Den sena stjärnklara kvällen började bli kylig, särskilt nere vid havet, så de tog på sig sina varma tröjor.
”Tog du inte med dig någon tröja, Ryan?” frågade Kate.
”Nej.” svarade Ryan.
Sunshine och Maureen såg på varandra och föll i skratt.
”Ryan har bott här i hela sitt liv, men han tycks alltid glömma att det faktiskt kan bli kallt i Kalifornien.” retades Maureen.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
”Fryser inte du, hjärtat?” frågade Maggie.
Ryan skakade på huvudet, men i samma ögonblick huttrade han till.
”Ta min tröja som ligger bredvid korgen.” sa David.
Ryan såg på den blå tröjan och höjde på ögonbrynen.
”Jag vet; den är lite stor, men den är varm.” sa David.
”Lite stor…?” flinade Ryan.
”Passa dig pysen.” varnade David med ett skratt.
Ryan krängde på sig sin fars alldeles för stora sweater.
Det var inte helt lätt.
”Brottas du med en bläckfisk?” fnissade Sunshine.
”Men Ryan... vad håller du på med?” fnissade Maureen. ”Så där tar man inte på sig en tröja.”
Maureen vred tröjan så att ärmarna kom rätt.
”Det här är ingen tröja, Maureen,” sa Ryan. ”det är ett tält!”
”Jag ska ge dig för tält!” skrattade David.
Kate, Sunshine, Maggie och Maureen såg roade på hur Ryan försökte komma undan sin fars kittlings-attacker.
”Åh, vad jag älskar att höra Ryans härliga skratt!” sa Maureen.
”Jag med!” sa Sunshine.
Kate såg nästan rörd ut.
Att få höra sin son skratta så hjärtligt värmde extra mycket nu, eftersom Ryan hade haft det så jobbigt den senaste tiden.
”Så här lycklig borde han få vara jämt!”
”Lycklig...?” fnissade Ryan. ”Jag är inte lycklig - den här huliganen bråkar ju med mig!”
”Kallar du din far huligan?” frågade David.
”Ja, det gör jag!” sa Ryan glatt.
”Det gör man inte ostraffat.” sa David.
Han kittlade sin son ännu mer.
Ryan kiknade av skratt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar