Nine Eleven

*
Mae Winters hade inte kunnat sova i natt. Hon plågades av hemska syner igen och hade blixtrande huvudvärk och magont. Synerna var fyllda av kaos; rök, eld och förfärade skrik.
Mae fick stanna hemma från skolan. Mamma var nu i köket och ordnade huvudvärkstabletter och frukost.
De skulle äta i mamma och pappas stora säng medan de väntade på att pappa skulle komma hem från affärsresan i Boston.

Plötsligt fick Mae en huvudvärksattack så smärtsam att hon trodde att huvudet skulle explodera.
Hon stapplade ut i köket till mamma.
Mrs. Winters flämtade till när hon såg sin lilla flicka i dörröppningen, blek och med blod rinnande ur näsan.
”Mae! Vad är det som händer med dig?!”
”Flygplan.” sluddrade Mae.

Mrs. Winters skulle just fråga sin dotter vad hon menade när telefonen ringde.
Mae tog darrigt telefonen.
”Åh pappa!” snyftade hon. ”Jag trodde du var död!”

I ett konferensrum i Boston stod Mr. Winters och pratade med Mae i telefonen.
Blicken var fäst på TV:n. Han flämtade till. Ett flygplan flög in i Word Trade Center.
Hans arbetsplats i hemstaden var nu ett inferno av eld och rök.
”Tur att affärsresan blev förlängd.” sa någon. ”Annars hade vi varit med där.”

Farlig natt...

*
Sen kväll i London. Rose och Sebastian tittade beundrande på fullmånens spegelbild nere i River Thames nattmörka vatten när vingslag hördes högt uppe i luften.
”Hörde du det där?” frågade Sebastian.
Han spanade upp mot himlen och flämtade till när en vingbeklädd varelse flög förbi månen.
”Jag har aldrig sett en så stor fladdermus, den är nästan lika stor som en falk!” utbrast Sebastian, häpnad och skräck i hans mjuka röst. ”Ingen kommer att tro oss när vi berättar detta.”

I nästa sekund dök fladdermusen ner mot dem och flög förbi.
Rose skrek till när varelsens vinge nuddade Sebastians kind och rev upp en skråma. Små blodpärlor sipprade fram i huden.
”Märkligt…” sa Sebastian uppskakat.
Han kände försiktigt med fingertopparna på kinden.

Rose räckte honom en liten vit näsduk av tyg, men Sebastian skakade på huvudet.
”Tack, men det behövs inte. Men vi kanske borde gå nu.”
Rose som kände sig riktigt illa till mods log blekt.
”Det är nog bäst.” sa hon och lade armen om Sebastians midja.

Ungdomarna stannade en droska och åkte till teatern, där skulle de äta kvällsmat med sina teater-vänner.
”Farlig natt.” mumlade mannen på kuskbocken. ”Tag er i akt.”
Sebastian kramade Roses hand.

Nyckelpigorna...

*
Syskonen Alex, 13, och Cassie, 9, hade åkt på utflykt med mamma Nora
och Noras sambo Darryl till en liten strand som låg några mil hemifrån, belägen nedanför en magnifik klippa.
Höstdagen var en solig, varm och lite blåsigt - härligt California-väder.
Barnen hade sett fram emot att få utforska stranden. De rusade som ystra små kalvar ner för den hårt trampade sanden på den ganska branta gångstigen
som ledde från klippavsatsen.

”Gå försiktigt så att ni inte ramlar!” ropade Nora efter dem.
”Jadå!” svarade Alex och Cassie, utan att sakta ner.
Nora skyndade ikapp dem och tog milt tag i Alex.
”Inte springa, det är så lätt att ramla här.”
Alex log och suckade lite åt mammas oro, men han tog sin lillasyster i handen och gick försiktigt istället.

Den här dagen såg man inte stranden, den var helt täckt av nyckelpigor
och det var omöjligt att gå utan att kliva på dem.
Det krasade otäckt när insekterna krossades under skosulorna.
Ljudet fick Alex att må illa och Cassie grät.

Det kändes som de hade hamnat i en skräckfilm om en nyckelpige-invasion.
”Veklingar.” muttrade Darryl åt barnen.
Den store mannen fortsatte att gå.
Nora och barnen stod kvar.

Bubblor, kärlek & regnbågar

*
Det var en otroligt varm och solig vårdag i den lilla staden Sun City, California. Solskenet förstärkte färger i föremål och natur. Allt blev vackrare;
Hollys röda hår och Cassies blonda, Alex blå ögon, gräsets grönska och de små regnbågarna i bubblorna som flög runt ungdomarna.

Cassie (Alex 13-åriga lillasyster) blåste bubblor och såg fascinerat på de fantasifulla konstellationerna som den enkla såpbubblemaskinen skapade.
Alex hade fått en kamera i julklapp och fångade det vackra på bild.
”Du måste också vara med på bild!” sa Cassie ivrigt och tog kameran.
”Här, blås lite bubblor.”
Hon gav sin bror såpbubblemaskinen.

”Okej, som du vill.” sa Alex.
Han tog emot leksaken och log mot sin syster.
”Blås åt rätt håll,” skojade Holly. ”så du inte sväljer bubblorna.”
Cassie fnissade glatt.
Alex räckte ut tungan åt tjejerna.
”Ni ska då alltid gadda ihop er…” muttrade han truligt.
”För att vi älskar dig sötnos!” skrattade Holly och gav honom en mjuk dask
i baken.
”Tack så mycket.” log Alex och gav sin bästis en kram.

Cassie tog snabbt en bild av dem.
”Hey! Lilla papparazzi!” skrattade Alex.
”Sorry, men ni är så fina ihop.” fnissade Cassie.
Alex blåste ett gäng bubblor på henne.

Att stjäla en kyss

*
Holly och Alex stod nära varandra och såg ut över havet och solnedgången.
”Undrar varför man har mistel på julen egentligen…” sa Alex plötsligt.
Han såg väldigt tankfull ut.
Holly såg roat på sin bäste vän.
”Jag älskar dina små funderingar! Hur kom du att tänka på mistel nu...?
Julen var för tre månader sedan.”
Alex skrattade lite.
”Jag vet inte hur mina tankar fungerar… Men jag bara funderade på varifrån traditionen med mistel och kyssar kommer ifrån.”

Holly visste inte heller, men hon sa att hon tyckte det var ganska mysigt
att kyssa någon under en mistel.
”Om man får kyssa rätt person förstås.” tillade hon och kramade Alex hand.
Alex log och nickade.

Han såg fundersam ut en stund, sedan log han charmigt mot Holly.
"Har vi kvar nån mistel från i julas?"
Holly skrattade.
"Du kan få en puss ändå." sa hon.
Sedan kysste hon Alex mjukt på munnen.
Alex såg blyg, men nöjd ut.

”Smart sätt att stjäla en kyss på, va?” log han.
Hans blå ögon glittrade okynnigt.
”Mmmm… mycket smart, lilla filur.” skrattade Holly och stack fingrarna i sidorna på honom.
”Sluta...! pep Alex och drog sig kittligt undan.
Holly log och kramade honom.

Starfish & Love

*
Holly blev alldeles varm om hjärtat när Alex varsamt plockade upp sjöstjärnan som låg i sanden och lade ner den i havet.
”Den dör om den inte får vara i vattnet.” förklarade Alex när han kände att bästisen tittade på honom.
Holly nickade och log. Alex var för söt!
”Bedårande.” sa hon.
Alex log också. Han reste sig och torkade bort sand och havsvatten på sina jeans.
”Bedårande vet jag inte, men sjöstjärnor är fina.”
Holly skrattade och och rufsade om hans hår. Sedan lade hon armen om hans midja.
”Jag pratar om dig! Du är bedårande.”

Alex log blygt och skruvade generat på sig.
”Svalde du för mycket saltvatten när vi simmade förut?” retades han och flinade.
Holly skrattade.
Så typiskt Alex att skämta bort en komplimang. Han undrar alltid varför tjejer jämt säger att han är söt...

Det var gulligt att han blev så blyg.
Alex fick flera gånger om dagen höra av sina tjejkompisar hur fin och charmig han var - ändå blev han aldrig stöddig, tvärtom.
Holly drog Alex intill sig och kysste honom på kinden.
Alex rodnade och log. Hans blå ögon glittrade.
”Varför pussas du?”
Holly log.
”För att du är världens mest underbara kille.”

SkrivPuff: Utmaning 200 - 19 juli

Skriv en text på 200 ord!

Ryan räknade trappstegen på väg upp i utkikstornet.
”Två hundra precis.”
”Kommer kännas som fler när ni får bära ner mig sen!” pustade Maureen.
Ryan och Sunshine skrattade.

”Om vi hör ’två hundra’ en gång till idag ska jag bära din lunchbricka
i en vecka, Ryan.” sa Maureen.
”Deal.” flinade Ryan.

”Ännu en bil att rusta upp, Mr. McKenzie?” frågade Maureen.
David log stolt.
”Visst är hon vacker?”
Ryan höjde på ögonbrynen.
”Hon… Heter den nåt...?”
”Du vet väl att farfar och jag alltid döper våra bilar. Det här är Sally.”
Ryan flinade.
”Du döpte gamla bilen också: ’jävla skrothög’.”
”Passa dig grabben!” skrattade David. ”Ungar, gissa vad den här
skönheten kostade?”
Det kunde de kunde inte gissa.
”Fick den för ett kanonpris: två hundra dollar!”
Ryan log triumferande.
”Hörde du Maureen? Två... hundra dollar.”

”Passa dig.” sa Maureen.
”Två hundra! Ett jättebra pris!”
Maureen jagade ut Ryan på stranden och brottade ner honom.
”Nåt du vill säga?” frågade Maureen.
”Ja.” flinade Ryan. ”Två hundra!”
”Nu ska du få! Jag ska kittla dig i två hundra sekunder - det är
mer än du står ut med.”
”Nej!” fnissade Ryan och försökte komma undan.
Maureen höll fast honom.
”Jo! Två hundra sekunder, baby!”