Skrivpuff - 6 Februari 2016 - 3

*
Barnhemmet inne i Jericho Town var inhyst i en rödaktig kubformad tegelbyggnad.
"Fint hus." enligt Leslie Crowley, 11-åringen.
Vid ankomsten hade Dani och Crowley-barnen mötts av de två barnhemsföreståndarna, en kvinna i 60-årsåldern och en man i 30-årsåldern, redan vid ytterdörren. Det var vänliga människor som lätt fick en att känna sig välkommen.
"Ska vi bo här nu?" frågade Rumer, den yngsta flickan.
Föreståndarinnan log mot tösen och sa att det skulle de få göra, ett tag i alla fall.
Barnen höll sig nära Dani och såg nyfiket, och lite vaksamt, på allt när de gick mot det som skulle bli deras rum.

"Det är fint här." sa Leslie, nästan hänfört.
"Ja, det är inte precis Versailles, men det duger." sa den manliga föreståndaren och log.
De små barnen och Shane såg frågande på honom, men både Leslie och Noah log lite åt hans skämt.
Nej, det här trevåningshuset var sannerligen inget palats i prålig barock-stil... Men det var rent och hemtrevligt.
"Jag tror att jag ska trivas här..." sa Leslie, och Dani undrade om hon avsiktligt citerade Little Orphan Annie, eller om det var en ren tillfällighet.

De klev in i en av sovsalarna, ett ganska stort och mysigt rum. 
Där fanns en bokhylla, ett långt skrivbord, några leksaker och fem sängar.
"Dom får dela rum." sa föreståndarinnan till Dani. "Det tror jag blir bäst."
Dani nickade instämmande.
Föreståndarinnan såg på Crowley-barnen och fortsatte:
"Nu ska ni få bada och sen ska ni få äta lite middag. Ni är hungriga, inte sant?"
De fem barnen nickade unisont och de såg med blyg, nästan skygg blick, på kvinnan.
"Rena kläder ska vi ordna åt er också."
"Vilken säng är min?" frågade Leslie.
"Vilken du vill, raring." log föreståndarinnan.
Leslie såg frågande på sina syskon.
"Vilken säng vill ni ha?"
Noah gick försiktigt fram till sängen som stod närmast fönstret och valde den och Leslie tog den intill hans.
Shane slängde sig ner på sängen närmast dörren och de två minstingarna fick snällt välja sängarna som var kvar.

"Wow... inget bråk om sängarna..." sa den manliga föreståndaren. "Jag är imponerad."
Leslie ryckte på axlarna och flinade lite.
"Äsch... vi är väl inga huliganer heller."
Uttrycket fick Dani och barnhemsföreståndarna att dra på smilbanden.
Men Shane himlade med ögonen och talade därmed om hur töntig hans lillasyster var.
"Du vet inte ens vad det är..."
Nu var det Leslies tur att himla sig.
"Vet jag ju!" insisterade hon irriterat. "Dom bråkar och för ett jäkla liv. Och vi är inga såna."

*

Photo ©: Mike Groll/Corbis

Foto lånat från: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 6 Februari 2016 - 2

*
Dani Danelli svarade efter bara två signaler.
"Hej partner!" hälsade hon glatt. "Var är du, på tåget?"
Jacob nickade. Fast det kunde ju inte Dani se, så han svarade också.
"Yep. Middle of Nowhere - eller nånstans mellan Philly och New York."
Han suckade och lutade sig trött tillbaka i tågsätet.
"Faktum är att vi står helt still, så vi får nog käka den där middagen en annan kväll." sa han beklagande.
"Aha... trist." svarade Dani. "Men vi hade fått hoppa över middagen även om du hunnit in till stan. Vi är mitt uppe i ett fall."
Jacob rätade på sig, som om hans bekväma, tillbakalutade stil kunde få honom att tappa koncentrationen.
"Åh fan... vad händer?" sa han. "Var är ni?"
"Det är en enda röra." suckade Dani. "Daley och jag fick åka till Jericho - och det var ingen rolig syn..."
Jacob förstod att hans SCA-partner inte syftade på själva platsen i sig, Jericho var en liten och vacker lantlig by, men han hörde nu på Dani att de hade stött på något hemskt.

Hon bekräftade hans tanke:
"Mord." sa hon och hennes röst lät nu tjock av vämjelse. "Fyra kroppar under en veranda."
Herregud...! tänkte Jacob.
"Och här sitter jag på ett jäkla tåg...! Jag borde vara hos er och hjälpa till istället."
"Du är ledig i helgen, Jacob." sa Dani och det hördes på hennes röst att hon log.
Jacob kunde inte förklara hur han hörde genom telefonen att Dani log, men det gjorde han.

Just då hörde han barnröster i bakgrunden och Dani som sa något lugnande till dem.
"Är det ungar inblandade?" frågade Jacob.
"Ja." suckade Dani. "Jag är med dom små stackarna på barnhemmet nu..."
Hon lät plötsligt trött och ledsen.
"Du Jacob..." sa hon efter en stund. "du kan väl komma hem till mig i kväll?"
Att ses på fredagar efter jobbet hade blivit Dani och Jacobs egna lilla tradition.
När Dani hörde hur hennes vän och kollega tveksamt mumlade något om att det säkert skulle bli sent, avbröt hon honom:
"Skit i hur sent det blir, jag kommer säkert inte kunna sova i natt ändå. Vi kan beställa hem pizza och så kan jag berätta mer om fallet."
Jacob log.
"Okej, D. It's a date." sa han skämtsamt.
"Oh, I wish...!" skrattade Dani.
De bestämde att Jacob skulle ringa Dani så fort han var inne i stan. Sedan sa de hej då och lade de på luren.

Då märkte Jacob att nästan alla i tågvagnen tittade på honom, det märktes att de hade lyssnat - mycket intresserat - på telefonsamtalet.
"Du sa 'jäkla tåg'...!" fnissade en liten flicka som hade det blonda håret uppsatt i råttsvansar.
"Var det din tjej?" frågade tonårskillen som pratat om aliens förut. Han flinade. "Är hon snygg? Ska ni få till det i kväll?"
Jacob log.
"Ursäkta svärordet." sa han till den lilla flickan - och till hennes mamma.
Till tonåringen sa han ingenting.

Photo ©: Mike Groll/Corbis

Foto lånat från: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 6 Februari 2016 - 1

Tåget saktade in och stannade.

Förvånat mummel började sprida sig i vagnen och nästan alla som hade fönsterplats tittade ut på det snöiga landskapet.
"Varför stannar vi här...?" undrade en man nervöst. "Det är ingen station här."
"Det kanske är aliens som kontrollerar oss." föreslog en tonårspojke och flinade menande. "Dom kontrollerar tåget och snart beamar dom upp oss till sitt rymdskepp..."
Flera passagerare blev nu oroliga. Inte för eventuella angrepp från planeten Znyx, utan för att allt som var illavarslande började röra sig i deras tankar.

"Tänk om vi måste kliva här och gå hem...!"
Förskräckta flämtanden.
"Tänk om vi får sitta här hela natten..."
Ännu mer förskräckta flämtanden.
"Hela natten?! Det har jag inte tid med!" utbrast en man klädd i dyr kostym. "Jag måste vara i New York klockan åtta, på en viktig middag!"

Jacob Linz sa ingenting. Han satt bara och tittade ut genom fönstret och hoppades att tåget skulle börja köra snart igen. Inte för att han hade särskilt bråttom, men han skulle hellre vara i New York City än här på ett trist Amtrak-tåg.
Han kollade sin mobil, såg att det fanns täckning, och bläddrade igenom sin kontaktbok tills han kom till bokstaven D.
Han tryckte på ett namn och väntade på svar.

Photo ©: Mike Groll/Corbis

Foto lånat från: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 5 Februari 2016

*
Ovan

New York. December 2010.

När Dani skulle gå ut ur huset såg hon en av Crowley-pojkarna stå på verandan, den delen som rivningskillarna inte hade hunnit demolera ännu. Han tittade ner på stället där de döda kropparna hade hittats.
Noah och Rumer, som kom tätt bakom Dani, stannade till och stirrade på sin bror.
"Vad gör du?" frågade Noah.
"Vad gör du, Shane?" ekade lillasyster.
Shanes ögon hade en underlig glans.
Kanske håller han på att få feber... gissade Dani.
Hon visste att det inte var helt omöjligt att få feber när man sörjde och var chockad.
I samma sekund ryste Noah till.
Och det är inte så underligt om dom här ungarna håller på att bli förkylda till råga på allt - med tanke på hur tunnklädda som dom är... sa Dani tyst för sig själv.
Högt sa hon:
"Vi måste få er härifrån nu."
"Jag ville bara kolla lite." sa Shane, som ett något försenat svar på Noah och Rumers undran om vad han gjorde. "Dom har hämtat dom nu."
Pojken pekade bort två män med texten Coroner i vita bokstäver på deras svarta vindtygsjackor.

"Ska dom åka till Himlen nu?" frågade Rumer. "När man är död kommer man väl till himlen?"
Flickan såg upp mot den gråvita vinterhimlen.
Dani tryckte den lilla intill sig och nickade.
"Ja, det gör man."
Shane fnyste till.
"Det där är bara sagor ju... Himlen. När man är död ligger man bara och ruttnar, det vet väl vem som helst...!"
Rumer flämtade till och stirrade förfärad på sin storebror och Noah fick en läskigt blekgrön ton i ansiktet.
"Shane..." sa Noah med kvävd röst. "Säg inte..."
Men mer än så fick han inte fram. Han slog handen för munnen och rusade iväg. Vid husknuten kräktes han.

Just då kom Agent Daley också ut ut huset.
"Jag och lokalpoliserna måste nog stanna här en stund och leta bevis. Åker du med ungarna, eller?"
Dani nickade. Det skulle faktiskt bli skönt att få komma härifrån.
"Bra." sa Daley. "Det märks att de små krakarna känner sig trygga med dig."
Dani log.
"Tar du med dom till bilarna? Jag måste se hur det är med Noah."
Daley nickade. Han tog med sig Shane (som han märkligt nog var tvungen att lyfta ner från verandan) och Rumer till polisbilarna.
Deras syskon satt redan i en bil, hopkurade under varma filtar.

Noah torkade sig om munnen och gick fram till Dani.
"Förlåt." mumlade han.
Dani lade armen om pojken axlar.
"Du har inget att be om ursäkt för, raring. Man kan inte rå för om man mår illa."
"Nej... det är bara det att..." började Noah och såg bort mot den uppbrutna verandan.
Men sedan bet han sig i underläppen igen och teg, på det där sättet som fick Dani att misstänka att det fanns mer han inte fick avslöja.
Oron i hans ögon och den magra kroppen som darrade förstärkte bara de misstankarna.
Dani och hennes kollegor skulle bli tvungna att fråga barnen om vad de varit med om i det här huset.
Men inte nu. Det är sent och ungarna måste få komma till ro först.
Dani suckade lite.
Det blir en lång dag i morgon...

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 4 Februari 2016

Tillbaka

New York. December 2010.

Noah var inte helt bekväm med att vara tillbaka i huset igen, det märktes tydligt. Dani såg ängslan i hans blick och att han var vaksamt spänd.
När Rumer tog hans hand verkade han slappna av en aning. Han log mot henne.
Pojken plockade fram ett par rena mjukisbyxor åt sin lillasyster och sa åt henne att gå in på toaletten och byta om.
"Tvätta händerna också." tillade han.
Rumer tvekade.
"Fast det finns bara kallt vatten i kranen ju..."
"Tvätta händerna ändå." sa Noah, mjukt, men ändå lite bestämt.
Rumer nickade. Hon gick in i badrummet, tog snabbt av sig sina nerkissade byxor och drog på sig de torra. Sedan tvättade hon händerna med kallt vatten och tvål.

Noah såg sig omkring i huset. Han hoppades att det var sista gången han stod här.
"Ska alla grejer vara kvar?" frågade han Dani. "När dom river huset?"
Dani hade funderat på samma sak. Det var märkligt att Mr. och Mrs. Crowley inte hade packat ner sina tillhörigheter...
"Om det är nåt du vill ha kvar, säg till, så kan jag se till att nån packar ner det åt dig." sa hon och log mot pojken.
Noah funderade på detta och nickade.
"Tack." sa han, med svag röst som lät både trött och orolig.

Rumer kom ut från badrummet. Hon tog Danis hand.
"Ska vi åka till det där stället och få god mat nu?" frågade hon och log sött.
Dani log tillbaka.
"Ja, raring. Nu ska vi åka till ett barnhem. Där tar dom hand om er."
"Du kan ta hand om oss!" tyckte Rumer. "Du kan vara vårans nya storasyster."
Dani drog den lilla intill sig och kramade henne.

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 3 Februari 2016

*

Skriv en text inspirerad av bilden.

Du bestämmer själv hur du vill skildra bilden.

Inspiration och de tankar den ger upphov till är det viktiga.

Om du kopierar in bilden på din egen blogg ange länk till den.

Bild © https://www.flickr.com/photos/greg-pths/16275688378/in/explore-2015-02-07

Flashback / Ur Roxy Crowleys dagbok
ca*
New York. Februari 2003.

Illamåendet och tröttheten vill inte ge med sig.
Jag har sagt till mina småsyskon att inte komma nära mig, med tanke på smittorisken, ifall det är någon hemsk maginfluensa.
De håller sig borta. Alla utom Noah, så klart. Endast 6 år och 2 månader gammal, men han är alltid den som bekymrar sig för mig och vill alltid vara till lags.
Han är mjukare än sina bröder och lugnare. Trots att han är så ung har han en fantastisk förmåga att se om någon mår dåligt. Jag tror ungen är född med den egenskapen.
Och så är han ju så söt, min lilla Noah, och snäll.
Jag vet att man egentligen inte ska favorisera när det gäller syskon... men Noah är min favorit, i alla fall av pojkarna. Ända sedan han föddes har han stått mig nära.

Nu står han framför mig och ser fundersamt på mig, oro i de enorma, blå ögonen.
"Noah, gå till ditt rum, du med. Jag vill inte att du ska bli sjuk också."
Han står kvar.
"Ska jag hämta medicin åt dig?" frågar han.
Jag ler och smeker hans kind.
"Nej tack, sötnos. Men skulle du kunna gå ner i köket och fixa en flaska 7-Up åt mig?"
Noah nickar ivrigt.
Jag säger att han kan ta en läsk till sig själv också och blir varm i själen när han lyser upp. Tänk att man kan bli så lycklig för en läsk...! Han är verkligen en speciell unge.

När Noah har varit nere i köket en stund hör jag upprörda pojkröster där nerifrån.
Jag suckar. Nu är de på gång igen... Noah och hans 12-årige storebror Harley.
"Roxy sa att jag fick ta en läsk!" skriker Noah.
Pappa kommer hem och stoppar bråket och jag väntar på att Noah ska komma upp till mig med läsken. Men det gör han inte...
Istället hör jag pappas och Harleys röster när de kommer uppför trappan.
"Jag kom på honom pappa." säger Harley. Han låter mycket belåten. "Han knyckte läsk ur kylen."
"Bra gjort, pojken min." svarar pappa. "Nu lär han sig att inte stjäla."
Det knyter sig i magen på mig av oro.
"Noah!" ropar jag.
Jag vill rusa ner och leta rätt på min lillebror, men illamåendet och yrseln hindrar mig från att ens resa mig upp.
Pappa kommer in in mitt rum och lägger händerna på mina axlar. Händerna är kalla av vinterkylan.
"Du ska bara slappna av och vila, Roxy. Överlämna de bångstyriga pojkarna åt mig."

Ett par timmar senare kommer mamma upp på övervåningen. Hon bär en snyftade Noah i sina armar.
"Nu när du är en snäll pojke igen får du vara här upp med de andra barnen." hör jag mamma säga.
Noah gnyr.
"Jag ska vara snäll pojke. Jag ska vara snäll så inte monstren tar mig..."
Herregud...
"Duktig pojke." säger mamma med snällare röst. "Nu går vi och läser en saga."
Jag lägger mig ner i sängen och gråter tyst.
Jag hatar mig själv för att jag inte orkar hjälpa min älskade lillebror.

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 2 Februari 2016

*
Läkande

New York. December 2010

Plötsligt skars tystnaden sönder av ett blodisande skrik. Det kom utifrån.
Noah ryckte till och sedan for han ut ur huset, så fort att han var nära att snubbla flera gånger. Dani skyndade ut efter honom.
På gårdsplanen stod den minsta flickan och grät hjärtskärande, hon såg helt förstörd ut. När hon fick syn på Noah tilltog gråten och hon rusade fram och slog armarna om hans midja.
"Hon blev rädd." förklarade en flicka i 10-11-årsåldern. "Hon trodde att dom togde dig."
"Monsterna!" tjöt den lilla.
Noah såg skakad ut. Han tryckte sin minsta lillasyster intill sig och strök henne över håret.
"Lugn nu, Rumer, inga monster tog mig." sa han mjukt. "Jag är ju här."

Rumer torkade sitt tårdränkta ansikte med tröjärmen och granskade sin bror noga.
"Så dom togde dig inte...?"
Noah skakade på huvudet.
"Nej. Dom blev nog bortskrämda."
Barnen andades ut, men de sneglade ändå ängsligt bort mot huset.
"Men dom kommer om vi är olydiga." sa Rumer.
Både hon och den minsta pojken stoppade tummen i munnen.
Dani såg på syskonskaran, fem rädda ungar som såg alldeles skakade ut.
Hon visste ännu inte vad de hade varit med om, men hon visste att det skulle ta tid innan deras sargade själar läkte...

Hon drog barnen Crowley intill sig i en gruppkram.
"Nu ska jag se till att du kommer till en trygg plats."
"Hem till du?" frågade lilla Rumer.
Dani log.
"Nej, raring. Inte hem till mig. Poliserna här ska ta med er till ett annat bra ställe. Där ska ni få bada och äta god mat och sova."
"Följer du med dit...?" frågade Noah oroligt.
Både han och hans syskon såg nu bedjande på den unga specialagenten.
Dani nickade.
"Så klart jag gör."
"Då blir det bra." sa Noah fundersamt.

Pojken huttrade plötsligt till i vinterkylan och de gjorde de andra barnen också. De var inte alls klädda för en kall december-eftermiddag.
Dani vinkade till sig en av poliserna.
"Du kan väl sätta ungarna i er bil tills vi är klara här, så de får värma sig lite?"
Polisen, en vänlig man i 50-årsåldern, log och nickade.
"Kom ungar, det finns varma filtar i bilen."

"Fast jag har kissat på mig..." mumlade Rumer.
Hon tittade ner i marken, blicken var skamsen och blyg.

Noah tog lillasysters hand.
"Du har nog rena byxor uppe i ditt rum. Ska vi gå in och byta?"
Rumer tvekade, så Dani skyndade sig att säga:
"Inga monster där nu. Min agent-kompis är där inne och skrämmer bort dom. Och jag kan följa med in om ni vill?"
Rumer log, strålande. Hon stoppade sin lilla hand i Danis.
"Du och Noah ska följa med. Då blir jag inte rädd mer."
Dani, Rumer och Noah gick mot huset och den vänliga polismannen tog med sig de andra barnen till polisbilen.

"Ingen brukar nånsin vara så här snälla mot oss." sa Noah.
Knappt hade han pratat klart förrän han han sig i underläppen och blickade ner i marken. Den stackars pojken såg ut som om han just hade avslöjat något han inte fick avslöja.
"Du är super-snäll!" sa Rumer kärleksfullt och kramade Danis hand.

*

 

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 1 Februari 2016

*
Fysisk

New York. December 2010.

Noah gick före SCA-agenterna in i huset. Han gick ganska sakta, nästan osäkert, som om han provade sig fram på en ny plats.
När han kom till trappan som ledde upp till andra våningen vände han sig om och såg på Dani.
"Får jag gå till mitt rum och hämta lite grejer?" frågade han, rösten mjuk och försiktig.
"Självklart." svarade Dani.
Pojken gick uppför trappstegen, flera av dem knarrade. Så stannade han till utanför ett av rummen en stund och tycktes fundera på något.
Efter någon minut gick han in. Dani och Daley följde med honom in.
I det spartanskt inredda rummet fanns en bokhylla med påvert innehåll, ett skrivbord med stol och tre sängar; två med skrynkliga sängkläder och en helt tom.
Noah sneglade skamset på sängarna. Snabbt började han rätta till sängkläderna i en av sängarna.
"Jag är ledsen..." mumlade han och rodnade.
"Du behöver inte göra så där, grabben." sa Agent Daley och log milt mot den magra pojken.
Huset ser ut som Tredje Världskriget och grabben är ledsen för att han inte har bäddat sin säng... tänkte Daley.
Pojkens nervösa och försiktiga sätt att röra sig i sitt eget hem gjorde agenterna illa till mods.
Stackars ungar... vad har ni varit med om här...? tänkte Dani och mådde fysiskt illa.

Noah samlade ihop några tillhörigheter, saker som förmodligen var hans favoriter; två T-shirts, ett slitet litet gosedjur och tre pocketböcker. Sedan gick han ut ur rummet.
I nästa rum blev han ännu mer nervös, såg sig omkring och bet på naglarna.
Dani såg på dubbelsängen och förstod att detta var föräldrarnas sovrum. Antagligen förbjudet område för barnen.
Till slut tog Noah mod till sig, satte sig på huk och öppnade en byrålåda. Han plockade ut två kuvert, sådana man fick i en fotoaffär när man hämtade ut sina fotografier.
Sedan suckade han lite och reste sig upp.
"Nu är jag nog klar." sa han, fundersamt.
Alla sina saker höll han nu tätt intill sig, som om det vore en mycket dyrbar skatt som han inte ville bli av med. Synen berörde båda agenterna.

"Jag måste hitta nåt att lägga allt i..." sa Noah, mer för sig själv än till de andra i rummet.
Han gick in i sitt rum och letade. Men efter bara en liten stund kom han ut igen och skakade på huvudet.
"Nej, den är borta..." suckade han.
Agent Daley räckte honom en av de lite större bruna papperspåsarna, som egentligen var till för bevismaterial.
"Om du inte hittar nån påse eller väska kan du ta den här."
Pojken log, han strålade som ett litet solsken. Och så tog han emot papperspåsen och stoppade omsorgsfullt ner sina saker i den.
"Tack så mycket, Agent Daley." sa han artigt.
När han tryckte påsen intill sig igen log Daley.
"Jag har aldrig sett nån bli så glad för en oansenlig papperspåse..." sa han lågt till Dani när Noah gick vidare.
Dani log också lite.
"Han har förmodligen inte fått så många presenter..." sa hon och suckade.

När Daley och några lokala poliser gick runt i huset för att söka efter bevis och andra ledtrådar gick Dani för att se vart Noah hade tagit vägen.
Hon hittade honom i ett annat barnrum. 
Här fanns det fyra sängar, tre slarvig bäddade och en utan sängkläder.
De tomma sängarna måste ha tillhört de nu döda barnen, trodde Dani.
Hon kände av illamåendet igen.
Noah tittade upp när han hörde golvet knarra.
"Jag kollar om jag kan ta med nåt till mina småsyskon - Leslie och minstingarna." förklarade han.
Dani nickade. Vilken fin unge han var som tänkte på dem.
Pojken såg på den tomma sängen, den utan sängkläder, och ögonen fylldes med tårar. Han kämpade mot gråten.
Så hade han inte gjort inne i sitt eget rum, med den tomma sängen där. Men det kanske var känsligare för honom här inne.
Dani funderade länge på det, men ville inte fråga Noah om det.
Den svåra sanningen skulle nog uppdagas snart nog ändå...
*

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 31 Januari 2016

*
Slippa

Fortsättning från 20/1 & 30/1

New York. December 2010.

Killarna som skulle riva Crowley-huset ville helst slippa komma tillbaka, men poliserna sa åt dem att de absolut inte fick riva huset idag. Det kunde finnas bevismaterial där inne.
Suckande packade rivningskillarna ihop alla sin grejer och åkte iväg. 
Den minsta Crowley-ungen blinkade förvånat. 
"Ska dom inte göra sönder huset?" 
Dani skakade på huvudet. 
"Inte idag, sötnos. Jag och dom andra poliserna måste gå in där och kolla lite först." 
Lillpojken spärrade upp ögonen och högg tag i Danis arm. 
"Nej!" utbrast han förskräckt. "Det finns monster där...!" 
Den lilla tösen intill honom nickade ivrigt och så rädd ut.

Dani satte sig på huk framför de små. 
"Ser ni min kompis därborta, Agent Daley?" 
Dani pekade och de små barnen nickade. 
"Han är jättebra på att skrämma bort monster." förklarade Dani. "Så det är ingen fara för oss att gå in i huset." 
Minstingarna log lite osäkert, men såg lättad ut. 
"Allt blir bra, Milo." sa Noah till sin lillebror. Men även han såg lite osäker ut. 
Lillflickan tog hans hand. 
"Tänkte monsterna ta dig också, Noah...?" frågade hon. 
Noah nickade. 
"Ja, Rumer. Jag tror det..." sa han och hans röst var tjock av gråt. 
Hans lillasyster kramade honom. 

"Ungarna får sitta i polisbilen medan vi går in i huset." föreslog Agent Daley. 
Dani nickade. 
Men då grep Noah tag i hennes hand igen. 
"Jag vill följa med in!" sa han snabbt. 
Dani tvekade. 
"Jo, snälla..." bad Noah. "Jag måste. För att få avslut." 
Pojken såg så storögd och bedjande ut att Dani log och hon fick lust att krama honom. 
"Okej då. Men stanna nära oss hela tiden, så vi vet var vi har dig." 
Noah nickade. 
"Jag lovar." 
De gick mot huset som Gud glömde.

Foto © https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 30 Januari 2016

*
Fortsättning från 20/1


Välj en bok.
Slå upp en sida i mitten av boken.
Skriv en text baserad på tredje meningen på sidan.
Berätta gärna vilken bok du valt.
Det var en snöig eftermiddag, grå och molnig men inte särskilt mörk.

New York. December 2010.

Några äldre barn hade stannat upp och stod nu bara och stirrade på specialagenterna och den lokala polisen.
"Vad händer...?" mumlade de.
De viskade till varandra medan de sneglade mellan huset, rivningsarbetarna och specialagenterna och poliserna.
Den bleka lilla pojken, som frågat om Dani var hans nya syster, och en liten jämnårig flicka, klamrade sig nu fast vid Dani.
De små skakade och snörvlade. Flickan torkade näsan med sin redan solkiga tröjärm.
"Det är kallt." sa Dani till sina kollegor. "Vi kanske borde sätta dom nån av bilarna, så att dom inte..."
Längre han hon inte. Ett högt skrik hördes från skogen.
Skriket var så laddat med ångest, skräck och smärta att Danis hjärta började bult hårt.
Hon hade hört liknande skrik många gånger.
Hennes tvillingbror hade i hela sitt liv hemsökts av fruktansvärda mardrömmar och syner. Dani vande sig aldrig vid att se sin bror så rädd och skakad.

Nu hördes skriket från skogen igen.
Den lilla bleka pojken gnydde till.
"Monstren...! Dom tar honom...!" sa han förskräckt.
Han borrade in ansiktet i Danis fleecetröja.
Den lilla flickan gjorde likadant.
I nästa sekund kom någon utrusande från den snötäckta skogen.
En mager, tunnklädd pojke, som såg ut att vara cirka 12-14 år, verkade springa för livet.
Blicken var skräckfylld och han andades häftigt och en aning väsande. Kinderna glödde rött i det annars bleka ansiktet.
Plötsligt försvann han in mellan trädens grenar, som om något drog in honom.
Det gjorde småbarnen ännu mer förskräckta.
"Noah!" grät de båda två. "Monstret togde Noah!"
De darrade och grät och var alldeles otröstliga.
Dani höll dem intill sig och kramade dem.

Då klev två vuxna personer, en man och en kvinna, ut ur skogen.
Mannen höll fast den skräckslagna pojken och greppet såg ut att hårdna när pojken stretade emot.
Kvinnan såg förebrående på pojken. Hon viskade något i hans öra och det fick pojken att spärra upp ögonen i ren skräck.
Paret, förmodligen föräldrarna, skulle just ta med sig barnet in i skogen igen när Agent Daley klev fram.
"Släpp pojken." beordrade han.
När paret inte lydde, började Daley fingra på pistolen som satt i sitt hölster vid hans höft. Han skulle inte skjuta såvida det inte var nödvändigt, men det kändes bra att veta att vapnet fanns där.
"Jag sa: släpp pojken." upprepade han strängt.

Dani gick fram till dem, tog milt tag i pojkens handled och drog honom ur föräldrarnas grepp.
"Han tänkte rymma hemifrån." sa mannen. "Ungen är helt oregerlig - ett problembarn."
Han är snarare livrädd för er... tänkte Dani och såg på pojken, som nu förtvivlat famlade efter hennes hand, likt någon som famlar efter en livboj ute på en mörkt hav.
Dani tog hans hand, kramade den och log ömt mot pojken.
"Är du Noah?" frågade hon.
Pojken nickade.
"Du är trygg nu, Noah." sa Dani. "Vi ska ta dig och dina syskon härifrån."
Noah andades ut, lättad.
Sedan sjönk han ner i snön och snyftade. Tårar hängde i de täta ögonfransarna och lite blod började droppa från hans näsa.
Herregud... vad har ni varit med om...? tänkte Dani förfärat.

"Dom ville döda mig också..." sa Noah hest.
"Tig unge!" röt mannen. "Inte ett ord till, det råder jag dig till!"
Dani gav mannen en mörk blick.
"Arrestera dom." sa hon kallt.
Agent Daley log.
"Mer än gärna."
"Vi har inte gjort nåt...!" tjöt kvinnan.
Agent Daleys leende slocknade.
"Inte...? Det ligger fyra döda ungar under er veranda! Och era andra ungar är så vanvårdade att Children's Protective Services borde ha varit här och hämtat dom för längesen...!"
Agent Daley satte handbojor på paret Crowley och slängde nästan in dem i varsin polisbil.

Barnen Crowley stirrade efter polisbilarna när de åkte iväg.
Dani drog upp Noah från snön och höll honom intill sig. Pojken darrade, av kylan och på grund av chock.
"Allt blir bra nu, hjärtat." sa hon lugnande och kramade honom hårt.
Noah såg länge på henne, nästan forskande och fundersamt.
De stora blå ögonen och hans halvlånga mörka hår fick honom att påminna lite om en mangafigur. Det var en söt unge.
"Ska du ta hand om oss nu?" frågade han.
Dani log lite.
"Jag ska se till att ni hamnar i ett tryggt hem." svarade hon.
Sucken som kom ur pojkens lungor var fylld av trötthet.
"Oh... jag visste nästan inte att det fanns såna hem..." nästan viskade han.
Sedan förklarade han vad han menade:
"Trygga hem."
"Men det finns det, raring." sa Dani. "Det finns hem utan monster."

Foto © https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

---

Skrivpuff - 20 Januari 2016

*
New York. December 2010.

Alla i kvarteret var upprymda när det gamla rucklet äntligen skulle demoleras. Det skulle bli skönt att slippa se eländet - och alla högar med bråte på tomten och på verandan.
Nej, ingen skulle sakna det slitna, skitiga huset som inte fått någon omsorg på många år.
Och framförallt skulle ingen av grannarna sakna husägarna; mannen och kvinnan, som blivit vräkta från det stora vita huset, och alla deras lortungar.
"Det var nåt skumt med dom - allihop..." muttrade en äldre man. "Det var på tiden att patrasket åkte ut."

Killarna från rivningsfirman jobbade och slet hårt för att hinna bli klara med rivningen innan solen gick ner.
"Detta är det värsta ruckel jag har sett...!" utbrast en av de unga männen. "Och då har jag ändå bott i slumkvarter..."
Kollegorna nickade instämmande.
Barnen i familjen sprang omkring som vildingar på tomten. Föräldrarna verkade inte finnas i närheten, åtminstone gjorde de inget för att hindra ungarna.

En liten pojke med blek, nästan genomskinlig hy, och tunnslitna och solkiga kläder var den enda av ungarna som stod still. Han såg storögd på arbetarna.
"Gå inte dit...!" utbrast han när några av rivningskillarna med allehanda verktyg i händerna närmade sig verandan. "Monstret tar er!"
Nu såg lilleman riktigt rädd ut och det såg ut som han skulle börja gråta vilken sekund som helst.

När verandaplankorna brutits upp gjordes en fasansfull upptäckt och den svaga odören som de bara anat när de kommit hit blev nu obarmhärtigt stark och tydlig.
"Åh fy fan...!" flämtade en av männen.
En annan rusade undan och kräktes.
"Monstret togde dom..." sa den lilla pojken. "Dom var olydiga."
"Ring Special Crime Agency!" röt en av männen till sina kollegor. "Detta är en brottsplats nu."

Plötsligt kände han hur lillpojken drog i hans jackärm.
"Kommer monstret och tar mig med...?" frågade han.
Hans ögon var stora och rädda. En rätt smutsig tumme gled in i munnen.
Mannen lyfte upp barnet i famnen. Och utan att bry sig om den ganska oangenäma lukten från den lortiga barnkroppen, kramade han ömt om honom.
"Nej, liten. Inget monster ska ta dig. Vi ska se till att du och dina syskon hamnar i trygghet."

* * *

Tio minuter senare anlände fyra agenter från SCA - Special Crime Agency.
De stod länge vid verandan och såg på det ohyggliga "fyndet", som om de inte riktigt trodde på vad de såg.
"Ugh... man vänjer sig fan aldrig..." stönade Agent John Daley och svalde illamåendet.
SCA:s yngsta agent, 23-åriga Dani Danelli skakade sakta på huvudet.
"Nej..." nästan viskade hon.
"Monstret togde dom..." hördes en tunn liten röst.
Daley såg ut att må riktigt illa nu.
Dani tog den bleka lilla pojkens hand, den var iskall, och ledde bort honom från den hemska brottsplatsen.

"Är du min nya storasyster...?" undrade barnet.
Dani log lite och skakade på huvudet.
"Nej, sötnos. Jag är specialagent, en slags polis."
Pojken nickade och såg sorgset på den mörkhåriga specialagenten med de blå ögonen.
"Men jag vill att du ska vara min storasyster. Du är snäll och vacker."
Dani Danelli var nu så fylld av känslor att hon inte visste vad hon skulle säga.

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/