Vikarien på Abe Lincoln High - 9

*
"Men Sir..." sa Clark osäkert. "Morgonsamlingen är ju inför hela skolan..."
Mr. Bottom log ett lite elakt flin.
"Mmmm, just det. Det blir väl skoj?"
Clark svalde.
"Nej..." gnydde han.
Clark började känna sig riktigt nervös.
Han kunde inte riktigt trohetseden till den Amerikanska flaggan och morgonen därpå skulle han recitera den inför hela skolan.
"Vad ska jag ta mig till...?" viskade han.
"Det går bra Clark." sa Ryan lugnande.
"Farsan säger att det är skamligt för en amerikan att inte kunna The Pledge of Allegiance..." sa Clark.
Han suckade.

"Du får plugga tills du kan den." sa Sheila.
"Vi hjälper dig." sa Ryan. "I morgon kommer du slå alla med häpnad."
"Bra att du har drömmar och visioner, Ryan..." suckade Clark.
Ryan log mot sin kompis.
"Du brukar aldrig tvivla på dig själv, Clark. Det ska du inte göra nu heller."
"Lyssna på Ryan." sa Maureen. "Clark, du kan klara allt, bara du vill."
Mr. Bottom harklade sig.
"Får jag fortsätta lektionen nu?"
"Låt inte oss hindra." sa Joe.

Vikarien på Abe Lincoln High - 7

*
Ryan, Maureen, Sunshine och de andra i klassen var fortfarande uppspela när de gick tillbaka till klassrummet efter lunch.
De sjöng Get On the Line av The Archies medan de väntade på att vikarien skulle komma och släppa in dem i klassrummet.

We started somethin'
Gonna get together,
Every man and woman, boy and girl.
Lovin' one another,
All the sisters and the brothers,
Lovin' one another 'round the world.

Get on the line
Get on the line for love, hey.
Get on the line
Get on the line for love, hey.

The sun is risin'
On a brand-new mornin'.
Got to tell the people everywhere.
Got to pass it on
Before the hope is gone.
Let the line go by you if you dare.

Att sjunga Get On the Line var en liten kul grej som klassen börjat med några veckor tidigare.Och Miss Coleman tyckte det var en riktigt trevlig tradition, så hon hade uppmuntrat sina elever till att sjunga den varje dag när de stod på led utanför klassrumet.
Mr. Bottom däremot verkade inte uppskatta den musikaliska lilla traditionen.
Han blängde på ungdomarna när han låste upp klassrumsdörren.
"Nu är rasten slut och ni kan sluta leka." sa han. "Ni kan tysta gå sätta er på era platser."

Clark blängde på vikarien.
"Vem sjutton har tappat ett hus på hans syrra...?" viskade han till sina kamrater.
"Ja, precis, vi sjunger ju varje dag." sa Sheila.
Mr. Bottom harklade sig högt.
"Ni skulle vara tysta, sa vi inte så?"
Joe suckade.
"Jag saknar Miss Coleman..."
Ryan nickade.
"Mmmm... Miss Coleman ser aldrig ut som om hon ska mörda oss bara för vi är lite glada..."

Vikarien på Abe Lincoln High - 5

*
"Jag förstår inte hur vi ska stå ut med den där sura gubben i två veckor...!" stönade Sheila när klassen satt i gräset och åt sin lunch.
"Vi får muntra upp honom lite." sa Clark.
Sheila suckade.
"Lycka till Clark."
"Vi får väl sjunga lite för honom." föreslog Arthur. "Musik piggar upp folk."
Sheila fick en lurig uppsyn i ansiktet.
"På tal om att sjunga... Ryan, minns du dom här...?"
Sheila höll upp en box med animal crackers.
Ryan suckade.
"Kul Sheila." sa han.
Men sedan log han.
"Jag hade hoppats på att folk hade glömt bort den där gamla reklam-filmen."
Clark såg nyfiket på Ryan.
"Vad då för reklam-film?"
"Ryan gjorde ju reklam för animal crackers när han var sju år." log Maureen. "Den gick på TV jättelänge."
"Vad det du...?!" utbrast Jill. "Åh, jag älskade den reklam-filmen!"
"Kan du inte sjunga den där Shirley Temple-sången som du sjöng i reklamen?" bad Sheila. "Animal Crackers In My Soup."
Ryan log och skakade på huvudet.
"Aldrig i livet."
"Jo, snälla Ryan!" bad Jill.
"Jag... jag har glömt bort texten." sa Ryan.
"Bra försök, Little Monkey Boy." skrattade Maureen och rufsade om i Ryans hår.
Ryan skrattade.
"Okej, som ni vill. Men jag tänker inte sjunga den själv." sa han bestämt.
"Jag sjunger med dig Ry!" sa Sunshine glatt. "Kom, så sjunger vi!"
Sunshine drog upp Ryan på fötter och tillsammans sjöng och dansade de till Animal Crackers In My Soup.

Animal crackers in my soup
monkies and rabbits loop the loop,
Gosh, oh gee, but I have fun,
swallowin' animals one by one.
In every bowl of soup I see,
lions and tigers watching me,
I mae 'em jump right thru a hoop,
those animal crackers in my soup


When I get hold
of the 'Big bad wolf'
I just push him under to drown.
Than I bite him
in a million bits
and I gobble him right down.
When they're inside me
where its dark
I walk around like Noah's ark
I stuff my tummy like a goop
with animal crackers in my soup

"Ni två är underbara!" jublade Sheila.
Klassen jublade och applåderade.
"Sjung mer!" ropade Joe.
"Vi sjunger nåt allihop!" sa Sunshine.
Hela klassen stämde in i The Archies Sugar and Spice.
Coach Henderson gick förbi. Han såg på sina musikaliska elever och log.
"Ni sjunger alltid ni." sa han.
"Yep! Livet blir roligare då." sa Ryan glatt.
Coach Henderson skrattade och gick vidare.
Klassen skrattade när de hörde att han också började sjunga på Sugar and Spice.
"Coach Henderson är verkligen en cool lärare!" sa Sunshine.

Vikarien på Abe Lincoln High - 4

*
"Hur kan man vara så där sur...?!" utbrast Sheila när klassen gick ut i solskenet för att äta lunch.
"Det skulle du också vara om du hette Bottom i efternamn." flinade Clark.
Maureen puffade till honom.
"Skärp dig Clark, han kan ju inte rå för vad han heter."
"Nääää..." sa Clark. "Men lite kul är det."
Maureen log.
"Ja, ja, men akta så att han inte förstår att du skrattar åt honom bara."
Clark log avfärdande.
"Ingen fara Maureen, Mr. B skulle inte förstå sig på nån sorts humor, ens om det hoppade upp och bet honom i baken."
Joe brast ut i gapskratt.
"Baken...! Mr. Bottom...! Hajar ni?"
Maureen suckade och skakade trött på huvudet.
"Ja, Joe, vi hajar."
"Ja, men det var ju roligt!" frustade Joe.
Sheila klappade honom på huvudet.
"Joe och Clark, ni två ska nog inte sitta i solen när vi äter."
Ryan log.
"Oroa dig inte för solsting, Sheil. Dom där två kan knappast bli värre än de redan är."
Sheila skrattade.
"Tack för dom vänliga orden Ry." sa Clark och log.
"Det var så lite så." log Ryan.
"Gud, vad ni killar retas med varandra hela tiden." sa Jill.
Joe nickade.
"Det är roligt förstår du Jilly."
Maureen log mot Jill.
"Du vet hur pojkar kan vara..."
Ryan gjorde en liten grimas mot Maureen.
"Hur kan pojkar vara, Marie...?" sa han leende.
Maureen lade armen om Ryan.
"Du vet... lite galna och oförbätterliga."
"Och det tar några extra år för er pojkar att mogna." flinade Sheila. "Vi tjejer mognar snabbare."
"Mmmm..." sa Ryan tankfullt. "Men jag är faktiskt ett och ett halvt år yngre än de flesta av er här."
Maureen skrattade och gav Ryan en kram.
"Ja, det har du rätt i. Och vi älskar dig precis som du är, Little Monkey Boy. Bli aldrig mogen och tråkig."
Hon gav Ryan en puss på kinden.
Ryan rodnade och torkade bort pussen.
Tjejerna skrattade.
"Du är så söt, Ryan!" sa Jill kärleksfullt.
"Är jag inte alls..." mumlade Ryan blygt.

Vikarien på Abe Lincoln High - 3

*
Mr. Bottom återgick till klasslistan och fortsatte att ropa upp eleverna.
De svarade klart och tydligt när de hörde sitt namn, det gladde den konservative Mr. Bottom.
"Sunshine Robinson?"
Vem vid sina sinnens fulla bruk döper sitt barn till Sunshine...? tänkte Mr. Bottom. Måste vara en sådan där hippie-unge...
"Här Sir!" svarade en liten tjej med långt, lockigt hår.
Runt halsen bar hon en halskedja med ett stort peace-märke och i en annan kedja hängde två army-tags.
Skolan borde se över sina kläd-koder lite bättre, tänkte Mr. Bottom. Ungarna får visst klä sig precis hur de vill nu för tiden...
"Maureen Watson?"
Maureen räckte upp handen och svarade klart och tydligt när hon hörde sitt namn.
Äntligen en normal unge... tänkte vikaren. Normala kläder och normalt namn.


"Ni läser visst Shakespeare nu, va?" frågade Mr. Bottom när han ropa upp allas namn.
"Ja, Sir." svarade Sunshine. "Nu läser vi A Midsummer Night's Dream."
Clark slog handen för munnen för att kväva ett skratt.
"Vi ska läsa om åsnan Bottom..." viskade han.
Ryan såg snabbt ner i sin bänk, även han full med fniss.
Maureen kramade Ryans nacke.
"Ryan... börjar du skratta får du en puss..." viskade hon varnande.
"Jag kanske vill ha det." fnissade Ryan.
Maureen såg leende på Sunshine och Sheila.
"Kom ihåg att han sa så."
Sunshine och Sheila nickade glatt.
"Äh, jag skulle bara få en puss om jag började skratta sa du ju..." sa Ryan.
"Mmmm... men är du kaxig får du också en puss." log Maureen.
Ryan log generat och skakade på huvudet.
"Jo då." sa Maureen. "Vänta bara."

Mr. Bottom gav dem en sträng blick.
"Prata får ni göra på rasten. Nu har vi lektion, då vill jag inte att ni ska hålla på att tjattra som apor!"
"Apor?" sa Joe.
Han började sjunga på (Theme From) The Monkees.

Here we come, walkin'
Down the street.
We get the funniest looks from
Ev'ry one we meet.
Hey, hey, we're the Monkees
And people say we monkey around.
But we're too busy singing
To put anybody down

"Tysta!" röt Mr. Bottom.
Han drämde en trälinjal i katedern.
Smällen fick hela klassen att hoppa till.
"Ooops...." sa Ryan.
"Eh... jag tror inte Mr. B gillar oss så särskilt mycket..." viskade Clark.
Ryan skakade på huvudet.
"Nope..."

Vikarien på Abe Lincoln High - 2

*
Mr. Bottom granskade klassen han nu skulle vara vikarie för i fjorton dagar.
Det verkade vara ett uppspelt gäng...
Han hoppades innerligt att han inte skulle få problem med dem. Tonåringar kunde var riktigt oregerliga.
"Sitt ner, så ska vi ha upprop."
Eleverna satte sig lydigt ner på sina platser.
Mr. Bottom log förnöjt. De här ungarna kanske inte var så oregerliga ändå.
Vikarien började läsa från klasslistan.
"Joseph Anderson."
"Det är jag!" sa Joe och räckte upp handen. "Fast alla säger Joe."
Mr. Bottom ignorerade det sista. Smeknamn var han inte särskilt förtjust i.
"Sheila Bell?"
"Här Sir!" sa Sheila glatt.
Lite för glatt, tyckte Mr. Bottom.
Han såg ut över klassen för att försöka memorera ungdomarnas utseenden och placering.
"Eh... grabben, du kan gå tillbaka till din klass nu." sa han plötsligt.
Klassen såg förundrade på vikarien. Vem pratade han med...?

Ryan, Maureen och Sunshine kom på det först.
De började fnissa. Det var inte första gången någon trodde att Ryan var mycket yngre än vad han var.
"Sir, detta här är Ryans klass." log Sunshine.
Vikarien såg klentorget på Sunshine och sedan på Ryan.
Det var inte möjligt att den här grabben tillhörde den här klassen.
"Jag har alltid gått i den här klassen, Sir." sa Ryan.
"Han har hoppat över en klass." sa Clark malligt. "Han är super-smart."
"Är du säker på att du går i den här klassen?" frågade Mr. Bottom.
"Det hoppas jag verkligen." småskrattade Ryan. "Annars har jag gått till fel klassrum i flera år."
Klassen skrattade.
Ryan gick fram till katedern och pekade på sitt namn på klasslistan.
"Ryan D. McKenzie-Goldman - det är jag det."
Mr. Botton såg på den lille, tanige killen med rufsigt hår (alldeles för långt hår för en pojke, ansåg Mr. Bottom) och pigga blå ögon.
"Hur gammal är du pojk?"
"Fjorton." svarade Ryan.
Sedan tillade han.
"Och ett halvt."
"Hur gammal är ni själv, Mr B?" undrade Sheila nyfiket.
Klassen skrattade.
Mr. Bottom suckade.
Den här klassen hörde tyvärr till den något oregerliga skaran...

Vikarien på Abe Lincoln High - 1

Abraham Lincoln High School, Delphi. 
Maj 1971

"Vem är det där och vad har han gjort med Miss Coleman?" frågade Joe misstänksamt.
Det var första lektionen för dagen och klassen såg förvånat på den främmande mannen vid katedern.
"Han kanske är en alien, från Roswell-crashen..." föreslog Clark. "och han har kidnappat Miss Coleman och nu vill ha ta oss också."
"Ja, så är det nog." sa Maureen torrt och log. "Du tror inte att han är vikarie då?"
"Aliens är roligare." sa Joe.
Ryan nickade.
"Ja, men Joe... tror du verkligen att aliens - som landade i Roswell 1947 - skulle vänta i över tjugo år och sedan komma ända hit till California för att hämta folk...?"
Maureen skrattade.
"Pojkar... ni har fått aliens på hjärnan."

Mannen vid katedern reste sig och kom fram till dörren.
"God morgon." hälsade han. "Ni måste vara Miss Colemans klass."
"Varför måste vi det?" frågade Joe.
Han frågade inte för att vara uppkäftig, han tyckte bara att uttrycket var konstigt.
"Ja, det är vi det." svarade Maureen.
"Jag är er vikarie de närmsta två veckorna." sa mannen. "Mitt namn är Mr. Bottom."
"Bottom..." skrockade Joe tyst.
Clark gav ifrån sig ett läte som varnade om en skratt-attack.
Sunshine gav honom en lätt spark på smalbenet.
"Men Sunny, han heter..." började Clark.
"Jag hörde honom." sa Sunshine mellan sammanbitna tänder. "Tyst nu."

Eleverna gick in i klassrummet och satte sig vid sina platser.
"Du Ryan..." viskade Clark. "vi har en vikarie som heter Bottom...!"
Ryan kvävde ett fniss.
"Åsnan i A Midsummer Night's Dream heter också Bottom..." viskade Ryan.
"Ryan, tyst nu...!" viskade Maureen förmanande.
Men hon hade också svårt att hålla sig för skratt.

Alfabets-dikt - av Ryan

Alphabet Poem
By Ryan

A - Adina & Asher (Grandma & Grandpa)
B - Beach
C - Clark (one of my best friends)
D - David (My Dad + my middlename)
E - Esther (Grandma McKenzie)
F - Friday Shows (at school)
G - George (Grandpa)
H - Happiness
I - Ice cream
J - Joe (one of my best friends)
K - Kate (my Mom)
L - Laughing
M - Maureen & Maggie
N - Novels
O - Ocean Beach
P - Popcorn
Q - Quizzes
R - Rebecca
S - Sunny
T- Tigers
U - Unbelievable
V - (Aunt) Vivienne (Dad's older sis)
W - Whales
X - Xylophone
Y - Yellow Submarine
Z - Zebra

I Want My Mummy…! del 6

*
Joe och Clark sprang skrikande ut från museet.
Ryan gick skrattande efter dem.

”Vad gapar ni för?” undrade Sheila.
”Vi såg… en… en… mumie!” flämtade Joe. ”Jag visste väl att dom levde…!”
Ryan kunde inte sluta skratta.
”Vi borde ta med honom till skolan. Skelettet i biologi-salen kanske vill ha en kompis.”
Sheila lade armen om Ryans midja.
”Du, lilla busiga gullunge, ett mumie-skämt till och du får en puss!”
Ryan flinade.
”Gillar du inte mumier, Sheil?”
Sheila började jaga Ryan.
”Vänta bara tills jag får tag på dig!”

Miss Coleman skrattade.
”Hej då ungar, vi ses imorgon!” ropade hon efter Ryan och Sheila.
”Räkna inte med det!” ropade Sheila tillbaka. ”Jag tänker både pussa och kittla ihjäl Ryan!”
”Vi hjälper till!” sa Maureen.
Hon och Sunshine sprang i kapp Sheila och Ryan.
*

I Want My Mummy…! del 5

*
När klassen skulle gå ut kom Joe på att han glömt sin anteckningsbok inne på Antika Egypten-avdelningen.
Clark och Ryan gick med honom dit.

Joe hittade anteckningsboken och stuvade ner den i sin bokväska.
Sedan kastade han en blick på sarkofagen. Den var nu stängd.
”Hörni,” sa han ivrigt. ”jag gömmer mig därinne och så springer ni till klassen och säger att jag gått vilse. När klassen kommer hit, hoppar jag ut och skrämmer dem!”
Joe log och nickade entusiastiskt, som om hans idé var oerhört bra.

Han och Clark gick fram till sarkofagen och öppnade den.
I nästa sekund skrek de av fasa och hoppade bakåt.
Inne i sarkofagen stod en fasansfull mumie och stirrade blankt på dem.
*

I Want My Mummy…! del 4

*
”Kom igen nu!” envisades Joe.
"Lägg av Joe." sa Macy surt. "Det är inte kul."
”Jag slutar inte förrän ni svarar." sa Joe. "Varför lämnade mumien sin grav efter 1000 år?"
Han såg på sina klasskamrater. Plötsligt sken han upp.
"Sunny, du vet!”
Sunshine himlade med ögonen och suckade. Men hon svarade.
”Han tyckte att han var gammal nog att lämna hemmet.”
Joe och Clark flämtade av skratt.
”Gammal nog att lämna hemmet! Den var bra!”
"Mmm.. oehört bra." mumlade Sunshine.

Klassen gick vidare. Det var snart dags att lämna museet.
”Men var är mumien nu då?” utbrast Clark. ”Vi vill se honom ju!”
Joe låtsades gråta och gnuggade sig överdrivet med knutna nävar i ögonen.
”I want my mummy!”
Ryan, Maureen, Sunshine och Sheila skrattade.
”Du är så knäpp!” sa Sheila.
Joe bugade sig.
”Tackar, tackar. Det var snällt sagt.”

Hela vägen till utgången låtsas-snyftade Joe och Clark:
”I want my mummy! I want my mummy!”
”Om ni inte håller tyst ska jag se till att en mumie äter upp er!” väste Sheila.
*

I Want My Mummy…! del 3

*
Guiden öppnade sakta den gamla sarkofagen.
Joe och Clark höll nästan andan.
Men besvikelsen blev stor. Sarkofagen var tom.

”Neeej…!” flämtade Clark. ”Den är borta…!”
Sunshine log.
”Du hade rätt Ryan, han har rymt!”
Ryan, Maureen, Sunshine och Sheila skrattade.
”Men nu får vi ju inte se en livs levande mumie.” muttrade Joe besviket.
”Mumier lever inte Joe…” fnissade Sunshine.
Joe fick ett fånigt flin i ansiktet.
”Ååååh nej…” viskade Maureen till Sunshine, Sheila och Ryan. ”Nu har han kommit på fler mumie-skämt.”

Mycket riktigt, Joe flinade upp sig ännu mer och frågade med högtidlig stämma:
”Varför lämnade mumien sin grav efter 1000 år?”
Klassen stönade.
*

I Want My Mummy…! del 2

*
Miss Coleman gjorde tecken åt dem att vara tysta.
”Guiden ska öppna sarkofagen nu.” viskade hon.
Clark gnuggade förnöjt sina händer.
”Vi ska få se en mumie! Vi ska få se en mumie!” sjöng han glatt.
Macy tittade på honom med en blick som tydligt talade om hur barnslig hon tyckte han var.
”Ryan, vi ska få se en mumie!” sa Clark.
”Det är inte så säkert.” sa Ryan med mystiskt röst.
Clark tappade hakan.
”Va…?”
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, han kanske har rymt…”
Clark, Joe och Ryan brast ut i skratt.
Sunshine och Maureen såg leende på dem och skakade på huvudet.
”Pojkar…” sa Maureen med låtsad förmaning i rösten.
Men sedan började även hon och Sunshine att skratta.
*

I Want My Mummy…! del 1

*
Museum of Natural History, Delphi. 
Maj 1971


Det var torsdag eftermiddag. Miss Coleman var på Naturhistoriska museet med sin klass.
De gjorde besök där ganska ofta och den här gången var de på avdelningen om Antikens Egypten.
Macy stannade till vid en kattstaty i brons.
”Vilken fin!” sa hon hänfört.
”Äh katter…” fnös Clark. ”Jag vill se en mumie eller nåt.”
Joe knackade Clark på axeln och pekade på en sarkofag som stod vid andra änden av rummet.
”Mumie.”
Joe och Clark gick fram till sarkofagen och knackade försiktigt på den.
”Hallå, nån hemma?” viskade Joe.
Några i klassen fnissade.

”Grabbar, skärp er lite.” sa Miss Coleman. ”Tänk på att vi är på ett museum.”
”Ja ja,” sa Clark. ”vi bara pratar med vår vän mumien här.”
”Miss Coleman,” sa Joe ivrigt. ”Vart går mumier om de vill simma?”
Miss Coleman log och skakade på huvudet.
”Det vet jag inte, Joe.”
Clark tog ivrigt tag i Ryan.
”Ryan, vet du vart går mumier om de vill simma?”
Ryan suckade.
”Döda havet.” svarade han oberört.
Joe och Clark skrattade som om det var det roligaste skämtet de hade hört i hela sitt liv.
”Så kul var det inte.” sa Ryan.
”Skojar du?” sa Joe. ”Det var ju jättekul!”
*

Silverstjärnan - 34

*
”Jag är helt mållös…” sa David. ”Tänk att det äntligen är över!”
”Och tänk att polisen fick fast dom så fort…!” sa Maggie. ”det är fantastiskt!”
Kate log.
”Två unga vittnen kom till polisstationen i kväll och berättade att de sett några män måla hakkorsen på Davids bil. Och de kände igen männen som anhängare till Kane.”
”Helt otroligt…” sa Maggie.
Kate nickade och fortsatte:
”Vittnena var rädda, för en av männen som målade hakkorset hade sett dem, så grabbarna sprang och gömde sig och vågade inte gå till polisen förrän nu i kväll.”
”Jag skulle personligen vilja tacka vittnena!” sa David.
Kate log igen.
”Det ska vi göra också. Jag tänkte att vi kunde bjuda dem på middag i morgon.”
”Vet du vilka vittnena är...?!” frågade Ryan. "Vilka då? Känner vi dom?"
”Ja,” sa Kate. Hon såg på Ryan, Maureen och Sunshine. ”Ni känner dem jätteväl - det är era klasskamrater; Clark och Joe.”
Ryan, Maureen och Sunshine såg på varandra och jublade.
”Clark och Joe är fantastiska!” jublade Sunshine.
”Det är de verkligen!” sa David.
*

Cookies & dirt - del 6

*
Ryan såg på den gamla damen och gav henne ett charmigt leende.
”Jag sa att vi ska gå hem nu, Mrs. Greyson. Dags att gå hem och äta middag.”
Mrs. Greyson studerade Ryans ansikte, det lilla hon såg av det genom all smuts.
”Du är David McKenzies lilla pojke, inte sant?”
Ryan nickade.
”Jag tyckte väl att jag kände igen dig.”
Nu log faktiskt Mrs. Greyson.
”Inte svårt att känna igen en pojke med så vackra ögon.”
Ryan log generat.
Clark och Joe skrockade retsamt.
"Lilla pojke..." fnissade Joe.
”Har du vackra ögon Ryan?” fnissade Clark. ”Kom hit så får jag titta på dina vackra ögon.”
Ryan gav sin vän en lätt spark på smalbenet.
Mrs. Greyson slutade att le och blängde på Joe och Clark.
”Min hund tycker inte om pojkar som skrattar högt.”
Sedan fortsatte hon sin promenad genom parken.
”Min hund gillar inte sura gamla tanter.” sa Clark.
”Den där tanten var ju läskig…!” sa Joe. ”Vem är hon egentligen?”
Ryan flinade.
”The Wicked Witch of the West.”
*

Cookies & dirt - del 5

*
Snart var alla vattenkrigs-deltagare rejält blöta och den svarta dammiga sanden de sprang i - men framförallt kastade sig i - fastnade lätt på deras hud och kläder.
Pojkarna hade så roligt att de glömde tänka på att någonting annat existerade.

Plötsligt kom en arg tant fram och skrek åt dem:
”Otäcka pojkar! Ni skrämmer min hund! Och han gillar inte vatten!”
”Eh… er hund är inte här nu, Mrs. Greyson.” sa Ryan.
Till sina kamrater viskade han:
”Mrs. Greysons hund dog för tre år sedan…”
Clark spärrade upp ögonen.
”Och hon tror att den är här…? Jösses…”
”Det verkar ju… eh… friskt…” sa Joe.
”Min hund gillar inte vatten!” skrek Mrs. Greyson. ”Och han gillar inte folk som skriker och han gillar inte barn!”
”Tycks vara en familje-grej…” muttrade Ryan.
”Vad sa du?” undrade Mrs. Greyson.
Oj… hoppas att hon inte hörde… tänkte Ryan.
*

Cookies & dirt - del 4

*
Ryan träffade flera av sina skolkamrater i parken.
”Ryan!” ropade Clark. ”Vi ska ha vattenkrig!”
Han pekade på ett av picknickborden som var fyllt med vattenballonger i glada färger.
”Var är Sunny och Maureen?” frågade Joe.
”Shoppingrunda.” sa Ryan.
”Tjejer alltså…” sa Joe och rullade med ögonen. ”De vet inte vad de missar. Vattenballong-krig är mycket roligare än gallerian.”
Ryan nickade ivrigt.
”Jag vet. När börjar vi?”
”Nu!”
Clark tog en grön vattenballong och slängde den mot Ryan.
Ryan duckade och ballongen träffade Joe istället med ett SPLASH!
Vattenkriget var igång.
*

Cookies & dirt - del 3

*
”Jag sticker bort till parken och kollar om Joe och Clark är där.” sa Ryan.
”Gör det du.” sa Kate och log. ”Var hemma klockan fem.”
”Okej.”
Ryan sprang ner för trappan.
Kate ropade upp honom igen.
”Vad är det nu då?” frågade Ryan.
Kate log.
”Ta på dig skor.”
Ryan suckade. Men han drog på sig sina Converse-sneakers.
”Skor… vad vuxna är besvärliga.”
Kate och Maggie skrattade.

”Var rädd om dig!” ropade Kate och Maggie när Ryan sprang ner till stranden.
”Det ska jag!” ropade Ryan tillbaka. ”Hej då!”
”Hej då älskling!” ropade Kate.
”Ha det så kul!” ropade Maggie.
Ryan vinkade glatt till sin mamma och Maggie.
*

Baby Teeth... (Del 2)

Abraham Lincoln High School. 
Lunchtid.

”Har du mjölktänder kvar?!” Clarke stirrade på Ryan.
”Ja...” suckade Ryan. ”Tre stycken. Två där nere och en där uppe.”
”Så du kommer vara alldeles tandlös imorgon?” frågade Joe, tanklös som han var.
Sunshine, som satt mittemot honom vid bordet, sparkade honom på smalbenet.
”Aj!”
Joe gned sig på smalbenet.
”Nej, alltså... jag menar inte så..." skyndade han sig att säga. "jag bara undrar: kommer det synas att dom har dragit ut tänder?”
”Ganska mycket.” sa Ryan. ”Särskilt här uppe, eftersom den här ska bort.”
Ryan pekade på tanden som satt bredvid hans vänstra framtand.
”Men kan vi inte prata om något annat nu?” bad han.

”Bra idé.” sa Maureen. ”Vi kan prata om vår nästa fredags-show.”
”Det ska bli spännande att se vad vi ska göra den här gången.” sa Sunshine.
”Hoppas det blir nåt häftigt!” sa Joe. ”Inget sånt där kärleks-tjafs...”
”Inte ens om du får kyssa Macy?” flinade Sunshine.
Joe tog sig för hjärtat.
”Gud bevare mig väl...! Sunny, ska du ge en stackars grabb hjärtattack i så här unga år?”
De andra skrattade.
”Nä, det är väl ingen som vill göra någon scen med Macy, oavsett om det är en kärleksscen eller ej...” trodde Clark.
”Jag gjorde en sån scen mot henne i en fredags-show...” sa Ryan.
”Mmmm...” suckade Clark. ”Och vi tycker fortfarande synd om dig, grabben.
Ryan skrattade.
*