Julkalendern 2022 - Del 3

Blue Creek, Minnesota 

3 December 2009 

 

Det var torsdag kväll. Förväntansfulla Blue Creek-invånare hade trotsat kylan och stod nu på torget och väntade på att den 9 meter höga julgranen skulle tändas. 

Julgrans-tändningen var en årlig, mycket uppskattad, tradition i den lilla staden.
Grannar som kanske inte sågs så ofta i vanliga fall träffades nu och uppdaterade varandra om händelser i livet, en jultomte delade ut varsin liten tidig julklapp till stadens barn, det bjöds på dryck och julkakor och kören i stadens high school stod för underhållningen.

14-åriga Ashlee Hayden, var med i skolkören och i år skulle hon sjunga solo; 

What Christmas Means To Me.
Flickan älskade den låten, men var lite nervös över att sjunga inför hela staden.
Ja, nu var Blue Creek inte direkt en metropol, men ändå...
Tänk om mina tics freakar ur... tänkte Ashlee och fick en liten klump av oro i magen.
Just som oron kändes som mest lade hennes lärare Mrs. Rice armen om hennes axlar.
”Jag vet vad du tänker, lilla raring.” sa lärarinnan ömt. ”Men allt kommer att gå så bra. Du är fantastisk, glöm inte det, Ashlee.” 

Ashlees smaragdgröna ögon fylldes av tårar, så rörd blev hon.
”Tack Mrs. Rice.” sa flickan och kramade om sin lärare, som hon tyckte så mycket om.

Och Mrs. Rices ord hade en magisk inverkan på flickan - iallafall tyckte Ashlee att det kändes så. För precis innan hon skulle börja sjunga sitt solo försvann nervositeten och med säkerheten hos ett litet proffs som aldrig gjort annat än att uppträda ställde flickan sig vid mikrofonen och sjöng. 

[...]

 

Oh, yeah
Candles burnin' low
Lots of mistletoe
Lots of snow and ice
Everywhere we go
Choirs singin' carols
Right outside my door

All these things and more (all these things and more)
Whoa, that's what Christmas means to me, my love
(That's what Christmas means to me, my love)

whoa, yeah
Yeah

 

And ya know what I mean
I see your smilin’ face
Like I never seen before
Even though I love ya madly
It seems I love you more
The little cards you'll give me
Will touch my heart for sure

 

[...]

🎶

Ashlee fick så mycket applåder och jubel från publiken att hon blev alldeles tagen.
Och mer applåder blev det när hela kören sjöng fler julsånger - och lite skratt blev det till och med, när ungdomarna sjöng den rart humoristiska julsången Everybody Knows The Claus.

Alldeles yr av eufori och adrenalin sprang Ashlee ner till sin familj efter uppträdandet och kramade om dem.
Mamma och pappa sa hur stolta de var över henne och lillebror Kevin tyckte att Ashlee var ”världsbäst på att sjunga bra”. Det höll hela familjen med om.

”Och vet du, Ashie, jag träffade jultomten.” sa Kevin ivrigt. ”Och jag fick en julklapp åt dig med!”

Lillebror räckte över ett paket till Ashlee.

”Tack, vad snäll du är.” sa Ashlee, med rösten full av kärlek, och kramade sin lillebror länge.

🖤

Klockan sju var det dags för julgranen att tändas och folk drog hänfört efter andan när torget lystes upp av juleljusen.

”Det här är magiskt...!” flämtade Ashlee.

”Du är magisk, Ash.” hördes en mjuk röst bakom henne.

Ashlee sprack upp i en stort leende och blev alldeles varm i hela kroppen när hon hörde den välbekanta stämman. 

Hon vände sig om och kastade sig om halsen på Kyle Collins, hennes allra bästa vän och sitt livs kärlek, och råkade nästan välta omkull både sig själv och den taniga pojken i ren iver. Och hon pussade honom på kinden.

Kyle rodnade och såg blygt ner på den snötäckta marken.

Matthew och Selma Hayden, Ashlees föräldrar, såg på de två små raringarna och log ömt mot dem.

”Vilka sötnosar ni är.” sa Selma.

Ashlee log glatt och hennes ögon glittrade.

”Ja, visst är vi!” sa hon, med återfunnen självsäkerhet.

Och så kramade hon om Kyle igen.

Skrivpuff - 5 Oktober 2018

Skriv en text inspirerad av orden:
Granne och Kaos

Blue Creek, Minnesota. Juni 1996

Den lilla flickan stod utanför det vita spjälstaketet och tittade in i trädgården och på det vita huset med veranda.
Flickungens händer hade blivit alldeles svettiga, inte bara på grund av sommarvärmen; 29 grader, utan mest för att de kramade trästaketets spjälor. 
Hennes smaragdgröna ögon var stora och nyfikna och munnen lite öppen. Så såg hon ofta ut när hon var riktigt fast i sin koncentration.
Kanske stod hon och drömde om att själv få bo ett sådant hus en vacker dag.

Inne i grannhusets trädgård slängde en äldre man ifrån sig sina trädgårdshandskar och redskap och gick fram till flickan.
"Här finns inget för dig, flicka lilla. Gå du tillbaka till anstalten, där du hör hemma."
Mannen pekade upp mot den höga kullen, där det gamla barnhemmet Blue Creek Asylum låg.

Flickan släppte taget om staketet och tog ett steg bakåt. Hon torkade av handflatorna mot jeansshortsen och stirrade på gubben.
"Det är för jävligt att bo granne med ett dårhus." sa gubben. "Det blir bara kaos när föräldralösingarna kommer ner hit."
Så nära är det ju inte till Blue Creek Hill... tänkte flickan. Så himla störd kan han bara inte bli av oss. Och vi är nästan aldrig nere i stan...
Michelles små händer blev till arga knytnävar och hon fick lust att klippa till gubben rakt i plytet.
Men istället log hon ett bedrägligt rart leende.
"Isåfall tycker jag att du ska flytta, din stinkande gamla pisspotta." sa Michelle.
Och innan mannen hann säga något mer stegade flickungen iväg.

Michelle log brett för sig själv. Hon kände sig nöjd.
Nu skulle hon gå in till byn och köpa en stor mjukglass i den gammeldags butiken som ägdes av en snäll gubbe vid namn Walt. 
För just den här dagen var det Michelles födelsedag. 9 år blev hon - och hon tyckte att hon förtjänade något gott.
Att personalen på barnhemmet kanske saknade henne nu - i den bemärkelsen att hennes frånvaro gjorde dem arga - struntade hon högaktningsfullt i just nu.
Dessutom var det ingen på Blue Creek Hill som tyckte om henne, så då kunde hon lika gärna rymma en stund.
Michelle gick vidare och sjöng nynnade på Camptown Races. Det var annars en knasig och rätt glad liten sång, men i den lilla 9-åringens tappning lät den ganska creepy.

Julkalendern 2017 - Del 28

*
Lake Hydra, Minnesota
Måndag, 28 December 2009.

Kyle satt länge på sängen och beundrade sin födelsedagspresent: morfars gamla baseball-grejer.
"Jag slår vad om att du längtar till våren, så att du kan prova grejerna." log Coral.
Kyle log tillbaka mot sin syster och nickade ivrigt.
"Fast en del av mig vill låta sakerna vara som dom är... du vet, eftersom morfar var den som använde dom sist..."
Pojken såg sorgsen ut när han tänkte på sin älskade morfar som han saknade så mycket.
Morfar Harry, hade dött 2 ½ år tidigare och saknaden var fortfarande lika stor för hans barnbarn. Kyle trodde att sorgen aldrig skulle försvinna.
Coral satte sig intill Kyle och lade armen om honom.
"Jag förstår att du känner så. Men jag vet att morfar skulle vilja att du spelar baseball med utrustningen som han brukade använda - han skulle bli så glad då."
Flickan log.
"Han skulle nog säga: 'Detta är inte prylar som hör hemma på nåt museum, det är sport-prylar som ska användas och föra med sig glädje'."
Kyle nickade och svalde gråten.
"Ja, du har rätt syrran. Jag kan verkligen höra morfar säga så."
Coral kramade sin bror.

Lizzie knackade på dörren och kikade in i rummet.
"God morgon, älsklingar."
Hon gick fram till sängen och gav Kyle en stor kram.
"Grattis på födelsedagen, lilla gubben!"
"Tack Lizzie!" log Kyle och kramade sin styvmamma.
Sedan kramade Lizzie om Coral också.
"Är det nån som vill ha lite våfflor och varm choklad till frukost?"
Det vill både Kyle och Coral ha. Syskonen följde med Lizzie till köket, där en mumsig födelsedagsfrukost väntade.

På köksbordet stod inte bara frukosten framdukad, där fanns också flera paket.
Kyle stod länge och såg beundrande och överraskad på allt.
Till slut skrattade hans pappa
"Ska du bara stå där hela morgonen...?" sa han och och puffade mjukt fram sin son till bordet. "Ät och öppna dina presenter."
Kyle skrattade lite.
"Jag... jag blev bara lite..."
"Överväldigad?" föreslog Lizzie och strök honom över håret.
Kyle nickade.
"Mmmm..."
Coral tog ett av paketen från bordet och gav det till sin bror.
"Från mig."
Kyle såg förvånat på henne.
"Men jag har ju redan fått present av dig...?"
Coral log.
"Men baseball-grejerna var ju egentligen från morfar. Detta är bara från mig."
Kyle öppnade paketet och stirrade på den lilla asken.
"En digitalklocka! En vattentät!"
Coral nickade glatt.
"Ja... du har ju lättare för digitala siffror och så simmar du mycket, så jag tyckte det var en passande grej att ge dig. Och nu behöver du inte förstöra fler klockor." sa hon och puffade sin bror i sidan.
Kyle fnissade. En gång hade han glömt att han hade klocka på sig när han skulle simma och så hade den klockan blivit förstörd. Nu skulle han inte behöva tänka på sådant mer.
"Tack syrran! Den är jättefin!"
Han studerade klockan, strök med fingrarna över urtavlans glas och kände på det lena silikonarmbandet.
"Den har alarm och stoppur också! Cool! Och jag älskar färgen!"
Turkosblå, som vattnet i simbassänger. En av Kyles favoritfärger.
Coral skrattade ömt åt sin yngre brors glädje och kramade honom.
"Jag visste väl att du skulle tycka om den."

De åt frukost och sedan öppnade Kyle resten av sina presenter.
"Jag har en liten överraskning till dig, grabben." meddelade fadern. "När du har gjort dig i ordning tänkte jag att vi skulle gå ut och åka lite snöskoter."
Kyle sken upp igen.
"Cool!"
Robert Collins skrattade och rufsade om pojkens hår.
"Jag tänkte väl att skoter var nåt för dig. Du och jag åker på en och tjejerna på den andra." sa han och nickade mot sin dotter och sin sambo.
"Det blir en super-bra dag!" sa Kyle.

(Fristående) fortsättning på Födelsedag vid Lake Hydra

Julkalendern 2017 - Del 26

*
Blue Creek Hill Orphan Asylum.
Blue Creek, Minnesota
Onsdag, 26 December 2007.

Det var sen kväll. läggdags för alla barn på barnhemmet.
14-årige Eli var på väg till sitt rum när han fick syn på henne, Caley. Den lilla mörkhåriga, 10-åriga flickan som aldrig pratade.
Eller, jo, med honom pratade hon ibland, men med väldigt tyst röst. Som om hon berättade en hemlighet.
En del barn på Blue Creek Hill kallade henne "den stumma flickan", men Eli visste ju att hon inte var helt stum. Hon hade något som kallades Selektiv mutism, hade han hört personalen säga. Så hon kunde prata, men valde av någon anledning att inte göra det.

Nu stod Caley vid ett av fönstren i allrummet och tittade ut på snön och vintermörkret.
"Hej, Caley!" sa Eli.
Flickan log när hon såg att det var han och vinkade lite.
Eli gick fram till fönstret och satte sig på den breda fönsterbrädan. Caley log igen och klättrade upp hon med.
"Har du haft en bra jul?" frågade Eli.
Caley nickade och såg så glad ut att Eli förstod att hon varit hemma med sin familj över jul. Den här lilla tjejen blev bara så lycklig när hon fick vara med sina äldre syskon.
"Vad bra, Caley!" sa Eli. "Jag är glad för din skull."
Flickan sken upp och kramade honom.
"Du då?" sa Caley, med tunn röst, eftersom hon var så ovan vid att prata.
"Min storasyster var här. Hon åkte hem igår." berättade Eli.
Caley log ömt. Hon var glad för Elis skull, men hon önskade att han också kunde fått åka hem på julen.

"Där är du ju...!"
Både Eli och Caley ryckte till när de hörde den stränga rösten.
"Caley, du skulle ha gått till sängs för länge sen! Kom, nu går vi till ditt rum."
Syster Otis, barnhemmets strängaste sköterska, lyfte ner Caley från fönsterbrädan och höll om hennes handled när de gick mot sjukhusflygeln.
Caley vände sig om och vinkade till Eli.
"God natt, Caley!" ropade Eli.
Han suckade.
Den där kärringen är alldeles för hårdhänt och sträng mot lilla Caley...

En stund senare hämtades Eli av Syster Grey, den snällaste sköterskan. De gick tillsammans till rum 97, där Eli bodde.
"Såg du att det nästan är fullmåne fortfarande?" frågade Syster Grey vänligt när hon drog ner rullgardinen.
Eli nickade och gav sköterskan ett litet leende.
"Mmmm... Syster Grey, kan du titta till Caley sen. Jag vill inte att Syster Otis ska vara den sista hon ser när hon somnar ikväll, om hon är rädd och lite ledsen..."
Syster Grey kramade om pojken.
"Du är en sån fin och omtänksam pojke, Eli. Jag ska titta till Caley."
"Tack." sa Eli och kröp ner i sin säng.
Syster Grey stoppade om honom.
"Jag hoppas du kan sova i natt."
Det hoppades Eli också. En natt utan mardrömmar skulle vara skönt för en gångs skull.
"Jag läser nog en stund." sa han och tog fram en av sina julklappsböcker som han lagt under huvudkudden.
Syster Grey nickade tillåtande.
"Inte för länge bara. Om Syster Otis ser att du har lampan tänd efter klockan elva..."
"... då förvandlas hon till en elak häxa..." flinade Eli.
Syster Grey kunde inte låta bli att skratta, fastän hon borde förmana pojken.
"Eli...!" utbrast hon låtsasträngt och kittlade honom.
Pojken skrattade och skruvade på sig.

"Förlåt..." mumlade Eli, en aning besvärad, efter en stund. "jag vet att Syster Otis är din kollega, men hon är inte alltid så snäll - och en del barn är rädda för henne."
Syster Grey blev inte sur, hon bara stök pojken över kinden.
"Jag vet det, gubben." sa hon mjukt. "Det är svårt att ändra på Syster Otis."
Eli nickade.
"Men du är snäll iallafall."
En väldigt rörd Syster Grey gav pojken en lätt puss på kinden innan hon gick ut ur rummet.
"Sov gott, lilla gubben."

Julkalendern 2017 - Del 24

*
Lake Hydra, Minnesota
Torsdag, 24 December 2009.

Sent på julaftonskvällen satt 15-åriga födelsedagsbarnet Coral och hennes (snart) 14-årige bror Kyle på en varm filt vid brasan och mumsade på popcorn medan de lyssnade på Lizzie som läste en spännande julberättelse.
Bättre avslut på sin födelsedag kan man inte få, tänkte Coral och myste.

När Lizzie läst klart såg hon på Coral och Kyles pappa och log finurligt.
"Vi har ju en överraskning till en viss person här..." sa hon hemligt.
Robert Collins log och nickade.
"Ja, det har vi ja. Klä på er varmt så går vi ut."
Coral och Kyle såg förvånade på sin far och sedan på deras styvmamma.
"Men det är ju nästan midnatt..." sa Coral.
Pappa lade armen om henne.
"Jaha, får du inte stanna uppe sent eller?" skrattade han. "Hoppa i varma kläder nu, så ni inte fryser rumporna av er."
Alla klädde sig varmt och gick ut ur stugan.
Just som Robert låste dörren hördes bjällerklang och en släde stannade till utanför stugan.
Förvånad klättrade Coral upp i släden. Hennes bror satte sig intill henne, medan fadern och Lizzie slog sig ner mittemot.
"Vad ska hända nu?" frågade Coral.
"Du får se, prinsessan." log hennes pappa.

De åkte en stund, tills de kom till en hög klippa som låg ovanför en bottenfryst sjö.
Detta var en av Corals favoritplatser. Utsikten var vidunderligt vacker och här uppe kunde man alltid få se en sagolik stjärnhimmel.
Den lilla familjen klev ur släden och Robert sa att nu skulle de hålla ögon en på himlen.
Alla spanade uppåt.
Snart pekade Robert.
"Ser ni den stjärnan där?"
Alla nickade.
Robert höll om Coral.
"Det är din stjärna."
"Va?"
Coral stirrade på honom och sedan på stjärnan.
"Du menar... du har köpt den?"
Pappa nickade.
"Ja... du har ju alltid tjatat om att få en sån så jag tyckte det var dags nu. Grattis på födelsedagen, min lilla flicka."

Coral kunde knappt förstå att hennes pappa hade gjort en sån här fin sak för henne.
Det här var ju mannen som brukade skrika åt henne och Kyle och hota och slå dem... Och nu hade han han köpt en stjärna till henne - något hon önskat sig sedan hon var liten...!
Lizzie är helt fantastisk...! tänkte hon. Hon har gjort pappa till en helt annan människa sedan hon kom till oss. Jag kommer alltid att älska henne för det!
Alla känslor rann över och Coral började gråta.
"Tack pappa." fick hon fram. "Det är en jättefin stjärna."
"Du är också jättefin, Coral Joy." sa Robert ömt.
De blickade upp mot stjärnhimlen igen, såg på den länge i tystnad och ren beundran.
Kyle kramade sin syster.
"Grattis, stjärnflickan." sa han och log ömt.
"Tack lillebror." svarade Coral och besvarade kramen.
Den här födelsedagen hade blivit fin och minnesvärd. Och Coral skulle aldrig glömma tacksamheten hon kände för det.

Fristående fortsättning på Jul hos Coral & Kyle – del 1-6
*

Julkalendern 2017 - Del 20

*
Blue Creek, Minnesota
Onsdag, 20 December 2006

16-åriga Jenny Malone skakade av sig snö från sina ytterkläder och stampade med stövlarna på trappan innan hon gick in i huset. Det var skönt att komma in, ute var det kallt och snön yrde.
Hemma kändes det varmt och inbjudande, som alltid.
Pappa stod vid spisen och lagade middag, något som doftade gott. Mamma höll på att lägga undan rullar med presentpapper och presentsnören. Vid köksbordet stod två papperskassar fyllda med paket.
Vid köksbordet satt hennes storebror Nick och hjälpte deras 10-årige fosterbror Bailey med skoluppgifter.
Astrid Malone log när hon fick syn på sin dotter.
"Hej, älskling! Hur har dagen varit?"
"Bra." sa Jenny snabbt, kanske lite för snabbt. "Den har varit bra. Men jag ser att ni är väldigt upptagna nu, så vi ses sen..."
Jenny började gå mot sitt rum, med skyndsamma steg.
Bailey tittade upp.
"Hon var nervös." sa han, observant som han var.
Nick hade också märkt det. Han vinkade till sig sin lillasyster.
"Jenny, kom hit och berätta hur dagen har varit." sa han och log.

Jenny vände sig om mitt i ett steg. Hon skrattade lite nervöst.
"Bara en helt vanlig dag i skolan. Sista dagen innan jullov. Hur har ni haft det?"
Nick såg med undrande blick på henne.
"Vad är det, hjärtat? Har det hänt något?"
"Har du träffat Jamie idag?" frågade mamma.
Jamie var en snäll och blyg pojke som varit vän med Jenny i många år. Och sedan ett år tillbaka hade han varit Jennys pojkvän.
Jenny nickade. Sedan började hon gråta.
"Men lilla gumman... vad är det...?" sa Nick oroligt.
Han gick fram till sin lillasyster och höll om henne.
"Är det nåt med Jamie? Har ni gjort slut?"
Jenny nickade, men sedan skakade hon på huvudet.
"Inte direkt." snyftade hon. "Men jag måste berätta en sak."
Flickan andades ut dramatiskt.
"Åh Gud... hur ska jag säga det här...? Ni kommer att freaka ut..."
"Älskling, inget är så illa att du inte kan berätta för oss." sa hennes pappa.
Han lämnade matgrytorna på spisen och gick också fram och kramade henne.
Jenny samlade sig.
"Okej, här kommer det. Jag säger det nu innan jag fegar ur."
Familjen såg andlöst och oroligt på henne.
Jenny log samtidigt som hon snyftade till.
"Jag är gravid."

Det blev alldeles tyst i huset. Jenny såg länge på sina föräldrar, sedan på sin storebror och sist på fosterbrodern och bet sig oroligt i underläppen.
"Säg nåt..." bad hon.
Och så började hon gråta igen.
"Jag vet att jag är för ung och att jag verkar oansvarig och dum i huvudet nu. Men nu är jag gravid... Kom igen - skäll ut mig nu!"
Flickan skakade av gråt.
Astrid Malone ledde sin dotter till soffan och slog sig ner och höll om henne.
"Det är ingen här som blir arg. Vi blev lite chockade bara, Jenny. Men nu får vi göra det bästa av situationen."
Jennys pappa slog sig också ner i soffan.
"Mamma har rätt, älskling. Nu ska vi hjälpas åt så mycket vi kan med barnet. Det blir mycket ansvar för dig, Jenny. Att vara tonårsförälder är inte lätt. Men vi fixar detta tillsammans."
Bailey såg på Nick.
"Så vi ska bli morbröder till Jennys bebis nu alltså?"
"Ja..." svarade Nick, fortfarande lite chockad. "det ska vi bli."
Bailey lyste upp.
"Yessss! Jag ska bli morbror!"

"Hur tog Jamie allt det här?" frågade mamma.
Jenny ryckte på axlarna.
"Ganska bra, tror jag. Han skämdes lite, för att vi är så unga. Men han ville hjälpa till. Fast..."
Flickan började storgråta.
"Men hans föräldrar vill inte ha med bebisen att göra. Och dom har förbjudit Jamie att träffa mig mer...!"
Nu såg Jennys familj chockad ut igen.
"Va...?!" utbrast Nick.
"Dom tycker att jag är en dålig flicka som har dåligt inflytande på Jamie. Och nu ska vi aldrig få ses mer..."
Astrid Malone suckade.
"Men Herregud... Och jag som trodde att paret Doyle var resonabla människor."
Jenny himlade med ögonen.
"Mmmm... det var dom - tills deras sons flickvän blev på smällen...!"
Astrid strök flickan tröstande över ryggen.
"Jag åker dit och pratar med dom i morgon. Det låter som de skuldbelägger dig - och Jamie - och det gillar jag inte."

Bailey gick fram till Jenny.
"Varför är dom arga för att ni ska få en bebis...?! Bebisar är ju gulliga."
Jenny log.
"Jamies föräldrar tycker nog att vi är för unga för att ha en bebis."
Bailey funderade på detta.
"Jo, ni är ju bara 16... men både du och Jamie är jättesnälla ungar och ni är hur kärleksfulla som helst! Jag tror eran bebis blir jätteglad över att få er två som mamma och pappa."
Pojken kramade sin fostersyster.
"Awww... tack Bailey, vad gullig du är." sa Jenny ömt. "Och tack för att ni inte blir arga."
Pappa William log.
"Att bli arg hade ju inte hjälpt alls. Det som har hänt har hänt, nu får vi bara göra allt vi kan för att den här babyn ska få det bra!"
Jenny slog armarna om sin far.
"Åh, jag älskar er alla så mycket!"

Skrivpuff - 14 April 2017

*
Klassiker

Blue Creek, Minnesota.
Maj 2010.

Angel

”Skulle ni kunna tänka er att ta emot två ungar till?"
Rektorn väntade inte på svar, utan fortsatte:
"Ett syskonpar, 11 och 8 år gamla. Dom är tydligen ganska problematiska och fick inte gå kvar i deras förra skola.”
Min kollega Missy Anderson, lärare på Blue Creek School, och jag utbytte blickar.
Hur sjutton tänkte rektorn nu…?
Vi hade redan fem barn i vår specialklass. Visserligen inga problematiska ungar, men de hade olika behov och svårigheter.
Att dessutom ge oss förutfattade meningar om barnen kändes inte helt professionellt. Men det verkade vara en klassiker på den här skolan.

Rektorn såg bedjande på oss.
"Det gäller bara i ett par veckor, fram till sommarlovet ungefär, men vi måste ge barnen i någon slags utbildning innan vi hittar en specialskola som passar dom."
Jag kunde inte låta bli att le genom frustrationen, för jag antog att syskonparet redan var inskrivna på den här skolan. 
Rektorn hade alltså redan bestämt sig - långt innan han frågade oss...
Missy Anderson suckade lite.
"Det skulle kräva mycket tid från Angel och mig, plus att våra andra barn skulle få mindre uppmärksamhet. Det känns inte rättvist mot någon."
Hon sneglade på mig.
"Och vi måste få prata med klassen först, kolla om dom är redo för nya klasskamrater."

Rektorn log överseende.
"Barnen heter Reece och Phoebe Goodwin. Dom börjar här på skolan på måndag."
Det här ska bli intressant… tänkte jag.
En del av mig var nyfiken på att se hur Reece och Phoebe var, och hur de skulle passa ihop med våra andra ungar; Blake, Amy, Elle och Tiger.
Jag visste inte om vi var redo för en stor utmaning. Men jag ville inte svika syskonen Goodwin, det stred mot mina principer.
Missy, jag och ungarna skulle göra vårt bästa för att få dem att känna sig välkomna.
"Skaffa fram två nya bänkar och stolar." sa jag till rektorn.
Det såg ut som han skulle svimma av glädje.
"Ni två är räddare i nöden! Familjen Goodwin kommer att bli så lättad."
Jag log mot Missy Anderson.
"Vi fixar det här." sa jag.

Happy Birthday Ashlee! 28/10 2015

Skrivpuff - 24 oktober 2015

*
Rektangel


Blue Creek, Minnesota. Hösten 1992.


Michelle var trött på alla tester.
Varför höll de på så här hela tiden? Trodde de att hon var dum...?
Doktors-tanten hade frågat om färger och djur och allt möjligt.
Nu lade hon upp träklossar på bordsskivan.
"Michelle, kan du visa mig en kvadrat?"
5-åringen suckade lätt, men hon tog en kvadratisk kloss och höll fram den.
"Bra!" sa doktors-tanten uppmuntrande.
Det var väl inget svårt... tänkte barnet. Varför blir hon så glad över en dum gammal kloss...?!

"Kan du visa en rektangel nu?" frågade kvinnan.
Michelle svarade genom att ge psykologen en uttråkad blick.
Sedan valde barnet ut två kvadratiska klossar och satte dem intill varandra.
Leendet som nu lekte på flickans läppar var lite försmädligt.
Den unge polismannen som övervakade sessionen undertryckte ett leende.
Det här var en intelligent och kreativ unge.
Hon hade på sitt eget lilla vis gjort en rektangel.

Psykologen höll upp en verkligt rektangel-formad klass.
"Raring, det här är en rektangel."
Michelle lutade sig fram, satte armbågarna på bordet och vilade hakan i händerna.
"Klossar är för bebisar..." suckade hon. "Har du inga pussel?"
Nu log psykologen.
"Jo, jag har pussel. Vill du lägga ett?"
Michelle nickade.
Kvinnan gick fram till en hylla och plockade fram en kartong med ett pussel med Disney-motiv.
"Blir detta bra?" frågade hon när hon lade kartongen framför den lilla flickan.
Michelle studerade skeptiskt kartongen. Hon såg inte nöjd ut.
"Ge henne ett med fler bitar." föreslog polismannen. "Jag tror hon klarar pussel för 6-8-åringar."

Men nu brydde sig inte Michelle om pussel längre.
Hon började gå runt i rummet och såg sig omkring.
"Varför har du så många leksaker?"
"För att barnen som kommer till mig ska kunna leka med dom." förklarade psykologen vänligt. "Leksaker kan vara viktiga när jag ska hjälpa barn."
Lilla Michelle studerade länge den vänliga kvinnan.
Sedan sa hon med allvarlig och saklig röst:
"Men du kan nog inte hjälpa mig."

Scar Story - Coral

*
Jag har ett ärr på näsan, fick det när jag var 11 år och rev mig på en gren i skogen.
Min bästis Darla fick en liten reva på kinden vid samma tillfälle.
Jösses... som vi såg ut...! *lol*
Darla och jag och några ungar till (Kyle & Ashlee mfl) hade sett filmen
The Village på DVD och vi skojade om att ”Those We Don’t Speak of”
- de otäcka varelserna i skogen i den filmen - hade jagat och rivit Darla och mig.

För övrigt kan jag ju erkänna att vi var alldeles för unga för en barnförbjuden skräckfilm… Vi såg den i smyg ;-)
Och ja, vi var rädda ett bra tag efteråt.
Kyle, som var 10 år då, hade till och med mardrömmar. Jag minns att han vakande upp en natt och skrek: ”Those We Don’t Speak of kommer och äter mig!” Stackars lillebror.
Till pappa sa vi inget om att vi sett den läskiga filmen olovandes, så han trodde bara att Kyle hade en vanlig mardröm.

// Coral Collins

19/5 2015 - Happy Birthday Kevin!

Skrivpuff - 28 Februari 2015

*
Rygg

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

På måndagen hade vi lite tid över i specialklassen, tid då vi inte behövde göra något särskilt.
Blake och Amy försjönk i varsin bok och Missy Anderson tittade i en fin bilderbok med foton av djur tillsammans med vår nya elev, lille Tiger.
Stämningen var bra och lugn och ungarna verkade trivas med "slötiden", som de kallade den.
Men Elle började bli rastlös, sådär som hon kunde bli om hon var understimulerad, så jag tog med mig henne på promenad genom skolan.
Den lilla flickan höll min hand och frågade nyfiket vad vi skulle göra.
"Jag tänkte att v kunde besöka Mrs. Rices matteklass, så du får se hur de jobbar i Kyle och Ashlees klass. Och så kanske Mrs. Rice har någon rolig matte-utmaning åt dig."
Jag blinkade med ena ögat åt henne.
"Jaaaa!" jublade Elle av lycka. 
Hon älskade Kyle och Ashlee och hon tyckte väldigt mycket om high school-elevernas mattelärare.
Elle skyndade mot mattesalen.
"Vänta lite." skrattade jag. "Vi kan inte bara storma in som insatsstyrkan..."
"Men Angel..." fnissade Elle. "du är ju polis - när du inte jobbar i vårans klass." sa flickan finurligt.
"Ja, det har du rätt i, men idag är jag inte polis, bara speciallärare."
Elle bara log.

Jag knackade på klassrumsdörren och vi väntade på att bli insläppta.
Mrs. Rice log när hon öppnade.
"Nämen hej, vilket finbesök vi har fått!" sa hon och log sitt alltid så vänliga leende.
Ashlee tittade upp. Hon log stort och vinkade glatt åt oss.
"Hej!" ropade hon.
Elle rusade fram och kramade henne.
Bredvid Ashlee satt Kyle, så djupt fokuserad på sina mattetal att han inte verkade märka världen omkring sig.
Mrs. Rice såg med nästan bekymrad blick på honom.
"Han har kämpat stenhårt i nästan två timmar nu." sa hon med tyst röst till mig.
Ashlee nickade.
"Han har inte ens tagit en paus..."
Jag lade lätt min hand på Kyles rygg och hälsade på honom.
Pojken ryckte till och såg upp.
När han såg att det var jag log han fåraktigt.
"Åh... hej Angel."
Han rodnade lite.
"Förlåt om jag skrämde dig, det var verkligen inte meningen." sa jag.
Kyle skakade på huvudet.
"Ingen fara. Jag gör så där ibland. Det är ju därför en del kallar mig spaz boy - för att jag rycker till."
Han suckade.
"Jag är ett freak."
"Det är du inte alls!" utbrast jag, arg och ledsen för att en del av hans skolkamrater intalade honom att han var ett missfoster.

Kyle såg länge på mig, fundersamt.
"Ibland önskar jag att jag gick i din specialklass." sa han tyst.
"Jag med!" sa Ashlee, som även hon utsattes för skolkamraternas glåpord och mobbing.
Mrs. Rice och jag log mot varandra. Vi förstod att de två rara och känsliga 14-åringarna saknade allt lugn och acceptens som fanns i min lilla specialklass.
"Ashlee och Kyle, ni har jobbat så hårt idag, jag är stolt över er. Och det är bara femton minuter kvar, så ni kan packa ihop era saker och sluta för idag."
De två små tonårsungarna packade snabbt ner sina matteböcker och pennor i sina ryggsäckar.
"Tack Mrs. Rice!" sa Kyle.
"Ni är awesome!" inflikade Ashlee.
"Åh tack raring." log Mrs. Rice.

När Kyle satte på sig sin ryggsäck märkte jag att han grimaserade lite, som om han hade ont.
"Hur är det?" frågade jag.
"Eh... jag är okej." sa Kyle osäkert.
Men hans blick sa mig något helt annat...
En oro började gro i mig, samma sorts oro som jag känt för hans syster Coral i fredags, när hennes händer skakade så.
Det fanns så mycket igenkänning i deras tillbakadragna och oroliga beteende att jag började må illa...
Jag kände igen mig själv - otäckt väl - när jag var i Kyle och Corals ålder. 
Precis som så ofta jag kände igen mig i lilla Amys jagade själ och skakande händer.
10-åriga Amy, en av mina specialklass-ungar, var på flykt undan sin våldsamma pappa. Det var därför hon och hennes mamma bodde här i Blue Creek nu.
Men hur var det med Coral och Kyle...? Var det någon som skadade dem?
Jag var rädd för det... 
Tyst i mina tankar lovade jag Coral och Kyle att jag skulle göra allt som stod i min makt för att hjälpa och skydda dem.

En stund senare, när Ashlee och Elle gått på toaletten, stod jag ensam med Kyle ute i korridoren.
Jag lade försiktigt armen om hans axlar.
"Kyle, du vet att du kan komma till mig om du behöver hjälp med något, va?" sa jag. "Oavsett om det gäller skolarbete eller nåt annat. Okej?"
Kyle nickade.
"Tack Angel." sa han tyst, knappt hörbart.
Sedan log han lite och han såg ut att vilja krama mig. Men hans tonårs-blyghet fick honom att låta bli.
Jag log. Det var bedårande.
Försiktigt gav jag den magra pojken en liten kram.

Skrivpuff - 24 Februari 2015

*
Muffins

Fortsättning från 22 Februari 2015

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

När det bara var en timme kvar av vår skoldag fick vår specialklass besök.
Coral och Darla, två 15-åriga tjejer som ungarna i vår lilla grupp tyckte väldigt mycket om, dök upp och undrade om vi ville äta lite mumsigt fredags-mellanmål med dem.
Och det ville vi ju.
Missy Anderson, barnens lärare, gick för att hämta apelsinjuice åt oss.
Tjejerna hade med sig en korg med chokladmuffins. De hade just haft hemkunskap.
"Mums!" utbrast lilla Elle. "Nu är det fest!"
Elle, Blake och Amy såg riktigt hungriga ut nu - och det förstår jag, de fina bakverken såg väldigt goda ut.
Tiger verkade dock inte lägga märke till godsakerna. Lillkillen satt alldeles stilla vid sin skolbänk och tittade nyfiket på Coral och Darla.
Jag presenterade vårt lilla nytillskott för tjejerna och sedan berättade jag för Tiger att det var Coral som fotograferat sköldpaddan och uttrarna som han fascinerats så av förut.

Tiger såg bort mot djurplanscherna på väggen och sedan på Coral.
"Du gör utter-mamma-bild och utter-baby-bild...!" nästan skrek han, beundrande. "Och... sköldpappa!"
Coral log mot den lilla pojken, som nu var så ivrig att han inte kunde stå still, och nickade.
Tiger for upp från sin stol och slog armarna om henne.
"Du har fått ett fan, Cor." log Darla.
Coral log också.
"Kul att du gillar mina bilder, Tiger." sa hon ömt.
Tiger nickade.
"Är dom dina djurar?"
Coral skakade på huvudet.
"Nej, det inte mina djur. Jag bara såg dom när jag ute i naturen. Och jag tyckte dom var så fina, så jag fotograferade dom."
Lilleman lyssnade andlöst och så nickade han.
"Jättefina djurar." sa han till slut.
Coral log igen.
"Vill du ha egna bilder på uttrarna och sköldpaddan? Jag kan skriva ut bilder åt dig?"
Tigers bruna ögon blev stora som tefat.
"Present? Till Tiger?"
"Ja, en liten present till Tiger." bekräftade Coral.
Hon fick ännu en kram av lilleman.

* * *

När vi satt och fikade på muffins och apelsinjuice en stund senare märkte jag att Corals händer skakade lite.
När hon märkte att jag såg det log hon lite generat och gnuggade händerna.
"Dom blir så här darriga när jag har haft migrän mycket." förklarade hon.
Jag nickade igenkännande.
"Jag brukar också bli skakig efter migrän." sa jag.
Eftersom jag inte ville genera Coral sa jag inget mer om skakningarna, just då. 
Men tankarna for runt i huvudet på mig och en liten orosboll började gro i magen.
Jag var orolig för att migrän kanske inte var den enda orsaken till skakningarna, utan något mycket värre...
Jag påminde mig om att ta upp saken med Corals klassföreståndare så fort som möjligt. 
Och det var kanske bra att prata med Coral själv också om mina misstankar, men just nu var ingen bra tidpunkt.
Kanske uppfattade Coral att jag blivit lite misstänksam, för hon log lite mot mig och sa:
"Oroa dig inte Angel, jag mår bra."
Lilla Amy, 10 år, lade sin ena hand över Corals.
"Ta hand om dig." sa hon med sin tysta mjuka röst.
Coral nickade och lade sina händer i knät.
"Tack Amy. Det ska jag göra." sa hon tyst.

Skrivpuff - 22 Februari 2015

*
Morgon

Blue Creek School 
Blue Creek. Minnesota. Maj 2010.

Angel

En regnig fredagsmorgon fick Missy Andersons och min specialklass en nyinflyttad liten elev: en liten pojke som kallades Tiger.
Pojken, som var drygt 7 ½ år, hade ett redan fått ett rykte om sig på skolan om att vara bråkig och ickeverbal. Sin ilska visade han oftast genom att bitas med sina små mjölktänder.
Tigers före detta lärarinna, Mrs. Hoffman, var mer än glad över att slippa "bråkstaken". Det märkte jag på henne när hon lämpade över honom till mig.
"Hej då, Tiger." sa Mrs. Hoffman. "Var en snäll och duktig pojke nu."
Sedan vände kvinnan på klacken och stegade iväg.
Tiger stod still och såg storögt på mig.
"Hej Tiger." sa jag och log så snällt jag kunde. "Jag heter Angel och är din nya speciallärare. Vad kul att du ska börja i vår klass."
Pojken blinkande förvånat mot mig när jag sa så och det fick mitt hjärta att känna sig en aning sorgset.

Den här lilla ungen hade förmodligen aldrig, eller väldigt sällan, fått höra att någon tyckte det var kul att ha honom i sin klass.

Jag bestämde mig för att visa Tiger runt i klassrummet innan de andra barnen anlände.
Han gick med mig runt och tittade på allt jag visade honom.
Vid en av väggarna stannade han plötsligt till. Jag log när jag insåg vad som fångat hans uppmärksamhet.
Storögd såg han på de laminerade planscherna med natur och vilda djur, bland annat: björn, varg, tvättbjörn, kanin och örn.
"Visst är dom fina?" sa jag. "Det är djur man kan se här i Blue Creek."
Pojken började ivrigt att peka på alla djur och strök med ena handen över dem, som om han fantiserade om att han klappade dem.
"Gillar du djur?" frågade jag."
Han pekade glatt på en sköldpadda och sedan på en utter med sin utter-bebis..
"Ja, det är en sköldpappa och det där är uttrar." sa jag pedagogiskt. "Visst är dom fina?"
Tiger nickade stilla.
"Och vet du vad, en flicka här på skolan har tagit dom två bilderna."
Tigers ögon blev stora som tefat. Blev han imponerad över att en skolkamrat till honom hade fotograferat dessa djur?
Det blev han tydligen, för han pekade på sköldpaddan igen och strök med fingrarna över den.

Därefter tryckte han mjukt kinden mot utter-bilden.
"Dom är söta, va?" log jag.
Då stack Tiger sin lilla varma hand i min och log.
"Angel." sa han, med eftertryck. "Det heter du."
Jag log varmt och blev alldeles rörd.
"Ja, Angel heter jag. Och du heter Tiger."
Pojken kramade min hand, hårt.
"Min special-Angel." sa han.
Värmen i hans röst fick mig nästan att börja gråta, för jag hörde att han äntligen kände sig välkommen någonstans.
Nu anlände våra andra specialklass-ungar; Elle, Blake och Amy, tillsammans med deras lärare Missy.
Jag vinkade åt dem och hälsade god morgon.
Tiger tycktes inte märka de andra barnen, eller Missy Anderson. Hans blick var som fastnaglad på djurplanscherna.
Han stod alldeles stilla där framför väggen och hans lilla hand fortsatte att krama min.
Nu skulle Miss Hoffman se dig... tänkte jag. Hon som påstår att du inte kan hålla dig lugn i en sekund ens...

Lilla Elle, en liten livlig och begåvad tjej med busigt lockigt hår, kom fram till oss.
"Är detta här våran nya pojke?" frågade hon.
"Ja, det här är Tiger." svarade jag. "Han är 7 ½ år, precis som du."
Elle såg glad ut, som alltid.
"Vad kul!" utbrast hon ivrigt. "Får han ha bänken intill min?"
Jag log.
"Ja, det ska väl gå bra."
Elle sträckte ut handen mot Tiger.
"Kom, så ska jag visa var våra arbetsböcker finns."
Tiger släppte långsamt min hand och tog Elles utsträckta.
Missy Anderson och jag log stort när de två små lockhåriga ungarna gick fram till hyllan där arbetsböckerna låg.
En som log ännu större nu var Tiger. Han hade fått en splitterny arbetsbok som han tryckte mot sin bröstkorg.
Han sprang fram till mig och visade upp boken.
"Ja, den är bara din. Den ska du jobba med varje dag." förklarade jag. "Du ska få pennor, sudd och kritor också."
Tiger såg sig om i klassrummet och sedan på mig igen.
"Tigers klass?" frågade han.
Jag nickade och den lilla pojken kramade mig.

"Angel Mancini, vad har du gjort med honom...?" viskade Missy leende när alla barn satt vid sina bänkar och pluggade.
Jag såg frågande på henne.
"Vad? Jag har bara hälsat honom välkommen och så visade jag honom runt..."
Missy skakade på huvudet.
"Men detta verkar ju inte alls vara samma jobbiga tornado-unge som Miss Hoffman gnäller över jämt..."
Jag ryckte på axlarna.
"Jag vet inte... Men detta kanske bara är lugnet före stormen..." sa jag osäkert och sneglade på Tiger som satt på sin stol och bläddrade i sin arbetsbok.
Missy Anderson lade armen om mina axlar.
"Eller så har du fått ännu en specialklass-unge att känna sig välkommen, trygg och älskad - sådär som bara du kan göra."
*

Skrivpuff - 12 Februari 2015

*
Annorlunda

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

"Det gör inget om man är annorlunda. För du är vårans Ashlee och vi älskar dig, så det så!"
Elle såg bestämd och kärleksfull ut på samma gång och hon lade armen om den äldre flickans axlar.
14-åriga Ashlee blev rörd över att lilla Elle, som inte ens fyllt 8 år, tröstade henne så fint.
"Awww... tack Elle! Vad fin du är."
Ashlee torkade tårarna och kramade om den lilla renässansängel-liknande ungen.
"Du är fin också!" sa Elle och log.

Sedan såg hon forskande på Ashlees ledsna ansikte.
"Har dummisarna i erans klass retat dig mycket idag...?"
Ashlee nickade och hennes smaragdgröna ögon började glittra av tårar igen.
"Ja..." suckade hon och snyftade till.
Hennes bästa vän Kyle stod intill de båda lockhåriga tjejerna. Pojken såg arg ut, å Ashlees vägnar.
"Dom tror tydligen att Ash kan rå för sina tics och tvångstankar... Och dom tycker att det är hysteriskt kul att säga taskiga saker..."
Ashlee suckade igen.
"Och dom retar jämt Kyle, för att han är kompis med mig - och för att han är mindre än dom... Jäkla idioter!"
Elle rynkade pannan och putande ogillande med munnen.
"Jag ska minsann gå och sparka dom där stora dummisarna på smalbenen...!" morrade hon.

Så fort hon sagt det kikade hon pillemariskt på Angel, den unga tjejen som var speciallärare i Elles klass.
Angel log också, men hon skakade på huvudet.
Kyle och Ashlee började skratta. Lilla Elle var så söt! 
Och hon var allt bra tuff, som var redo att ge sig på Brent och Jerry och de andra stora mobbarna.
Elle flinade brett.
"Ja, vaddå då...? Dummisar ska ha på plytet ju."
Hon kramade om Ashlee igen.
"Speciellt om man är elak mot min fina Ashie." sa hon ömt.
Sedan fick Kyle också en kram.
"Man får inte vara dum mot min fina Kyle heller. För det är faktiskt inget fel att vara en 'annorlunding'!"
Angel höll med dem och hon kramade ömt om alla tre.

Happy Birthday Elle! 31 December 2014

Happy Birthday Kyle! 28 December 2014

Happy Birthday Coral! 24 December 2014

Grattis Ashlee! 28 Oktober 2014

Skrivpuff - 5 September 2014

*
Fristad

Blue Creek, Minnesota. Maj 2010


23-åriga Angel Mancini var så nöjd med dagen.
I skolans hjälpklass som hon jobbade som extralärare i hade allt varit lugnt och trevligt idag. Ingen kaos, ingen oro.
Barnen som på olika sätt hade sina speciella behov anpassade sig allt bättre till sin fristad som det lilla klassrummet skänkte dem.
Angel älskade "sina" specialklass-ungar: Elle, Blake och Amy och de älskade henne lika mycket.
Imorgon skulle hon vara specialpolis igen, hennes egentliga yrke. Det var också ett jobb hon trivdes bra med.
Hon tyckte om sina kollegor och sina chefer - och framför allt gillade hon att hon fick jobba med sin pojkvän, tillika bästa vän, varje dag.
Nick Malone var polis och brukade också hjälpa till i skolan; som en slags livvakt till lilla 10-åriga Amy, som var på flykt undan sin våldsamme far.

Nu var det kväll. Angel och Nick pratade om hur dagen hade varit och när det blev sent, gick de mot sovrummet och lämnade ett spår av avslängda kläder efter sig.
De kramades och kysstes en stund, lite trevande först, men sedan allt mer hetare.
Plötsligt drog sig Angel undan.
"Jag kan inte..." nästan viskade hon.
Hon satte sig upp i sängen och svepte in sig i täcket och så började hon gråta.
"Förlåt, Nick. Jag kan bara inte..."
Nick blev förkrossad av att se henne få sådan här ångest. Han drog henne intill sig och höll om henne.
"Älskling..." sa han mjukt och strök henne över håret.
Han kysste henne lätt på kinden och med pekfingret torkade han försiktigt bort hennes tårar.
"Du är inte redo... och det är inte ditt fel, Angel. Allt du har varit med om har förstört så mycket för dig..."
Angel lade armarna om hans hals och höll om honom hårt. Hon grät så mycket att hon skakade.

"Älskling..." fortsatte Nick. "livet är så mycket mer än bara sex... och du borde absolut inte om ursäkt om det inte känns bra för dig."
Angel tog ett djupt andetag och lugnade sig en aning.
"Jag önskar att alla var så förstående som du." sa hon och log blekt.
Nick förstod vad hon syftade på.
Fyra år tidigare, när Angel bara var 19 år, hade hon varit ihop med en kille som var ett par år äldre. Den skitstöveln hade inte brytt sig om att förstå att Angel hade svårt med intimitet, på grund av övergrepp och misshandel, som hennes mammas sambo utsatt henne för i de yngre tonåren.
Istället hade den så kallade "pojkvännen" gång på gång tvingat sig på henne. Och när Angel ville lämna honom hade han misshandlat henne.
När Nick fick veta det hade han nästan åkt ända till New York City, där Angel bodde då, för att ge skitstöveln en rejäl omgång.

Han åkte aldrig ner till New York, men till hans stora glädje flyttade hans älskade Angel tillbaka till Blue Creek, Minnesota, till sina gamla barndomsstad, och sina gamla vänner.
"Jag är så glad att du kom tillbaka hit." sa Nick nu och kramade Angel igen.
Angel log.
"Jag med. Jag borde ha kommit tillbaka till dig tidigare bara..."
Nick gav henne en mjuk puss.
"En del saker är värda att vänta lite på."
Han log och tillade:
"Du förstår att jag pratar om dig, va?"
Angel fnissade och nickade.
Hon kröp in i hans famn och kramade honom.
"Jag älskar dig." viskade hon.