Julkalendern 2017 - Del 3

*
Paradise, California.
Söndag, 3 December 2006

Cordelia

Denny kom inte hem från Camp Orion förrän strax efter klockan tio på kvällen. Min lillebror såg trött, men glad ut.
"Ni har inte fått så mycket sömn i natt va...?" gissade jag och rufsade om lillebrors hår.
Denny ryckte på axlarna.
"Nja... inte så värst mycket. Vi kollade på flera filmer och så berättade vi spökhistorier."
Lillkillen gäspade stort.
"Dags för dig att sova nu kanske." skrattade jag och kramade honom.

Pappa tackade Grady som skjutsat hem Denny.
"Har ni haft det bra, grabben?" frågade pappa.
Denny nickade bara.
Pappa lade en hand på hans axel.
"Gubben, vi behöver nog prata lite om det som hände igår."
Denny ryckte på axlarna igen, nästan lite uttråkat - eller uppgivet - den här gången.
"Okej. Kan jag ta en snabb dusch först bara?"
Pappa nickade.
"Så klart du kan." log han. "Jag går och fixar lite sen kvällsmat så länge."
Pappa gick ut i köket och Denny gick in i badrummet.

En kvart senare satt min lillebror, pyjamasklädd och ganska sömnig vid köksbordet.
Pappa ställde fram en tekanna och rostad bröd på bordet och slog sig ner på stolen bredvid Dennys. Han lade armen om pojken.
"Jag är ledsen att du blev så upprörd i går, gubben." sa pappa mjukt. "Men vad jag försökte säga var att anledningen till att mamma och Cameron inte kommer hit..."
Denny suckade och blängde surt på pappa.
"Nej, lyssna på mig nu." sa pappa. "Du kommer att gilla det här."
Jag log brett mot min söta och truliga lillebror och nickade instämmande.
"Bara hör på vad pappa har att säga." manande jag.
Nu såg Denny förvånad ut.
"Vaddå...?" sa han.
Och minsann, hörde jag inte lite iver i hans röst.
Pappa gjorde en konstpaus. Sedan berättade han nyheten:
"Vi ska åka till New York till jul."
Jag och pappa såg på varandra, log och väntade på en reaktion.

Vi behövde inte vänta länge.
Ett glädjetjut hördes från Denny och han studsade upp från sin stol i ren iver.
"Är det sant, ska vi till New York...?! Och fira jul med mamma, Cameron, Virginia och Indie...?"
Virgina är vår brors flickvän och Indie är hennes 15-åriga lillasyster.
Pappa skrattade åt Dennys lyckorusiga iver.
"Ja, älskling, det är sant. Vi åker dit några dagar före julafton - med bil."
Det kom ett nytt glädjetjut från Denny. Han hade tjatat om en roadtrip hur länge som helst nu.
"Jaaaa...!" nästan sjöng Denny.
Han tog ett glädjevarv runt köksbordet och sedan kastade han sig i pappas famn.
"Åh, jag vill ha jullov nu!" suckade Denny av längtan.
Pappa kramade gullungen länge.

Julkalendern 2017 - Del 2

*
Paradise, California.
Lördag, 2 December 2006

"Kommer mamma och Cameron hem till jul?"
14-årige Denny såg förhoppningsfullt på sin pappa och väntade andlöst på svaret. Förhoppningen och glittret i pojkens ögon försvann dock när pappa skakade på huvudet.
"Nej, det gör dom inte..." började Mitch Jackson.
Det räckte för Denny. Med ett argt brak for köksstolen i golvet när han reste sig och tryckte undan den.
"Nähä... vilken jävla kul jul det blir då...! Vi här och mamma och Cam ända borta i New York..." fräste pojken och störtade mot ytterdörren.
Han slet åt sig sin ryggsäck och öppnade dörren.
"Denny, vänta...!" ropade storasyster Cordelia efter honom, men han ville inte höra på.
Han smällde igen dörren efter sig och gick med snabba steg bort från huset, bort från kvarteret.
Vart skulle han ta vägen?
Det visste han inte riktigt. Han visste bara att han inte ville vara hemma nu.

Jävla mamma... tänkte Denny och sparkade till en liten sten som han tyckte låg i vägen för honom. 
Varför måste hennes jobb i New York vara viktigare än mig...?
Visst, det var ju inget fel på pappa, inte på syrran heller. Dem älskade han ju också, såklart.
Men han saknade mamma. Och storebror, som hade bott på andra sidan landet i ett par år nu.
Och Denny kunde inte rå för det, men han kände sig faktiskt en aning avundsjuk på Cameron som kunde träffa mamma Dinah närhelst han ville, medan han själv fick nöja sig med att kommunicera med henne via datorns webbkamera, chat på MSN och brev.
Orättvist...!
Pojken sparkade till ännu en sten, sedan gick han ännu fortare, av ren ilska.

• • •

"Nämen, Denny, vad gör du här alldeles ensam...?"
Denny ryckte till och vände sig förvånad om mot ljudet av den bekanta rösten.
Där, vid sin svarta SUV, stod Grady, en av ledarna för Paradise Recreation Center* och sommarlägret Denny hade varit på i somras.
"Ska du hänga med upp till Camp Orion?" frågade Grady. "Wendy, och min dotter och några av hennes kompisar är redan där. Och jag ska hämta upp Scott och Johnny också."
En underlig känsla rann genom pojkens tunna kropp och hans hjärta pickade lite snabbare innanför bröstkorgen.
Grady märkte att han tvekade.
"Det blir en kul helg, grabben. Skräckfilms-maraton, läsk och godis och lite party..." sa han med lockande röst.

Om Denny inte hade hungrat så mycket efter uppmärksamhet, och något roligt att göra, den här ensamma dagen hade han nog inte velat eller känt behov av att följa med till det gamla sommarlägret.
Men nu kändes det som han kanske ville hänga med ändå. 
Kompisen Scott skulle ju vara med - och Johnny.
Han bestämde sig snabbt.

Men först kontrollerade han att han hade med sig det allra nödvändigaste i sin ryggsäck.
Och jodå grejerna fanns där: astmamedicinerna, en PET-flaska med vatten, mobilen, plånbok, lilla kameran, Trident-tuggummi med kanelsmak.
"Jag har ingen tandborste." mumlade han.
Grady log.
"Det kan du få en på Camp Orion. Tandkräm med."
Denny nickade. Sedan kom han på en sak till.
"Jag har ju ingen pyjamas med mig."
Grady skrattade lite.
"Då får du sova i kallingarna, som stora grabbar gör. Eller så kan du sova naken." sa han och rufsade om den lille pojkens mörkbruna hår.
Dennys kinder hettade och han skakade på huvudet. 
Aldrig i livet att han skulle sova naken - särskilt inte om det skulle vara äldre tjejer i samma rum.
"Jag sover i kallingarna i så fall." sa han bestämt och fnissade generat till.
Grady lade armen om pojkens axlar.
"Så du hänger med till Camp Orion...?" sa han glatt.
Denny nickade sakta.
"Ja, jag gör väl det. Det kan nog bli kul med skräckfilm och allt."
"Härligt grabben!" sa Grady och lyfte upp pojken i den stora bilens passagerarsäte.

När Denny tagit på sig säkerhetsbältet tog han fram sin mobiltelefon och knappade in ett kort men informativt textmeddelande till sin pappa.

Hej pappa!
Jag hänger med Scott till Camp Orion - det blir övernattning där. Grady kör oss.

Har alla mina mediciner, så oroa dig inte.

xoxo din son, Denny

Pojken suckade när hans pappa ringde. Men han svarade.
"Fick du mitt meddelande?" frågade han.
Pappa bekräftade att han läst textmeddelandet.
"Är det okej att jag följer med till Camp Orion då?" undrade Denny. "En natt bara. Jag kommer hem i morgon kväll."
"Jadå. Jag ringer Grady sedan." sa pappa. "Ha det så kul, lilla gubben. Och du, jag älskar dig."
Denny log lite blygt.
"Mmmm... och jag älskar dig pappa. Krama syrran från mig."
Leende tryckte han av samtalet och stoppade ner mobilen i ryggsäcken igen.

Grady log och smekte pojken över ryggen.
"Redo för lite skoj, lillgrabben?"
Den där underliga känslan rann plötsligt över honom igen när Grady rörde vid honom.
Men den känslan skakade han av sig.
Varför är jag så jäklarns ängslig? Det är ju bara en liten övernattning... tänkte han. Gradys dotter hennes och tjejkompisar - och Scott - ska ju också vara där. Så det finns väl inget att oroa sig för...? Vi ska ha kul!
Denny nickade och log.
"Yep, jag är redo för vinter-sommar-läger!"
Grady skrattade.
"Bra. Då åker vi då."

_____________________________
* Recreation Center ≈ fritidsgård

Skrivpuff - 21 Mars 2015

*
Dra

Paradise, California. Fredag 6 September 2002.

Denny Jackson var mycket nöjd med den här fredagen.
Hans födelsedagsparty hade varit lyckat och fyllt med skojigheter och han var jätteglad för alla presenter.
"Så det gör inget att jag inte kunde ha mitt party dagen då jag faktiskt fyllde år." sa han till mamma Dinah på kvällen när alla gästerna hade gått hem.
"För det passar bättre med party på en fredag, än på en vanlig onsdag."
Dinah Jackson var rörd över att hennes lilla son var så nöjd.
Och hon var glad - och ganska lättad - över att hon fått Denny att hoppa i badet frivilligt den här kvällen - helt utan tjat.
Varma bad var nämligen bra när man behövde lugna ner en sprallig och sockerstinn unge.

När Denny hade plaskat omkring i badkaret, bland flytande och simmande plastleksaker, i över en halvtimme gick Dinah in i badrummet för att se hur mycket som behövde städas upp.
Hon log. Som vanligt hade hennes yngsta telning varit en vilde i badet.
"Oj... här var det lika mycket vatten på golvet som i badkaret...!" skrattade Dinah.
"Tssss..." fnyste Denny och rynkade på näsan åt sin mors skojande.
Sedan drog pojken i Dinahs klänning, ivrigt, som om han ville något väldigt viktigt.
"Nu kan jag väl få lite privatliv?" sa han mjukt, men bestämt. "Du behöver inte vara här inne när jag badar, mamma. Jag är faktiskt tio år nu."
Dinah log och strök pojken över det mörkbruna håret, den mjuka kalufsen som hade en tendens att locka sig lite när den blev fuktig.
"Jag ska bara ställa in några av dina presenter här." förklarade hon.
Dinah ställde upp en flaska Spiderman-schampoo, badbomber och grodor med grön badolja i på kakelbänken vid badkarets huvudända.
Denny passade på att stänka lite vatten på mamma och skrattade glatt åt sitt lilla påhitt.
"Din lilla rackarunge!" skrattade Dinah och kittlade pojken.

De hörde ytterdörren öppnas och stängas och Denny klättrade snabbt och smidigt ur badkaret.
"Pappa är hemma!" hojtade han ivrigt.
Han sprang ut ur badrummet, men gav ifrån sig ett litet blygt skri när han kom på att han var naken och rusade in igen.
Dinah svepte in pojken i ett badlakan.
"Torka dig lite och klä på dig först. Pappa går ingenstans."
"Näää... men han har varit bortrest i flera dagar ju..." flämtade Denny ivrigt.
Mamma gav honom en kram.
"Ja, jag vet att du har saknat din pappa."
Denny nickade.
Mitch Jackson uppenbarade sig i dörröppningen. Han log mot sin fru och sin yngsta son.
"Jag tyckte väl att jag hörde välbekanta röster här inne." sa han och log kärleksfullt.
Denny flög upp i pappas famn och Mitch höll om pojken hårt.
"Grattis på födelsdagen, min lilla kille. Förlåt att jag missade din födelsedag och ditt party."
Denny log.
"Äsch... det gör inget. Du är ju hemma nu!"
Sedan gav han sin far en finurlig blick.
"Har du några presenter med dig...?"
Dinah och Mitch skrattade.
"Ja, det kanske jag har." sa Mitch hemlighetsfullt. "Klä på dig först, så ska vi se om jag inte kan trolla fram några paket sedan."

Den ivriga lilla pojken sprang in på sitt rum och drog på sig mjukiskläder - fast bara byxorna, han var alldeles för ivrigt för att bry sig om att ta på sig en tröja också.
Sedan hoppade han upp i soffan där storebror Cameron och storasyster Cordelia redan satt.
Pappa lade upp några paket på soffbordet och det dröjde inte länge förrän Denny drog upp de färgglada snörena och jublade över alla coola saker som låg i askarna.
Överväldigad tackade han sin pappa för allt.
Sedan tackade han mamma, Cameron och Cordelia för alla presenter de givit honom - trots att han hade tackat dem flera gånger redan.
"Du är värd allt fint och coolt, Denny." sa Cordelia och kramade om sin lillebror.

Pappa slog sig också ner i soffan och satte Denny i sitt knä.
"Du ska få en sak till." sa han och gav Denny ett fotografi.
Denny såg länge på fotot. Hans ögon blev stora som tefat och snart började de glittra av ren glädje.
"Ska jag... ska jag få en gecko-ödla? Va, ska jag...?!"
Pojken var nu så överraskad och ivrig att han bara kunde flämta fram orden.
Pappa log ömt och nickade.
"Du och jag ska hämta honom i djuraffären på måndag." berättade han. "En ny liten gecko som längtar efter dig."
"En gecko! Yaaaaay!!!" jublade pojken. "Äntligen ett riktigt, levande husdjur!"
Storebror Cameron log och rufsade om lillebrors hår.
"Awesome va? Ett djur som du inte blir alldeles sjuk och allergisk av."
"Super-duper-awesome!" instämde en lycklig liten Denny.
Han hade alltid varit så himla arg på sin astma och sina allergier som hindrade honom från att få en hundvalp eller kattunge. Men nu skulle han alltså få en liten gecko-ödla, ett djur som han tyckte var super-coolt och sött.

Det var en mycket lycklig liten kille som stoppades i säng av mamma och pappa sent den kvällen.
"Jag har haft en så jäkla bra dag!" sa han.
Sedan gäspade han stort. Han hade fått stanna uppe mycket längre än vanligt, tack vare födelsedagsfirande och pappas hemkomst.
Mamma och pappa kramade och pussade lilleman god natt och stoppade om honom.
En stund senare somnade Denny, med ett stort leende i sitt söta ansikte.

Skrivpuff - 3 Februari 2015

*
Sten

Paradise, California. Hösten 1997.

Familjen Jackson gjorde ofta små utflykter till havet, eftersom den salta luften var bra för minstingen Dennys astma.
Den här höstdagen hade de åkt till stenstranden, en spännande och vacker plats som alla barnen Jackson uppskattade.

14-åriga Cameron tog ett stadigt grepp om sin lillebrors hand där de stod på stenbryggan.
Det blåste och bryggan hade blötts ner av havets vågor.
Denny trasslade sig ur storebrors grepp och drog demonstrativt åt sig handen.
"Jag kan stå själv faktiskt." meddelade 5-åringen.
Cameron log tålmodigt överseende.
"Gå inte för nära kanten bara, du kan ramla i."
Denny såg upp på honom och gjorde en talande kan-jag-ju-inte-grimas.
Men Cameron var bestämd - det behövde man vara med en så envis lillebror. Han grep tag om lillkillens handled.
"Pappa sa ju att jag skulle hålla i dig. Annars får vi inte stå här."
Då stampade Denny argt med sin nakna lilla fot och lämnade bryggan.
"Man får inte göra ingenting..." klagade han till storasyster som höll på att samla vackra stenar.
12-åriga Cordelia gav sin lillebror en kram.
"Cam är ju bara rädd om dig, förstår du väl?" log hon.

För att uppmuntra Denny visade Cordelia några av de finaste stenarna.
"Vill du ha en?"
Denny tog upp en sten och så tog han sats och slängde den i havet.
Förnöjt lyssnade den lilla pojken till plasket när stenen landade i vattnet.
"Vilket jätte-plask!" jublade han.
Cordelia skakade på huvudet.
"Om du ska hålla på så där kommer alla stenar ta slut." flinade hon.
Lilla Denny lutade huvudet bakåt och skrattade glatt.
"Dummer, det finns ju massor!"
Leende tillade han.
"Och jag ska inte kasta alla, det förstår du väl?"
Cordelia nickade och gav sin älskade lillebror ännu en kram.
Denny krånglade sig ur kramen. Han var i den åldern då han ansåg att tjejer var alldeles för kramsjuka.
Han ställde sig kavat med händerna på höfterna och spanade ut mot stenbryggan.
"Cameron, stå inte nära kanten! Du kan ramla i!" ropade han så vuxen-bestämt han kunde.
Storebror bara skrattade och vinkade.

Denny vände sig mot mamma och pappa som satt i närheten av honom och Cordelia.
"Om Cameron blåser bort från bryggan, flyger han upp i luften som en drake. Har ni tänkt på det?"
Lilleman såg så fundersam och söt ut att mamma Dinah och pappa Mitch började skratta.
"Det är nog inget du behöver oroa dig för, älskling." sa Dinah.
Denny funderade vidare.
"Men det kanske är coolt om han flygade iväg. Bara lite alltså - och sen kommer han tillbaka."
Han såg bort mot storebror igen och hojtade:
"Cam, kan du flyga iväg i vinden, tror du, som en drake...?!"