Julkalendern 2017 - Del 29 - 2

*
Efter läkarbesöket tog Aidan och Karen en kort promenad på Manhattan och letade efter ett ställe att  äta lunch på.
"Ska ni äta med oss, Mrs. Lewis?" frågade Aidan.
Mrs. Lewis sa att hon var tvungen att gå ett ärende på stan, men hon bestämde att de skulle ses utanför special-polisernas högkvarter om 90 minuter.
Aidan frågade Karen om han kunde få pizza till lunch och de hittade som tur var ett trevligt pizza-ställe i närheten.
Pojken höll Karens hand under hela promenaden och han släppte inte taget förrän de fick sitt bord på restaurangen.
"Jag känner mig lite mer trygg om jag får hålla dig i handen." förklarade pojken blygt.
Karen log och sa att han gärna fick hålla hennes hand.
Aidan log blygt.
De satte sig ner vid ett fönsterbord och plockade upp varsin meny. Aidan studerade den i djup tystnad, som om det var en intressant bok han läste.
"Hittar du nåt gott?" log Karen.
Pojken nickade.

Pojken hade inte pratat så mycket sedan de lämnade läkarens rum, men han sken upp en aning när han fick sin pepperoni-pizza och ett glas läsk.
"Nästan som fest." sa han och log stort mot mot sin fostermamma.
Karen log. Den här ungen var bedårande.
"Ibland behöver man en liten belöning. Och det förtjänar du för att du var så modig idag, Aidan."
Pojken såg ut som han hade fått en miljon dollar minst.
"Modighets-pizza!" utbrast han glatt.

* * *

Efter lunchen promenerade den lilla pojken med sin fostermamma och sin socialarbetare till SCA - Special Crime Agency.
Aidan tyckte att det skulle bli lite spännande att få träffa special-poliser. Men sin lilla hand i Karens kände han sig redo att gå in i byggnaden.
Innanför entrén möttes de av en mörkhårig man klädd i kostym.
"Hej, jag är Agent Marco Danelli."
"Och jag är Aidan Brewster." sa Aidan och skakade artig hand med SCA-agenten. "Och det här är Karen och Mrs. Lewis."
Agent Danelli log varmt.
"Trevligt att träffa er allihop. Nu tar vi hissen upp till mitt kontor. Är du okej med att åka hiss, Aidan?"
Vad fint av honom att fråga det, tänkte Karen. inte alla tänker på att en del kan vara rädda för att åka hiss.
Hon visste inte om Aidan var det, så hon uppskattade att agenten kommit på att fråga pojken.
Aidan nickade ivrigt.
"Ja, det är okej! Jag åker nästan aldrig hiss, men det är rätt så spännande. Jag brukar leka att hissar är rymdskepp, du vet, med alla knappar och så."
Pojkens blyghet och oro hade nu ersatts av iver och Karen tyckte det var skönt för honom att slippa jobbiga känslor för en stund.

* * *

När Aidan, Karen och Mrs. Lewis hade presenterats för några av Agent Danellis kollegor fick de gå in i ett rum med två svarta soffor av konstläder och ett par enkla soffbord. På det ena bordet stod vatten- och läsk-flaskor och några glas.
Pojken såg storögd på dryckerna och viskade något till Karen.
Agent Danelli som gissade vad pojken ville log och sa:
"Du får ta vilken dricka du vill, grabben."
Aidan pekade på en Perrier. Han gillade det mineralvattnet och dessutom tyckte han att den gröna och lite rundade flaskan var så fin. Karen hällde upp lite i ett glas åt honom.
Aidan kröp upp i en soffa och satte sig tillrätta, sedan tog han emot glaset och drack lite.
Karen och Mrs. Lewis satte sig i samma soffa som pojken, medan Agent Danelli och en av hans kollegor slog sig ner i soffan mittemot.
En liten bandspelare med mikrofon placerades framför dem och Agent Danelli frågade om Aidan var redo.
Pojken nickade.

Aidan fick berätta ungefär samma sak som hos läkaren, fast med fler detaljer den här gången.
Special-poliserna fick höra om medicinerna som hans mamma Hope behövde och att hon blev väldigt sömnig av några av dem, men hon kunde vara väldigt pigg av andra mediciner. Det var lite olika.
Ibland kom män hem till dem. Mamma dansade med dem och skrattade och sedan brukade de gå in i mammas sovrum.
"Många av farbröderna  är snälla och ger godis och presenter, men några av dem är mest konstiga. När mamma har somnat vill de krama mig, eller känna innanför min pyjamas."
Aidan drack lite mer vatten. Man blev torr i munnen av att berätta så här mycket.
"En del farbröder vill ta av mig min pyjamas och liksom brottas, dom kallar det så. Ibland smeker dom mig över hela kroppen då eller kittlas, men en del vill brottas mer, så dom ligger på mig och stoppar in..."
Pojken tystnade tvärt. Han hade blivit alldeles blek och Marco Danelli var orolig att han behövde kräkas.
Agenten skulle just resa sig och fråga om pojken behövde gå till toaletten, när Aidan fortsatte.
"Jag tycker inte om när farbröderna leker med mig... speciellt inte när dom vill brottas, det är äckligt när dom gör så - och det gör så ont...!"
Pojken skrek nästan fram de sista orden och nu sprutade tårarna ur hans ögon.
"Jag vill inte mer...!" grät han.

Agent Danelli satte sig framför pojken och höll hans hand.
"Du behöver inte berätta mer nu, Aidan. Vi har fått veta massor med viktiga saker och vi kommer att ta reda på vilka dom där männen är."
Aidan torkade tårarna.
"Kommer ni att prata med farbröderna, Agent Danelli?" frågade han.
Marco Danelli log.
Åh, vi kommer att göra mer än så, lilla gubben... tänkte han.
Högt sa han att de skulle förhöra männen och gripa dem.
Aidans lilla tårdränkta ansikte sprack upp i ett stort leende och så kramade han om den snälla special-polisen.
"Jag visste att ni skulle hjälpa mig!"
Agent Danelli log och rufsade om pojkens hår.
"Du har ju hjälpt oss, Aidan. Och du har varit modig som ett lejon."
Aidan strålade av stolthet.

Innan de lämnade högkvarteret gick Agent Danelli in på sitt kontor och hämtade något ur en skrivbordslåda. Han räckte det glänsande föremålet till Aidan.
"Den här ska du ha, för ditt mod och för att du har hjälp special-agenter med det här fallet."
Aidans ögon blev stora som tefat.
"Wow...!" utbrast han och höll upp en skimrande silvrig polisbricka med inskriptionen

SPECIAL CRIME AGENCY

NYC

"Det är inte vem som helst som får en sån fin polisbricka." sa Agent Danellis kollega och blinkade med ena ögat åt Aidan.

Den lilla pojken visste inte vad han skulle ta sig till med sin glädje och stolthet.

"Jag är speciell!" utbrast han. "Och modig! Ingen har aldrig sagt det till mig förut...!"

"Då var det på tiden att du fick höra det idag, grabben." tyckte Agent Danelli.

Aidan kramade honom igen.

Julkalendern 2017 - Del 29 - 1

*
New York
Måndag, 29 December 2003.

Aidan blev allt annat än glad när hans socialarbetare Mrs. Lewis dök upp hos familjen Reyes på måndagsmorgonen. Mrs. Lewis var en snäll tant, tyckte han, men hennes besök passade inte för honom just idag bara.
"Vi skulle ju gå ut och åka pulka idag...!" klagade han till sin fosterpappa.
Aidan hade sett fram emot att få gå ut och prova sin nya julklapps-pulka.
Paul Reyes strök lugnande sitt lilla fosterbarn över håret. Sedan satte han sig på soffans armstöd och drog pojken intill sig.
"Aidan, kommer du ihåg att vi pratade om att Mrs. Lewis skulle komma hit idag, och om vad som ska hända?"
Pojken funderade.
"Mmmm..." mumlade han och nickade. "Jag vet att hon skulle komma hit nån dag, men jag hade glömt vilken dag..."
Paul log och så lovade han pojken att han skulle får åka pulka så mycket han ville i morgon.

Mrs. Lewis kom fram till dem och hälsade på Aidan.
"Lilla gubben, vet du vad vi ska göra idag?" sa hon med sin mjuka och snälla röst.
Aidan nickade.
"Jag ska till en läkare som ska undersöka mig. Och sen ska jag till specialpoliser och berätta vad männen hos mamma gjorde med mig."
Mrs. Lewis log.
"Du har ju stenkoll, Aidan!"
Pojken log stort mot socialarbetaren och såg ganska stolt ut när han fick så fint beröm. Men leendet försvann fort och oro syntes i hans blick.
"Är hon snäll, läkaren?"
Mrs. Lewis nickade.
"Ja, raring. Hon är väldigt snäll och hon har jobbat länge med små barn och tonåringar som har varit med om liknande saker som du. Så hon förstår hur du har det och vet att man kan bli lite nervös inför ett läkarbesök."
Aidan funderade lite mer på detta.
"Ska jag gå till läkaren själv?"
"Nej, jag och Karen följer med dig." försäkrade Mrs. Lewis. "Så vi är med dig hela tiden."
Aidan nickade som bekräftelse på att han förstod och gick och ställde sig nära Karen.
"Och du går inte ifrån mig...?"
Karen kramade om honom.
"Nej, älskling, jag går inte ifrån dig."

* * *

Läkaren var snäll. Aidan kände sig snabbt trygg med henne. De pratade en stund innan undersökningen och sedan berättade läkaren lite om vad hon skulle göra.
Först genomförde hon en rutinundersökning, med vägning och mätning och en liten titt i halsen och öronen.
Allt såg bra ut med hals och öron, men läkaren antecknade att pojken var ganska liten och tunn för sin ålder. Och han hade en del blåmärken på kroppen som oroade henne.
"Hur fick du blåmärkena, Aidan?"
Pojken ryckte på axlarna och sedan skakade han osäkert på huvudet. Han skruvade på sig där han satt på britsen och pappret under honom prasslade.
"Det är helt okej att berätta för doktorn, älskling." sa Karen uppmuntrande. "Hon måste få veta, så hon kan hjälpa dig."
Aidan såg länge på läkaren, bestämde hur han skulle göra.
Till slut lutade han sig fram och viskade:
"Ibland hamnar jag i bråk i skolan och jag är mycket mindre än de andra ungarna, så jag får mest stryk. Och ibland vill några av männen som kommer hem till mamma brottas och då kanske jag blir lite så här..."
Pojken gjorde en visande gest med båda händerna över kroppen.
"Jag förstår." sa läkaren. "Tack snälla Aidan, för att du berättade för mig. Det var modigt."
Aidan gav henne ett tappert litet leende.

Läkaren pratade en stund med Karen och socialarbetaren, sedan rullade hon fram en vikbar skärm som hon ställde mellan dem och undersökningsbritsen.
"Aidan, får jag fotografera dina blåmärken. Jag måste dokumentera allt du berättat för mig."
"Doku... mentera." ekade Aidan. "Det betyder typ att du skriver ner och sparar saker, va?"
Läkaren log.
"Ja, precis! Du är en väldigt intelligent pojke."
Aidan log blygt.
"Min fröken i skolan tycker inte att jag är smart..."
"Då har hon fel, vännen. För du är jättesmart."
Läkaren strök honom över håret och visade sedan kameran hon skulle dokumentera hans skador med.
Aidan fick till och med prova kameran, till sin stora förtjusning. Han tog en bild av sin arm och sedan på ett blåmärke på låret.

När pojken kände sig lite mer trygg med kameran lät han doktorn fotografera hans kropp.
Hon var så snäll och sa flera gånger hur duktig han var.
Fast sedan var doktorn tvungen att undersöka hans "privata delar", eftersom farbröderna hos mamma hade gjort honom illa där. Då grät han mycket, särskilt när hon undersökte rumpan. För även om doktorn var snäll och försiktigt var det läskigt och gjorde ont.
Han grät medan han klädde på sig också.
"Förlåt..." snyftade han. "Jag försökte vara en stor och duktig pojke, men jag är bara liten och rädd..."
"Men raringen... du är duktig - och super-modig!" sa läkaren.
Och Karen lyfte upp honom i sin famn och höll om honom.

Julkalendern 2017 - Del 21

*
New York
Söndag, 21 December 2003

Aidan Brewster hade varit fosterbarn hos familjen Reyes en vecka nu. Han försökte vänja sig vid den nya miljön så gott det gick och han svarade att han hade det bra om någon frågade honom.
Men Karen och Paul hade hört hur pojken grät ibland på nätterna och längtade efter sin mamma.
De förstod att han älskade sin mor, även om deras hemförhållanden inte varit de tryggaste för ett barn - eller för Hope.
"Hur länge måste man bo i fosterhem innan man får åka hem?" frågade Aidan på lördagskvällen när de ätit middag.
Karen svarade att det var upp till socialarbetarna att bestämma.
Aidan godtog svaret och nickade bara förstående. Sedan meddelade pojken att han skulle gå upp på sitt rum och leka lite.
Senare hörde Paul hur pojken pratade med sitt gosedjur och tröstade det.
"Vi måste vänta tills social-tanterna bestämmer att vi får åka hem. Mamma måste sluta med sina dumma mediciner först - och poliserna kanske måste säga åt dom där farbröderna att dom inte får komma hem till oss mer."

På söndagsförmiddagen frågade Karen om Aidan ville följa med till Manhattan för lite spontan sista-minuten-julshopping och brunch och det ville han gärna sa han.
Pojken var ganska tyst under bilresan in till stan, han tittade mest ut genom bilfönstret, på omgivningarna och vägskyltar.
Men väl inne på Manhattan levde han upp. Det var rörande att se hur mycket pojken fascinerades av alla juleljus, julskyltningar och dekorationer ute på stan. Hans ögon var stora och glittrande när han såg på allt och han log nästan hela tiden.
Då var det en tanke som slog Karen: trots att Aidan bott i New York City i hela sitt 9-åriga liv, hade han inte varit ute mycket. Nu var det som om pojken såg allt för första gången.

De gick till Le Pain Quotidien, ett mysigt bageri/restaurang med sina rötter i Belgien, och åt brunch. Aidan var helt överförtjust över att få våfflor med bär och vispad grädde och varm choklad att dricka.
"Detta var min bästa frukost i hela mitt liv tror jag!" utbrast han och lyste som en sol med hela ansiktet.
Karen blev så rörd att hon bara ville krama honom.
Innan hon hann fundera klart på om en kram så här offentligt skulle genera pojken, kom Aidan fram till henne och slog armarna om henne.
"Jag tycker om dig." sa han ömt. "Du är den bästa inte-riktiga-mamma som finns!"
"Åh lilla hjärtat..." sa Karen med gråt i rösten. "Jag tycker om dig också, jättemycket."
Aidan log. Men han blev snart allvarlig och såg tankfullt på sin fostermor.
"Och du, jag måste säga dig en viktig grej: om jag inte får komma hem till mamma Hope vill jag inte bo nån annanstans än hos dig och Paul. Kan du säga det till social-tanterna?"
Karen kunde bara nicka, så rörd var hon. Men till slut fick hon fram att hon lovade att framföra Aidans önskan till socialtjänsten. Och sedan kramade hon om pojken.
"Jag tycker om mamma-kramar." sa Aidan. "Då känner jag mig trygg."

Senare den dagen råkade Aidan gå in i någon när han kämpade sig fram i en folkmassa.
"Ursäkta..." flämtade han.
När han tittade upp på personen han krockat med stod han bara och gapade.
Det var jultomten!
"Jultomten, hej!" sa pojken glatt och slog armarna om Tomten stora mage.
"Hej lilla gubben." sa jultomten vänligt. "Vad kul att få träffa på dig här. Vill du önska dig något?"
Karen nickade uppmuntrande åt Aidan, som fortfarande var lite överväldigad.
"Jag önskar mig att jag får träffa mamma igen till jul." sa pojken. "Kan du ordna det, Tomten?"
Jultomten blev helt ställd och Karen visste inte heller vad hon skulle säga.
"Om det inte går att ordna skulle jag vilja ha några Teenage Mutant Ninja Turtles." tillade Aidan och log rart.
"Tomten ska göra allt han kan." sa Tomten och klappade pojken på håret.
Aidan sken upp.
"Det visste jag väl!"
Pojken korsade sina pek- och lång-fingrar för att få tur, och studsade ivrigt på stället.
"Jag kanske får vara med mamma igen till jul...!"
Jultomten hoppades av hela sitt hjärta att den här lilla rara ungen skulle få sina önskningar uppfyllda.
"Här får du en tidig liten julklapp." Tomten gav pojken ett litet paket. "Att öppna före julafton."
"Wow!" sa Aidan. "Tack så mycket! God jul!"
"God jul, lille vän." sa Tomten och gav pojken en kram.

I bilen på väg hem öppnade Aidan sin tidiga julkapp.
"Åh kolla! En julgransprydnads-tomte! Awesome!"
De hade stannat vid ett rödljus, så Karen fick en chans att kasta en snabb blick på julgransprydnaden.
"Vilken jättefin! Vill du hänga den i julgranen när vi kommer hem?"
"Yep!" sa Aidan glatt. "Vet du Karen, idag har varit en jättebra dag!"

*

Julkalendern 2017 - Del 14

*
New York
Söndag, 14 December 2003

9-årige Aidan Brewster satt på den slitna mattan och lekte med några små leksaker som han hade fått av en snäll granne för ett tag sedan.
Mattan var inte ny, men rätt så mjuk och ren. Mamma hade lagt den under soffbordet för att han skulle slippa sätta fötterna på ett kallt golv när han klev ur soffan. Det kom in ganska mycket kall luft från fönstren nu när det var vinter och mamma ville inte att han skulle bli sjuk.
Själv snörvlade mamma ibland och så brukade hon säga att hon bara var lite förkyld och att hon måste ta medicin.
Fast det var konstig medicin, tyckte Aidan. Ibland kunde mamma bli knasig i humöret, men andra gånger ville hon gå på fest och då kunde Aidan få vara ensam hemma. Det hände att hon sov mycket också.
Nej, det var inte förkylnings-medicin, det kunde inte mamma lura i honom.
Han kanske bara var nio år (och lite omogen och naiv, som skolfröken brukade säga om honom på kvartsamtalen)  - men inte dum...!

Idag var mamma glad. Och hon ville krama och gosa med Aidan, sa hon.
Aidan log, lite generad, och skakade på huvudet.
"Jo, kom och gosa lite..." bad mamma.
Och så drog hon upp honom i sin famn och kröp upp i soffan. Sedan pussade och kramade hon honom.
"Mamma...!" fnissade Aidan och skruvade på sig. "Jag är ingen bebis, sluta pussas så där!"
Men mamma bara fnissade och fortsatte att busa med honom.
Just som Hope höll på att kittla sin son som mest hördes en knackning på dörren.
Aidan krånglade sig ur mammas famn och stirrade på den gröna ytterdörren och sedan på Hope.
"Vem är det...?"
Han hoppades att det inte var nån av farbröderna som brukade följa med mamma in i sovrummet... Hon var inte som vanligt när de varit här.
"Mamma, vem är det...?!" upprepade Aidan.
Hope ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, älskling."
Hon pussade Aidan i nacken och reste sig och gick mot dörren.
Aidan gömde sig under en filt som låg i soffan. Ja, det var lite barnsligt, det fick han medge, men han kände sig rädd helt plötsligt. Han kikade ut, lagom mycket, så att han kunde se vem som knackat.

Mamma öppnade dörren.
Ute i korridoren stod en kostymklädd kvinna. Aidan kände igen tanten, hon hade varit hemma hos dem förut. Hon jobbade på något som kallades Child Protective Services.
Bakom henne stod två män i uniform. Poliser. NYPD.
CPS-kvinnan och poliserna pratade ganska länge med mamma och sedan kom de fram till soffan.
"Hej, Aidan." sa kvinnan och drog försiktigt bort filten från honom. "Vill du följa med oss?"
Aidan stirrade på kvinnan och sedan på poliserna.
"Nej." sa han med grötig och rädd röst och skakade på huvudet.
Men dessa vuxna var tydligen dåliga på att lyssna, för de tog honom ändå. En av poliserna lyfte upp honom i famnen när han stretade emot.

Till mamma sa de att hon vanvårdade och försummade honom - och de sa att hon försatte honom i fara.
"Neeeej!" skrek Aidan. "Mamma är inte farlig! Släpp ner mig!"
Både han och mamma grät, men det hjälpte inte.
"Jag kan väl få ha kvar honom till efter jul åtminstone...?" bad Hope.
Den ena polisen skakade på huvudet.
"Du har fått flera chanser, Mrs. Brewster." sa kvinnan. "Aidan far illa här. Grannar har berättat om droger och främmande män."

CPS-tanten och poliserna tog alltså Aidan ifrån mamma. De satte honom i en bil och körde en bit, bort från stan. De stannade utanför ett radhus och ringde på dörren där.
En kvinna som såg snäll ut öppnade dörren.
"Hej, Karen." sa CPS-tanten. "Det här är Aidan, ert nya fosterbarn."
Aidan sjönk ner på trappan och snyftade.
"Det här är inte rättvist...!"
Karen Reyes satte sig på huk och lade försiktigt armen om den lille pojken. Hon var beredd på att han kunde slita sig loss.
Men det gjorde han inte. Istället slängde sig Aidan i hennes famn och grät.
"Varför tog dom mig från min mamma...?!"
Pojken skakade av snyftningar en stund. Sedan såg han länge och med allvarlig blick på Karen.
"Dom säger att jag far illa hemma, men jag blir bara lite rädd dom gånger jag är ensam hemma - och när farbröderna är i mammas sovrum och låter konstigt. Och ibland vill några av farbröderna krama mig - och det är lite äckligt..."
Han snyftade till igen.
"Men mamma är snäll mot mig."

Karen blev både illa berörd och gripen av den oskyldiga lille pojkens ord.
"Raring," sa hon lugnt. "även om din mamma är snäll mot dig, så utsätts du för saker som barn inte ska vara med om. Förstår du?"
Aidan funderade. Sedan nickade han sakta.
"Du menar mammas konstiga 'förkylnings-mediciner'...?" sa pojken och gjorde citattecken i luften. "Och farbröderna som vill krama mig och röra mig under min pyjamas...?"
Karen hade varit fostermamma i många år och hade haft hand om många barn som utsatts för vidriga saker. Hon vande sig aldrig vid deras berättelser.
"Ja, lilla gubben." sa Karen. "Det är sånt du måste skyddas ifrån."
Aidan såg länge på henne igen.
"Och det är du som skyddar mig?" undrade han.
Karen log och nickade.
"Jag kan prova att vara ditt barn ett litet tag i så fall." sa pojken.
Och så kröp han in i Karens varma famn.