Svindlande höjder - del 2

Nu stod Ryan högst upp i hopptornet, tio meter ovanför den turkosa vattenytan.

Svett bröt fram, han mådde illa och världen började snurra.
”Men varför hoppar han inte nu då…?” stönade en kille.
”Ska han börja gråta nu eller?” hånlog en annan.
Sunshine grep tag i Maureens hand och drog henne med sig.
”Kom.” sa hon bestämt.
”Vart ska vi?” frågade Maureen.
Sunshine och Maureen stannade nedanför hopptornet.
”Vi ska inte göra nåt dumt nu va, Sunny...?” frågade Maureen.
Sunshine svarade inte.
Hon hade börjat klättra upp i hopptornet.
”Kolla vem jag frågar…” mumlade Maureen. ”Det är klart att vi ska göra något dumt.”
Maureen klättrade upp efter Sunshine.

När Ryan hörde röster bakom sig ryckte han till och vände sig om.
För ett ögonblick var han fullt övertygad om att det var Uncle Walter som stod bakom honom, redo att kasta ut honom från plattformen.
Ryan andades lättat ut när han såg att det var Sunshine och Maureen.
”Jag klarar det inte.” sa han med gråt i rösten. ”De får kalla mig fegis för evigt om de vill, Mr. Kirkwood får slänga ut mig från simningen, det spelar ingen roll! Det går bara inte!”
”Jag kan hoppa först.” sa Maureen. ”Om jag dör av skräck kanske ni slipper hoppa.”
Ryan kunde låta bli att le genom all rädsla.
Sunshine tog Ryans hand i sin högra och Maureens hand i sin vänstra.
”Vi hoppar alla tre, samtidigt.” sa hon.
”Har ni kafferep där uppe?” skrek Mr. Kirkwood.
”Jag dränker honom sedan.” sa Sunshine sammanbitet.
”Lovar du det?” sa Ryan. Han lyckades le igen. ”Då hoppar jag med er.”

”Om ni inte hoppar inom en minut kan ni glömma betyg från mig i simning!” vrålade Mr. Kirkwood.
Sunshine, Maureen och Ryan gick fram till kanten.
”Titta inte ner.” sa Maureen. ”Hoppar vi på tre?”
Sunshine och Ryan nickade.
Maureen började räkna.
”Vänta!” sa Ryan. ”Jag vill bara säga er en sak. Tack för att ni gör det här för mig. Jag älskar er.”
”Vi älskar dig också, baby.” sa Maureen och Sunshine.
Ryan hoppades att tjejerna också blundade, han ville inte att de skulle se att han rodnade.
Tjejerna kramade hans händer.
Sedan klev de ut i tomma luften.