Visar inlägg med etikett Lars. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lars. Visa alla inlägg
söndag, september 28, 2014
fredag, september 28, 2012
fredag, augusti 10, 2012
onsdag, september 28, 2011
tisdag, september 28, 2010
fredag, november 13, 2009
SkrivPuff: Utmaning 317 - 13 november
***
Skriv om fredagen den trettonde!
Matte första timmen. Inte det roligaste skolämnet och inte det lättaste att jobba med tidigt på morgonen.
När klassrumsdörren öppnades tittade eleverna förväntansfullt upp.
Ett avbrott i den trista vardagen var alltid spännande och uppskattat.
Men förhoppningarna sjönk som en sten till en sjöbotten.
Det var bara skolsköterskan.
”Hejsan barn. Jag ska bara meddela att ni efter 20-minuters-rasten ska komma till mig och få stelkrampsspruta.”
Ett förskrämt sus genom klassrummet.
Någon mumlade
”Stelkrampsspruta...”
som om det var deras avrättning de skulle till klockan tio.
”Det var väl det jag visste…” suckade Emilia.
”Visste vad då?” frågade Lars.
”Att vi skulle få otur idag!” sa Emilia.
”Varför då?” frågade en annan klasskamrat.
”Det är ju den trettonde!” sa Emilia. ”Fredagen den trettonde!”
Resten av morgonen var hela klassen nervös.
När klockan närmade sig tio försökte en del visa sig tuffa, för att det inte skulle synas hur rädda de var.
Några av flickorna grät för att några klasskamrater hade skrämt dem genom att överdrivet säga hur stor sprutan var och hur ont den gjorde.
Emilia satt uppkrupen på en toalettsits på tjejernas.
”Jag vill inte ta nån spruta…” snyftade hon.
Hon upprepade tyst för sig själv:
”Hoppas dom glömmer bort mig, hoppas dom glömmer bort mig...”
En stund senare knackade det på dörren till toaletten där hon satt.
Sedan hördes skolsköterskans röst:
”Emilia, det är din tur nu. Det är bara du kvar.”
***
Skriv om fredagen den trettonde!
Matte första timmen. Inte det roligaste skolämnet och inte det lättaste att jobba med tidigt på morgonen.
När klassrumsdörren öppnades tittade eleverna förväntansfullt upp.
Ett avbrott i den trista vardagen var alltid spännande och uppskattat.
Men förhoppningarna sjönk som en sten till en sjöbotten.
Det var bara skolsköterskan.
”Hejsan barn. Jag ska bara meddela att ni efter 20-minuters-rasten ska komma till mig och få stelkrampsspruta.”
Ett förskrämt sus genom klassrummet.
Någon mumlade
”Stelkrampsspruta...”
som om det var deras avrättning de skulle till klockan tio.
”Det var väl det jag visste…” suckade Emilia.
”Visste vad då?” frågade Lars.
”Att vi skulle få otur idag!” sa Emilia.
”Varför då?” frågade en annan klasskamrat.
”Det är ju den trettonde!” sa Emilia. ”Fredagen den trettonde!”
Resten av morgonen var hela klassen nervös.
När klockan närmade sig tio försökte en del visa sig tuffa, för att det inte skulle synas hur rädda de var.
Några av flickorna grät för att några klasskamrater hade skrämt dem genom att överdrivet säga hur stor sprutan var och hur ont den gjorde.
Emilia satt uppkrupen på en toalettsits på tjejernas.
”Jag vill inte ta nån spruta…” snyftade hon.
Hon upprepade tyst för sig själv:
”Hoppas dom glömmer bort mig, hoppas dom glömmer bort mig...”
En stund senare knackade det på dörren till toaletten där hon satt.
Sedan hördes skolsköterskans röst:
”Emilia, det är din tur nu. Det är bara du kvar.”
***
fredag, oktober 30, 2009
SkrivPuff: Utmaning 303 - 30 oktober
***
Skriv om mellanmål.
Emilia sträckte sig efter mjölkpaketet för att hälla lite på sin mannagrynsgröt, ett av hennes favoritmellanmål på fritids.
Men det var svårt att lyfta ett fullt mjölkpaket med bara en hand, den andra var ju fortfarande gipsad, så hon tappade paketet i golvet och all mjölk rann ut på golvet.
”Klant!” skrek något av barnen.
Anders, en i fritidspersonalen, slog handflatan i bordet.
Barnen hoppade förskräckta till.
”Det förstår ni väl,” sa Anders argt. ”att det inte är så lätt när man har armen i gips! Hur vore det om någon av er kunde vara lite hjälpsam någon gång istället!”
Lars, som gick i samma klass som Emilia, reste sig och gick fram till henne.
”Var inte lessen.” sa han. ”Jag hjälper dig. Vänta så ska jag hämta ett nytt mjölkpaket i köket.”
”Vad snällt av dig, Lars.” berömde Birgitta, en annan personal.
”Lars är kär i Emilia!” retades Hanna.
”Jobba på din attityd lite.” fräste Lars.
Hanna blev märkbart förnärmad. Men hon var fortfarande på retsamt humör, så hon vände sig till Emilia och log försmädligt.
”Ska ni gå hem och pussas sen?”
Emilia höll upp sin friska handflata mot Hanna.
”Tala till handen, för öronen lyssnar inte. Imbecill!”
Med de orden lämnade Emilia bordet.
Hanna bara gapade. Hon visste inte var imbecill betydde, men hon begrep att det inte var något bra.
”Jag går hem.” viskade Emilia till Anders och Brigitta.
”Är det nån hemma då?” frågade Birgitta.
”Jag kan gå till farmor.” sa Emilia.
”Jag ringer henne först och kollar att det går bra.” sa Anders. ”Vad har farmor för telefonnummer?”
Emilia rabblade upp sin farmors telefonnummer och Anders gick in i köket och ringde.
”Farmor väntar på dig hemma.” sa Anders efter någon minut. ”Tack för idag Emilia.”
”Tack för idag.” svarade Emilia.
Hon gick ut till barnens hyllor och tog på sig skor och jacka.
Lars stod i dörröppningen och vinkade åt henne när hon gick.
”Vi ses i morgon!” ropade han.
Emilia vände sig om och log mot honom.
”Ja, vi ses i morgon! Och du, Lars. Tack för att du är min vän!”
Lars log varmt tillbaka.
”Och tack för att du är min, Emilia!” ropade han.
Hanna hade smugit upp bakom honom.
Nu viskade hon retsamt:
”Lars är kär i Emilia!”
Lars vände sig om och knuffade bort henne.
”Seriöst Hanna, du har stora attitydproblem! Jag är lite trött på dig.”
***
Skriv om mellanmål.
Emilia sträckte sig efter mjölkpaketet för att hälla lite på sin mannagrynsgröt, ett av hennes favoritmellanmål på fritids.
Men det var svårt att lyfta ett fullt mjölkpaket med bara en hand, den andra var ju fortfarande gipsad, så hon tappade paketet i golvet och all mjölk rann ut på golvet.
”Klant!” skrek något av barnen.
Anders, en i fritidspersonalen, slog handflatan i bordet.
Barnen hoppade förskräckta till.
”Det förstår ni väl,” sa Anders argt. ”att det inte är så lätt när man har armen i gips! Hur vore det om någon av er kunde vara lite hjälpsam någon gång istället!”
Lars, som gick i samma klass som Emilia, reste sig och gick fram till henne.
”Var inte lessen.” sa han. ”Jag hjälper dig. Vänta så ska jag hämta ett nytt mjölkpaket i köket.”
”Vad snällt av dig, Lars.” berömde Birgitta, en annan personal.
”Lars är kär i Emilia!” retades Hanna.
”Jobba på din attityd lite.” fräste Lars.
Hanna blev märkbart förnärmad. Men hon var fortfarande på retsamt humör, så hon vände sig till Emilia och log försmädligt.
”Ska ni gå hem och pussas sen?”
Emilia höll upp sin friska handflata mot Hanna.
”Tala till handen, för öronen lyssnar inte. Imbecill!”
Med de orden lämnade Emilia bordet.
Hanna bara gapade. Hon visste inte var imbecill betydde, men hon begrep att det inte var något bra.
”Jag går hem.” viskade Emilia till Anders och Brigitta.
”Är det nån hemma då?” frågade Birgitta.
”Jag kan gå till farmor.” sa Emilia.
”Jag ringer henne först och kollar att det går bra.” sa Anders. ”Vad har farmor för telefonnummer?”
Emilia rabblade upp sin farmors telefonnummer och Anders gick in i köket och ringde.
”Farmor väntar på dig hemma.” sa Anders efter någon minut. ”Tack för idag Emilia.”
”Tack för idag.” svarade Emilia.
Hon gick ut till barnens hyllor och tog på sig skor och jacka.
Lars stod i dörröppningen och vinkade åt henne när hon gick.
”Vi ses i morgon!” ropade han.
Emilia vände sig om och log mot honom.
”Ja, vi ses i morgon! Och du, Lars. Tack för att du är min vän!”
Lars log varmt tillbaka.
”Och tack för att du är min, Emilia!” ropade han.
Hanna hade smugit upp bakom honom.
Nu viskade hon retsamt:
”Lars är kär i Emilia!”
Lars vände sig om och knuffade bort henne.
”Seriöst Hanna, du har stora attitydproblem! Jag är lite trött på dig.”
***
måndag, juli 20, 2009
Den blomstertid nu kommer - 6
”Mamma…” sa Lova ansträngt.
Hennes bröstkorg hävde sig upp och ner.
Reneé satte snabbt ner sina kassar på marken och började rota i sin handväska.
Hon fick upp en inhalator och räckte den till sin lilla dotter.
”Två doser.” sa hon lugnt till flickan.
Lova gjorde som hon sa, sedan reste hon sig upp och kastade sig
i sin mammas famn.
”Jag trodde att du var borta, mamma.” Lova började gråta igen.
”Men det var jag inte.”
Reneé strök bort några hårslingor som fastnat i Lovas tårdränkta ansikte.
”Jag är här nu älskling.”
”Hon glömde sin medicin hemma igen, mamma.” sa Lars.
Deras mamma nickade bara.
Hon lyfte upp Lova i famnen och sträckte sig ner mot kassarna.
”Jag tar dem, mamma.” sa Lars snabbt och tog kassarna.
”Tack min skatt.” sa Reneé tacksamt.
”Jag trodde att du var borta, mamma.” Lova började gråta igen.
”Men det var jag inte.”
Reneé strök bort några hårslingor som fastnat i Lovas tårdränkta ansikte.
”Jag är här nu älskling.”
”Hon glömde sin medicin hemma igen, mamma.” sa Lars.
Deras mamma nickade bara.
Hon lyfte upp Lova i famnen och sträckte sig ner mot kassarna.
”Jag tar dem, mamma.” sa Lars snabbt och tog kassarna.
”Tack min skatt.” sa Reneé tacksamt.
Hon såg på sina barn och log.
”Vad säger ni, ska vi gå och äta glass innan vi åker hem?”
”Ja!” jublade Lars. ”Mjukglass!”
”Med strössel!” sa Lova. ”Sån där strössel med olika färger!”
”Du menar karamellströssel?” rättade Lars.
”Ja, karamell.” sa Lova.
”Känner du dig bättre nu då?” frågade mamma.
”Jadå,” svarade Lova. ”Bara jag får glass snart så.”
”Ja!” jublade Lars. ”Mjukglass!”
”Med strössel!” sa Lova. ”Sån där strössel med olika färger!”
”Du menar karamellströssel?” rättade Lars.
”Ja, karamell.” sa Lova.
”Känner du dig bättre nu då?” frågade mamma.
”Jadå,” svarade Lova. ”Bara jag får glass snart så.”
söndag, juli 19, 2009
Den blomstertid nu kommer - 5
Lova, vände sig om mot rösten.
Åh, vilken lättnad! Där stod ju storebror.
”Lova, du skulle ju stanna vid leksakerna.” förmanade Lars och tog sin systers hand.
”Jag… glömde… bort det…” snyftade Lova hackigt fram med grötig röst.
Hennes lilla kropp skakade av gråt.
”Okej, men nu är jag här, Lovisen.” tröstade Lars mjukt.
Han kramade sin lilla syster.
”Kom så går vi till mamma, hon ska köpa jordgubbar.”
Lova torkade bort de klibbiga tårarna med tröjärmen.
Den gröna studsbollen föll ur hennes hand och studsade iväg på kullerstenarna.
”Min boll!” tjöt Lova.
Lars sprang snabbt efter bollen och just som den var på väg ut i gatan fick han tag i den.
”Lägg den i fickan.” sa han till Lova, som sprungit efter honom.
Lova tog bollen och stoppade den i en av sina byxfickor.
Sedan sjönk hon trött ner på marken, hon började andas tungt.
Den gröna studsbollen föll ur hennes hand och studsade iväg på kullerstenarna.
”Min boll!” tjöt Lova.
Lars sprang snabbt efter bollen och just som den var på väg ut i gatan fick han tag i den.
”Lägg den i fickan.” sa han till Lova, som sprungit efter honom.
Lova tog bollen och stoppade den i en av sina byxfickor.
Sedan sjönk hon trött ner på marken, hon började andas tungt.
Lars såg oroligt på sin lillasyster.
Hon hade överansträngt sig igen.
Först oron över att mamma var borta och sedan springandet…
Nu höll hon på att få ett astmaanfall.
”Din medicin!” sa Lars.
Lova kände på fickorna. Ingen medicin där.
”Glömde… hemma…” hennes andning blev tyngre och en aning pipande.
Lars himlade sig.
Dumma glömska unge.
”Du får inte glömma den!” skrek han.
Hon hade överansträngt sig igen.
Först oron över att mamma var borta och sedan springandet…
Nu höll hon på att få ett astmaanfall.
”Din medicin!” sa Lars.
Lova kände på fickorna. Ingen medicin där.
”Glömde… hemma…” hennes andning blev tyngre och en aning pipande.
Lars himlade sig.
Dumma glömska unge.
”Du får inte glömma den!” skrek han.
Den blomstertid nu kommer - 4
Elsie Franzén hade sålt godis på torget ända sedan hon pensionerats femton år tidigare.
Elsie hade för vana att titta på folk som handlade i de olika stånden.
Nu föll Elsies blick på den lilla flickan som stod ensam mitt på torget.
Flickan hade rufsig pagefrisyr, stora bruna ögon och små fräknar över
näsan och kinderna.
Hon var klädd i en rosa-vit-randig tröja, rosa snickarjeans och röda plastsandaler.
Den lilla kramade en grön studsboll i högerhanden.
Elsie hade precis sett flickan köpa bollen i leksaksståndet.
Nu såg sig barnet oroligt omkring i folkvimlet.
Mamma fanns inte någonstans. Inte hennes bror heller.
En oroande tanke for genom huvudet på flickan:
Tänk om mamma har glömt att jag är med?
Tänk om de redan har åkt hem?
Underläppen började darra av gråt.
”Mamma!” grät hon. ”Mamma var är du?”
”Vad är det lilla vän?” frågade Elsie Franzén.
”Jag har tappat bort min mamma och min bror!” grät flickan.
Stora tårar föll nerför hennes kinder.
”Kära nå’n.” sa godisdamen bekymrat.
Stackars liten, tänkte hon sorgset.
Hon var klädd i en rosa-vit-randig tröja, rosa snickarjeans och röda plastsandaler.
Den lilla kramade en grön studsboll i högerhanden.
Elsie hade precis sett flickan köpa bollen i leksaksståndet.
Nu såg sig barnet oroligt omkring i folkvimlet.
Mamma fanns inte någonstans. Inte hennes bror heller.
En oroande tanke for genom huvudet på flickan:
Tänk om mamma har glömt att jag är med?
Tänk om de redan har åkt hem?
Underläppen började darra av gråt.
”Mamma!” grät hon. ”Mamma var är du?”
”Vad är det lilla vän?” frågade Elsie Franzén.
”Jag har tappat bort min mamma och min bror!” grät flickan.
Stora tårar föll nerför hennes kinder.
”Kära nå’n.” sa godisdamen bekymrat.
Stackars liten, tänkte hon sorgset.
Den blomstertid nu kommer - 3
Lars visade sina egenhändigt ritade serier och teckningar för Cecilies pappa Kristian.
”Du är verkligen en talangfull konstnär, Lars.” berömde Kristian.
”Tack, det säger alla.” sa Lars, utan att låta det minsta skrytsam.
Cecilie blev milt beordrad av Lova att läsa en saga.
Det blev två kapitel ur Ronja Rövardotter.
Sedan satt flickorna i Lovas säng och fnittrade och busade.
”Du, Lova,” sa Cecilie. ”Jag har en present till dig.”
Cecilie tog upp ett mjukt paket ur sin ryggsäck och gav det till Lova.
Lova klämde på paketet.
”Jag vet nog vad det är.”
Ett brett leende spred sig i Lovas fräkniga ansikte.
”Till min samling va?”
Cecilie bara log hemligt.
Lova slet ivrigt upp paketet.
Sedan satt flickorna i Lovas säng och fnittrade och busade.
”Du, Lova,” sa Cecilie. ”Jag har en present till dig.”
Cecilie tog upp ett mjukt paket ur sin ryggsäck och gav det till Lova.
Lova klämde på paketet.
”Jag vet nog vad det är.”
Ett brett leende spred sig i Lovas fräkniga ansikte.
”Till min samling va?”
Cecilie bara log hemligt.
Lova slet ivrigt upp paketet.
Till sin stora glädje hade hon gissat rätt: det var en Care Bear!
Den rosa nallen hade en regnbåge på magen.
Lova jublade.
”Åh, Ceci, det är Gladnalle! Den enda som fattades i min samling.”
Den rosa nallen hade en regnbåge på magen.
Lova jublade.
”Åh, Ceci, det är Gladnalle! Den enda som fattades i min samling.”
När Lova somnade en halvtimme senare kramade hon Gladnalle
tätt intill sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)