick hans mage att knyta sig och munnen bli alldeles torr.

Bodi får inte hamna i ett sånt tåg! Jag måste stoppa det…!

Hur det skulle gå till visste han inte än. 

Men han bara visste att han måste rädda sin bästa vän och lillasyster och deras familj.

Skrivpuff - 12 april 2019

Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av:

Fullständig

Sun City High School. 

Sun City, California. Våren 2011.

”Jag är fullständigt förbluffad över resultaten på era prov den här terminen.”

Matematikläraren höll upp en bunt med papper och såg på sina elever med en blick som var full av ogillande och en gnutta hån.

”Tänk att så många kan vara så usla på matematik.” tillade han och delade ut de rättade proven.

Eleverna blängde indignerade på läraren och högljudda protester surrade i klassrummet.

”Jaha, tack så jävla mycket. Nån kanske kunde göra prov med uppgifter som man faktiskt förstår…!” muttrade Gregory, sur och förolämpad.

Alex satt tyst och fundersam. Han skummade igenom sitt prov.

”Det här är ju jätteskumt…” mumlade han.

Och plötsligt slog det honom vad som var så skumt.

”Det är fel prov!” utbrast han och reste sig upp i ren iver.

Alla såg på den taniga lilla killen som nu stod vid sin bänk och viftade med ett matteprov.

”Fel…?” undrade Gregory.

Alex nickade ivrigt.

”Ja! Detta här provet är inte för oss, det är för den avancerade matte-klubben - på college…!”

Matematikläraren stannade upp. Han stirrade på pojken och sedan tog han en lång, begrundande titt på provet som Alex viftade med.

”Men herregud pojk, du har rätt…!” stönade läraren. ”Ni har fått matte-klubbens prov…”

Några i klassen fnissade åt lärarens virrighet, en del stönade trött och himlade sig åt det.

Alex log lite.

’Mmmm… och vi går på high school - och inte med i matte-klubben.” sa han menande.

Gregory skrattade.

”Ha! Vem är usel nu…!”

Läraren bad sina elever om ursäkt och som plåster på såren skulle ungdomarna få slippa nästa mattelektion.

Nu utbröt jubel i klassrummet.

”Det betyder att vi får sovmorgon på måndag!” sa Gregory glatt. 

Alex gjorde tummen upp.

”Fullständigt jävla awesome!”

Alla stirrade på honom. Alex brukade inte svära, det gjorde han nästan enbart om han var riktigt förbannad.

Alex log mot sina klasskamrater.

”Vad…?” Sa han oskyldigt. ”Sovmorgon är ju fullständigt awesome.”

Kompisen Mia fnissade och lade armen om Alex.

”Jo, men det var mer det lilla ordet som slank in mellan 'fullständigt' och 'awesome' som vi förvånades över.” sa hon och kittlade honom lite.

Alex bara log och skruvade blygt på sig.

”Ungar, kan vi försätta med lektionen nu?” sa läraren plötsligt.

Klassen suckade trött.

”Helst inte…” muttrade Alex.

Det var tydligt att matte inte var hans favoritämne.

Alla skrattade.

”Jag håller med Alex!” sa Mia och kramade om honom.

Skrivpuff - 5 Oktober 2018

Skriv en text inspirerad av orden:
Granne och Kaos

Blue Creek, Minnesota. Juni 1996

Den lilla flickan stod utanför det vita spjälstaketet och tittade in i trädgården och på det vita huset med veranda.
Flickungens händer hade blivit alldeles svettiga, inte bara på grund av sommarvärmen; 29 grader, utan mest för att de kramade trästaketets spjälor. 
Hennes smaragdgröna ögon var stora och nyfikna och munnen lite öppen. Så såg hon ofta ut när hon var riktigt fast i sin koncentration.
Kanske stod hon och drömde om att själv få bo ett sådant hus en vacker dag.

Inne i grannhusets trädgård slängde en äldre man ifrån sig sina trädgårdshandskar och redskap och gick fram till flickan.
"Här finns inget för dig, flicka lilla. Gå du tillbaka till anstalten, där du hör hemma."
Mannen pekade upp mot den höga kullen, där det gamla barnhemmet Blue Creek Asylum låg.

Flickan släppte taget om staketet och tog ett steg bakåt. Hon torkade av handflatorna mot jeansshortsen och stirrade på gubben.
"Det är för jävligt att bo granne med ett dårhus." sa gubben. "Det blir bara kaos när föräldralösingarna kommer ner hit."
Så nära är det ju inte till Blue Creek Hill... tänkte flickan. Så himla störd kan han bara inte bli av oss. Och vi är nästan aldrig nere i stan...
Michelles små händer blev till arga knytnävar och hon fick lust att klippa till gubben rakt i plytet.
Men istället log hon ett bedrägligt rart leende.
"Isåfall tycker jag att du ska flytta, din stinkande gamla pisspotta." sa Michelle.
Och innan mannen hann säga något mer stegade flickungen iväg.

Michelle log brett för sig själv. Hon kände sig nöjd.
Nu skulle hon gå in till byn och köpa en stor mjukglass i den gammeldags butiken som ägdes av en snäll gubbe vid namn Walt. 
För just den här dagen var det Michelles födelsedag. 9 år blev hon - och hon tyckte att hon förtjänade något gott.
Att personalen på barnhemmet kanske saknade henne nu - i den bemärkelsen att hennes frånvaro gjorde dem arga - struntade hon högaktningsfullt i just nu.
Dessutom var det ingen på Blue Creek Hill som tyckte om henne, så då kunde hon lika gärna rymma en stund.
Michelle gick vidare och sjöng nynnade på Camptown Races. Det var annars en knasig och rätt glad liten sång, men i den lilla 9-åringens tappning lät den ganska creepy.

Skrivpuff - 4 Oktober 2018

Skriv en text inspirerad av ordet:
Överraskande

Sun City, California
Måndag, 4 Oktober 2010

🎶 "Happy birthday to you.
Happy birthday to you.
Happy birthday dear Alex..." 🎶

Alex Spencer-Clarke satte sig sömnigt upp i sängen och log mot sin sjungande familj som hade smugit in i hans rum med frukostbricka och paket.
Som alltid blev Alex lite överväldigad och generad när han blev firad, men en födelsedagssång var helt klart bättre än en enträgen väckarklocka.
Och glad blev han förstås, för alla presenter och all kärlek hans familj visade.
Han öppnade ett par paket nu på morgonen, de innehöll kläder som han hade önskat sig: jeans och en cool T-shirt.
Men resten av paketen ville Alex spara till efter skolan.
"Jag vill inte stressa med paketöppningen." förklarade han.

När Alex ätit upp sin födelsedagsfrukost tog han en dusch och så klädde han på sig, de nya kläderna.
Sedan kramade han mamma Jo och pappa Martin och alla (foster)syskonen och tackade för uppvaktningen.
Nu var han redo för skolan.
"Vad ska ni göra idag då?" frågade pappa Martin.
”Ett tråkigt prov… inte en jätteskojig födelsedagspresent precis…” suckade Alex.
Joanne log mot honom
"Nej, det är det förvisso inte." instämde hon och strök pojken över håret. "Men det kommer att gå bra, hjärtat. Du har ju stenkoll."
Alex log brett.
"Mmmm... vi får hoppas det."

Familjen önskade Alex en bra dag och vinkade av honom vid skolbussen en stund senare.
"Lycka till, brorsan!" ropade Maxine, hans jämnåriga (foster)syster. "Du kommer att rocka det där provet!"
Alex gav henne en slängkyss.
"Tack, Maxie! Och du kommer att rocka ditt prov!"
Maxine skulle inte till skolan idag, utan till sjukhuset för några provtagningar på Onkologi-avdelningen.
Nu skrattade hon.
"Ja, så klart, vi är ju bästast, vi två!"

🚌

När Alex och hans klasskamrater kom in i klassrummet ett par minuter i nio fick de en sällsynt överraskning.
Deras lärare, Miss Barclay, sa att det skulle bli ett muntligt prov istället och den som kunde svaret fick räcka upp handen och svara.
"Yesss!" utbrast Alex, ivrigt triumferande. "Det blev en bra födelsedagspresent för mig ändå!"
Alex kompisar skrattade. Det gjorde läraren också.
"Grattis på födelsedagen, Alex." log hon.
Och Alex bästa kompis Holly gav honom en lång kram och en kyss på kinden.
"Grattis, min lilla sötnos!" sa hon glatt och kärleksfullt. "Hur känns det att bli 17 då?"
Alex skrattade till.
"Tack! Det känns bra. 17 är väl ingen jätteskillnad från 16, men det känns som hela den här dagen blir bra."
Holly skrattade mjukt och rufsade honom i håret.
"Det låter ju bra."

Miss Barclay såg leende ut över klassen.
"Innan vi börjar med provet tänkte jag att vi kan sjunga för vår födelsedags-pojke."
Alex skruvade generad på sig på sin stol.
"Nej, vi kan göra provet istället..."
Men klassen bara skrattade och så började de sjunga Happy Birthday för Alex.

Skrivpuff - 3 Oktober 2018

Skriv en text där följande ord helst ska vara med:

ångerfull 
lycklig

Paradise High School
Paradise California. 
Hösten 2010

"Är du aldrig ångerfull, för det som hände med Hazel?"
Camille Gardner såg, med nästan manande blick, på sin barndomsvän och klasskamrat Saundra Meeks.
Saundra höjde frågande på ögonbrynen.
"Varför skulle jag vara det. Vi har aldrig gjort henne nåt."
Camille suckade.
Jo, det var ju det vi gjorde. Och det var därför Hazel försvann, tänkte hon.
"Hazel var mobbad ju." påpekade Camille. "Och folk säger att hon tog livet av sig - på grund av sånt som vi i skolan gjorde."
Gråten stockade sig i Camilles hals när hon tänkte på klasskamraten som försvann för 7 år sedan.

Hazel Beatrix Jones.
En älvlik, rödhårig 11-åring med porslinsdocka-blekt ansikte och fräknar.
En söt, snäll, fantasifull och glad tjej.
Hazel och Camille hade varit bästisar sedan de var fyra år och de lekte varje dag. 
Flickorna hade varit lyckliga och obekymrade.
Men i slutet av femte klass förändrades allt, när Saundra kom till klassen.

Saundra tog beslag på Camille och ville att den nyfunna vännen skulle bli som hon. Hazel hamnade mer och mer utanför.
Saundra fick med sig fler tjejer i klassen och de bildade ett litet gäng av tjejer som började mobba Hazel. 
De retade henne för hennes namn och för att hon var rödhårig. Och för att hon började umgås med en av pojkarna i klassen, en tanig liten kille som var ett par månader yngre.
Camille tyckte egentligen att den där killen var väldigt söt och snäll, men det vågade hon inte säga, då skulle hon också bli hackkyckling.

Med tiden blev allt värre och Hazel blev alltmer tillbakadragen och ängslig.
I sjätte klass var det som värst. Och så en höstdag 2003, strax innan Thanksgiving-helgen, försvann Hazel. Spårlöst.
Hon lämnade efter sig en handskriven lapp till sina klasskamrater. 
Den hade legat på Hazels bänk i klassrummet.

Jag orkar inte mer.
Det är för svårt att vara jag.

Alla kommer att fråga varför.
Men i någras hjärtan finns nog svaret.

P.S.
Kära D, jag glömmer dig aldrig!
Solskenet i mitt liv.
Min diamant.
För alltid i mitt ❤️

Hazel Beatrix Jones

Camille undrade vem som hade den där lappen nu?

Hazels föräldrar kanske.

Eller diamanten i Hazels liv.

Camille vände på huvudet och fick syn på klasskamraten Denny Jackson som gick mot trottoaren vid skolgårdens utkant.
Denny var diamanten, pojken som Hazel hade funnit en själsfrände i. 
Han var fortfarande tanig och såg mycket yngre ut än 18 år, snarare som en outvecklad 14-åring. Detta var något han blev retad för ibland av en del killar i skolan.
Men Camille tyckte att Denny var också väldigt söt och charmig fortfarande och den fina killens hjärta ömmade för folk som inte hade det så lätt i livet.

Nu såg Camille och Saundra hur Denny kramade en kvinna i 50-årsåldern och sedan hur han klev in i hennes bil.
"Var inte det där Hazels mamma?" sa Saundra. "Vad ska Denny göra med henne?"
Camille ryckte på axlarna.
"Ingen aning. Prata om Hazel kanske? Det är ju årsdagen för hennes försvinnande snart."

Saundra fnissade plötsligt till.
"Eller så är Mrs. Jones en 'cougar' - och nu ska hon förföra lille Denny...!"
Hon skrattade vulgärt.
Camille såg på henne med avsmak.
"Var inte så okänslig och vulgär."
Saundra svarade med en missnöjd min.
"Jag skämtade ju bara." muttrade hon.
Precis så sa hon alltid när Hazel mobbades... tänkte Camille.

11-åriga mobbaren Saundras ord började nu ringa i hennes öron.
"Jag skämtade ju bara...! Hazel kan ju inte bli kränkt av ett litet skämt..."
"Men Denny är ju en liten tönt, så varför ska jag inte säga det...?"
"Hazel är en mes - och hur kan hon tro att hon passar att vara kompis med oss...?!"
"Denny har säkert liten snopp. Oh, jag vet! Hazel och Camille, ni är ju kära i honom, ni kan kolla om han har det!"

"Visst..." muttrade Camille nu. "Du skämtade bara."
Men ibland går så kallade skämt för långt.

Skrivpuff - 2 Oktober 2018

Skriv en text där följande ord helst ska vara med: 

krokig
karriär
stoppa
början



Hans väg i livet hade alltid varit krokig. Tillvaron hade på inget vis varit direkt olyckligt, men ett aningens ostrukturerat och rastlöst liv hade han ändå haft.
Karriären då? Tja, den var väl något... tvivelaktig.
Till en början ville han helst leva på sin egen konst, det var en stor dröm. Men drömkarriären hade inte blivit som han önskat. Av någon anledning sålde inte hans tavlor.

Så kom den där dagen då han fick ett så frestande erbjudande att han nästan dreglade av iver att få pröva nya vingar.
Jo, det var en ljusskygg bransch han nu öppnade en dörr till... Men lusten till en fet plånbok gick inte att stoppa.

25 år senare var Vanström en framgångsrik man - och ganska förmögen.
Men karriären hade sina risker, nu hade han fått nys om att Lagens Väktare sökte med ljus och lykta efter honom och hans konst.
Det var dags att sjappa nu. Den stora resväskan stod packad i hallen och biljetter var beställda.
I morgon bitti var flygets avgång. Inom kort skulle han kunna njuta i ett paradis, utan att vara rädd för att snuten skulle sticka in sin fula tryne i hans hem.

Det svåra var att ta farväl av pojken. Den lille knatten som han tagit hand om sedan hans morsa bara stack en morgon, utan någon förklaring.
Nu satt pojken vid köksbordet och ritade.
"Vad fint du ritar."
7-åringen tittade upp och log blygt.
"Tack. Jag ritar dom där smältade klockorna."
Bilden var bra. Mycket bra.
Nyss 7 år fyllda och redan en liten konstnär. Jag har lärt upp honom bra.

"Du gillar också Dalí." sa pojken och orden fick Vanström att rycka till.
"Va...?"
Pojken höll upp teckningen.
"Fröken i skolan visade oss bilder på gamla tavlor. Den med klockorna som smälter är av han Dalí. Han hade skojsig mustach."
Pojken fnissade. Sedan såg han nyfiket på Vanström.
"Kände du Dalí? Lärde han dig att måla smältiga klockor - som du lärde mig...?"
Vanström var nu alldeles torr i munnen.
Varför var ungen så smart...?! Hur mycket hajade han...?

Nu blev Vanström stressad.
"Tony, gå och ta på dig dina skor nu, och hämta din ryggsäck. Vi måste åka till Havregatan nu."
Pojken såg med stora ögon på honom.
"Men vi skulle ju gå på McDonald's - och äta farväl-middag." sa han med besvikelse i rösten.
Vanström strök honom tafatt över det ljusbruna håret.
"Det får bli en annan dag. Familjen som du ska bo hos väntar ju på dig!"
Pojken knycklade ihop sin teckning, gled ner från stolen och lämnade köket.

En stund senare uppenbarade sig hans magra lilla gestalt ute i hallen. 
Pojken höll en ryggsäck i ena handen och ett gosedjur i den andra.
"Okej, då åker vi väl till Havregrynsgatan då." suckade han.
Vanström skrattade och kramade om pojken.
"Du kommer att få det sååå bra hos dina nya fosterföräldrar!"

🎨🖌🖼

Skrivpuff - 7 November 2017 - del 2

*
Denny suckade tungt.
"Att trycka ner och vara respektlös mot sina elever är tydligen också viktigt, sa jag." svarade pojken sturskt.
Erin tog hans hand och kramade den.
Denny förstod att hon genom den där lilla tryckningen ville säga åt honom att lugna ner sig lite.
"Hamna inte i trubbel för min skull..." viskade Erin i hans öra.

Denny log lite.
"No worries, Erin. Vad skulle kunna hända...? Att jag blir inlåst i skolans källare?"
Nu såg läraren ännu mer strängt (om det nu var möjligt) på den taniga lilla killen.
"Denny Jackson, ett enda pip till från dig och du får kvarsittning i eftermiddag!" sa läraren hotfullt. "Är det förstått?"
Mmmm... jag förstår, tänkte Denny. att du är en crazy bloody witch som inte har nån sympati för ungars svårigheter och rädslor...

"Svara mig, unge man!" röt läraren. "Är det förstått?"
Denny nickade.
"Jaaa...!" suckade han. "Det är förstått - klart och tydligt."
Läraren suckade också.
"Du får kvarsittning efter skolan, för din uppkäftighet."
Denny svor inombords.
"Ma'am... jag har fysioterapi, för min astma, i eftermiddag."
Men läraren lyssnade inte på honom. Hon såg bara ut över klassen.
"Nå, vems tur är det att hålla presentation nu?"
Denny räckte upp handen.
"Jag..." mumlade han och lät inte helt glad.

"Kör hårt, little dude!" hejade Scott glatt och dunkade Denny vänskapligt i ryggen.
Och flera av klasskamraterna började applådera och hurra:
"Denny! Denny! DENNY!"
Alla hejarop, kompisarnas pepp och kärlek gjorde att Denny blev på bra humör igen.
Pojken såg med glittrande ögon på Erin.
"When little people fight, we may look easy pickings. But we've got some bite." sjöng han.
Erin log åt låtutdraget från musikalen Les Misérables.
"Bravo little Denny, you're top of the class." fnissade hon och rufsade om hans mörkbruna hår.
Sedan pussade hon honom på kinden.
Denny rodnade lite, men log och blinkade kaxigt med ena ögat åt Erin.


"Han är så söt när han spelar så där tuff!" sa Erin kärleksfullt. 
Hon såg på Denny, som nu gick ner mot svarta tavlan, redo att hålla sin presentation.
"Jaaa, verkligen!" instämde Ava. 
Hon fnissade.
"Och när han rodnar så där gulligt om öronen."
Som om Denny förstod att tjejkompisarna pratade om honom log han mot dem och gjorde en söt liten grimas.

"Unge herr Jackson, ska du spela teater, eller ska du hålla din presentation...?" suckade läraren.
Denny log ett överseende leende, som om han tyckte synd om läraren som nästan alltid var så sur och tvär. 
"Just nu ska jag nog hålla mig till presentationen." svarade han artigt.
Läraren nickade allvarligt och gav pojken en det är nog bäst för dig-blick.
Denny ignorerade hätskheten i sin lärares blick och började stolt berätta:
"Jag ska prata om min storasysters arbetsplats. Dom är ett gäng marinbiologer plus en veterinär som hjälper skadade och sjuka havsdjur här i Paradise."

Skrivpuff - 7 November 2017 - del 1

*
Förstår

*
Paradise High School.
Paradise, California. Våren 2011.

Stämningen i klassen blev en aning dämpad när Erin bröt ihop. Hon tyckte nämligen att det var fruktansvärt jobbigt att hålla en muntlig presentation inför alla sina klasskamrater.
Under hela presentationen hade hon skakat av nervositet, nu skakade hon av gråt.
Ava gick längst fram i klassrummet, ledde tillbaka sin klasskamrat till hennes plats och gav Erin en stor kram.
"Tack." viskade Erin och torkade sina tårar.

"Är det verkligen nödvändigt att göra såna här presentationer om man mår så här dåligt av det...?"
undrade Denny.
"Håller med." sa hans kompis Scott. "Det är ju sjukt att tvinga folk att gå fram och prata om man inte gillar det...!"
Flera av ungdomarna instämde och såg med anklagande blick på deras lärare.

"Det handlar inte om vad man gillar." fick de till svar av läraren. "Retorik och muntliga presentationer är viktiga saker."
"Att trycka ner och vara respektlös mot sina elever också tydligen..." muttrade Denny.
Nu vände sig läraren mot honom och rynkan mellan hennes ögonbryn vittnade tydligt om vilken sinnesstämning hon befann sig i nu.
"Uh-oh... Denny har fått Blicken..." viskade Scott till Ava. "Det här lär inte sluta bra..."
Denny fortsatte att se trotsigt på läraren, trots den ökända Blicken, som brukade sätta skräck i de flesta eleverna på Paradise High School.
"Vad sa du...?" beordrade läraren att få veta - trots att hon måste ha hört honom.

Skrivpuff - 6 November 2017

*
Ta en bok.
Välj en slumpmässig mening i mitten av boken.
Skriv en text baserad på meningen.
Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara.
Dina tankar och din inspiration är det viktiga.

"Hon väntade innanför parkentrén och vi korsade gatan tillsammans innan hon cyklade i förväg till backkrönet på vår gata."

- Skadad av Cathy Glass

Sun City, California. Hösten 2006.

Joanne

Maxine cirklade några varv runt mig och jag lade märke till hur mycket behandlingarna hade börjat påverka den tunna lilla kroppen.
Flickan som vanligtvis hade väldigt bra balans cyklade nu lite vingligt.
Maxine satte ner sina gymnastiksko-fötter i marken och stannade till.
Hon såg på mig.
"Jaha ja... Dr. Craven sa ju det, att min balans kunde försämras och nu har den gjort det - redan... Det är inte lika lätt att cykla längre."
Jag lade armen om hennes späda axlar.
"Jag är så ledsen, älskling..." sa jag ömt och pussade henne på håret.
Flickan suckade.
"Inte ditt fel att jag har Leukemi, mamma Jo." sa Maxine och log rart. "Det är bara det att det är helt utflippat att behandlingar gör att jag mår dåligt."
Jag nickade sorgset.
"Ja, min lilla tigerunge, det är verkligen utflippat. Och orättvist."

Maxine klev av sin röda cykel, släppte den försiktigt och tryckte sig intill mig.
"Men om jag vägrar få kemoterapi så dör jag, va...?" sa hon, så tyst att det knappt hördes.
Det gjorde så ont i mig att höra min nyss fyllda lilla 13-åring prata om döden och Cancer-behandling.
Jag kunde inte svara henne, då skulle jag bara börja gråta. Så istället höll jag bara om henne.

"Var inte rädd, mamma Jo." sa Maxine efter en stund. "Jag ska inte dö. Jag ska gå på alla mina behandlingar på sjukhuset - även om dom gör att jag mår äckligt och känner mig som en påse sopor."
Flickungen log soligt, hon ville alltid vara så tapper inför oss, sin familj, men samtidigt snörvlade hon till av gråt.
Min älskade unge...
Jag lyfte upp henne i famnen och bar henne hem.
Den röda lilla barncykeln fick jag hämta in senare. Just nu ville jag bara vara med Maxine och trösta henne.

---

*

Skrivpuff - 29 April 2017

*
Baksidan av fruktjuicen

California. Hösten 2001.

8-årige Alex satt vid köksbordet hemma hos sin moster och drack hemgjord svartvinbärs-juice och åt kakor. Han höll upp glaset.
”Denna här juicen som mormor gjorde till mig är bra, för det är inga reserveringsmedel i den.”
Moster Vendela kvävde ett leende. 
Felsägningen var söt, men hon ville inte att pojken skulle tro att hon skrattade åt honom.

”Du menar konserveringsmedel?”
Alex rynkade tankfullt på ögonbrynen och började sakta skaka på huvudet. Men så tänkte han efter och nickade istället.
”Ja… det menade jag ju.” sa han insiktsfull och log brett. ”Konserveringsmedel."
Han smakade på ordet, så där som brukade göra när han lärde sig ett nytt ord.
"Det läste jag på ett juicepaket en gång." berättade han. "Men mormor har inget sånt i när hon gör juice.”


Pojken tog ivrigt en klunk till av den röda drycken, och fick en liten juice-mustasch.
Vendela skrattade ömt och strök sin systerson över håret.
Och sedan räckte hon honom en servett.
”Här, lilla gubben, torka dig om munnen.”
Men pojken tog inte emot servetten, han tyckte det gick lika bra att torka sig om munnen med tröjärmen.
”Nämen, Alex…” suckade Vendela.
Alex bara skrattade glatt.

Skrivpuff - 20 April 2017

*
Favorit

Sun City, California. Våren 2011.


•Cassie Spencer-Clarke
Hittade en gammal bild på Alex. Kolla vad söt! 
Redan vid 2 års ålder var min bror en liten filosof som älskade att sitta vid/i vattnet. 
Här sportar han en lämpligt änglalik onesie med "wins" (wings) på ryggen 

#Alex #littlebigbro #loveu2bits ♥
*
•••••••••••

*

•••••••••••March 10, 2011


Comments:

Mia Beckett Håret!! Och "wins"! ♥  #purecuteness

Alex Spencer-Clarke LOL!!! If I fits I sits! Inga konstigheter här inte… ^_^
Men lite adorable var jag va? ;-)
#babyandthesea #diaperbutt #normalkid



Mia Beckett *Lite* adorable...?! @ Alex, du var - och är - så himla adorable att jag svimmar ju!!



Holly McCarthy Håller fullständigt med Mia! Du var den gulligaste ungen redan då!
Love you, Alex - min favorit! ♥

Alex Spencer-Clarke Awww! Tack tjejer!! I love you too! ♥

Skrivpuff - 17 April 2017

*

Ta en bok.
Skriv en text baserad på en slumpmässig mening
i början av boken.
Du avgör själv hur trogen inspirationsmeningen du vill vara.
Dina tankar och inspirationen är det viktiga.
Berätta gärna vilken bok du valt.

”Det fanns ingen annan i huset.”

Oak Park, New York. Hösten 2000.

13-åriga Nikki Danelli stannade till på trappan och rättade till sin nya vita tunika, som hennes styvmamma Maura hade sytt åt henne och så flyttade hon över blombuketten till vänsterhand, för att kontrollera att den högra inte blivit svettig.
Till slut kikade hon ner i den ljusblå presentpåsen och kollade så att allt fanns där. Och när hon försäkrat sig att så var fallet klev hon uppför de sista stegen och ringde på dörrklockan.
Varför är jag så nervös...?
Hon förstod verkligen inte det, allt hon skulle göra nu var ju att gå på party hos en klasskamrat. Vad kunde gå fel?

Ingen öppnade dörren, så Nikki ringde på igen.
Fortfarande ingen som kom och öppnade.
Konstigt... tänkte Nikki.
Hon skulle just trycka på ringklockans knapp en tredje gång, när hon fick syn på en lapp som satt upptejpad på dörren.
Kom in
stod det.
Nikki drog upp den tunga trädörren och klev in i farstun. Där var det tomt på folk och ganska mörkt.
"Hallå?" ropade Nikki.
Men hon fick inget svar.
Då började hon känna att något var fel...

Plötsligt kände hon närvaron av någon bakom sig. Hjärtat började bulta snabbt och hon blev alldeles darrig i benen.
Just som hon skulle vända sig om lade någon armen om hennes hals, hårt, som ett strypgrepp.
Blomsterbuketten och presentpåsen föll till golvet och Nikki förde båda händerna mot halsen och försökte dra bort armen.
"Släpp mig...!" lyckades hon pressa fram, trots att halsen var alldeles torr och andningen hade försvårats.
Då väste en mörk och skrovlig röst i hennes öra:
"Gör som jag säger, annars råkar din familj illa ut..."

Minnen från en mardröms-kväll för många år sedan började göra sig påminda. Kvällen då hennes mamma och moster blev mördade.
Kanske mördarna hade sagt just så till dem?
Nu grät Nikki och skakade i hela kroppen.
"Jag gör allt du vill!" snyftade hon. "Men skada inte min familj."
Hon tänkte på sin pappa, Maura, och på kusinerna och farbröderna. Aldrig att hon skulle låta något mer ont hända dem!
"Så du gör allt du vill...?" sa den skrovliga rösten.
"Jaaa...!" gråt-skrek Nikki.

Då hördes skratt, från flera personer. Inte vuxna, utan från ungar i hennes egen ålder.
Det knöt sig i magen på Nikki när hon insåg att det var hennes klasskamrater, de som blivit bjudna på festen åtminstone.
Lampor tändes och nu fick alla se hur mascara-blandade tårar strömmade nerför hennes kinder och hur hon stod och darrade av rädsla.
Den som hållit strypgreppet om hennes hals var en killarna, en 14-åring som redan började bli kraftig av muskler.
Han log hånfullt.
"Så du är villig att låta mig göra precis vad jag vill med dig? Är du en liten hora, Danelli...?"
Alla skrattade igen, råare och mer hånfullt nu.

Nikki vände om och rusade ut ur huset. Hon storgrät och mådde illa.
Flickan var så skakad och upprörd att hon inte märkte att hon sprang rätt ut i gatan.
En bil tvärnitade precis intill henne och föraren kom utskyndande.
"Åh herregud! Nikki, lilla vän...! Hur gick det...?!"
Den välbekanta, trygga rösten fick flickan att slappna av, så lättad blev hon.
Hon kollapsade i sin underbara styvmammas famn och grät ur sig all chock.
Inte förrän pappa Bobby och Maura stoppade om henne senare den kvällen orkade Nikki berätta vad som hänt.
Maura höll sedan om henne och tröstade henne, medan pappa gick till ett annat rum för att ringa ett par samtal.
De kunde höra Bobby Danellis upprörda röst genom väggen och Nikki log skadeglatt.
Åh! Nu för skitungarna en utskällning som får öronen att falla av...!
Maura log. Hon njöt av det här minst lika mycket som Nikki gjorde.
"Ja, det får de sannerligen, både av din pappa och av sina föräldrar."
Maura kramade om den lilla flickan, som hon höll av så mycket, och pussade henne ömt på kinden.

---

Casey Baldwin - "Bekännelsen"