Julkalendern 2022 - Del 4

Ocean Beach, Delphi, California,
4 December 1968

 
Sunshine ”Sunny” Robinson stod nere på stranden och såg ut över havet.
Flickan hade bott här i Ocean Beach i ett halvår nu, men ändå kunde hon inte sluta att fascineras av det mäktiga havet.
Kanske för att jag är så van vid Magnolias dammiga landsvägar och asfalt…
gissade hon.
Ja, den lilla staden i Alabama, där hon var uppvuxen, var verkligen olik den här lilla staden vid havet i California.
Sunny grävde ner tårna i den mjuka sanden och fortsatte att dagdrömma.

”Sunny! Vi ska äta tårta!”
Leende vände sig Sunny om mot personen som så ivrigt ropade på henne;
Ryan McKenzie, en av hennes bästa vänner, som också bodde här nere vid havet.
Intill den blonda lilla pojken gick en mörkhårig tjej. Det var Maureen Watson, Sunnys andra bästa vän, och granne, även hon.
”Vi ska äta tårta.” upprepade Ryan ivrigt. ”Och öppna presenter.” 
Den lille killen fnissade till.
”Ja, inte vi då - men du ska öppna presenter.” 
Idag var det Sunnys födelsedag - 13 år fyllde hon.

Ryan tog hennes hand och drog henne med sig.
”Kom nu, vi vill se vad du får.” 
Sunny fnissade.
”Äh... du vill bara ha tårta - erkänn.” sa hon glatt och kittlade Ryan.
Pojken skruvade fnissande på sig.
”Nej, vi är nyfikna på dina presenter, faktiskt.” insisterade han.
Maureen skrattade och nickade instämmande.
”Det är vi, Sunny. Och vet du, du har fått ett stort paket från Alabama!”
Sunny stannade upp och såg storögd på sina vänner.
”Paket från morbror Roy och moster Ruth...? Neato*!” utbrast hon.
Och så började hon att springa hemåt.

Hemma på köksbordet hade familjen ställt upp vackert inslagna paket och den stora kartongen som kommit med flygplan ända från Alabama.
”Oh, wow...!” flämtade flickan. ”Är allt detta till mig...?”
Familjen och deras vänner skrattade ömt åt den lilla raringen.
Sunny var nu så ivrig att hon inte visste vilken present hon skulle öppna först.
Hennes storebror James kramade henne.
”Öppna det från morbror Roy och moster Ruth först, du.” log han och räckte sin lillasyster en sax som hon kunde klippa upp den bruna tejpen med.

Sunny fick ivrigt upp det stora paketet och gav ifrån sig ett lyckligt litet skrik när hon tittade ner i den bruna kartongen.
”Det är flera paket häri...! Åh... morbror Roy, moster Ruth och Tina kan verkligen vara snälla!”
Flickan suckade, nästan drömskt.
”Tänk att dom älskar mig ändå...” 
Sunny hade ofta känt sig missförstådd när hon bodde hos sina släktingar, men innerst inne anade hon att hennes morbror, hans fru och kusinen Tina trots allt älskade henne.

Maggie, Maureens mamma, fick tårar i ögonen och gav det lilla födelsebarnet en stor kram.
”Självklart älskar dom dig, min lilla gullunge. Men alla kan inte visa det så bra alltid.”
Sunny besvarade kramen. Sedan återgick hon till sina presenter.
Släktingarna i Alabama gav henne; ett fint födelsedagskort (där moster Ruth hade skrivit hur mycket de älskade henne och önskade henne en underbar födelsedag), en dagbok, pennor, brevpapper, godis, böcker, pärlhalsband (som Tina gjort åt henne), ett gosedjur i form av en West Indian Manatee* - vilket var staten Alabamas symbol-djur.

Sunny hade lyckotårar i ögonen, så lycklig var hon över de fina, kärleksfullt utvalda gåvorna.
Och hon blev inte mindre rörd när hon öppnade presenterna från sina föräldrar, James, Ryan, Maureen och Maggie.
”Ni är alldeles för generösa...!” flämtade Sunny och snyftade till.
”Inte då.” sa James och log.
Ryan instämde:
”Du är värd alla fina presenter som finns, Sunny!”

__
* Neato ≈ Awesome/fantastiskt
* West Indian Manatee ≈ Sjöko

West Indian Manatee / Sjöko

 

Skrivpuff - 6 oktober 2011 - del 2

*
James gav Sunshine och Ryan ett stolt leende.
Sunny och Ry är inte ens 14 och 13 år fyllda - men dom är tuffare än få...! tänkte han.
James gav dem en kram, sedan såg han ut över folkmassan.
"Mina damer och herrar, får jag presentera de modigaste ungarna i California: min lillasyster Sunny och hennes bästis Ryan!"
Stort jubel från folkmassan.
"Vill du säga nåt till folket Sunny?" frågade James.
Han gav sin syster mikrofonen.
Sunshine, som var uppväxt i en pytteliten stad nere i Södern, var inte van vid stora folkmassor.
Men Ryan och Maureen, som nu också kommit upp på scenen, gav henne mod.
Sunshine tog ett kavat grepp om mikrofonen.
"Hej alla! Jag heter Sunny!" hälsade hon med sin charmiga Alabama-dialekt. "Detta här är mina bästisar Ryan och Maureen. Vi ska sjunga en ny sång, den heter Give Peace a Chance och är skriven av John Lennon. President Nixon, detta här är ett budskap till dig från Lennon och oss - så lyssna noga: Dra tillbaka trupperna från Vietnam!"

Nytt jubel från folkmassan.
"Kör hårt 'little sister'!" ropade en hippie-kille.
Han gjorde en speciell gest, Peace out, ett sätt att säga good bye, det vill säga; han slog knytnäven mot bröstet och sträckte sedan upp handen i luften, med pek- och lång-fingret formade som ett V.
Sunshine och Ryan log brett och besvarade gesten.
Sedan sjöng de Give Peace a Chance, tillsammans med Maureen och James. De lyckades få hela folkmassan att sjunga med.

På kvällen höll Sunny och James och deras hippie-vänner en konsert som de kallade Give Peace a Chance '69. Konserten blev en succé och sändes i TV.

Studio Allstars: Give Peace A Chance (Tribute to John Lennon)

All we are saying is:
give peace a chance

Låtlista (Spotify):

☮ Sunny & co: Give Peace a Chance
- Protest against the Vietnam War '69 ☮

Skrivpuff - 6 oktober 2011 - del 1

Skriv om att engagera.

San Francisco, sommaren 1969

"Make love, not war!"

Filmkamerorna följde ivrigt virrvarret av människorna som protesterade mot Vietnam-kriget. Hippies och män i militärkläder utgjorde en färgglad röra.
På en scen stod en ung man och pratade det vackra landet borta i Syodsasien, landet som var drabbat av ett fasansfullt inferno.
Sunshine såg fascinerat på den unge mannen och vände sig till sina bästa vänner Maureen och Ryan och Ryans pappa David.
"Tänk att det är min storebror som står där uppe!" sa hon stolt.
"Sååå coolt!" sa Ryan.
David log.
"Ja, han är beundransvärd, vår James."

En medelålders man med bister uppsyn och militärkläder tyckte inte att det var coolt och beundransvärt. Alla hippies och vapenvägrare gav honom grå hår! Förstod de inte att de bara störde ordningen i staden?
Militären gick fram till scenen och drog ur sladdar till mikrofoner och högtalare.
Plötsligt såg han hur en liten hippieklädd flicka med långt, kopparfärgat, lockigt hår sprang över scenen.
"Vad i helvete...?!" mumlade militären.

Sunshine slet sladdarna ur handen på militären och höll upp dem så att alla i folkmassan såg vad han gjort.
Alla buade högt åt militär-mannen.
Ryan kom fram till Sunshine. Den tanige lille pojken satte i alla sladdar igen.
"Jäkla hippie-ungar!" morrade militäre-mannen. "Åk hem!"
"Åk hem själv!" sa Sunshine.
Ryan kvävde ett fniss.
Maureen och David stod nedanför scenen och skrattade gott Sunshine.
"Hon är för härlig!" skrockade David.
Eftersom alla mikrofoner och högtalare var igång igen, hördes varenda ord militären och Sunshine sa.
Folkmassan gapskrattade åt att en liten tonårs-tjej kunde platta till den store idioten.

Silverstjärnan - 36

*
Ryan såg plötsligt allvarlig ut.
”Vad är det gubben?” frågade David. ”Vad tänker du?”
Ryan log.
”Jag satt bara och tänkte på att jag har världens bästa familj.”
”Du är världens finaste grabb, vet du det?” sa David.
Ryan log blygt och skakade på huvudet.
”Jo, det är du.” sa Maggie.
Maureen reste sig och gav Ryan en kram och en puss på kinden.
”Ja, superfin är du, Little Monkey Boy. Och världens sötaste.”
Ryan blev ännu mer generad.
David skrattade och rufsade om sin sons hår.
*

Silverstjärnan - 35

*
Ryan gav sin mamma en stor kram.
”Mamma, jag är så lycklig för att det här är över!”
Kate höll om Ryan länge.
”Det är jag också älskling.”
David lade armen om Ryan.
”Nu behöver du inte vara rädd mer, lilla gubben.” viskade han och rufsade om Ryans hår.
Ryan log.
”Nej, nu behöver jag inte vara rädd mer.”

Kate ringde till sina föräldrar och sin äldre syster och sedan ringde hon till Rebecca som var på resa och för tillfället befann sig på ett hotell i Washington DC och berättade den goda nyheten.
Sedan ringde David till sina föräldrar och meddelade dem att allt var över.
”Jag hör farfar jubla ända hit!” fnissade Ryan.
”Du skulle ha hört din morfar.” log Kate. ”Han tackade Gud flera gånger och han dansar nog glädjedans nu.”

”Tänk att känslor kan ändras så fort…” sa Ryan en stund senare. ”För en stund sen var jag och vi alla alldeles… jätteförtvivlade - och nu är jag så jäkla lycklig att jag inte kan sitta still…! Jag får nog dansa glädjedans med morfar.”
De andra skrattade.

”Morfar och mormor kommer hit i morgon, då kan ni dansa glädjedans.” sa Kate.
Hon strök Ryan över håret.
”Vad skönt att se dig glad och energisk igen älskling.”
”Ja, det är verkligen skönt.” sa Maggie.
”Nu kommer jag inte kunna sova i natt för att jag är så glad.” sa Ryan.
Han strålade av glädje.
”Det är ju lördag i morgon, så det är inte hela världen om du somnar senare än vanligt.” log David.

Maggie såg fundersamt på Ryan.
”Lilla gubben, är inte du förskräckligt hungrig nu? Du har ju inte ätit nåt?”
”Har inte ens tänkt på att känna efter.” sa Ryan. ”Men lite hungrig är jag nog.”
Precis då kurrade hans mage.
”Din mage pratar!” fnissade Sunshine.
”Vad bra!” skrattade Kate. ”Ska vi göra smörgåsar och värma några bullar. Vad säger ni?”
De andra tyckte det lät som en utmärkt idé.
En stund senare satt de runt köksbordet allihop och åt smörgåsar och bullar och drack varm choklad med vispgrädde.
*

Silverstjärnan - 34

*
”Jag är helt mållös…” sa David. ”Tänk att det äntligen är över!”
”Och tänk att polisen fick fast dom så fort…!” sa Maggie. ”det är fantastiskt!”
Kate log.
”Två unga vittnen kom till polisstationen i kväll och berättade att de sett några män måla hakkorsen på Davids bil. Och de kände igen männen som anhängare till Kane.”
”Helt otroligt…” sa Maggie.
Kate nickade och fortsatte:
”Vittnena var rädda, för en av männen som målade hakkorset hade sett dem, så grabbarna sprang och gömde sig och vågade inte gå till polisen förrän nu i kväll.”
”Jag skulle personligen vilja tacka vittnena!” sa David.
Kate log igen.
”Det ska vi göra också. Jag tänkte att vi kunde bjuda dem på middag i morgon.”
”Vet du vilka vittnena är...?!” frågade Ryan. "Vilka då? Känner vi dom?"
”Ja,” sa Kate. Hon såg på Ryan, Maureen och Sunshine. ”Ni känner dem jätteväl - det är era klasskamrater; Clark och Joe.”
Ryan, Maureen och Sunshine såg på varandra och jublade.
”Clark och Joe är fantastiska!” jublade Sunshine.
”Det är de verkligen!” sa David.
*

Silverstjärnan - 33

*
Ryan satt på sängen när David kom in till honom.
Pojken tittade upp på sin pappa.
”Jag är rädd, pappa.” sa han tyst.
David slog sig ner intill Ryan och lade armen om honom.
”Vad är du rädd för, gubben?”
”Tänk om allt bara blir värre…” sa Ryan. ”Tänk om dom tar reda på var vi bor…!”
David skulle just tänka ut något bra att säga när de hörde en telefonsignal. De hörde Kate svara där nere och efter ett par minuter ropade hon:
”David! Ryan! Kom ner! Skynda er!”
Hon lät varken rädd eller upprörd.
David och Ryan skyndade sig ner.

Ryan sprang så fort att han nästan snubblade i trappan.
”Försiktigt älskling.” sa Maggie.
”Vem ringde?” flämtade Ryan.
”Polischefen.” sa Kate. ”Han hade stora nyheter.”
Kate log lättad, sedan började hon att gråta - av glädje. Hon gick fram till David och Ryan och höll om dem.
”De har fått fast dom nu. För en halvtimma sedan.”
David höll nästan på att börja av lättnad och glädje gråta själv.
Ryan såg storögd på sin mamma.
”Är det sant? Är dom fast nu?”
Kate gav sin son en jättestor kram.
”Ja älskling, det är över nu. Dom ska spärras in och kan aldrig skada vår familj mer!”
Maggie, Maureen och Sunshine rusade fram och kramade Kate, David och Ryan.
*

Silverstjärnan - 32

*
Ryan var ovanligt tyst hela kvällen och han hade ingen aptit vid middagen.
Senare på kvällen satt han uppkrupen i den stor fåtölj i vardagsrummet och bläddrade i en bok.
Men David, Kate och såg tydligt att han bara låtsades läsa den.

Maureen och Sunshine kom hem från San Francisco vid nio-tiden den kvällen. De hade hört på stan vad som hänt och nu var de oroliga för Ryan.
När Ryan såg dem sken han upp lite, men han såg fortfarande blek och ledsen ut.
Maureen och Sunshine kramade honom.
”Polisen kommer att få fast dom som gjorde det,” sa Maureen. ”det är jag säker på.”
”Jag hoppas det.” sa Ryan.
”Och då hoppas jag att dom spärras in i en gammal möglig fängelsehåla!” sa Sunshine.
”På vatten och bröd?” frågade Ryan.
Sunshine skakade på huvudet.
”Nu är du för snäll, Ryan.”

Kate kunde inte låta bli att le.
”Jag håller med flickorna. Vi får verkligen hoppas att polisen hittar dom.”
Sedan såg Kate på Ryan.
”Ska du inte försöka äta lite, älskling? Ska jag göra en smörgås åt dig?”
Ryan skakade på huvudet.
”Tack mamma, men jag är inte hungrig.”
Han reste sig ur fåtöljen och lade ner på boken på soffbordet.
”Jag går upp och lägger mig.”
Ryan gick tyst och sakta upp på sitt rum.
”Jag går upp och tittar till honom.” sa David.
*

Silverstjärnan - 31

*
Ryan satt längst ut på bryggan.
Eftermiddagsluften var kylig och det blåste ganska mycket. Vatten stänkte ända upp till bryggan.
När Maggie kom fram till Ryan satt pojken med uppdragna knän och armarna lindade om benen.
När han tittade upp på Maggie såg hon att han var våt i ansiktet.
”Det är inte tårar.” sa Ryan snabbt och skyndade sig att torka ansiktet med tröjärmen. ”Det är vatten från havet. Det stänker…”
Maggie kunde inte låta bli att le lite. Hon satte sig ned och drog Ryan intill sig.
”Vet du vad, raring? Man får faktiskt gråta om man känner sig ledsen. Du ska inte skämmas för det.”
Ryan suckade. Det var en suck full av sorg, ilska och uppgivelse.
”Jag är så arg och ledsen för att det här hemska händer…!”
Han dunkade knytnävarna i bryggans plankor.
”Ryan... gör inte så.”
Maggie tog hans händer i sina så att han inte skulle göra sig illa.
”Jag är också arg och ledsen för det, älskling.” sa hon. ”Man känner sig så maktlös… och rädd.”
Ryan nickade.
”Mmmm… och jag hatar det! Jag hatar att mamma, mormor och morfar måste uppleva det - igen!”
En ny tår trillade ner på Ryans kind.
Maggie torkade bort den och höll om pojken.

”Maggie…” sa Ryan efter en stund. ”Jag tycker om att du kom ner hit och pratade med mig.”
Maggie log mot pojken.
”Gör du det?”
Ryan nickade.
”Mmm… det känns lite bättre tack vare dig.”
”Åh, älskade Ryan, du anar inte hur glad jag blir.”
”Du är alltid bra på att trösta en om man är ledsen och rädd.” sa Ryan.
Maggie kramade honom hårt.
*

Silverstjärnan - 30

*
Plötsligt kom Kate att tänka på att Ryan stod alldeles för sig själv.
Pojken hade inte sagt ett ord sedan David och han kom hem.
Kate såg på sin son. Pojken såg blek ut och även han var rejält uppskakad.
”Kom, älskling.”
Kate sträckte ut armarna mot honom.
Men Ryan stod kvar och kämpade mot hatet och ilskan han kände inom sig.
När han kände tårarna bränna innanför ögonlocken sprang han ned för trappan och bort mot bryggan nere vid stranden.

David ropade efter honom. Men Ryan hörde honom inte, han bara sprang, som om han ville komma bort från allt.
David reste sig för att springa efter, men Maggie stoppade honom.
”Jag går och pratar med honom, raring. Stanna hos Kate.”
Maggie gav David en kram och skyndade sig sedan ner till bryggan.
*

Silverstjärnan - 29

*
När David och Ryan kom hem såg de genast på Kate och Maggie, som satt uppe på terassen, att något hade hänt.
Kate såg ledsen och skakad ut.
David satte sig intill sin fru och höll om henne.
”Älskling, vad har hänt…?”
”Maggie och jag var hos Mr. Steiner i fotoaffären tidigare idag, för att hämta några foton,” berättade Kate. ”och plötsligt kastade någon in en stor sten genom ett av fönstren…!”
”Herrgud...! Det är ju fruktansvärt!” utbrast David förfärat. ”Blev någon skadad?”
Kate skakade på huvudet.
”Nej, som tur var blev ingen skadad, men det kunde ha gått riktigt illa. Vi som var inne där innne blev chockade bara. Men det värsta var meddelandet som satt fastbundet på stenen.”
David drog efter andan.
”Ett hakkors…?” gissade han.

Kate och Maggie stirrade på honom.
”Hur kunde du veta det…?!” sa Maggie.
David berättade att han fått samma meddelande målat på sin bil.
”Det är ju precis som förr!” sa Kate. ”När…”
Hon kunde inte säga mer. Minnena gjorde alltför ont.
Hon började gråta.
David kramade henne hårdare.
Kate kramade honom tillbaka.
Hon kände att han var chockad och arg, för han skakade.
Det var inte så lätt för Kate att trösta David nu, för hon var ju minst lika uppskakad som han var.
Maggie visste inte riktigt vad hon skulle göra.
Hon höll om både Kate och David samtidigt och tröstade dem så gott hon kunde.
*

Silverstjärnan - 28

*
Folk som också sett det hemska märket samlades kring bilen.
"Jag skulle vilja ha tag på den jäveln som har gjort det här!" morrade en av Davids arbetskamrater och knöt nävarna.
David hade nästan slutat att andas och hans ben darrade. Han satte ner matkassarna på marken och halvsatte sig på motorhuven för att få stöd.
"Jag kan inte visa Kate det här..." mumlade han, knappt hörbart. "Hon kommer att bli helt förstörd..."
Davids far lade en hand på Davids axel.
"Jag kör hem bilen till mig och försöker tvätta bort det där. Så kommer Esther och jag över till er senare."
David nickade.
"Tack pappa."
"Inga problem grabben."
George McKenzie satte sig i sin sons bil och körde hemåt.

"Ska jag skjutsa er hem, David?" frågade Davids arbetskamrat.
"Nej, det behöver du inte, vi går nog hem." svarade David. "Men tack ändå."
David vände sig till Ryan.
"Eller vad säger du, Ry? Känner du för att promenera hem?"
Ryan nickade.

David och Ryan gick hem mot Ocean Beach.
Ryan sade inte mycket under den 30 minuter långa promenaden och han var ganska blek.
"Pappa," sa han till sist. "ska det här aldrig ta slut...?"
David ställde ner matkassarna och kramade sin pojke.
De sa inget mer, men David tänkte samma sak som Ryan frågat:
Ska den här mardrömmen aldrig ta slut...?

*

Silverstjärnan - 27

*
Tre dagar efter mötet med Kane var Ryan fortfarande lite orolig att han skulle stöta på några av den otäcke gamle nazistens anhängare.
Några av dem fanns nämligen fortfarande kvar i staden - de försökte värva nya medlemmar till deras lilla "församling".
Så när Sunshine, Maureen och Shiela åkte till San Francisco för "a girl's night out" efter skolan på fredagseftermiddagen, gick Ryan och mötte David på hans jobb för att få sällskap hem.

David blev glad över att Ryan kom och mötte honom. Tillsammans med Ryans farfar gick de och köpte extra god middagsmat och något till efterrätt, eftersom det var fredag.
David hade en riktigt trevlig stund med sin far och sin son och de skojade mycket med varandra när de handlade och skojandet fortsatte när de gick mot Davids bil.
Men det roliga avslutades abrupt.
När de kom fram till bilen tvärstannade Ryan.
Han blev alldeles stel i hela kroppen och storögd, så där som han blev när han var orolig för något.
David såg oroligt på Ryan och han skulle just fråga sin son vad som var fel, när han upptäckte det själv.
På bilens ena sida hade någon målat ett stort hakkors.

*

Silverstjärnan - 26

*
När Ryan vaknade nästa dag kände han sig mer utsövd än han trott att han skulle göra.
Konstigt, tyckte han. Jag kan ju bara ha sovit i ett par timmar...
Han kikade på sin väckarklocka och såg att klockan nästan var tolv!
"Varför har ingen väckt mig...?!" utbrast han högt.
Maureen, Sunshine och Sheila log mot honom.
"Din mamma och pappa tyckte att du - och vi - behövde sova ut." sa Maureen. "Och dessutom har du feber."
"Har jag mycket feber?" frågade Ryan.
Maureen skrattade.
"Du måste känna dig jättevarm, Ry. Det var som att sova bredvid ett element i natt!"
Ryan fnissade.
Sedan såg han förvånat på Maureen.
"Har du sovit hos mig hela natten...?"
Maureen nickade.
Ryan log, han såg både glad och lite generad ut.
"Var inte det trångt?"
Maureen skakade på huvudet.
"Nej, det gick så bra så."
"Precis, du tar ju ingen plats, Ry, så liten som du är." retades Sheila.
Tjejerna fnissade.
Ryan kastade en kudde på Sheila.
Sheila lade tillbaka kudden på sängen och gav Ryan en kram.
"Gudars skymning, vad varm du är!" utbrast hon. "Man kan ju steka ägg på dig!"
"Så varm är jag inte." sa Ryan.
"Jo, det är du faktiskt." skrattade Maureen.
"Ja," höll Sheila med. Hon la handen på Ryans rygg. "det känns ju till och med genom din pyjamaströja."
Ryan skruvade generat på sig.
Sheila flinade.
"Är du lite nervös att jag ska kittla dig?"
"Nej." ljög Ryan.
Sheila skrattade.
"Lilla lögnare. Men du behöver inte vara orolig, jag ska inte kittla dig."
"Tur för dig." sa Ryan.
"Får vi pussa dig då?" flinade Maureen.
"Nääää!" fnissade Ryan.
Han skuttade ur sängen och sprang ner i köket.
"Ska vi springa efter och ge honom en puss?" sa Sheila.
Maureen och Sunshine fnissade och nickade.
Tjejerna sprang efter Ryan.
*

Silverstjärnan - 25

*
När de druckit lite varm choklad ner i köket gick de upp för att försöka sova igen.
Ryan var lite motvillig, rädd att han skulle börja drömma igen.
"Om du inte kan somna gör det inget." sa David. "Men det är bra om du vilar lite iallafall, du håller på att få feber."

Alla sa god natt till varandra och gick och lade sig.
Kate bytte lakan i Ryans säng och sedan stoppade hon och David om sin son och sa god natt till Maureen, Sunshine och Sheila.
Ryan såg trött ut, men han kämpade för att hålla sig vaken.
"Sov du." sa Sheila och kramade honom. "Vi väcker dig så fort vi hör att du drömmer nåt."
"Ska jag sitta hos dig tills du somnar?" frågade Maureen.
Ryan nickade.
Maureen kröp upp i Ryans säng och höll honom i sin famn.

David stod i dörröppningen och log mot Ryan och Maureen.
Han tänkte på hur mycket Maureen liknade sin mamma. Det var som att se en yngre kopia av Maggie.
Inte bara på grund av utseende, sätt och rörelsemönster, utan också för att Maureen, precis som Maggie alltid tog hand om Ryan så fint och med sådan värme och kärlek.
Ryan såg på David och vinkade sömnigt till honom.
"God natt pappa." gäspade han.
"God natt lilla gubben." log David. "Sov gott."

När Kate tittade till ungdomarna en halvtimme senare hade de somnat.
Ryan också. Maureen låg bredvid honom och höll om honom.
Kate log. Nu visste hon att Ryan skulle känna sig trygg resten av natten.
*

Silverstjärnan - 24

*
Kate och Maggie kom ut till dem.
”Hur är det pojkar?” frågade Maggie.
Hon lade armen och både David och Ryan.
”Vet inte…” sa Ryan. ”Det är skönt med frisk luft… men... jag känner mig bara konstig...”
”Det är inte så underligt raring.” sa Maggie och pussade Ryan på håret. ”Du har haft en hemsk dag och en jobbig natt.”
”Mmmm…” sa Ryan.
Han såg på Kate.
”Mamma, jag är så ledsen att jag påminner dig och morfar och mormor om…”
Kate avbröt Ryan genom att krama honom.
”Inte ditt fel älskling.”
Ryan kände att han var nära att börja gråta igen.
Han vände sig bort från de andra och såg ut mot havet istället.

Kate rufsade honom i håret.
”Vad säger du, ska vi gå in och dricka lite varm choklad?”
Ryan vände sig om. Han log lite och nickade.
”Det tror jag vi alla behöver nu.” log David.
”Jag hämtar de andra.” sa Maggie och gick upp.
*

Silverstjärnan - 23

*
David höll om Ryan.
Pojken skakade fortfarande av den hemska mardrömmen.
David kände ett rent och vitglödgat hat mot Kane som skrämt Ryan idag och därmed rivit upp minnena av allt det ofattbara och fruktansvärda som hänt Kate, hennes syster och föräldrar.

Ryan verkade känna av Davids känslor, för han såg upp på sin far med stora feberblanka ögon och frågade:
”Du hatar honom också va, pappa?”
”Ja, grabben, det gör jag. Jag brukar inte hata folk, men med Kane känner jag så mycket hat att skulle kunna explodera.”
Ryan höll om sin pappa.
”Så känner jag med.” sa Ryan.
*

Silverstjärnan - 22

*
Maggie kom tillbaka någon minut senare med en liten handduk som hon sköljt under kallt vatten.
Hon baddade Ryans feberheta ansikte, sedan gav hon Ryan en kram.
”Känns det bättre nu älskling?”
Ryan, som hade börjat andas mer normalt, nickade.
”Lite bättre. Men jag vill inte sova mer nu. Tänk om drömmen kommer tillbaka..!”
”Du behöver inte somna om än.” lugnade David. ”Ta det bara lugnt du och tänk på annat en stund.”
Ryan såg på sin mamma och pappa och sedan på de andra.
”Förlåt att jag väckte er.” mumlade han skamset.
”Men älskade, finaste lilla Ryan…” sa Maggie. ”Du hade en otäck dröm!”
”Precis.” sa Sunshine. ”Det var ju inte så att du väckte oss med flit.”
”Men ni behöver sova… vi ska upp tidigt i morgon…”
”Ryan…” Sheila ställde sig framför Ryan och gav honom en kram. ”det gör inget. Vi tycker om dig ändå.”
Sheila log och rufsade om Ryans hår.
Ryan besvarade matt leendet.
”Tack Sheila.”
”Är det säkert att du mår bättre nu?” frågade Sheila oroligt.
Ryan nickade.
”Jag tror det… Men jag skulle nog behöva lite luft.”
”Ska vi gå ut en stund?” frågade David.
Ryan nickade igen.
Han och David gick ner tillsammans och så gick de ut på terassen.
*

Silverstjärnan - 21

*
Kate, David, mormor och morfar och Maggie kom in i rummet.
Kate och David satte sig ner hos sin son och höll om honom.
”Det var bara en dröm älskling.” tröstade Kate.
”Det var så verkligt…!” grät Ryan. ”Det kändes som vi var där på riktigt.”
Kate behövde inte fråga vad ”där” var för ställe. Hon förstod.
”Men det var en dröm, pyret.” lugnade pappa David.
”En otäck dröm, men den är över nu och inget farligt kommer att hända dig.” sa morfar.
Ryan klamrade sig fast vid sin mamma.
”Dom skulle ta dig.” snyftade han. ”Jag skrek och försökte hindra dom… men dom bara drog iväg dig…”
Kate höll Ryan intill sig och strök pojken över håret.
Ryan skakade och snart började han nästan hyperventilera.
”Ryan, försök andas lite lugnare nu.” sa David mjukt.
”Brukar han göra så här?” frågade mormor Adina oroligt.
”Ja,” sa David. ”men det brukar gå över efter en stund.”
”Andas, raring.” viskade Maureen.
Hon strök Ryan över kinden.
”Gud, vad varm du är.”
Kate kände på Ryans panna.
”Ja, stekhet. Du håller på att få feber, Ryan.”
Kate gjorde en ansats att resa sig.
”Jag går och hämtar en våt handduk att badda ansiktet med.”
”Nej, Kate, jag gör det.” sa Maggie. ”Stanna hos Ryan du.”
Kate log tacksamt.
”Tack Maggie.”
*

Silverstjärnan - 20

*
”NEEEEEJ!!! Mamma...!!!”

Ryan vaknade med ett kraftigt ryck och satte sig upp i sängen.
Andningen var tung och svetten rann om honom. Lakanet och täcket hade snott ihop sig som två rep.
Inte förrän en lampa tändes och han såg Sunshine och Maureen sätta sig intill honom i sängen förstod han att han hade drömt.

Sheila satt på sin madrass och såg oroligt på honom.
Sunshine strök bort en hårslinga ur Ryans ansikte.
”Du hade en mardröm, Ry. Men det är okej nu. Du är hemma med din familj och du är trygg.”
Sunshine kramade Ryan som skakade av feberfrossa.
*