En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.
December, 2009
”Börja” #26.
Jag tände levande ljus och lyktor i fönstren. Det var strömavbrott för tredje gången på en vecka och där ute i mörkret föll snöflingor stora som dasslock.
Då bultade det på dörren.
”Jag öppnar!”
7-åriga Mika sprang mot ytterdörren.
”Nej!”
Jag rusade fram och tog tag i hennes arm.
Min dotter såg oförstående på mig.
”Vad är det mamma, varför är du så rädd?”
”Du får inte öppna dörren, Mika. Det kan stå en främling därute.”
Mika höjde avväpnande händerna.
”Okej, okej, don't have a hissyfit. Jag ska aldrig öppna dörren.”
”Bra.” Jag log mot min lilla tjej. ”Förlåt att jag skrek åt dig älskling, men ibland blir jag så orolig.”
”Det är okej mamma.” Mika log och kramade mig. ”Du behöver inte bli så orolig.”
Det bultade på dörren igen.
”Hallå? Det är Tomten! Får jag komma in eller ska jag stå här och frysa rumpan av mig?”
Jag skrattade och drog en lättnadens suck när jag hörde att rösten därute inte tillhörde någon ondsint främling.
Mika fnissade och jublade.
”Det är Morbror Michael! Får jag öppna dörren nu då, mamma?”
”Ja, nu kan du öppna dörren.”
I samma sekund som Mika vred om dörrknoppen fick jag en sådan där obehaglig känsla…
Tänk om det inte var min bror som stod därute utan…
*
December, 2009
”Börja” #26.
Jag tände levande ljus och lyktor i fönstren. Det var strömavbrott för tredje gången på en vecka och där ute i mörkret föll snöflingor stora som dasslock.
Då bultade det på dörren.
”Jag öppnar!”
7-åriga Mika sprang mot ytterdörren.
”Nej!”
Jag rusade fram och tog tag i hennes arm.
Min dotter såg oförstående på mig.
”Vad är det mamma, varför är du så rädd?”
”Du får inte öppna dörren, Mika. Det kan stå en främling därute.”
Mika höjde avväpnande händerna.
”Okej, okej, don't have a hissyfit. Jag ska aldrig öppna dörren.”
”Bra.” Jag log mot min lilla tjej. ”Förlåt att jag skrek åt dig älskling, men ibland blir jag så orolig.”
”Det är okej mamma.” Mika log och kramade mig. ”Du behöver inte bli så orolig.”
Det bultade på dörren igen.
”Hallå? Det är Tomten! Får jag komma in eller ska jag stå här och frysa rumpan av mig?”
Jag skrattade och drog en lättnadens suck när jag hörde att rösten därute inte tillhörde någon ondsint främling.
Mika fnissade och jublade.
”Det är Morbror Michael! Får jag öppna dörren nu då, mamma?”
”Ja, nu kan du öppna dörren.”
I samma sekund som Mika vred om dörrknoppen fick jag en sådan där obehaglig känsla…
Tänk om det inte var min bror som stod därute utan…
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar