Silverstjärnan - 31

*
Ryan satt längst ut på bryggan.
Eftermiddagsluften var kylig och det blåste ganska mycket. Vatten stänkte ända upp till bryggan.
När Maggie kom fram till Ryan satt pojken med uppdragna knän och armarna lindade om benen.
När han tittade upp på Maggie såg hon att han var våt i ansiktet.
”Det är inte tårar.” sa Ryan snabbt och skyndade sig att torka ansiktet med tröjärmen. ”Det är vatten från havet. Det stänker…”
Maggie kunde inte låta bli att le lite. Hon satte sig ned och drog Ryan intill sig.
”Vet du vad, raring? Man får faktiskt gråta om man känner sig ledsen. Du ska inte skämmas för det.”
Ryan suckade. Det var en suck full av sorg, ilska och uppgivelse.
”Jag är så arg och ledsen för att det här hemska händer…!”
Han dunkade knytnävarna i bryggans plankor.
”Ryan... gör inte så.”
Maggie tog hans händer i sina så att han inte skulle göra sig illa.
”Jag är också arg och ledsen för det, älskling.” sa hon. ”Man känner sig så maktlös… och rädd.”
Ryan nickade.
”Mmmm… och jag hatar det! Jag hatar att mamma, mormor och morfar måste uppleva det - igen!”
En ny tår trillade ner på Ryans kind.
Maggie torkade bort den och höll om pojken.

”Maggie…” sa Ryan efter en stund. ”Jag tycker om att du kom ner hit och pratade med mig.”
Maggie log mot pojken.
”Gör du det?”
Ryan nickade.
”Mmm… det känns lite bättre tack vare dig.”
”Åh, älskade Ryan, du anar inte hur glad jag blir.”
”Du är alltid bra på att trösta en om man är ledsen och rädd.” sa Ryan.
Maggie kramade honom hårt.
*