Svindlande höjder - del 3

Alla tre blundade ända tills de dök upp genom vattenytan och simmade mot bassängkanten.
Klasskamraterna sprang fram till dem.
”Vad coolt det såg ut!” skrek några av dem.
Sunshine, Maureen och Ryan blev överösta av kramar av sina vänner.
Mr. Kirkwood såg på sina elever.
”Jaha ja, det var ju bra jobbat. Nu kan ni simma tre hundra meter innan ni går hem. Allihop! Sätt igång!”
Men nu hade hela klassen tröttnat på Mr. Kirkwoods översitteri.
I samlad trupp gick de närmare och närmare honom.
De stannade inte förrän Mr. Kirkwood stod längst ut på poolkanten.
Med ansiktet förvridet av ansträngning vevade simläraren med armarna för att återvinna balansen.
Klassen jublade när Kirkwood föll i vattnet med ett jätteplask.
När den ilskne läraren försökte komma upp ur poolen ställde sig eleverna som en mur runt poolen.
Sunshine, Maureen och Ryan stod längst fram och höll om varandra.
”Flytta på er!” skrek Mr. Kirkwood.
”Ni måste hoppa först, Sir.” Ryan pekade upp mot 10-meters-plattformen.

Pojkens blå-gröna ögon glittrade av hämndlystnad.
Klasskamraterna skrek av förtjusning över påhittet.
Mr. Kirkwood visste att eleverna inte skulle ge sig. Han var så illa tvungen att se sig som besegrad.
Han klättrade upp till tian och gick ut på plattformen.
Coach Henderson ställde sig bland eleverna.
”Vad händer här?”
Maureen berättade för den omtyckte idrottsläraren vad de tvingats att göra.
Coach Henderson bet ihop tänderna hårt.
”Den jäveln…”
Själv kunde han vara en aning sträng mot sina elever, det medgav han, men han avskydde översittare och Kirkwood var en första klassens sådan.
Coach Henderson visste det mesta om vad Ryan gått igenom med sin farbror.
Han gick fram och lade en arm om Ryans axlar.
”Är du okej grabben?”
Ryan tittade upp mot Mr. Kirkwood i hopptornet.
Mr. Kirkwood hoppade klumpigt ut i luften och landade i poolen med ett rejält magplask.
Ryan såg på Coach Henderson och log. Sedan bubblade ett lyckligt skratt upp.
”Nu är jag okej.”