Camp Topeka - del 5

”Får Ryan sova i vår stuga?” frågade Maureen vid indelningen av sovplatser.
Ryan la armarna om Maureen.
”Hon är så rädd för spöken, jag måste vara hennes spökvakt.” flinade han.
Lärarna och klasskamraterna skrattade.
”Ja, det går väl bra.” sa Miss Coleman. ”Maureen, Sunshine, Sheila och Ryan i stuga sex alltså.”
”Du ska få för spöken.” varnade Maureen.
Ryan log bara strålande mot henne.
”I väg till era stugor nu.” sa Coach Henderson. ”Och stanna inte uppe för länge. Släckning senast klockan elva.”
Sheila räckte upp handen.
”När blir det väckning i morgon?”
”Väckning klockan nio.” svarade Coach Henderson.
Eleverna sa god natt till varandra, sedan tog de sitt bagage och gick mot sina stugor.
”Ryan, lycka till med spökvaktandet.” sa Miss Coleman.
”Äsch, han kommer somna innan han hinner säga spöke.” fnissade Maureen.
”Jag orkar nog vara vaken längre än du.” sa Ryan kaxigt.
Men i nästa sekund gäspade han.
”Känner jag dig väl eller vad?” skrattade Maureen och rufsade om i hans redan rufsiga hår.

”Ryan, ska du sova i min säng, med mig - i fall spökena kommer?” retades Sheila när de kommit i ordning i stugan.
Ryan låtsades kasta sin sko på henne.
Tjejerna skrattade, de visste att han gjorde så för att kamouflera att han blev generad.
”Vet du Ryan...” sa Sheila. ”du är så jäkla söt, så jag tänker överösa dig med pussar.”
”Nej!” fnissade Ryan.
Han dök ner i sin säng och borrade ner ansiktet i kudden.
Tjejerna satte sig på sängen.
”Är du säker på att du inte vill att jag ska pussa dig?” frågade Sheila.
”Mmmm...” mumlade Ryan nerifrån kudden.
Han lade sig på sidan, stödde sig på armbågen och tittade på tjejerna.
”Du är lite nervös nu va?” frågade Maureen och strök bort några hårslingor från hans ansikte.
”Nej, inte alls.” sa Ryan.
Sheila drog in honom i sin famn.
”Du vill ha en puss, va?” retades hon.
Ryan skakade på huvudet.
Han försökte ta sig ur Sheilas grepp, men då började hon pussa honom flera gånger på halsen.
”Nej, sluta!” fnissade Ryan.
”Kittlas det?” retades Maureen.
”Nej, det gör det inte.” sa Ryan.
”Din lilla lögnare.” sa Sunshine.

Efter släckningsdags satt de i Ryans säng och berättade spökhistorier.
De bröt lite mot regeln och lät en liten lampa vara tänd.

Men de släckte den snabbt när de hörde lärarnas röster där ute.
När de hörde dörrarna till lärarnas stugor stängas tände de igen.
Ryan gäspade.
”Lilla sötnos, skulle inte du vara spökvakt?” frågade Maureen.
”Jo.” sa Ryan.
Han kröp ihop i Maureens famn.

Maureen log och strök honom över ryggen.
”Jag bara lurar spökena att jag sover.” viskade Ryan konspiratoriskt.
”Ah, jag förstår.” fnissade Maureen.
”Du gör ett väldigt bra jobb, Ryan.” fnissade Sunshine och gjorde tummen upp.
Ryan log sömnigt.
”Vill du sova, eller ska vi berätta fler spökhistorier?” frågade Sheila.
”Berätta fler spökhistorier.” sa Ryan.

Tio minuter senare sov Ryan.
Maureen lade försiktigt ner honom på kudden och stoppade om honom.
Sedan tassade tjejerna över till sina sängar.
Sunshine, som hade sin säng närmast lampan, släckte.
Tjejerna låg sedan och pratade och fnissade i mörkret.
”Vi väcker väl inte sötnosen?” frågade Sheila.
”Nej då.” försäkrade Maureen. ”Vi skulle kunna släppa in en hel hop operasjungande elefanter här, han skulle ändå inte vakna.”
Tanken på en hel skock operasjungande elefanter i deras lilla stuga fick dem nästan att skratta högt.