*
Ryan var ovanligt tyst hela kvällen och han hade ingen aptit vid middagen.
Senare på kvällen satt han uppkrupen i den stor fåtölj i vardagsrummet och bläddrade i en bok.
Men David, Kate och såg tydligt att han bara låtsades läsa den.
Maureen och Sunshine kom hem från San Francisco vid nio-tiden den kvällen. De hade hört på stan vad som hänt och nu var de oroliga för Ryan.
När Ryan såg dem sken han upp lite, men han såg fortfarande blek och ledsen ut.
Maureen och Sunshine kramade honom.
”Polisen kommer att få fast dom som gjorde det,” sa Maureen. ”det är jag säker på.”
”Jag hoppas det.” sa Ryan.
”Och då hoppas jag att dom spärras in i en gammal möglig fängelsehåla!” sa Sunshine.
”På vatten och bröd?” frågade Ryan.
Sunshine skakade på huvudet.
”Nu är du för snäll, Ryan.”
Kate kunde inte låta bli att le.
”Jag håller med flickorna. Vi får verkligen hoppas att polisen hittar dom.”
Sedan såg Kate på Ryan.
”Ska du inte försöka äta lite, älskling? Ska jag göra en smörgås åt dig?”
Ryan skakade på huvudet.
”Tack mamma, men jag är inte hungrig.”
Han reste sig ur fåtöljen och lade ner på boken på soffbordet.
”Jag går upp och lägger mig.”
Ryan gick tyst och sakta upp på sitt rum.
”Jag går upp och tittar till honom.” sa David.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar