*
New York. December 2010.
Alla i kvarteret var upprymda när det gamla rucklet äntligen skulle demoleras. Det skulle bli skönt att slippa se eländet - och alla högar med bråte på tomten och på verandan.
Nej, ingen skulle sakna det slitna, skitiga huset som inte fått någon omsorg på många år.
Och framförallt skulle ingen av grannarna sakna husägarna; mannen och kvinnan, som blivit vräkta från det stora vita huset, och alla deras lortungar.
"Det var nåt skumt med dom - allihop..." muttrade en äldre man. "Det var på tiden att patrasket åkte ut."
Killarna från rivningsfirman jobbade och slet hårt för att hinna bli klara med rivningen innan solen gick ner.
"Detta är det värsta ruckel jag har sett...!" utbrast en av de unga männen. "Och då har jag ändå bott i slumkvarter..."
Kollegorna nickade instämmande.
Barnen i familjen sprang omkring som vildingar på tomten. Föräldrarna verkade inte finnas i närheten, åtminstone gjorde de inget för att hindra ungarna.
En liten pojke med blek, nästan genomskinlig hy, och tunnslitna och solkiga kläder var den enda av ungarna som stod still. Han såg storögd på arbetarna.
"Gå inte dit...!" utbrast han när några av rivningskillarna med allehanda verktyg i händerna närmade sig verandan. "Monstret tar er!"
Nu såg lilleman riktigt rädd ut och det såg ut som han skulle börja gråta vilken sekund som helst.
När verandaplankorna brutits upp gjordes en fasansfull upptäckt och den svaga odören som de bara anat när de kommit hit blev nu obarmhärtigt stark och tydlig.
"Åh fy fan...!" flämtade en av männen.
En annan rusade undan och kräktes.
"Monstret togde dom..." sa den lilla pojken. "Dom var olydiga."
"Ring Special Crime Agency!" röt en av männen till sina kollegor. "Detta är en brottsplats nu."
Plötsligt kände han hur lillpojken drog i hans jackärm.
"Kommer monstret och tar mig med...?" frågade han.
Hans ögon var stora och rädda. En rätt smutsig tumme gled in i munnen.
Mannen lyfte upp barnet i famnen. Och utan att bry sig om den ganska oangenäma lukten från den lortiga barnkroppen, kramade han ömt om honom.
"Nej, liten. Inget monster ska ta dig. Vi ska se till att du och dina syskon hamnar i trygghet."
Tio minuter senare anlände fyra agenter från SCA - Special Crime Agency.
De stod länge vid verandan och såg på det ohyggliga "fyndet", som om de inte riktigt trodde på vad de såg.
"Ugh... man vänjer sig fan aldrig..." stönade Agent John Daley och svalde illamåendet.
SCA:s yngsta agent, 23-åriga Dani Danelli skakade sakta på huvudet.
"Nej..." nästan viskade hon.
"Monstret togde dom..." hördes en tunn liten röst.
Daley såg ut att må riktigt illa nu.
Dani tog den bleka lilla pojkens hand, den var iskall, och ledde bort honom från den hemska brottsplatsen.
"Är du min nya storasyster...?" undrade barnet.
Dani log lite och skakade på huvudet.
"Nej, sötnos. Jag är specialagent, en slags polis."
Pojken nickade och såg sorgset på den mörkhåriga specialagenten med de blå ögonen.
"Men jag vill att du ska vara min storasyster. Du är snäll och vacker."
Dani Danelli var nu så fylld av känslor att hon inte visste vad hon skulle säga.
New York. December 2010.
Alla i kvarteret var upprymda när det gamla rucklet äntligen skulle demoleras. Det skulle bli skönt att slippa se eländet - och alla högar med bråte på tomten och på verandan.
Nej, ingen skulle sakna det slitna, skitiga huset som inte fått någon omsorg på många år.
Och framförallt skulle ingen av grannarna sakna husägarna; mannen och kvinnan, som blivit vräkta från det stora vita huset, och alla deras lortungar.
"Det var nåt skumt med dom - allihop..." muttrade en äldre man. "Det var på tiden att patrasket åkte ut."
Killarna från rivningsfirman jobbade och slet hårt för att hinna bli klara med rivningen innan solen gick ner.
"Detta är det värsta ruckel jag har sett...!" utbrast en av de unga männen. "Och då har jag ändå bott i slumkvarter..."
Kollegorna nickade instämmande.
Barnen i familjen sprang omkring som vildingar på tomten. Föräldrarna verkade inte finnas i närheten, åtminstone gjorde de inget för att hindra ungarna.
En liten pojke med blek, nästan genomskinlig hy, och tunnslitna och solkiga kläder var den enda av ungarna som stod still. Han såg storögd på arbetarna.
"Gå inte dit...!" utbrast han när några av rivningskillarna med allehanda verktyg i händerna närmade sig verandan. "Monstret tar er!"
Nu såg lilleman riktigt rädd ut och det såg ut som han skulle börja gråta vilken sekund som helst.
När verandaplankorna brutits upp gjordes en fasansfull upptäckt och den svaga odören som de bara anat när de kommit hit blev nu obarmhärtigt stark och tydlig.
"Åh fy fan...!" flämtade en av männen.
En annan rusade undan och kräktes.
"Monstret togde dom..." sa den lilla pojken. "Dom var olydiga."
"Ring Special Crime Agency!" röt en av männen till sina kollegor. "Detta är en brottsplats nu."
Plötsligt kände han hur lillpojken drog i hans jackärm.
"Kommer monstret och tar mig med...?" frågade han.
Hans ögon var stora och rädda. En rätt smutsig tumme gled in i munnen.
Mannen lyfte upp barnet i famnen. Och utan att bry sig om den ganska oangenäma lukten från den lortiga barnkroppen, kramade han ömt om honom.
"Nej, liten. Inget monster ska ta dig. Vi ska se till att du och dina syskon hamnar i trygghet."
* * *
Tio minuter senare anlände fyra agenter från SCA - Special Crime Agency.
De stod länge vid verandan och såg på det ohyggliga "fyndet", som om de inte riktigt trodde på vad de såg.
"Ugh... man vänjer sig fan aldrig..." stönade Agent John Daley och svalde illamåendet.
SCA:s yngsta agent, 23-åriga Dani Danelli skakade sakta på huvudet.
"Nej..." nästan viskade hon.
"Monstret togde dom..." hördes en tunn liten röst.
Daley såg ut att må riktigt illa nu.
Dani tog den bleka lilla pojkens hand, den var iskall, och ledde bort honom från den hemska brottsplatsen.
"Är du min nya storasyster...?" undrade barnet.
Dani log lite och skakade på huvudet.
"Nej, sötnos. Jag är specialagent, en slags polis."
Pojken nickade och såg sorgset på den mörkhåriga specialagenten med de blå ögonen.
"Men jag vill att du ska vara min storasyster. Du är snäll och vacker."
Dani Danelli var nu så fylld av känslor att hon inte visste vad hon skulle säga.
 |
| © https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/ |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar