Skrivpuff - 4 oktober 2011 - del 2

*
Fröken såg oroligt på barnet.
"Har du ont i magen?"
Maxine skakade på huvudet.
"Ont i huvudet?"
Ny huvudskakning.
"Men älskade barn, du måste tala om vad det är som gör ont, jag blir orolig för dig."
Maxine lyfte sig gråtblöta ansikte och såg blankögd på sin fröken.
Hon snyftade till och sa:
"Jag har ont i själen fattar du väl? Om man längtar efter nån får man faktiskt ont i själen."
Fröken gick fram till flickan, slog sig ner intill henne och kramade henne.
"Lilla älskade Maxine... saknar du Abigail så mycket?"
"Jaaaaa...!" grät Maxine. "Jag vill att både Abbie och du ska vara här - jag vill ju ha två älsklings-fröknar!"
Maxine kravlade sig upp på fötter och rusade ut ur klassrummet, vilt gråtande.

Fröken skulle just gå ut för att hämta in flickan när det hördes ett högt litet glädjetjut från korridoren:
"ABBIE!"
Och några sekunder senare kom Abigail in i klassrummet med en överlycklig Maxine i famnen.
De andra barnen rusade fram till sin vikarie och trängdes för att få krama henne först.
Abigail log.
"Jag tänkte att jag skulle hälsa på en stund och säga adjö lite mer ordentligt."
"Det tycker jag var jättebra!" sa Maxine lyckligt.
Maxine vägrade att lämna Abigails famn, så Abigail satt på Maxines stol med flickan i knät resten av eftermiddagen.
Fröken gick fram till dem och lade armen om unga Abigails axlar.
"Du har varit en helt fantastisk vikarie till den här klassen och du har åstadkommit otrolig mycket för barnen."
Abigail log, rörd och lite generad.
"Det har varit jätteroligt att få lära känna dom här härliga ungarna."

Fröken klappade Maxine på kinden.
"Är du glad igen nu, Maxie?"
Maxine nickade glatt. Hennes lilla ansikte som hade fullt mer spår av arga, intorkade tårar, strålade nu av lycka.
"Ja! Jag är glad! Hakuna Matata - inga bekymmer!"
Klassen skrattade åt citatet från Lejonkungen.
Maxine lindade armarna om Abigails hals.
"Jag visste väl det, att du skulle komma idag Abbie! Jag är nog lite telepatelisk!"

Hakuna Matata (The Lion King - The Musical) 
- The New Musical Cast

Skrivpuff - 4 oktober 2011 - del 1

Skriv om att åstadkomma något.

Sun City School. Hösten 2001

Maxine klättrade upp på fönsterbrädan och såg längtansfullt ut över den nu tomma skolgården.
"Maxine... man får inte sitta där uppe, det vet du." sa fröken.
Hon tog försiktigt tag i den lilla 8-åringen för att lyfta ner henne, men det var som att sätta på on-knappen till en aktiv vulkan.
Maxine vred sig som en mask och skrek argt.
"Låt mig vara!"
Fröken suckade uppgivet.
Den lilla tigerungen i Maxine hade vaknat... och det skulle inte bli lätt att lugna ner henne.
"Maxine, man måste sitta på sin plats och jobba." sa ett av barnen i klassen.
Maxine räckte ljudligt ut tungan åt sin klasskamrat.
"Tyst! Jag ska sitta här och titta ut!" sa hon argt.
Sedan lade hon till, mer lågmält:
"Jag ska se om Abbie kommer idag."
"Åh lilla Maxine..." sa fröken och lät sorgsen. "Abbie är hemma och packar idag, hon ska ju åka hem till Minnesota."

Maxine såg på sin fröken, en vild och mörk blick i de blå ögonen.
"Jag vet att hon ska åka hem till det där jäklarns Minnisota! Men jag ville att hon skulle hälsa på - och säga adjö till oss igen!"
Fröken lyfte ner flickungen på golvet.
"Abbie kommer hit i morgon och hälsar på er, om hon hinner."
Maxine slog vilt om kring sig och slank ur frökens armar.
Flickungen kröp in i ett hörn av klassrummet. Hon gömde ansiktet i armarna, som om hon ville gömma sina tårar för de andra barnen.
"Maxine, vill du inte sätta dig på din plats och jobba med bokstäver lite?" frågade fröken.
"Nä!" röt Maxine. "Jag kan redan skriva bokstäver! Och faktiskt så har jag ont!"

Everybody Hurts- R.E.M.

Skrivpuff - 3 oktober 2011 - del 2

*
När Maxine en stund senare satt i Abigails knä och höll en isblåsa mot sitt onda huvud frågade Abigail:
"Varför sprang du ut ur klassrummet förut? Ville du inte vara med och leka?"
Maxine skakade på huvudet.
'Nääää... såna där lekar är dumma! Det är rörigt, man kan snubbla på stolarna och slå sig - och den som blir utan stol när musiken slutar blir ju lessen...!"
Abigail kramade Maxine.
"Åh raring... jag trodde ni gillade 'musical chairs'*...?"
"Dom andra gör nog det." sa Maxine. "Men inte jag. En del knuffas för att dom vill vinna också, vet du."
Maxine gjorde en ogillande grimas.
"Skitdum lek faktiskt."
Abigail log.
"Om du fick bestämma, vad skulle ni leka då?"
Maxine slog lätt med pekfingret mot läpparna, en liten grej hon ofta gjorde när hon funderade.
"Vet du, jag vill inte leka idag... jag mår inte så bra."
Flickungen gled ur vikariens knä, kröp ihop i ett hörn och gömde ansiktet i händerna.
"Jag vill bara vara lite osynlig idag. Får jag det?"

Abigail trodde hennes hjärta skulle brista av ömhet för den lilla lockhåriga flickan. Hon lyfte upp Maxine i famnen igen.
"Vill du vara i vilorummet tills dina föräldrar kommer och hämtar dig?"
Maxine nickade.
"Mmmm... Jag ska bygga en koja med filtar alla mjuka kuddar, och så vill jag lyssna på en bok på CD."
Maxines hand for upp mot pannan och hon fingrade lite på bulan.
"Och jag måste ha plåster på min panna ju - så att folk ser att jag är skadad."
Oj, lilla vän... den där bulan syns bra ändå... tänkte Abigail leende.
Men hon lovade Maxine att hon skulle få ett plåster.
Den söta lilla flickan kröp ihop i vikariens famn.
"Du är min bästa fröken faktiskt. Du ska stanna hos oss alltid."
Abigail hade inte hjärta att tala om för den här ljuvliga ungen att hon bara skulle ha klassen i två veckor till och att hon skulle flytta hem till sin gamla hemstad i Minnesota...
Inte idag i alla fall, när flickan redan är så ledsen...
"Fröken Abbie, jag älskar dig." sa Maxine. "Kan du inte alltid vara min fröken? Då skulle jag bli så glad."
Abigail fick tårar i ögonen och pussade flickan på kinden.
__________________________________
* Musical chairs ≈ Hela havet stormar

Punky Brewster Theme (Full Length Version) - Gary Portnoy

*

Skrivpuff - 3 oktober 2011 - del 1

Skriv om något osynligt.

Sun City School, Cali. 
Hösten 2001

"Jag vill inte!"
Den tunna lilla 8-åringens röst hördes i hela korridoren.
Flera lärare stack ut huvudet från sina klassrum för att se vad som stod på.
"Jaha... det är bara Maxine som är i farten igen..." suckade en lärare.
Abigail, den unga vikarien i Maxines klass, kom springande efter Maxine.
"Maxine! Kom tillbaka!"
"Vill inte sa jag!" ropade flickan tillbaka.
Hennes små nakna fötter trummade fort mot linoleumgolvet där hon sprang för att komma bort från klassrummet.
Men flykten stoppades snabbt och brutalt när Maxine sprang rakt in i kanten på en öppen klassrumsdörr.
Flickan satte sig med en sorglig duns på golvet och tjöt av ilska och smärta.

Abigail rusade fram och satte sig intill Maxine.
"Älskade vännen... hur gick det...?"
Maxine såg upp på vikarien. Ansiktet var fullt av tårar och en elak bula började växa fram i pannan.
"Det gick dåligt!" grät Maxine. Hon blängde argt på dörren och fräste åt den: "Skitdörr!"
Abigail tog upp flickan i famnen och vaggade henne.
"Ja, det var verkligen en skitdörr!"
Maxine nickade och kände på sin panna.
"Mmmm... och vet du Abbie... det gör så jäklarns ont!"
Barnet brast ut i ännu mer gråt.

"Åh jag förstår det..." sa Abigail. "Stackars lilla hjärtegryn... Du, Maxine, ska vi gå till matsalen och lägga lite is på den där bulan?"
Maxine torkade ansiktet med tröjärmen och nickade.
"Is är bra." sa hon och så lindade hon armarna om vikariens hals.
Abigail ordnade så att en lärare såg till klassen medan hon hjälpte Maxine.
Flickungen vägrade släppa greppet om sin älskade Abigails hals, så hon fick bli buren hela vägen till matsalens kök. Och Maxine var riktigt nöjd med att få vara nära.

Punky Brewster Theme (Full Length Version) - Gary Portnoy

Besök i mörkret - del 2

*
Nej, Abbie, skärp dig nu! sa jag tyst till mig själv. Det är klart att det är Michael!
Och det var det. Han bar på en stor bag, en ryggsäck och flera kassar med inslagna paket.
Mika kastade sig i hans famn.
”Det är faktiskt inte jul förrän om fyra dagar, morbror Michael.” sa hon.
Michael flinade.
”Nej, jag vet, men det var ju det enda sättet att bli insläppt här.”
Han ställde sin packning i hallen. Sedan lyfte han upp Mika och kramade henne, sedan gav han mig en kram.
”Hur är det syrran? Sett gamla spöken?”
Den humoristiska tonen i Michaels röst var borta.
Han förstod varför jag hade tvekat att öppna dörren.
”Shhh.” viskade jag. ”Vi tar det sen.”
Jag nickade menande mot Mika.
”Okej.” sa Michael. Sedan log han igen. ”Finns nåt käk i det här gamla huset? Jag är vrålhungrig.”
Mika nickade.
”Vi ska göra smörgåsar innan allt i kylskåpet blir förstört! Kom, Morbror Michael!”
Hon drog ivrigt med sig sin morbror ut i köket.
Jag låste snabbt alla lås och reglar på ytterdörren, sedan följde jag med min bror och min dotter ut till köket.
*

Besök i mörkret

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

December, 2009

”Börja” #26. 

Jag tände levande ljus och lyktor i fönstren. Det var strömavbrott för tredje gången på en vecka och där ute i mörkret föll snöflingor stora som dasslock. 

Då bultade det på dörren.

”Jag öppnar!”
7-åriga Mika sprang mot ytterdörren.
”Nej!”
Jag rusade fram och tog tag i hennes arm.
Min dotter såg oförstående på mig.
”Vad är det mamma, varför är du så rädd?”
”Du får inte öppna dörren, Mika. Det kan stå en främling därute.”
Mika höjde avväpnande händerna.
”Okej, okej, don't have a hissyfit. Jag ska aldrig öppna dörren.”
”Bra.” Jag log mot min lilla tjej. ”Förlåt att jag skrek åt dig älskling, men ibland blir jag så orolig.”
”Det är okej mamma.” Mika log och kramade mig. ”Du behöver inte bli så orolig.”
Det bultade på dörren igen.
”Hallå? Det är Tomten! Får jag komma in eller ska jag stå här och frysa rumpan av mig?”
Jag skrattade och drog en lättnadens suck när jag hörde att rösten därute inte tillhörde någon ondsint främling.
Mika fnissade och jublade.
”Det är Morbror Michael! Får jag öppna dörren nu då, mamma?”
”Ja, nu kan du öppna dörren.”
I samma sekund som Mika vred om dörrknoppen fick jag en sådan där obehaglig känsla…
Tänk om det inte var min bror som stod därute utan…
*