*
Varje gång Ashlee skulle börja räkna ett nytt tal dunkade hon tre gånger med sitt radergummi i matteboken. Det var inte speciellt höga dunsar, men de irriterade ändå klasskamraterna.”Snälla, sluta med det där.” sa Julie.
”Mmmm.” sa Ashlee, men hon fortsatte.
Nytt tal – duns, duns, duns.
Efter ett par gånger fick Brent nog.
”Lägg av nu, ditt jävla freak!”
”Hon kan inte hjälpa det.” sa Kyle.
”Det är för fan bara att sluta...!” fräste Brent.
”Nu får du vara tyst Brent.” sa Mrs. Rice.
”Hon då?!” Brent pekade bort mot Ashlee.
”Hon kan inte rå för det!” sa Max argt.
Kyle lade sin hand på Ashlees.
”Ash, vill du hjälpa mig med det här?”
Han knackade med pennan på sitt sudoku.
Ashlee nickade. De började lösa sifferpusslet tillsammans.
Men efter några minuter började Ashlee dunsa med radergummit igen.
”Men vad fan...!” stönade Brent. ”Du är ju störd!”
Han reste gick fram till Ashlee, slet radergummit ur hennes hand och kastade iväg det.
”Nu är du så god och plockar upp det där igen.” sa Mrs. Rice. ”Sedan lämnar du tillbaka det till Ashlee och ber henne om ursäkt.”
Brent gjorde som lärarinnan sa, men med stor motvilja.
”Här har du ditt gamla sudd. Kan du använda det som en normal människa nu?”
”Fin ursäkt.” sa Max.
Brent gav honom en varnande blick och gick tillbaka till sin plats.
”Du behöver väl inte vara så taskig?” viskade Julie. ”Ashlee kan faktiskt inte rå för att hon håller på så där.”
Brent bara ryckte likgiltigt på axlarna.
”Jag tycker ändå att hon är störd.” muttrade han.
Julie bara skakade på huvudet åt Brent. Hon var själv inte särskilt förtjust i Ashlee, men hon tyckte att Brent kunde gå för långt ibland.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar