Ryan har en olycksdag - Del 2

Medan Ryan opererades ringde Maggie till Kate och David.
Hon lovade att ringa tillbaka så fort Ryan vaknat.

När Ryan vaknade upp från operationen och det värsta illamåendet gått över, tittade han på Maggie med stora, bedjande ögon och frågade:
”Kan vi åka hem nu?”
”Du måste stanna här över natten, raring.” sa Maggie. ”I morgon får du nog komma hem.”
Ryan suckade besviket.
Maggie strök honom över håret.
”Jag vet älskling; det är inte roligt att ligga här, men läkarna måste se att du mår bra efter operationen.”
”Jag mår bra!”
Maggie log.
”Du, här kommer några som vill se hur du mår.”
Sunshine och Maureen kom in i rummet.
De kramade Ryan så försiktigt de kunde.
”Jag är inte gjord av glas.” log Ryan. ”Jag är bara lite nyopererad.”
”Jag smyger iväg och ringer Kate och David och meddelar att allt har gått bra.” sa Maggie.
”Hälsa mamma att hon inte behöver gråta.” sa Ryan. ”Säg att jag mår bra.”
”Det ska jag säga.” log Maggie.
Ryan såg på Maureen och Sunshine.
”Ni ska väl inte också börja gråta va? Det ser ut som ni ska börja gråta.”
”Nej, vi ska inte gråta.” svarade Sunshine.
”Vi är bara så glada att du mår bra och att operationen gick bra.” sa Maureen.
”Om jag fick åka hem skulle jag må ännu bättre.” suckade Ryan.
”Du ska bara vara här en dag eller två, det klarar du nog.” sa en sjuksköterska.
När sköterskan vände ryggen mot dem räckte Ryan ut tungan åt henne.
Flickorna fnissade.

Maggie kom tillbaka.
”Nu har jag ringt New York. Mamma, pappa och faster Sue hälsar.”
”Grät mamma...?” flinade Ryan.
Maggie skrattade och kittlade honom under ena foten som stack ut under filten.
Ryan fnissade och drog in foten under filten igen.
”Nej, hon grät inte. Men de var lite oroliga.”
Sjuksköterskan vände sig mot dem igen.
”Jag är ledsen, men nu är besökstiden slut.”
”Kan vi inte få stanna lite längre?” bad Sunshine och la huvudet på sned.
Sköterskan såg surt på henne.
”Vi har regler här. Ni får komma tillbaka i morgon.”
”Generöst.” mumlade Sunshine.
Maggie, Maureen och Sunshine kramade Ryan god natt.
”Vi ses i morgon älskling.” sa Maggie.
”Sov gott.” sa Maureen.
”Kom ihåg; de har regler här,” sa Sunshine. ”så var en snäll pojke.”
Ryan fnissade.
”Jag ska göra mitt bästa.”


Ryan kände sig snart ensam på sjukhuset.
Det var sen kväll och mörkt både inne på salen och utomhus.
Alla okända ljud gjorde honom illa till mods.
Han drog filten över huvudet och försökte glömma var han befann sig.