Det är en gammal utgåva; Les Misérables av Victor Hugo.
Till min förvåning ser jag att det är exakt samma bok som gjorde att jag förälskade mig i hans far den där vårdagen för tjugo år sedan.
Jag visste inte ens att vi hade kvar den.
Jag går fram till min son och sätter mig hos honom i soffan.
”Var hittade du boken?” frågar jag.
”På vinden.” svarar pojken. ”Den är bra. Har du läst den?”
”Ja, men det var länge sedan. Du, får jag visa en sak i boken?”
Pojken sätter sig upp, nyfiken nu.
”Vad då?” frågar han ivrigt.
Jag tar boken och slår upp försättsbladet.
Överst står det:
Då hade vi inte förälskat oss, gift oss och fått våra två barn.
Jag blir alldeles tårögd.
Jag tar pojken i famn.
”Vad är det mamma…?” frågar han. ”Du gråter ju! Är du okej...?”
”Ingen fara, min älskling.” svarar jag och pussar honom på håret. ”Jag tänker bara på hur ett enda ögonkast kan förändra människors liv.”
Pojken ler okynnigt.
”Blir du alltid sentimental av gamla böcker, mamma?”
Jag stryker med handen över bokens gamla slitna pärmar.
”Nej, pyret, bara av den här.”
Efter middagen sitter vi kvar vid köksbordet lite längre än vanligt.
Jag tittar igenom några av mina fotografier och Ryan läser de sista sidorna i Les Misérables.
Plötsligt spelas Dream a Little Dream of Me på radion.
David står i dörröppningen och ler.
”Den här sången minns jag. Får man lov till en dans med sin vackra fru?”
Vi dansar tills sången är slut.
Ryan ser på oss och fnissar.
”Mmm… du skrattar du, pysen,” ler David och rufsar om i Ryans hår. ”men det här är romantik när den är som bäst. Eller hur, Kate?”
”Absolut.”
Jag kysser min älskade make.
”Förresten, David, har du sett vilken bok Ryan läser?”
David lägger armen om Ryan och tittar på bokens framsida.
”Nämen! Les Misérables - en sann klassiker. Vet du, Ryan, det är tack vare den där boken jag träffade din mor.”
Ryan ler mot oss och ögonen glittrar.
”Häftigt! Jag har ju alltid sagt att det är bra att läsa böcker!”
Jag går fram till min son och sätter mig hos honom i soffan.
”Var hittade du boken?” frågar jag.
”På vinden.” svarar pojken. ”Den är bra. Har du läst den?”
”Ja, men det var länge sedan. Du, får jag visa en sak i boken?”
Pojken sätter sig upp, nyfiken nu.
”Vad då?” frågar han ivrigt.
Jag tar boken och slår upp försättsbladet.
Överst står det:
Tillhör David McKenzieSedan känner jag en behaglig rysning när jag ser texten på mitten av sidan, Davids ungdomliga handstil, som han verkligen ansträngt sig för att få vacker.
Kate & David
Evig kärlek!
30 april, 1950
Jag ser på vår fina pojke och tänker:
Om David aldrig hade tappat boken, kanske vi inte hade mötts.Då hade vi inte förälskat oss, gift oss och fått våra två barn.
Jag blir alldeles tårögd.
Jag tar pojken i famn.
”Vad är det mamma…?” frågar han. ”Du gråter ju! Är du okej...?”
”Ingen fara, min älskling.” svarar jag och pussar honom på håret. ”Jag tänker bara på hur ett enda ögonkast kan förändra människors liv.”
Pojken ler okynnigt.
”Blir du alltid sentimental av gamla böcker, mamma?”
Jag stryker med handen över bokens gamla slitna pärmar.
”Nej, pyret, bara av den här.”
Efter middagen sitter vi kvar vid köksbordet lite längre än vanligt.
Jag tittar igenom några av mina fotografier och Ryan läser de sista sidorna i Les Misérables.
Plötsligt spelas Dream a Little Dream of Me på radion.
David står i dörröppningen och ler.
”Den här sången minns jag. Får man lov till en dans med sin vackra fru?”
Vi dansar tills sången är slut.
Ryan ser på oss och fnissar.
”Mmm… du skrattar du, pysen,” ler David och rufsar om i Ryans hår. ”men det här är romantik när den är som bäst. Eller hur, Kate?”
”Absolut.”
Jag kysser min älskade make.
”Förresten, David, har du sett vilken bok Ryan läser?”
David lägger armen om Ryan och tittar på bokens framsida.
”Nämen! Les Misérables - en sann klassiker. Vet du, Ryan, det är tack vare den där boken jag träffade din mor.”
Ryan ler mot oss och ögonen glittrar.
”Häftigt! Jag har ju alltid sagt att det är bra att läsa böcker!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar