Ryan såg upp mot plattformen och svalde hårt.
Tanken på att hoppa ända från den höjden fick honom att vilja springa därifrån.Simläraren, Mr. Kirkwood såg på Ryan, Sunshine och Maureen med sin hårda blick.
”Nu är det bara ni kvar. Vem vill hoppa först? Miss Watson?”
”Aldrig i livet!” sa Maureen.
”Näha.” suckade Mr. Kirkwood. ”Miss Robinson då?”
Sunshine blundade. Hon önskade att hon kunde trolla bort hopptornet.
Två år tidigare hade hon fallit genom ett vattentorn och fallit ner i dess svarta vatten.
Hon hade närapå drunknat.
Nu när Mr. Kirkwood ville tvinga dem att hoppa från hopptornet kom minnena tillbaka.
Sunshine försökte förklara det, men Mr. Kirkwood såg bara skarpt på henne.
”Du dog väl inte?”
Sunshine himlade med ögonen.
”Nej, Mr. Kirkwood, jag står ju här nu.”
”Då så. Då är det väl inget att gnälla för.” sa Mr. Kirkwood skarpt. ”Du tror inte att det är bättre att kliva upp på hästen igen, så att säga…?”
”Jag vill inte klättra upp på några hästar, vattentorn eller trampoliner igen, så att säga.” svarade Sunshine.
Mr. Kirkwood vände sig mot Ryan.
”Då får du hoppa först, McKenzie.”
”Ryan, hoppa nu för fan, så att vi kan gå hem!” stönade en av killarna i klassen.
Ryan skakade på huvudet.
”Jag vill inte ha några fegisar i min klass!” sa Mr. Kirkwood.
Maureen och Sunshine blängde på honom.
”Ska inte du bli militär istället?” sa Sunshine med sammanbitna tänder.
”Sa du något Miss Robinson?”
”Nej.”
”Vad är det med er då? Upp med er nu!”
Mr. Kirkwood gav Ryans rygg en lätt knuff.
Med ängslan gnagande i hela kroppen gick Ryan sakta mot hopptornet.
När de såg honom börja klättra började Maureen nästan gråta.
”Fy fan! Han hatar ju höjder!”
Sunshine nickade.
”Jag vet... Fan ta Uncle Walter!”
Ett år tidigare, på en familjeutflykt, hade Walter tagit Ryan med sig i ett hopp från en klippa ner i havet - ett hopp på över tio meter.
Han menade att Ryan på det viset skulle komma över sin höjdskräck.
Sunshine höll om Maureen.
Flickorna kokade av hat gentemot Uncle Walter som varit så grym och vidrig mot Ryan.
Och de kokade av ilska gentemot Mr. Kirkwood som inte ville lyssna utan bara skrek på dem.
Nu när Mr. Kirkwood ville tvinga dem att hoppa från hopptornet kom minnena tillbaka.
Sunshine försökte förklara det, men Mr. Kirkwood såg bara skarpt på henne.
”Du dog väl inte?”
Sunshine himlade med ögonen.
”Nej, Mr. Kirkwood, jag står ju här nu.”
”Då så. Då är det väl inget att gnälla för.” sa Mr. Kirkwood skarpt. ”Du tror inte att det är bättre att kliva upp på hästen igen, så att säga…?”
”Jag vill inte klättra upp på några hästar, vattentorn eller trampoliner igen, så att säga.” svarade Sunshine.
Mr. Kirkwood vände sig mot Ryan.
”Då får du hoppa först, McKenzie.”
”Ryan, hoppa nu för fan, så att vi kan gå hem!” stönade en av killarna i klassen.
Ryan skakade på huvudet.
”Jag vill inte ha några fegisar i min klass!” sa Mr. Kirkwood.
Maureen och Sunshine blängde på honom.
”Ska inte du bli militär istället?” sa Sunshine med sammanbitna tänder.
”Sa du något Miss Robinson?”
”Nej.”
”Vad är det med er då? Upp med er nu!”
Mr. Kirkwood gav Ryans rygg en lätt knuff.
Med ängslan gnagande i hela kroppen gick Ryan sakta mot hopptornet.
När de såg honom börja klättra började Maureen nästan gråta.
”Fy fan! Han hatar ju höjder!”
Sunshine nickade.
”Jag vet... Fan ta Uncle Walter!”
Ett år tidigare, på en familjeutflykt, hade Walter tagit Ryan med sig i ett hopp från en klippa ner i havet - ett hopp på över tio meter.
Han menade att Ryan på det viset skulle komma över sin höjdskräck.
Sunshine höll om Maureen.
Flickorna kokade av hat gentemot Uncle Walter som varit så grym och vidrig mot Ryan.
Och de kokade av ilska gentemot Mr. Kirkwood som inte ville lyssna utan bara skrek på dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar