Namnsdag 11 augusti 1971: Sue

*
Grattis på namnsdagen Sue!

Till världens bästa faster 
från Rebecca & Ryan

11 juni: Grattis David!

Happy Birthday David!

Love,
Kate
Rebecca & Ryan
Maggie, Maureen
Sunny
Mom & Dad
Adina & Asher
Sue
Vivienne & Harry

Mini släkt-rapport: Ryan

Namn: Ryan David McKenzie-Goldman
Född: 29 november 1956


Familj:

Mamma: Kate Goldman-McKenzie
Pappa: David McKenzie

Syskon: (storasyster) Rebecca

Mormor: Adina Goldman
Morfar: Asher Goldman
Moster: Rachel
+ "moster" Maggie (Kate's bästa väninna & Maureen's mamma)

Farmor: Ethel McKenzie
Farfar: George McKenzie
Faster:
Sue (gift med Davids bror Walter)
Vivienne (Davids storasyster)

Farbror:
Walter (Davids storebror)
Harry (gift med faster Vivienne)


Bästa vänner: Maureen, Sunny, Arthur, Clark, Joe & Sheila

senast uppdaterat: 24/7 2011

Jul hos Ryan & co – del 3

24 December, 1970
Kväll.


”Just det, Maureen föreslog att vi ska ge Ryan en klätterställning i julklapp.” berättade Rebecca.
”Vilken perfekt julklapp till vår little monkey boy!” skrattade David. ”Vad säger du Ryan, ska vi be farfar bygga en åt dig?”
Ryan log och lade armen om sin far.
”Var snäll gamle man, annars får du bara gammal rutten fisk i julklapp.”
David skrattade.
”Rutten fisk…?”
”Ja, jätterutten fisk.” flinade Ryan.
David såg på de andra.
”Rutten fisk... och så kallar han sin far 'gamle man'... Är han inte lite väl kaxig, den här grabben?”
De andra instämde.
”Ska lägga den jätteruttna fisken i alla dina strumpor, pappa.” fortsatte Ryan.
David lyfte upp Ryan och vände honom upp och ner.
”Nu är du inte så kaxig va?” flinade David.
”Jooo!” fnissade Ryan.
David vände Ryan rätt och ställde ner honom på golvet. Men han höll fast sin son i en kram.
”Då får vi väl ta till det gamla knepet då…” sa David.
”Nej!” fnissade Ryan. Han försökte ta sig ur sin fars grepp.
”Vad är 'det gamla knepet'?” frågade faster Sue.
”Ska vi visa henne?” sa David.
”Nej, det ska vi verkligen inte!” fnissade Ryan.
”Ryan, kom och sätt dig här hos mig, så ska jag rädda dig!” sa Maggie.
Ryan lyckades komma ur sin fars armar och satte sig intill Maggie i soffan.
Maureen började skratta.
”Åh lilla Ryan… du går på det varje gång! Du vet ju att mamma älskar att kittlas!”
Ryan såg oroligt på Maggie.
”Men idag räddar du väl mig, Maggie?” frågade han.
”Jag vet inte det jag.” log Maggie och höll om honom.
”Men det är julafton…” försökte Ryan. ”Då ska man vara snäll.”
”Det är roligare att vara busig. Och jag hjälper gärna till.” sa Maureen. ”Ryan, nu ska vi visa din faster Sue vad vi brukar göra med dig.”
”Nej… Hjälp mig!” pep Ryan.
*

Jul hos Ryan & co – del 2

24 December, 1970

Ryan satt på verandaräcket och spanade efter gästerna.
Maggie och Maureen kom först.
”Sitter du här och väntar?” sa Maggie och kramade Ryan.
”Mmmm, man har bra utsikt här uppe.” svarade Ryan.
”Och så har du en bra ursäkt att klättra lite på räcket.” skrattade Maureen.
”Exakt!” skrattade Ryan.
”Du borde få en klätterställning i julklapp.” sa Maureen.
”Det var en bra idé!” sa Rebecca.
”Du är så rolig Maureen.” sa Ryan och lade armen om henne.
”Ja, visst är jag.” sa Maureen. ”Och du är supergullig.”
Maureen pussade honom på kinden.
”Ska du hålla på och pussas nu igen?” sa Ryan.
”Ja, hela dagen.” log Maureen.
”Nu kommer mormor och morfar!” meddelade Rebecca.
Hon och Ryan sprang ner på stranden och mötte dem.
Mormor och morfar kramade sina barnbarn länge. Sedan gick de upp till huset.

”Har ni köpt julklappar till hela stan?” skojade Kate när hon såg alla kassar hennes mor och far bar på.
”Du vet hur pappa är, Kate, han vill alltid skämma bort er.”
”Nu skyller hon på mig.” skrattade morfar. ”Själv har hon tömt varenda hylla i alla stans affärer.”
”Ni behöver inte köpa så mycket.” sa Rebecca.
”Nej, det behöver vi inte.” log mormor. ”Men vi vill det. Och jag har bakat pretzels.”
”Yes!” sa Ryan. ”Dina pretzels är bäst mormor!”
”Åh tack min älskling.” Mormor gav sin dotterson en kram.
”Du kan ge några till tomten och renarna när de kommer inatt.” sa morfar och rufsade om Ryans hår.
Alla skrattade.
Ryan låtsades bli sur.
”Jag ska inte sitta upp och vänta på några renar.” sa han truligt. ”Och de får absolut inte äta våra pretzels.”
”Det här skämtet om tomten och renarna har hängt kvar i många år nu va?” frågade faster Sue.
”Ja, sedan Ryan var sju.” sa Rebecca.
”Och skämtet blir aldrig tråkigt.” sa Maureen. Hon såg på Ryan. ”Eller vad säger du, gullunge?”
Ryan kastade ett popcorn på Maureen.
”Om du kastar fler popcorn pussar jag dig.” varnade Maureen.
Ryan bara flinade busigt. Han tog upp tre popcorn ur skålen och kastade dem på Maureen.
”Det verkar som om Ryan vill bli pussad.” skrattade Maggie.
”Du är en tjejtjusare du Ryan.” sa David.
”Nä, men Maureen blir så glad om hon får pussa mig lite.” flinade Ryan.
De andra skrattade.
”Det kommer att gå illa för dig om du fortsätter vara så där kaxig.” sa Maureen.
”Yeah, right.” sa Ryan lugnt.
Han satte sig lite nonchalant på kanten av köksbordet.
Maureen gick fram till honom och pussade honom på halsen, precis så där som Sheila brukade göra med honom.
”Nej sluta!” pep Ryan och försökte komma undan. ”Jag ska inte vara kaxig mer, jag lovar.”
”Jodå det kommer du visst att vara.”sa Maureen ”Du kan inte låta bli. Förresten är du väldigt söt när du rodnar och dina öron blir röda.”
Ryan kastade ännu ett popcorn på Maureen.
*

Jul hos Ryan & co – del 1

24 December, 1970

”Vi har ju glömt att sätta upp stjärnan i granen!” sa Rebecca på julaftonsmorgonen.
”Det kan jag göra!” sa Ryan. ”Var är vår trappstege?”
”Du ska alltid klättra på allt du, Little Monkey Boy.” skrattade Rebecca.
”Det är kul!” sa Ryan glatt.
”Stegen är så gammal och ranglig, Ryan.” sa David. ”Ingen ska klättra upp på den. Jag ska kasta den nån dag.”
”Sätt upp stjärnan du pappa.” sa Rebecca. ”Innan Ryan börjar klättra i granen.”
David skrattade.
”Ja, det är nog säkrast.”
”Vad ska jag klättra på då?” frågade Ryan.
”Du kan klättra upp på din stol.” log Kate. ”Vi ska äta frukost.”
Ryan satte sig på sin plats vid köksbordet.
”När kommer gästerna?” frågade Rebecca.
”Mormor, morfar, Maggie och Maureen kommer till lunch.” sa Kate. ”Farmor och farfar kommer lite senare.”
”Och jag ska åka till flygplatsen och hämta faster Sue om en stund.” sa David.
”Det ska bli så kul att träffa faster Sue igen!” sa Ryan.
”Ja, verkligen!” sa Rebecca. ”Det var längesen. Kul att hon vill fira jul med oss.”
”Ja ska bli kul att ha henne här ett tag.” sa David. ”Hon var lite tveksam först, med tanke på hur folk har pratat bakom hennes rygg.”
”Hon ska inte bry sig om alla inskränkta människor!” sa Ryan. ”Och en del borde ha vett att inte lägga sig i så mycket.”
”Tänk om alla var lika kloka och snälla som du älskling!” sa Kate. Hon pussade Ryan på håret.
”Ja, då skulle världen vara bättre.” sa Rebecca. ”Du är världens finaste, visste du det lillbrorsan?”
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*

Calypso Island. 12

***
George McKenzie hade just kommit upp till Maggie på terrassen när de såg ett rött sken på himlen.
Maggie flämtade till.
George höll om henne.
”Lugn. Polisen är på väg. Snart har vi ungarna här.”
”Men tänk om de är skadade…” sa Maggie.
Hon vågade inte tänka på vad som kunde ha hänt dem.
”Åh, varför lät jag dem åka!”
”Så ja,” tröstade George. ”du bär inte ansvaret för det här, Maggie.”
”Jag ska aldrig släppa dem ur sikte igen!” sa Maggie.
George log.

♒

I New York satt David, Kate och Sue på en restaurang och väntade på att få in middagen.
”Undrar hur de har det där hemma.” sa Kate.
”Ungarna är säkert ute på nåt äventyr.” sa David.
”Vi skålar för de fina ungarna.” sa Sue.
”Mycket bra idé!” sa David.
De höjde sina glas.
”Skål för våra ungar - och skål för Maggie, som tar hand om dem!” sa Kate.
”För Maggie, Ryan, Maureen och Sunshine!”
David såg på sin fru.
”Har jag glömt nån?”
”Sheila.” sa Kate. ”Och Rebecca och våra föräldrar så klart!”
”Vi skålar för hela Ocean Beach!” sa David.
Kate och Sue skrattade.
De skålade för alla de kände där hemma.
***

Calypso Island. 1

***
David och Kate skulle resa bort i tio dagar.
Först skulle David på affärsresa till Boston, Kate skulle där passa på att träffa en gammal klasskamrat.
Sedan skulle David och Kate åka till Ryans faster Sue i New York.
De skulle hjälpa Sue med diverse saker som hon var osäker på, bland annat: inreda lägenheten lite bättre och hjälpa henne att få ett jobb hon skulle söka.
Åren med Walter hade gjort att Sue hade tappat mycket av sin tro på sig själv. Nu var hon oerhört glad och tacksam över att David och Kate ville komma över och stötta henne.

Ryan skulle bo hos Maggie och Maureen medan hans föräldrar var bortresta.
Han hade gärna velat träffa faster Sue, men han brukade tycka att hans fars affärsresor var långtråkiga, så han bestämde sig för att stanna hemma.

”Vi åker kanske till New York senare i år, så du får träffa faster Sue.” sa David till Ryan när de skulle åka.
”Det låter bra.” sa Ryan.
”Sköt om dig nu grabben.” sa David och kramade om sin son.
”Det ska jag.” sa Ryan. ”Ni också.”
”Och var snäll mot Maggie och Maureen.” skojade Kate.
”Nä, jag ska vara jättebusig.” sa Ryan.
Maggie höll om Ryan.
”Det ska bli så kul att få ta hand om den här sötnosen.”
”Taxin är här nu Kate.” sa David. ”Dags att åka.”
Kate kramade om sin son.
”Hej då min älskling.” sa Kate. ”Var rädda om er nu.”
”Ja, ja, åk nu.” sa Ryan med låtsad otålighet.
Men sedan skrattade han och besvarade sin mors kram.
”Åh jag kommer sakna dig!” sa Kate.
”Men mamma… ni ska inte på jorden-runt-resa. Vi ses om tio dagar.”
”Det är alltid jobbigt att åka ifrån sina barn.” sa Maggie.
”Äh det blir jätteskönt att slippa mig lite!” log Ryan.
”Ge er inte ut på några riskfyllda äventyr nu.” sa David.
”Slappna av!” skrattade Ryan. ”Det ska inte hända oss nånting farligt medan ni är borta, jag lovar."
David skrattade också.
"Det är bra, grabben."
"Nu sticker jag och badar.”
Ryan sprang ner mot havet.
”Hej då grabben!” ropade Kate och David efter honom.
”Ha det så bra! Var rädda om er!” ropade Ryan tillbaka. ”Och hälsa faster Sue!”
***

Ryan har en olycksdag - Del 2

Medan Ryan opererades ringde Maggie till Kate och David.
Hon lovade att ringa tillbaka så fort Ryan vaknat.

När Ryan vaknade upp från operationen och det värsta illamåendet gått över, tittade han på Maggie med stora, bedjande ögon och frågade:
”Kan vi åka hem nu?”
”Du måste stanna här över natten, raring.” sa Maggie. ”I morgon får du nog komma hem.”
Ryan suckade besviket.
Maggie strök honom över håret.
”Jag vet älskling; det är inte roligt att ligga här, men läkarna måste se att du mår bra efter operationen.”
”Jag mår bra!”
Maggie log.
”Du, här kommer några som vill se hur du mår.”
Sunshine och Maureen kom in i rummet.
De kramade Ryan så försiktigt de kunde.
”Jag är inte gjord av glas.” log Ryan. ”Jag är bara lite nyopererad.”
”Jag smyger iväg och ringer Kate och David och meddelar att allt har gått bra.” sa Maggie.
”Hälsa mamma att hon inte behöver gråta.” sa Ryan. ”Säg att jag mår bra.”
”Det ska jag säga.” log Maggie.
Ryan såg på Maureen och Sunshine.
”Ni ska väl inte också börja gråta va? Det ser ut som ni ska börja gråta.”
”Nej, vi ska inte gråta.” svarade Sunshine.
”Vi är bara så glada att du mår bra och att operationen gick bra.” sa Maureen.
”Om jag fick åka hem skulle jag må ännu bättre.” suckade Ryan.
”Du ska bara vara här en dag eller två, det klarar du nog.” sa en sjuksköterska.
När sköterskan vände ryggen mot dem räckte Ryan ut tungan åt henne.
Flickorna fnissade.

Maggie kom tillbaka.
”Nu har jag ringt New York. Mamma, pappa och faster Sue hälsar.”
”Grät mamma...?” flinade Ryan.
Maggie skrattade och kittlade honom under ena foten som stack ut under filten.
Ryan fnissade och drog in foten under filten igen.
”Nej, hon grät inte. Men de var lite oroliga.”
Sjuksköterskan vände sig mot dem igen.
”Jag är ledsen, men nu är besökstiden slut.”
”Kan vi inte få stanna lite längre?” bad Sunshine och la huvudet på sned.
Sköterskan såg surt på henne.
”Vi har regler här. Ni får komma tillbaka i morgon.”
”Generöst.” mumlade Sunshine.
Maggie, Maureen och Sunshine kramade Ryan god natt.
”Vi ses i morgon älskling.” sa Maggie.
”Sov gott.” sa Maureen.
”Kom ihåg; de har regler här,” sa Sunshine. ”så var en snäll pojke.”
Ryan fnissade.
”Jag ska göra mitt bästa.”


Ryan kände sig snart ensam på sjukhuset.
Det var sen kväll och mörkt både inne på salen och utomhus.
Alla okända ljud gjorde honom illa till mods.
Han drog filten över huvudet och försökte glömma var han befann sig.

Ryan har en olycksdag - Del 1

David och Kate skulle åka till New York några dagar för att hjälpa Ryans faster Sue med flytten.
Ryan skulle bo hos Maggie och Maureen under tiden.
”Han har varit lite hängig det senaste dygnet.” sa Kate.
”Nej, jag mår fint!” protesterade Ryan.
Men Maggie såg på Ryan att han såg trött och lite blek ut.
”Vi ska ta hand om honom, oroa er inte.” försäkrade Maggie.
”Det tvivlar jag inte en sekund på.” sa David. ”Tack Maggie.”
Maggie kramade om Kate och David.
”Ha det så bra. Vi ses på onsdag kväll.” sa Kate.
David och Kate kramade sin son, sedan Sunshine och Maureen.
Sedan åkte de till flygplatsen.

På kvällen förstärktes Maggies misstankar om att Ryan var sjuk när han sade att han inte ville ha någon middag.
”Ta inte illa upp, Maggie, men jag är inte så hungrig.” sa Ryan skamset.
”Det gör inget, Ryan. Mammas mat kan vara lite oätlig ibland.” skojade Maureen.
Ryan log blekt.
Maggie kände honom på pannan.
”Du känns väldigt varm. Hur mår du älskling?”
”Okej.” sa Ryan matt.
Men han såg inte okej ut alls.
Maureen och Sunshine slutade äta.
De lade ner sina bestick på bordet och såg oroligt på Ryan.
”Är det något allvarligt?” frågade Maureen.
”Kommer han bli okej?” frågade Sunshine.
”Det är nog inget farligt.” lugnade Maggie. ”Ryan, gå och lägg dig på soffan, så kommer jag och tittar till dig.”
Ryan orkade inte säga emot.
Han släpade sig till soffan och sjönk ner på den.
Maureen och Sunshine gick efter honom och satte sig i den stora fåtöljen intill soffan.
”Mår du illa?” frågade Maureen.
”Lite.” svarade Ryan.
Maggie satte sig på soffkanten. Hon lade sin hand på hans panna igen.
”Ja, du har feber. Snälla Maureen, hämta termometern.”
”Nej!” sa Ryan. ”Det behövs inte.”
I nästa stund stönade han av smärta.
”Ryan, har du ont i magen?” frågade Maggie.
Ryan nickade.
”Det är nog blindtarmen.” sa Maggie. ”Jag ringer efter ambulans.”
Hon gick ut till telefonen i köket.
”Nej Maggie! Inte ambulans! Det går över.” ropade Ryan efter henne.
”Blindtarmsinflammation går inte över.” sa Maureen som kommit tillbaka med en febertermometer. ”Den måste opereras bort.”
Ryan kved.
Men nu gjorde det för ont för att han skulle orka protestera, eller ens röra sig.

Ryan ger en tankeställare - del 2

Utanför kyrkan efter gudstjänsten kom många fram till Ryan och sa att det han gjort var jättebra.

En man klappade David på axeln och sa:
”Ni har en modig son, David.”
Kate och David såg stolta på sin pojke.
Faster Sue kom fram till Ryan och gav honom en kram.

Hon hade tårar i ögonen.
”Det du gjorde där inne var fint, Ryan. Tack.”

Ryan log blygt.

"Det var inget..." mumlade han.

"Jo, det var det, vännen. Det betyder mycket för mig. Glöm aldrig bort det."

"Okej faster Sue."
Sue gav David ett papper.
”Här är min nya adress. Jag flyttar i morgon.”
”Vi kommer sakna dig, Sue.” sa David.
”Lova att du hör av dig.” sa Kate.
”Jag lovar.” sa Sue. ”Och du, Ryan, du kommer väl och hälsar på mig ibland?"

Ryan nickade sorgset.

Sue gav Ryan en sista kram.

"Ta hand om dig min lilla ängel.”
Sedan tog Sue på sig sina solglasögon och gick mot sin bil.

”Maggie, kan vi åka nu?” bad Ryan.
Maggie log.
”Längtar du bort härifrån, eller längtar du efter tjejerna?”
”Både och.” svarade Ryan.
Maggie skrattade och rufsade om hans hår.
”Tänkte väl det. Då åker vi väl då. Kate och David, nu snor jag den här sötnosen för några timmar.”
”Gör det du.” log Kate. ”Ha det så kul i San Francisco.”
”Hälsa flickorna.” sa David. ”Vi ses i kväll.”
Ryan vinkade till sina föräldrar och skyndade sig till Maggies turkosa Chevrolet.

Klicka på bilden för att höra soundtrack (på YouTube) till berättelsen:


Scott McKenzie: San Francisco

Foto (Golden Gate Bridge): © Dakota Quinn

Ryan ger en tankeställare - del 1

Ryan satt bredvid sina föräldrar i kyrkan. Han gäspade diskret.
Mardrömmen om Uncle Walter, febern och att berätta för mamma och pappa vad som hänt i Walters bil hade tagit hårt på honom.
Han hade hellre velat ligga i sin varma, sköna säng än att sitta på en hård kyrkbänk en söndagsmorgon.
Men Maggie hade lovat att ta med honom till San Francisco direkt efter gudstjänsten, hon skulle dit och hämta Maureen och Sunshine som var där på protestmöte, så han hade något att se fram emot.

”Kate, kunde ni inte ha satt ett plåster på det där hemska såret?” frågade Ryans farmor.
Hon syftade på såret Ryan fått i Walters bil när han slog huvudet i instrumentbrädan.
”Det är obekvämt med plåster.” svarade Ryan trotsigt.
”Han är trött, han har haft en jobbig helg.” ursäktade Kate honom.
Ryans farmor snörpte surt på munnen.
”Såret läker aldrig om han har plåster på det hela tiden, Esther.” sa farfar George. ”Låt nu pojken vara!”

Det gick ett sus genom församlingen när kyrkporten öppnades och Ryans faster Sue, Walters fru, kom in i kyrkan.
Ryan hörde hur folk viskade om henne när hon gick förbi bänkraderna.
”Sue, kom och sätt dig här.” Farfar George klappade på den tomma platsen bredvid sig.
”Hur har hon mage att visa sig här?” hördes någon viska med avsmak i rösten.
”Hon har inte gjort nånting!” sa Ryan.
Han slog handen för munnen när han insåg att han pratat lite för högt.
Det hettade i kinderna när alla tittade på honom.
”Vill du säga någonting, min pojke?” frågade Pastor Michaels.
Ryan såg på Pastor Michaels, på sina föräldrar, på faster Sue och sist på församlingen.
”Nej, Pastor Michaels… jag menar bara att min faster inte har gjort något fel! Hon kan inte hjälpa vad hennes man gör!”
”Ryan, vännen, det gör inget.” viskade faster Sue.
”Jo, det gör det!” viskade Ryan tillbaka.
Han var trött på den här församlingen som inte gjorde annat än att förtala och skvallra om allt och alla.
Pastor Michaels vinkade fram Ryan.
”Du har visst en del att säga. Kom fram hit till mig, Ryan.”
Ryan skakade på huvudet.
”Jo, Ryan, gör det.” sa David. ”De här människorna behöver höra ett och annat.”
Utan att riktigt veta vad han gjorde, reste sig Ryan och ställde sig framför församlingen.
”Vilka är ni att döma?”
”Det är bra pojken min,” sa farfar George. ”ge dem vad de tål!”
”Ni sitter här varje söndag och pratar om förlåtelse och om att man inte ska döma andra. Men så fort ni kommer ut härifrån är det precis vad ni gör!”
Några församlingsmedlemmar nickade instämmande.
Ryan drog ett djupt andetag, för att samla lite mod, sedan sa han:
”Jesus sa: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne. Det kanske ni kan tänka lite på.”
Med de orden gick Ryan och satte sig igen.
Han kände sig lite skakig; han var inte van att prata inför så här många människor.
”Bra Ryan. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.” Pastor Michaels log varmt mot honom. ”Kate, David: ni har en pojke att vara stolt över.”
”Ja, det har vi verkligen.” svarade David.



Soundtrack till berättelsen:

The Beatles: All You Need Is Love