Happy Birthday Jordan! Nov. 18 2014

Happy Birthday Quinnessa! Nov. 9 2014

Grattis Jordan! 18/11 2012

*
Happy Birthday Jordan! 

Love, 
Quinn, Veronica & Adam

*

Grattis Quinnessa! 9/11 2012

*

Happy Birthday Quinn! 

Love // 
Veronica, Jordan & Adam

*

Skrivpuff - 20 april 2012 - del 3

*
Jag lade mitt meddelande på köksbordet och gick och satte mig i skamvrån.
Där i hörnet mumlade jag olika meningar som mamma-varelsen så ofta brukar säga till mig.


Det är en äcklig liten varelse.
Det förtjänar inte bra saker.
Det är en litet värdelöst kräk.

Mamma-varelsen kallar mig så ofta för Det att jag nästan har glömt mitt riktiga namn.
Och kanske förtjänar jag inte något namn?
Ett namn är en kärleksfull gåva.

Ingen älskar Det.

Skrivpuff - 20 april 2012 - del 2

*
Mamma-varelsen lyfte upp mig i famnen. Jag njöt av av den mjuka värmen från hennes kropp och tröja.
Din mat är kall nu, men i det här huset slänger vi inte Guds gåvor, så du får gå ut i köket och äta upp ändå.

Det tog nästan en timme att äta den iskalla maten. Jag fick kväljningar och ville bara gråta.
Men jag skulle ju vara tacksam, så jag åt upp allt på tallriken.
Sedan gick jag upp på mitt rum och bad.
Snälle Jesus, gör mig till en bättre flicka. Jag vill vara god och lydig.

Men på natten skrek min mage av hunger, så jag glömde mina böner och blev stygg unge igen.
Jag smög ner i köket och åt några små bitar av morotskakan som vi fått av en granne.
Den mjuka kakan var ljuvligt god.

Min glupskhet tog över och jag åt allt större bitar.
Insåg plötsligt hur mycket jag hade ätit, då grät jag och magen knöt sig av dåligt samvete.
På en bit papper skrev jag ett meddelade till mamma-varelsen.

Förlåt att Det åt av kakan. 

Det är stygg unge.

Skrivpuff - 20 april 2012 - del 1

* 
Skriv om något mjukt. 

Jag grät inte när mamma-varelsen tvingade mig att sitta på det kalla stengolvet där i hörnet.
Jag hade ju varit stygg och då förtjänar man ett straff.
Det var iallafall vad Hon talade om för mig.
Du är en mycket stygg unge, Det! Nu får du sitta här tills du lär dig att uppskatta våra måltider.

Överallt i världen finns det barn som aldrig får äta sig mätta.
Jag skulle vara tacksam för att jag inte var ett av de barnen.
Men vad gjorde jag? Satt vid bordet och tjurade och vägrade äta.
Beter man sig så när ens snälla mamma lagar en så fin måltid får man sitta i skamvrån.

På den här tiden var min skamvrå ett hörn ute i hallen.
Golvet var kallt, men jag hade ändå solljus som sken in på mig.
Jag tvingades att titta ner i golvet hela tiden när jag satt av mitt straff och jag fick inte röra en muskel. Vid ett ögonblick ändrade jag ställning för att det ömmade så i baken.
Det skulle jag inte ha gjort.

Det ska lära sig att lyssna på vad vuxna säger! Rör du dig en gång till får du tillbringa natten i källaren! skrek mamma-varelsen åt mig.
Sedan gav hon mig en stenhård örfil.
Tack för att du lär mig hur jag ska uppföra mig. viskade jag. Jag ska vara en snäll och tacksam flicka nu. Förlåt mig.

Grattis Jordan! 18/11 2011

Happy Birthday Jordan!

*

Grattis Quinn! 9/11 2011

*
Happy Birthday Quinn!

*

Skrivpuff - 24 oktober 2011 - del 2

*
Det nickade. Hon visste att hon nu hade två förslag att välja mellan:
1. Fem dagar nere i källaren, i totalt mörker - fastbunden.
2. En klunk av "medicinen" som fanns i en flaska under diskbänken.

Förslag nummer två var fruktansvärt, men då skulle hon åtminstone få vara uppe i huset. Hon skulle få mat och hon kunde gå på toaletten.
Med tårarna strömmande nerför kinderna gick Det in i köket och plockade fram den stora flaskan.
Hon väntade på att få veta hur stor dos hon skulle ta.
Mamma hällde upp lite i flaskans kork och räckte den till Det.
Det andades ut. Att få ta medicinen själv var lite bättre. Nu slapp hon få en sked nerkörd i halsen, hon avskydde den känslan.

Mamma och mannen såg på när hon drack sin "medicin". Deras blickar brände minst lika mycket som vätskan  som nu rann ner i halsen.
"Duktig flicka." sa mamma med äckligt ovänlig röst.
Sedan gav hon sin sambo en menande blick och i nästa sekund släpades Det ner i källaren och bands fast med ett rep runt ankeln.

"Men... jag fick ju välja...!" skrek Det. "Snälla... jag tog ju medicinen!"
Hon fick en örfil av mamma för att hon våga säga emot.
Sedan lämnades hon ensam.
Nu hade hon bara mörkret och dess ljud som sällskap.
Hon kände hur halsen blödde av "medicinen" och skavde av gråten.
På källargolvets jord skrev hon med pekfingret:

GUD
LÅT MIG DÖ

Skrivpuff - 24 oktober 2011 - del 1

Skriv om ett förslag

Hon visste att hon inte borde göra det.
Men pajen såg ju så god ut och glassen skulle ändå bli förstörd, eftersom den hade stått framme på köksbänken ett tag.
Det var en stor paj. Om hon bara tog en liten bit skulle de kanske inte märka något?
Försiktigt tog hon en assiett och en sked från diskstället och lade upp en tunn skiva körsbärspaj och en sked glass.
Hon blundade njutningsfullt när hon åt.
Något så här gott hade hon inte fått äta äta på länge.
Länge, länge skulle hon minnas den syrliga smaken av körsbär och den mjuka smaken av glass.

Hon skulle just äta det sista på assietten när hon kände ett par stora varma händer på sina axlar.
"Tagen på bar gärning..." sa en bedrägligt mjuk röst.
Kroppen stelnade till och Det svalde hårt när mannen ledde in henne i vardagsrummet.
"Vi har en liten tjuv här." sa mannen. "Hon tog för sig av pajen."
Mamma reste sig ur soffan och gav Det en blick som inte visade någon nåd.
"När Det är olydig måste hon straffas. Eller hur?" sa mamma med rösten full av iskyla.

Skrivpuff - 1 september 2011

Skriv om ett hösttecken.

Woodland, Maine, New England. 
Hösten 2010

Quinn och Veronica tog vägen genom skogen när de skulle möta Jordan vid tåget. Det var en trevlig väg, som att gå i en mjuk vacker tunnel som skiftade i grönt, rött och orange.
Solen lyste igenom löven och fick gläntan och stigen att se ut som något från en målning.
Veronica skyndade på stegen, vände sig om och såg otåligt på Quinn.
"Kom nu sölkorv! Vi ska möta Jordan!"
"Jag vet det, Veronica." sa Quinn.
Hon skrattade och gick ifatt sin bästis.
"Men Jordan kommer inte förrän om trettiofem minuter - vi har gott om tid. Hans tåg kommer inte fram fortare för att vi står på perrongen och trampar."
"Men tänk om det gör det?" sa Veronica.
Hon petade Quinn i sidan.
"Kom igen nu Quinnie, du saknar Jordan lika mycket som jag!"

Quinn log.
"Ja, det gör jag. Vi har inte sett honom på evigheter. Det ska bli såååå kul att träffa honom igen!"
Veronica nickade.
"Ja verkligen! Och det är så kul att han ska gå på Caswell Hall med oss!"
Quinn nickade.
"Ja, jag blev jätteglad när han ringde i somras och frågade om skolan hade platser kvar."
"Hoppas att han trivs med internat-skolelivet bara..." sa Veronica tankfullt.
"Det gör han säkert." sa Quinn. "Det blir nog skönt för honom att komma bort ett tag."

En halvtimme senare stod tjejerna vid Woodlands gamla järnvägsstation 
och såg sin bäste vän kliva av tåget. 
De vinkade till honom för att han skulle se dem bland alla andra.
Jordan vinkade glatt tillbaka när han fick syn på Quinn och Veronica. Hans blå ögon glittrade av lycka. Han skyndade fram till sina vänner.
Folk på perrongen log ömt mot de tre ungdomarna som glädjerusiga kramade om varandra.

♪ Welcome To The City ♫

Dark Games - 9

*
När Jordan och hans pappa satt i bilen på väg till sjukhuset en stund senare, sa Jordan:
"Pappa, jag har funderat på en sak... jag vill nog flytta till Caswell Hall."
Gideon Rosman såg tankfullt på sin son.
Han visste att Jordan inte trivdes så bra i sin nuvarande skola och att han saknade sina bästa vänner som redan flyttat till internatskolan, men han visste inte att Jordan haft samma tankar.
"Okej gubben, jag ringer skolan i morgon och kollar om de har en plats."
Han suckade lite sorgset.
"Blir du upprörd när jag säger att jag inte vill bo här längre?" frågade Jordan.

Jordans pappa stannade bilen vid vägkanten.
"Min älskade pojke, mamma och jag kommer att sakna dig jättemycket. Men ha inte dålig samvete för att du vill flytta, Jordan."
Han gav sin son en kram.
"Mamma och jag vill inget hellre än att du ska vara trygg och lycklig. Och det är nog skönt för dig att komma ifrån den här stan lite."

Gideon Rosman log.
”Och så får du ju träffa Quinn och Veronica igen.”
”Mmmm… och så får jag träffa Quinn och Ronnie igen.” sa Jordan och log.
Sedan vände han på huvudet och tittade ut genom fönstret så att inte pappa skulle se att han rodnade.
Gideon Rosman skrattade och rufsade om sin sons hår.

Dark Games - 8

*
Jordans pappa kom inrusande.
"Vad är det? Vad har hänt?" frågade han oroligt.
Sedan fick han syn på sin sons arm och nu var det hans tur att flämta till.
Pojkens underarm var rödsvullen, infekterad och fem elaka siffror fullkomligt skrek emot dem.

94616

Jordans mamma grät.
"Vem har gjort så här med dig?" frågade Jordans pappa.
Jordan skakade på huvudet.
"Vet inte... ingen jag känner." ljög han.
"Vi åker till sjukhuset." sa pappa. "Det här såret måste rengöras och läggas om ordentligt och du behöver nog få en stelkrampsspruta."

Dark Games - 7

*
Sent den kvällen, när klockan hade hunnit bli över tio, stapplade Jordan hemåt.
När han kom hem hörde han sin mamma och pappas oroliga röster från TV-rummet.
"Älskling, var har du varit?" frågade mamma.
"Ute bara." svarade Jordan. "Jag glömde att ringa, förlåt."
"Har du ätit middag då?" frågade pappa.
"Jadå." ljög Jordan.
Han skyndade upp på övervåningen innan hans föräldrar skulle tycka att han verkade underlig.
Jordan ville inte visa mamma och pappa vad han råkat ut för.

Han tog en snabb dusch och lindade bandage om sin tatuerade arm som var rödsvullen och redan började bli infekterad.
Kläderna slängde han ner i tvättnedkasten när han gick mot sitt rum.
Han stupade i säng och somnade nästan genast.


Men natten blev orolig och hans mardrömslika nattskräck kom på besök i form av vidriga, alltför verkliga mardrömmar och syner.
Mitt i natten måste han ha skrikit högt, för när han vaknade till såg han att mamma kom in och satte sig på hans sängkant.
Hon strök ömt undan luggen ur hans brännheta, våtklibbiga panna.
"Älskling, hur är det med dig?"
Jordan svarade inte. Han bara vände sig inåt väggen och blundade.
Då såg mamma det vita bandaget runt hans arm.
"Vad har hänt med armen?"
Hannah Rosman tände sänglampan och höll försiktigt sin sons arm i sin hand.
Hon lindade upp bandaget och i nästa sekund gav hon ifrån sig ett skrik av fasa.

Skrivpuff - 1 + 2 juli 2011

Skriv om oreda och om ett rep.

Badrummet har inte blivit städat. Sysslan skulle egentligen ha gjorts innan mamma kom hem, men samtalet med grannkillen Todd på den solvarma trappan drog ut på tiden och rätt som det var kom bilen körande på uppfarten.
Mamma log vänligt mot Todd när han sa hej då, var riktigt trevlig - så att han inte skulle ana hur hon egentligen var.
Men så fort de kom innanför dörren förändrades allt.
Mamma förstod ju att Det inte hade hunnit städa upp oredan i badrummet.
Nu skulle Det få vara nere i källaren hela helgen, fastbunden med ett rep runt ena ankeln, så att hon inte kunde röra sig fritt.
Det kunde bara röra sig mellan toaletten och den tunna madrassen hon hade som säng nere i den mörka källaren.
Att vara fastbunden skavde mot huden, men Det vågade inte försöka ta bort repet.
Mamma skulle komma ner med medicin snart.

När Det inte skötte sig fick hon en matsked "medicin" ur en stor och trind, vit flaska.
När vätskan rann ner kändes det som om halsen skulle frätas sönder och det brukade bli svårt att andas.
Denna "medicin", vätskan med den stickande lukten, var den värsta medicinen och Det gjorde alltid sitt bästa för att vara till lags, så att mamma skulle slippa bli uppretad.
Men hon visste aldrig när mamma tyckte att Det hade misskött sig. Ilskan kunde blossa upp utan att Det förstod att hon gjort något fel.

Nu ville Det säga förlåt. Hon skulle vara en snäll flicka och städa badrummet.
Men halsen kändes så öm att hon inte fick fram ett ord.
Det hoppades istället att tårarna som rann ner för hennes kinder nu skulle duga som en ursäkt.
Men mamma hade redan gått upp för trappan och stängt dörren där uppe.
Tårarna var förgäves.
Det torkade bort de bittra tårarna med tröjärmen och kurade ihop sig till en liten snyftande boll på madrassen.
Som så många gånger förr önskade Det att hon aldrig fötts.

Dark Games - 6

*
Jordan såg sorgset efter den store mannen.
Saknaden Mr. Granger känner efter sin frus och lilla dotters död måste vara enorm... tänkte Jordan.
Två år tidigare hade Tracy och lilla Bailey Granger brutalt mördats när de ertappade en inkräktare i huset.
Mr. Granger hade för längesedan friats från misstankarna om att han skulle varit mördaren, men han hade ändå valt att flytta från deras fina hus och flytt till skrotupplaget där han arbetade.
Nu bodde han i sin husbil permanent med hunden Spartacus som enda sällskap.
Det gick rykten om att Granger var galen och brutal, men Jordan visste bättre och han avskydde att folk spred rykten och uttalade sig om saker de inte hade en aning om.

Jordan gick sakta hemåt.
Han var så uppfylld av sina tankar att han inte märkte att han var iakttagen.
Från en skuggig gränd följde åtta par ögon varenda steg han tog.
Alldeles för sent upptäckte Jordan att de fyra stora killarna bevakade honom.

Dark Games - 5

*
"Ska du följa med in och ta en läsk?" frågade Mr. Granger efter en stund.
"Tack, men jag borde gå hem och göra läxorna nu. Jag har en hel del att läsa tills i morgon."
"Vad läser ni nu?"
"To Kill A Mockingbird." svarade Jordan.
"Ah, klassiker. Filmen är också bra."
Jordan log och nickade.
"Ja."
Jordan hade sett filmen To Kill A Mockingbird tillsammans med Quinn och deras kompis Veronica.
Jordan suckade och fick något drömskt i blicken när han tänkte på sina kompisar och alla deras filmkvällar och allt annat kul de brukade göra tillsammans.

Spartacus husse log mot pojken.
"Du saknar dom va?"
"Va…?" frågade Jordan.
"Quinnessa och Veronica. Du saknar dom va?"
Jordan nickade.
Han hade saknat dem varje dag sedan de båda flyttade till den där internatskolan.
"Bra tjejer." log mannen. "Dom brukade sitta barnvakt till min lilla flicka."
"Ja, just det." sa Jordan. "Det minns jag."
Mannen suckade och hans blick fylldes av smärta.
"Men hon är borta nu, min lilla flicka."
”Jag är så ledsen Mr. Granger…” sa Jordan. "Det som hände är så fruktansvärt..."
Mr. Granger nickade.
”Det är därför jag dricker så mycket, för att döva smärtan… eller försöka glömma… Jag vet inte…"
Mr. Granger skakade på huvudet.
"Jag borde nog inte tynga dig med mina mörka minnen, Jordan... Ta hand om dig grabben.”
Mr. Granger vände sig bort från Jordan och började gå bort mot sin husbil.

Dark Games - 4

*
"Dra åt helvete ungjävlar innan jag skjuter er!" vrålade Granger.
De fyra bråkstakarna sprang därifrån.
De hade inte lust att få baken full av hagel eller vad nu tokgubben hade laddat bössan med.

Jordan satte på sig sin ryggsäck och reste sig för att springa iväg han med.
"Nej, stanna du grabben."
Mannens röst lät vänlig nu.
Han lade ner geväret på marken och satte sig ner intill Spartacus och kliade hunden bakom öronen.
"Du är den där grabben som ger min hund mat och vatten och grejer. Eh… Jordan heter du, va?"
Jordan nickade.
"Ja Sir."
"Tack ska du ha grabben." sa mannen. "Det är bra att du ser till Spartacus.”
”Han är en fin hund.” sa Jordan.
Mr. Granger nickade.
”Ibland när jag dricker för mycket glömmer jag bort att jag har något att ta ansvar för… och ibland blir jag lite knäpp av spriten och gör dumma saker."
Jordan nickade.
"Men det var bra att du skrämde bort de där idioterna."
Mr. Granger skrockade.
"Ja vad fan, de ska inte komma till mitt skrotupplag och tro de är något. Och bråkar man med Spartacus kompis får man med mig att göra. Eller hur Spartacus? Ingen får vara dum mot Jordan."
"Vaff vaff!" skällde Spartacus instämmande.

Dark Games - 3

*
Men det kom ingen smäll.
Jordan öppnade förvånat ögonen.
De tre berlockerna i silver som hängde på Jordans halskedja tycktes fånga gängledarens intresse.
"Vad har vår lilla loser för tönt-halsband på sig då?"
Ledaren studerade de silverberlockerna.
En liten kula av blå Topas. Ädelstenen var ett beskydd, bland annat för onda makter.
Och många trodde att Topas kunde förhindra mardrömmar och sömngång om man lade ädelstenen under huvudkudden.
Jordan hade fått Topas-kulan av sin bästa vän Quinn, eftersom hon visste att Jordan alltid hade haft stora problem med mardrömmar och nattskräck. Och han var dessutom en sömngångare.
De andra berlockerna var av silver.
Symbolen för Libra - Jordans stjärntecken - och en Davidsstjärna.
Ledaren för gänget hånlog när han såg stjärnan.
"Aha, en jude-stjärna."
"Davidsstjärna heter det." rättade Jordan.
"Du ska bara prata när du bli tilltalad." sa ledaren. "Förstått."
Han snärtade till Jordan på näsan.
Spartacus morrade nu ännu mer och började skälla högt.

En dörr slogs upp någonstans inne på skrotupplaget och Spartacus ägare rusade fram mot stängslet.
”Oh shit…!” utbrast en av killarna i gänget. ”Det är galne gubben Granger…!
Den store mannens ansikte var plufsigt av för mycket alkolhol och sömn och ögonen var rödsprängda.
I händerna höll han ett gevär.