Mirakel-flickan

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din “börja” hade denna text aldrig fötts! :)

“Vatten… jag måste få vatten”, viskade mannen, och sträckte fram handen mot min flaska. 

Jag nickade och höll fram den nya, oöppnade plastflaskan mot den stackars hemlösa mannen. 
”Gud välsigne dig.” sa han tacksamt. 
För ett kort ögonblick när han tog flaskan råkade jag nudda hans hud och han ryckte till sig handen, som om han kände smärta. 
”Åh, förlåt mig, det var inte meningen att göra er illa…” mumlade jag generat. ”Statisk elektricitet…” 
Han skakade på huvudet och log mot mig. 
”Nej lilla vän. Jag känner ingen smärta längre.” sa han och gned prövande sin handled. ”Du har botat mig. Du är magisk, flicka lilla!”

Jag tog ett steg tillbaka. 
”Nej, jag är inte magisk…” nästan viskade jag. 
Mannen nickade. 
”Jo, minsann. Du är ett mirakel.” 
Aidan, min bästa kompis, lade en hand på min axel. 
“Du är nog lite magisk, Selena.” sa han med sin milda röst. “Tänk på allt som har hänt den senaste tiden: Jesus-statyn i kyrkan som började blöda strax innan du fick stigmata - och så den där ganska döda rosen som började att blomma igen när du höll i den…”

Aidan mjukt log och tillade: 
”Om inte det är magi, så vet jag inte vad som är det...” 
Jag började gråta. 
”Allt är så konstigt… Jag fattar ingenting…!” 
Den hemlösa mannen reste sig på darriga ben, pekade på mig och utropade: 
”Flickan här är ett mirakel!” 
Folk såg nu nyfiket på oss och jag skyndade mig därifrån.

Selena & rosen - del 2

*
”Vad är det?” sa Aidan skrattande. ”Trodde du att männen i vita rockar skulle komma och hämta dig eller.”
Selena skrattade också.
”Mmmm… precis, en förstaklass-biljett till isoleringscell och tvångströja.” sa hon.
Sedan grävde hon in fingrarna i Aidans midja och skrockade glatt när han försökte skruva sig ur hennes grepp.
När han äntligen lyckades frigöra sig från Selenas kittlingsattack gick han och satte sig på trappan igen.

Selena slog sig ner intill honom, lade rosen i knät och tittade på den.
”Jag förstår inte…” sa hon. ”Den var ju helt… död. Och nu…”
Aidan log och ryckte på axlarna.
”Du är väl magisk eller nåt.” sa han och pussade Selena på kinden.
Selena smakade på ordet.
Magisk.
Kunde det verkligen vara så?

Selena & rosen - del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

Rosen Selena höll i handen liknade inget hon sett förut.
Det såg ut som en sagoros, grandios, vacker och rosa. Märkligt… för när de kom till den här trädgården vid den gamla övergivna herrgården för en stund sedan låg rosen på marken, ensam och vissnad. Men så fort Selena plockat upp blomman blev den frodig och levande igen.
Plötsligt gnistrade det till i rosen, som små diamanter som glittrar i solsken.
Selena gav ifrån sig ett litet skrik och släppte ner den glittrande blomman på gruset.

Hon hörde Aidan skratta roat åt henne.
”Typiskt tjejer att bli rädd för en liten insekt.”
Selena såg leende på honom där han satt på nedersta trappsteget på herrgårdens stentrappa.
”Du, det var faktiskt ingen insekt. Det var…”
Hon hejdade sig. Vad var det egentligen som hade skrämt henne? Hon kunde väl inte säga till de andra att rosen plötsligt hade börjat glittra. Tokigt. Riktigt tokigt.
Hon tog upp rosen igen och stirrade på den. De små glitterdiamanterna glimmade fortfarande.

”Underligt…” muttrade hon.
Aidan reste sig från trappan och kom fram till henne, lade en arm om hennes axlar.
”Vad är underligt?”
Selena visade rosen.
”Ser du något speciellt?”
”Hmmm…” sa Aidan fundersamt och studerade rosen.
Hans ögon blev stora av förvåning.
”Jäklar…!” utbrast han. ”Den glittrar ju…!”
”Du ser det också…?” frågade Selena.
Hon andades ut, började nästan gråta av lättnad.
Jag är inte galen.

Arachnophobia… del 3

*
”Förlåt mig Blue.” viskade Jessica.
Blue nickade.
”Du menade inget illa.” sa han.
Han drog sig generad ur hennes famn och såg på de andra patienterna.
Alla tittade på honom.
Blue suckade.
”Jag är ett sånt jävla freak…!” mumlade han.
Jessica höll hans ansikte mellan sina händer och såg honom djupt i ögonen.
”Det är du inte alls! Säg inte så!”
Hon drog in honom i en kram igen.

Efter mer än en halvtimme kände sig Blue lugnare och kunde sätta sig på sin stol igen.
”Vad kallas fobin du har nu igen?” frågade en tjej.
”Arachnophobia.” svarade Blue.
”Latin?”
Blue skakade på huvudet.
”Grekiska. Men nu pratar vi om nåt annat.” sa han besvärat.
Det kändes fortfarande som om något kröp innanför huden på honom.
De elaka spindel-hallucinationerna var tillbaka och det skulle bli svårt att bli av med dem.

Blue reste sig och gick mot dörren, ryckte i dörrhandtaget.
”Jag kan inte vara här mer.” kved han.
Psykiatern log.
”Du får gå när vi är klara här.” sa han. ”Vi har trettiofem minuter kvar.”
Blue stirrade på den döda spindeln som nu låg på linoleumgolvet. Den stirrade tillbaka.
Jag klarar inte det här… tänkte Blue.

”Det är din tur att prata nu Blue.” sa psykiatern. ”Har du nåt du vill säga?”
Blue nickade.
”Jag måste härifrån - nu.”

Arachnophobia… del 2

*
”Det är bara en fånig spindel.” sa en av patienterna.
Blue såg ändå skakad ut och han började hyperventilera.
”Är du rädd för spindlar Blue?” frågade Jessica.
”Näää, han älskar dom ser du väl.” skrockade någon.
Psykiatern lade en hand på Blues axel.
”Är du okej grabben? Vet du, ibland är det bra att utsätta sig för något man har fobi för, en del botas då.”
”Nej!” skrek Blue.
Tårar steg upp i hans ögon och han rusade bort från cirkeln av stolar mitt på golvet och gick fram till fönstret. Han stirrade ut på sommargrönskan och försökte tänka på något annat än spindlar, trots att det nu började krypa under huden på honom.

En av patienterna tog spindeln från Jessica och gick fram till Blue med den, lade den på fönsterbrädan.
”Hörde du inte vad doktorn sa, Blue?” sa han illvilligt. ”Det är bra att utsätta sig för något man har fobi för.”
”Nej! Ta bort den!” skrek Blue, helt panikslagen nu.
Han gled ner på golvet och där blev han sittande med armarna om huvudet. Han blundade för att slippa se allas blickar.

Jessica skyndade fram till fönstret. Hon sopade ner spindeln på golvet och borstade av händerna.
Sedan satte hon sig intill Blue och slog hon armarna om honom.
”Förlåt vännen. Jag tänkte inte på din fobi. Jag är dum i huvudet. Kan du förlåta mig?”
Blue lade armarna om hennes hals och Jessica hörde att han snyftade lite.
Hon strök honom över det rufsiga, halvlånga håret och höll honom länge i famnen.

Arachnophobia… del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

New York. Sommaren 2011.

"Tji fick du ditt ludna äckel", sa Jessica och tryckte ihop den svarta åttabenta spindeln. "Mig skrämmer du inte."
Hon höll spindeln på handflatan och visade stolt upp den. Men de andra väntade otåligt på att gruppterapi-sessionen skulle börja och verkade inte bry sig så mycket om hennes lilla stordåd.
”Okej spindelkvinnan, kan du komma och sätta dig nu?” suckade en av patienterna, en man i 40-årsåldern, spydigt.
”Men kolla då!” sa Jessica. ”Det är ju värsta monstret.”
Mannen suckade igen.
”En helt vanlig jävla spindel… Kom igen när du har dödat en anakonda eller nåt…!”
De andra skrattade.
Men Jessica envisades med att alla skulle kolla på spindeln i hennes hand och några gjorde så - för artighets skull.

”Ta bort den.” hördes en uppskrämd liten röst.
Jessica vände sig om och såg på Blue, institutionens yngste patient.
En söt kille med de blåaste ögon och de längsta ögonfransar Jessica någonsin hade sett på en pojke.
Blue var i 20-årsåldern, men såg lite yngre ut.
Han började skruvade på sig och blicken flackade panikartat nu.
”Ta bort den.” upprepade han.

Fler onda förnimmelser… del 3

*
”Jag tror det var en föraning…” sa Esther grötigt efter en stund.
Nathan nickade.
”Jag är inte galen.” sa Esther med hetta i rösten.
Hennes farbror kramade henne igen.
”Det tror jag inte heller Esther. Vet du vad? Nu åker vi in till stan och äter en tidig frukost. Du behöver få nåt annat att tänka på.”
Esther nickade och reste sig på darriga ben.
Hon gick in i huset, tog en snabb dusch och klädde sig.

En stund senare satte sig hon och farbror Nathan i hans bil och åkte till Lucy’s Diner.
Lucy, kvinnan som ägde stadens diner, sken upp när hon såg dem.
”Nämen titta, här kommer ju två av mina favoritpersoner!” sa hon glatt.
Hon gick fram till Esther och Nathan och gav dem varsin stor kram. Sedan bjöd hon dem på frukost.

”Mår du lite bättre nu?” frågade Nathan när de åt.
Esther nickade och hällde lite lönnsirap över sina pannkakor. Men hon gav sin farbror en ängslig blick.
”Vad är det hjärtat?” sa Nathan.
”Lova mig att vara försiktig.” sa Esther. Det var nästan en viskning. ”Du måste vara försiktig.”
Sedan tillade Esther tyst, nästan ohörbart.
”Dom säger att tiden är inne nu.”

Zachary & Esther's låtlista på Spotify:
❤ Zachary & Esther: Fågelskrämman

Fler onda förnimmelser… del 2

*
”Esther!”
Nathan Brennan skakade försiktigt sin brorsdotter och såg på henne med oro i blicken.
Esther vaknade upp ur sin drömlika trans och blinkade sömndrucken mot den tidiga morgonens starka solsken.
”Vad gör du här ute hjärtat?” sa Nathan mjukt.
Han hade sett henne när han tittade ut genom sitt sovrumsfönster på husets övervåning en stund tidigare. Genast hade han sprungit ut till henne.
”Hade du en sådan där dröm igen?”
Ända sedan hon var liten hade Esther haft en tendens att hamna i ett sådant här drömliknande tillstånd och ibland gick hon i sömnen.

Esther såg på sin farbror och nickade sakta. Men sedan skakade hon på huvudet.
”Det var inte precis en dröm, det var…”
Rösten bröts och Esther föll i gråt. Hon föll in i sin älskade farbrors famn.
”Det var ingen dröm, farbror Nathan…!”

Nathan höll om henne.
”Så ja ‘baby girl’, allt är bra nu. Jag vet att dina syner är otäcka, men nu är du trygg.”
Han pussade henne på pannan och torkade hennes tårar.
”Vill du berätta vad du såg?”
Esther ruskade häftigt på huvudet och började gråta igen. Nathan höll henne länge i famnen och kände hur hon skakade.

Zachary & Esther's låtlista på Spotify:
❤ Zachary & Esther: Fågelskrämman

Fler onda förnimmelser… del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

Iowa. Sommaren 2011

Smärtan riste genom mig, och då jag slog upp ögonen insåg jag att någon knutit fast mitt hår i sänggaveln, och dessutom flätat det.
I panik famlade jag med fingrarna i håret för att lösa upp flätorna. Då kände jag inte bara mitt hår, utan också majsblad som blivit flätade till något slags hårband.
Jag slet och lirkade så mycket jag kunde för att få loss bladen och håret. Det var inte lätt, jag såg inte riktigt vad jag gjorde och armarna började värka på grund av det konstiga vinkeln jag var tvungen att hålla dem i medan jag kämpade med att lösa upp flätorna.

Till slut kom jag äntligen loss.
Jag föste ner majsbladen på golvet och såg mig om i mörkret.
Ingen där. Allt var tyst och stilla.
Utan att riktigt veta vad jag gjorde klev jag ur sängen och smög ner på undervåningen och fortsatte ut på verandan.
Månskenet lyste upp majsfältet och fick allt att se kusligt ut. Jag ryste till och kände mig illa till mods.
Jag skulle just vända och gå in i huset igen när jag hörde knarrande steg i trappan där inne.
Med hjärtat förskräckt bultande sprang jag ner från verandan och ut på fältet.

I ren panik sprang jag rakt in i fågelskrämman. Den kändes kusligt mänsklig och när jag tittade upp i dess ansikte upptäckte jag flämtande av skräck att det var precis vad den var.
När jag såg vem det var skrek jag högt.
Någon tog tag i mig.
”Tiden är inne.” sa en sträv mansröst.
Jag var så rädd att jag inte kunde skrika mer. Jag bara grät.

Zachary & Esther's låtlista på Spotify:
❤ Zachary & Esther: Fågelskrämman

En brygga i solskenet

*
Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

Iowa. Sommaren 2011

Vågorna kluckade mot den tjärstinkande ekan och ljudet från slagen mot bryggan ekade över viken.
Nathan Brennan lade pustande ner hammaren. Det kanske inte hade varit så smart att välja en sådan här varm till att laga bryggan, men det måste göras.
Han torkade svetten ur pannan med skjortärmen och såg på sin brorsdotter som kom ut på bryggan. Hon var barfota, tygskorna bar hon i handen.
”Var försiktig så du inte trampar på något.” sa Nathan.
Esther log mjukt och nickade. På lätta fötter klev hon över bryggspikar och gamla trasiga brädor fulla med stickor.
Hon satte sig längst ut på bryggan och lät fötterna dingla över vattenytan på den lugna sjön. Solen fick hennes kopparröda hår att skimra som guld.
”Jag känner mig fri när jag är här nere vid vattnet.” mumlade hon.

Nathan gav upp sitt jobb med bryggan - han var ju ändå nästan klar - och gick bort till Esther och slog sig ner intill henne.
”En dag ska du få känna dig fri var du än är, Esther. Det lovar jag dig. Jag ska ta dig ifrån det här livet.”
Esther fick tårar i ögonen och slog armarna om sin farbrors hals.

”Du kan råka illa ut om du tar mig från stan.” sa Esther efter en stund. ”Far har ju domaren och allt det där på sin sida…”
Nathan suckade tungt.
”Det skiter jag i Esther. Din far och dom andra äger inte dig. Du är ingen barnunge längre och du förtjänar ett eget liv. Eller hur?”
Esther nickade bara.
”Jag ska fixa ny bil och lite andra grejer, men vi kan nog sticka till helgen.” sa Nathan. ”Hur låter det tycker du?”
Esther sken upp.
”Det låter toppen!”
Nathan kramade henne.
”Bra mitt hjärta. Och du, allt ska bli bra.”

Solrosen - del 4

*
Ernst hjälpte Åsa upp och kramade om henne.
”Stackars tös. Men du är trygg nu. Han kan inte skada dig mer.”
Åsa stirrade på sin makes livlösa kropp.
”Är han…?”
Ernst kramade henne hårdare.
”Aldrig mer.”

~ ~ ~

Två små änglar satt på ett moln uppe i himlen och log mot varandra.
”Mamma är trygg nu.” sa Elias. ”Pappa kan aldrig slå henne mera.”
”Vad bra att vi sände henne en skyddsängel.” sa Tomasine.

Solrosen - del 3

*
Radion spelade den där käcka låten om Beatles. Den hade visst kommit på en sjätteplats i Eurovision Song Contest för någon månad sedan.

"Beatles gav oss sin musik
Flickor tjöt i vilda skrik
Alla skivor har vi kvar
Vi ska minnas Ringo Starr
Och George och Paul och John"

Ernst Falk skruvade ner ljudet på radion när han hörde skrik från Lundbergs trädgård.
”Den satans karl’n är på henne igen.”
Den gamle mannen reste sig sammanbitet och gick ut i redskapsskjulet och hämtade en stor spade.

Just som Klas måttade en spark mot sin hustrus oskyddade kropp höjde Ernst spaden och drämde den i huvudet på sin granne.
Blodet rann när Klas föll till marken.
”Du ska aldrig mer bära hand på din älskade.” sa Ernst.
Klas ögon såg med skräck på grannen.
Sedan drog han sitt sista andetag.

Solrosen - del 2

*
”Du bryr dig bara om din jävla blomma.” morrade Klas. ”Om du hade tagit ögonen ifrån ogräset en enda sekund den där dagen hade du kunnat förhindra att någon förde bort och mördade våra barn.”
Han bröt söner solrosens långa skaft, slängde den trasiga växten i marken och stampade på den.

Åsa blev torr i munnen.
”Det… det var du som var hemma med Elias och Tomasine dagen då dom försvann.” sa hon med darrig röst.
Pang! 
Örfilen kom snabbt.
Åsa stapplade baklänges och snubblade i gräset. Hon föll och landade på mage.

”Om du inte var en så värdelös morsa hade våra ungar levt idag!” vrålade Klas.
Han sparkade och sparkade på det snyftade byltet i gräset.
Åsa kände hur livet i magen slutade att sparka.
På bara några veckor hade hon nu förlorat tre barn.

Solrosen - del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

Solrosen nådde strax över takåsen på den lilla lekstugan, och Åsa vårdade den ömt.
Den vackra blomman var favoriten i trädgården och den gav henne lite tröst i sorgen efter barnen. Tomasine och Elias hade hjälpt till att plantera solrosen och de hade älskat den lika mycket som deras mamma gjorde.

Det högg till i hjärtat av gråt varje gång Åsa inte hörde tvillingarnas glada skratt i huset eller trädgården.
Den senaste månaden hade hon gått hemma som i ett töcken och väntat på att barnen skulle komma tillbaka, hjärtat ville inte acceptera att de var borta för alltid.

”Det är ditt fel att dom försvann.” sa en giftig röst bakom henne. ”Du skulle se till dom, men inte ens det klarar du av.”
Åsa stelnade till när hon kände att Klas stod alldeles intill henne.
Hon hade inte hört att han kommit ut ur huset, som vanlig smög han som en panter.
Som av en reflex lade Åsa händerna över den putande magen där ett nytt litet liv bodde.

Suddgummit - del 4

*
Mia, Holly och Libby fnissade när Alex blev rosig om kinderna.
Han blev alltid lika blyg och generad när någon tjej pussade och kramade honom.
Alex log generat, harklade sig och lutade sig tufft mot sitt skåp.
”Eh… vi kanske ska gå till lektionen nu…” mumlade han.
Holly lade armen om sin bästa vän.
”Älskling, vi har lunchrast nu.” fnissade hon.

Alex skrattade.
”Ja… det visste jag väl. Skulle bara se om du var vaken.”
Holly svarade med att kittla honom. Libby och Mia hjälpte glatt till.
”Det finns ingen som är så kittlig som du är Alex!” skrattade Mia.
”Hrmpf… tack så mycket.” muttrade Alex.
Han lyckades (med ganska stora svårigheter) att komma undan de tre tjejernas kittlingsattacker.

Holly, Libby och Mia blev alldeles varma i hjärtat när deras söte killkompis gav dem ett charmigt busleende och sprang mot skolans ytterdörrar.
”Kom då!” ropade han glatt. ”Vi går ut i solskenet!”
Alex var som en liten ivrig kalv som skulle få komma ut i gröngräset.
”Han är sååå gullig!” sa Mia kärleksfullt.
Holly och Libby nickade instämmande.

Alex väntade otåligt borta vid dörrarna.
”Ska ni stå där hela dagen och snacka eller?” retades han.
”Nej gullunge, vi kommer nu!” skrattade Holly.
Tjejerna skyndade bort till dörrarna och följde efter Alex ut i den varma vårsolen.

Suddgummit - del 3

*
Nästa dag kom Alex fram till Mia vid skåpen och gav henne ett inslaget paket.
Mia tog förvånad emot paketet.
”Vad är det för nåt?” undrade hon leende.
”Får du väl se när du öppnar.” sa Alex hemligt.
Han tyckte det var lite lustigt när folk frågade om ett pakets innehåll istället för att öppna det.
”Vad du är hemlighetsfull då.” sa Mia.
Alex bara log finurligt.

Mia gapskrattade när hon drog av presentpappret och plockade upp ett stort rosa suddgummi. Det var 14 cm långt och mitt på stod det med svart tryck:
FOR REALLY BIG MISTAKES
”Det där kan du inte tappa bort.” flinade Alex. ”Och om du klipper flera bitar av det får du ju ett ton.”
”Åh Alex, du är för söt!” utbrast Mia. ”Tack raring!”
Hon gav Alex en stor kram och kysste honom på kinden.

Suddgummit - del 2

*
Alex såg hur orolig och desperat Mia var och tyckte synd om henne.
Han funderade på om han kunde göra något för att hjälpa henne
och sken upp när han såg att det låg ett radergummi framme på katedern.
”Pssst, Mia, kolla!” viskade han och pekade diskret. ”Jag ska rädda dig.”
Mia log när Alex smidigt smög bort till katedern och snodde suddgummit.
Men just när han skulle gå tillbaka till sin plats upptäckte Mr. Grober honom.
”Och vad sysslar du med unge man?” sa lärarens sträva och stränga röst.

”Eh…” sa Alex. ”Jag… jag skulle bara kolla att katedern är okej. Den har varit lite vinglig och sånt kan vara farligt. Men den verkar vara okej nu. Så nu kan jag gå och sätta mig.”
Klasskamraterna höll på att explodera av återhållet skratt. Alex var störtskön!

Mr. Grober såg misstänksamt på den tanige pojken, tyckte att 17-åringen var en riktigt oregerlig spoling.
Men så är han ju fosterbarn också... tänkte läraren. Och man vet ju hur det är med uppfostran av sådana strulputtar...

Alex skyndade tillbaka till sin plats och sjönk ner på stolen. Försiktigt gav han suddgummit till Mia.
”Tack.” sa Mia och började sudda bort sin teckning från bänken. ”Jag ska skaffa ett ton suddgummin, så att jag aldrig blir utan!”
Alex skrattade glatt, men slutade tvärt när Mr. Grober blängde på honom.

”Sorry Sir.” sa Alex och harklade sig. ”Tycker bara att det är så kul att vara här.”
Mr. Grober rynkade på sina stränga ögonbryn och skakade på huvudet.
”Förbaskade ungar…” muttrade han.