Skrivpuff - 11 April 2017 - del 3

*
”Maxie!” ropade Jason. ”Kom hit, så får du se nåt häftigt!”
Maxine skyndade fram till honom där han stod, på kanten där hon stått tidigare. Hon såg nyfiket mot det han pekade på.
Sedan drog hon efter andan av ren förundran.
”Oh! Wowie…! En haj! Mamma, mamma, du måste se det här! Skynda dig!”
Nu började flickan hoppa av iver och pekade vilt mot det stora vackra djuret i havet, för att Audrey skulle fatta att hon för allt i världen inte fick missa det här.
”Woah…! Älskling… ta det lugnt!” flämtade Jason och lindade beskyddande armarna om barnet. ”Du får inte ramla i.”
Han kände sig alldeles skakig vid tanken på att Maxine kunnat falla i vattnet, bara ett par meter från en haj.

Maxine själv tycktes dock inte känna oro över faran hon varit nära att hamna i, hon bara log lyckligt och fortsatte att se beundrande på hajen.
”Jag älskar hajar!” utbrast hon och ögonen glittrade av glädje. ”Mamma, hämta min kamera så är du snäll!”
Audrey slängde en lätt oroad blick på sin lilla dotter.
”Du ska få din kamera. Men snälla Maxie, stå still, jag vill inte att du ramlar i.”
”Det ska jag inte göra.” sa Maxine extra lugnt.

☀

Skrivpuff - 11 April 2017 - del 2

*
Äcklet fick aldrig tag på Maxine och fick därför aldrig chansen att hämnas på henne, vilket han önskade. Kaptenen tvingade honom av båten så fort de lade till vid närmsta hamn.
Dessutom kontaktade kaptenen en vän som var polis, som kom till hamnen och tog hand om Äcklet.
På polisstationen skulle det senare framkomma att Äcklet gett sig på barn förr.
Men det var lilla Maxine lyckligt ovetande om. Hon hade nämligen bett de vuxna att inte nämna Äcklet mer. Han var ju ur vägen och hon kunde känna sig trygg nu.
”Det är det viktigaste. Jag vill bara glömma honom nu.”

Resten av resan med katamaranen blev trevligare, tyckte hon.
En av de roligaste och bästa sakerna var att hon fick hjälpa kapten att köra katamaranen.
”Super-cool!” tyckte Maxine.
Och så kom hon på att det gick att göra kullerbyttor och volter över nätet - så det gjorde hon.
Flickungen skrattade glatt åt sina övningar.
”Jösse, vad duktig hon är.” sa en av de unga kvinnorna, kaptenens vuxna dotter. ”Är hon gymnast?”
Audrey log.
”Nej, det är hon inte, men hon är ett litet djungeldjur som gillar att hoppa och studsa omkring.”
”Myror i byxorna!” skrattade Maxine och gjorde ännu en volt.

☀

Skrivpuff - 11 April 2017 - del 1

*
Krängde

Florida. Sommaren 2006
☀

Maxine stod längst ut katamaranen, på en av de smala kanterna där nätet var fäst.
Barnets stora ögon spanade nyfiket över det turkosa havet, som om de sökte efter äventyr.
Och kanske hon kände sig lite som en pirat-flicka på de sju haven. Åtminstone tänkte de som hörde henne sjunga att hon gjorde det.
"Yo ho, yo ho, a pirate's life for me."

"En piratsång…? Och jag som trodde du var en liten sjöjungfru?"
Maxine vände på huvudet och kastade en blick på mannen som kommit upp bredvid henne.
"Nej, idag är jag pirat." svarade hon och log lite.
"Det är underbart med fantasi." sa mannen.
Han skrockade mjukt och så tog han tag i Maxine och började busa med henne.
Flickan började skruva på sig och blängde irriterat på mannen. Hon avskydde att känna hans lekande fingrar över sin lilla kropp.
Och hon flämtade lite skrämt när båten krängde till.
"Lägg av." sa hon bestämt och vred sig som en mask av obehag.
Men mannen bara skrattade och fortsatte att tafsa.
Och för att skrämmas lite gjorde han så att båten krängde ännu mer.
"Sluta då, idiot…!" fräste Maxine.

"Släpp flickan!"
Befallningen kom från två män.
Jason, Maxines styvpappa, kom rusande mot dem och efter honom kom båtens kapten.
Jason tog upp sin styvdotter i famnen, medan kaptenen tog hand om den tafsande mannen.
"Om du så mycket som sneglar på den här lilla flickungen igen ska jag se till att du blir hajmat!" väste han hotfullt.
Maxine bara gapade av häpnad först, hon var inte beredd på att båtens glada och snälla kapten skulle göra så här mot någon.
Men sedan log hon brett. Tanken på att äcklet skulle bli hajmat både roade och gjorde henne nöjd.

"Är du okej, min älskling…?" frågade Jason oroligt.
Maxine nickade.
"Nu är jag det." sa hon och kramade sin älskade styvpappa hårt.
Kaptenen strök henne faderligt över håret.
"Jag är ledsen för det där, raring. Men jag ska göra allt för att du ska känna dig trygg på den här resan."
Flickan log mot honom.
Kaptenen vände sig till äcklet.
"Vi sätter av dig i nästa hamn. Jag tänker inte ha barnantastare ombord på min båt." sa han, och var alldeles mörk i blicken. "Och jag tänker anmäla dig, ditt fanskap, var så säker på det."

Maxine kände sig alltmer nöjd. Den här kaptenen var bäst - så cool och trygg!
Äcklet såg inte lika nöjd ut. Han lommade, ganska uppskrämd, iväg över katamaranen. Och han satte sig så långt bort från kaptenen som möjligt.
Jävla galning…! tänkte han.
Och nu räckte den lilla flickungen ut tungan åt honom också.
Din fräcka lilla… vänta bara tills jag får tag på dig...

☀

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 3

*
Två dagar efter operationen fick Maxine en stor överraskning.
När familjen besökte henne på sjukhuset verkade de så hemlighetsfulla.
"Vad är det nu då...?" undrade Maxine.
Pappa Martin log.
"Maxie, det är några här som vill träffa dig."
Han flyttade sig från dörröppningen så att Maxine skulle få se de hemliga besökarna.
Maxine stirrade på mannen och kvinnan som stod utanför hennes sjukrum.
Det var två ganska unga personer, ett par som hon inte träffat sedan hon var 13 år - för ganska exakt 4 år och 3 månader sedan...!
"Jason... och mamma!" utbrast hon.
Javisst, det var hennes biologiska mamma Audrey och Audreys pojkvän Jason.
Maxine var minst sagt överraskad. Hon hade inte haft någon vidare bra relation med Audrey de senaste åren.
Och senast de sågs hade allt slutat i skrik och tårar (mest från Maxine) och sedan dess hade mor och dotter knappt pratat med varandra i telefon ens, för Maxine hade känt sig så sviken.
Men nu när flickan såg sin mor stå här hos henne på sjukhuset - för första gången sedan Leukemi-diagnosen - släppte alla de arga känslorna.
Maxine sträckte ut armarna mot Audrey.
"Mamma!" sa hon och så brast hon i gråt.

Audrey rusade nästan fram till sängen och tog försiktigt och ömsint sin dotter i famn.
"Min lilla Maxine...!" grät hon. "Åh, älskade barn... förlåt mig för allt..."
Maxine fick inte fram några ord. Hon bara höll om sin mor och snyftade.
Hon hade aldrig trott att hon skulle vara så förlåtande, och det fanns massor att prata ut om, men just nu var det bara helt underbart att se mamma här.
Och Jason, hennes älskade styvfar! Maxine omfamnade honom också.
"Vad sjutton gör ni här...?" skrattade Maxine genom tårarna.
Nu skrattade Audrey också.
"Hälsar på vår lilla favorit-tjej förstås." sa hon och drog Maxine intill sig igen.
Hon kysste flickan på kinden.
"Åh, fina unge... vad underbart det är att se dig igen!"
Maxine log.
"Detsamma." sa hon.
Och hon kände att hon verkligen menade det av hela sitt hjärta.

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 2

*
Maxine blev inlagd på sjukhuset och fick tid för operation. Nästa dag skulle mjälten tas bort.
Hon fick inte äta eller dricka något innan operationen.
Det kändes inte så kul att fasta, men det var ju för hennes eget bästa.
Och det värsta var nog ändå narkosen. Maxine var alltid nervös när hon skulle sövas med den lite creepy masken.
"Om jag inte vaknar igen måste ni veta att jag älskar er allihop - hela familjen." sa hon till Joanne och Martin när de väntade på narkosläkaren nästa morgon.
"Och vi älskar dig, lilla Tiger." sa Martin. "Men du vaknar igen."

Maxine blev sövd och hela mjälten opererades bort.
Det uppstod en orolig liten stund bland kirurgerna under den timslånga operationen när flickan blödde ganska mycket.
Men de hade snart allt under kontroll igen och de kunde gratulera varandra till en lyckad operation.
Ännu en orolig stund uppstod när Maxine inte vaknade upp ur narkosen förrän nästan en timme.
När hon äntligen vaknade var hon väldigt groggy och illamående.
Hennes känslobägare rann över fullständigt när Dr. Craven berättade att hon måste stanna på sjukhuset i ett par dagar.
Den vänliga läkaren höll om den snyftande flickan och tröstade henne.

"Ta inte illa upp, Dr. C, men detta här är ingen särskilt kul plats att vara på..." sa Maxine när hon lugnat sig en stund senare.
Dr. Craven skrattade.
"Jag förstår att du tycker så, raring. Du har fått tillbringa alltför mycket tid på sjukhus, lilla stackare... Men i morgon kommer din familj och hälsar på, då kanske det känns lite bättre?"
Maxine nickade och log.
"Ja, då känns det bättre. Och mamma Jo stannar här med mig i natt."
Hon torkade sina tårar.
Sedan bad hon Joanne om att få sin iPhone så att hon kunde lyssna lite på musik.
Flickan sjönk ner bland kuddarna i sjuksängen och stoppade hörsnäckorna i öronen. Det kändes så skönt att koppla av och drömma sig bort med bra musik.

Skrivpuff - 23 augusti 2014

* 
Fel
*
Bliss Street Pre-school, California. September 1996

"Grrrr...! Jag är Hulken!" vrålade den 6-årige pojken och kastade sig fram mot 3-åriga Maxine.
Den lilla lockhåriga flickan hann inte backa undan från den vilda, rätt kraftiga, tornadon. Hon fick en rejäl knuff och rasade ner på golvet.
Maxine tittade upp på det äldre barnet, hennes stora blå ögon var förvånade och blanka av tårar.
Att den äldre pojken länge varit arg och frustrerad för att han var tvungen att gå om dagis, istället för att börja skolan som sina kompisar, var ingenting Maxine visste något om.
Hon förstod bara att hon nu blev väldigt orättvist behandlad.
"Du är dum!" fräste Maxine.
"Jag är Hulken!" hävdade den stora pojken. "Och du är en bebis!"
Maxine skakade ilsket på huvudet. Ingen skulle komma här och kalla henne för bebis...! Hon hade faktiskt fyllt hela 3 år för några dagar sedan.
"Jag inte bebis!" skrek Maxine.
"Johoooo!" skrek Hulken-pojken. "En dum liten bebis!"
Han klippte till Maxine, med handflatan över kinden.
Den lilla tilltufsade tösen började gallskrika och såg sig om efter någon som kunde hjälpa.

Just då kom Jason (pojkvän till Maxines mamma) in genom dörren.
En 5-årig pojke skyndade fram, tog tag i Jason hand och ledde honom längre in i förskolans tambur.
"Du! Din Maxine är lessen... Dom bråkar."
Jason kom in alldeles lagom för att se Maxine få ännu en knuff av "Hulken".
"Grabben, nu lägger du av!" sa Jason.
Han rusade fram och tog tag i bråkmakaren.
"Maxine är mycket mindre än du och man slåss inte. Är det uppfattat?"
Hulken tystnade och stirrade bara på Jason.
Maxine klamrade sig fast vid sin styvfar och blev upplyft.
"Han knuffa' Maxie..." snyftade flickan. "Och slogde..."
Tösen var mycket riktigt alldeles röd på kinden och flammig av gråt i ansiktet.
"Gör aldrig om det där." sa Jason strängt till Hulken-ungen. "Du får inte slåss och knuffas."
Hulken-ungen räckte ut tungan och sprang fram till en av förskollärarna, som stod i närheten, för att söka skydd.

"Det är bättre att du kommer till någon av oss om ungarna bråkar." sa förskolläraren till Jason. "Det är inte rätt av dig att ta tag i barnen så där."
Den unge mannen stirrade på kvinnan.
"Är det bättre att stå och titta på när en 3-åring får stryk av en mycket större unge, som ni gör?" kontrade han. "Det är inte första gången Maxie får spö på det här stället... Hon är en liten unge och jag tänker fan inte stå och se på när hon - eller någon annan unge här - råkar illa ut!"
Den lilla 5-åriga pojken kramade Jasons hand.
"Du hjälper oss." sa han och log blygt.
Förmodligen var han också ett offer för Hulkens framfart här på förskolan.
"Ja, grabben, det gör jag. När saker och ting går fel, då säger jag ifrån."

"Maxie fick spö..." grät Maxine.
Jason kramade och pussade henne.
"Jag vet älskling. Men nu är det slut med det. Du behöver inte vara på det här dagiset mer. Nu går vi hem till mamma och mormor."
De gick till Maxines hylla och hämtade hennes lilla jacka, en plastburk med nappar och ett gosedjur.
"Tack för oss." sa Jason.
Sedan lämnade de förskolan, för gott.
Hulken-ungen stirrade häpet och den lilla 5-åriga pojken vinkade.
"Hej då Maxie, lilla kompis!"
Maxine vinkade tillbaka till den snälla pojken. Han hade i alla fall varit hennes vän.

"Jason var arg." sa Maxine när de gick hemåt.
Jason log.
"Ja, min sötnos, när någon gör dig illa blir jag arg."
"Monster-arg." sa Maxine och lindade armarna om Jasons hals.

Morgonmys och Maxine-funderingar - del 3

*
Efter en stund satt Maxine på sin stol igen och mumsade äntligen på sin smörgås med jordnötssmör.
Hon såg ut att fundera på något.
”Vet ni vad jag skulle vilja ha?” frågade hon.
Mamma och Jason började gissa på olika saker: cykel, gosedjur, strandleksaker.
Maxine skakade sakta på huvudet.
”Mmmm… sandleksaker kanske och nåt gosedjur. Jag samlar på gosedjur ju.
Hon såg allvarlig ut när hon tillade:
”Men det jag menade var faktiskt en lillebror. Det är vad jag önskar mig. En lillasyster går också bra.”
Flickan kröp upp i mammas knä.
”Ni kan göra en baby.” sa hon bedjande.
Jason hade just tagit en klunk apelsinjuice och nu höll han på att sätta drycken i vrångstrupen.
Audrey kvävde ett litet skratt.
”Maxie… man kan inte göra en baby, bara så där.”
”Jooo…” sa Maxine sakligt och nickade allvarligt. ”En pojke i min skola, han går i fyran, han har sagt att mammor och pappor kan göra bebisar lätt som en plätt.”

Flickan började förklara - det var liksom bäst tyckte hon, ifall mamma och Jason inte visste.
”Mammor har ägg i magen. Pappans grodynglar simmar och flyttar dit
- och så kommer det bebisar från ägget. Visste du inte det, mamma? Du har ju gjort mig.”
Nu kunde inte Audrey låta bli att le.
”Ungefär så går det till. Men vi ska inte ha nån baby, Maxine. Vi har ju dig.”
Hon pussade sin lilla unge på pannan.
Maxine tycktes acceptera detta.
”Okej då. Men nu vet ni iallafall att mammor och pappor gör så.”

Hon funderade en stund.
”Men mammor och pappor kan ha fosterbarn också - som Joanne och Martin har.”
Maxine var själv fosterbarn, sedan ett år tillbaka, och hon hade fostersyskon. Hon träffade bara sin mamma och Jason ibland.
Hon såg fundersam ut igen.
”Fast… man kan inte köpa bebisar, det går inte. Det finns inga bebisar i nån affär ju.”
Jason skrattade ömt och svepte upp Maxine i sin famn.
Vad jag älskar den här lilla ungen och hennes funderingar…!
Audrey tänkte samma sak.

Maxine såg plötsligt riktigt finurlig ut och hon log sitt bästa solskensleende.
”Man kan köpa gosedjur.” sa hon menande.
Hon såg från mamma till Jason för att se om de fattat den lilla subtila ”hinten”.
”Idag är din lyckodag, Maxie.” sa Jason. ”Vi ska nämligen gå till det där stället där man får göra sina egna gosedjur.”
Han blinkade åt Audrey som nickade åt den spontana planen.
”Yaaaay!” tjöt Maxine och sken upp som om hon just vunnit en miljon dollar.
De vuxna blev varma i hjärtat när den lilla solskensungen jublade av glädje
och sedan pussade och kramade dem som tack.
Ett gosedjur var nästan lika bra som en liten baby-bror, tyckte Maxine.

Morgonmys och Maxine-funderingar - del 2

* 
Jason fixade frukost medan Maxine satt på diskbänken och tittade på.
”Det blir stökigt.” påpekade hon och såg menande på odiskade plastbunkar och stekpannan med äggröra i.
”Stökigt?”
Jason höjde på ögonbrynen och skrattade till.
”Menar lilla Miss Logan-Clarke att jag stökar till?”
Maxine nickade, snappade åt sig en vit brödskiva och sträckte sig efter burken med jordnötssmör.
Jason erbjöd sig att hjälpa henne, men då meddelade Maxine artigt men bestämt att hon minsann kunde bre en smörgås själv.
”Jag fyller sex år den 25:e september, du vet.” påminde hon och letade efter en lämplig kniv att bre med.
Jason gav henne en vanlig, ofarlig matkniv, sedan gav han henne en kram.
”Jag förstår. Du börjar bli stor. Ska du ta körkort snart också?” skojade han.
Maxine fnissade och himlade med ögonen.
”Nääää, dummer. Om tio år får jag ta körkort, duh!”
Hon fick ännu en kram, plus massor med ”pruttande” pussar på kinden.
Maxine kiknade av skratt.
”Hallå, jag försöker göra en macka ju!” protesterade hon.
Men hon övergav sin jordnötssmör-smörgås, lade armarna om Jasons hals och kramade honom hårt.
Åh, vad hon älskade sin mammas pojkvän, han var så rolig och snäll - och lite knasig.

Jason höll tösen i famnen och gjorde klart äggröran samtidigt. När den var klar satte han ner Maxine på golvet och dukade fram all frukostmat på köksbordet.
Maxine klättrade upp på sin stol och bredde klart sin smörgås.
När hon var klar med smörgåsen drog hon till sig mjölkpaketet och började kämpa med det.
Hennes min var koncentrerad när hon försökte hälla upp dryck ur det fulla paketet. Flickungen andades knappt.
Hon lyckades hälla upp mjölk i ett glas, men det fylldes snabbt och till råga på allt välte det. Mjölk rann ner på golvet.
Då blev Maxine arg.
Hon fick vredesutbrott ibland och detta var ett sådant. Hon utbrast ett ilsket ”Aaaaargh!” medan hon gled ner på golvet, där hon blev liggande i en arg och gråtande liten hög.
Audrey kom springande. Hon lyfte upp sin lilla dotter i famnen.
”Älskade unge, det gör inget, det var bara lite mjölk och glaset gick inte sönder.”

Maxine fortsatte ändå att gråta.
”Jag ville hälla upp mjölk själv, jag kan det!”
”Det vet vi älskling.” lugnade Audrey. ”Du kan ju massor med saker.”
Jason nickade instämmande.
”Men just det där paketet var nytt, då är de svårare att hälla ur.”
”Det var tungt.” erkände Maxine.
Hon gav ifrån sig en sista liten snyftning och torkade tårarna.
”Jäklarns mjölk.” fnyste hon.
Audrey andades ut, lättad över att dotterns meltdown inte hade hållit i sig så länge den här gången. Vissa gånger kunde barnet gråta eller skrika i nästan en timme.
”Ja, det var ett dumt mjölkpaket.” tröstade Audrey. ”Men nu behöver du inte vara ledsen mer. Jag ska torka upp det där.”

Morgonmys och Maxine-funderingar - del 1

* 
California. Sommaren 1999.

”God morgon!” hälsade en pigg och glad röst.
Audrey Logan öppnade sömnigt ögonen och log mot det lilla lockhåriga solskenet som var hennes dotter.
Det pyjamasklädda barnet, som satt grensle över Audreys mage, log med hela ansiktet.
”God morgon, Maxine.” sa Audrey ömt. ”Har du sovit gott?”
Maxine nickade.
”Jadå, fast solen väckte mig tidigt.”
”Ja, det må jag säga.” gäspade Audrey.
Hon sneglade på klockan.
”Bara halv nio. Åh Maxie... vi som kom hem så sent igår kväll... Älskling, har jag inte sagt att du får leka själv en stund om du vaknar tidigt?”
Maxine funderade på detta. Sedan nickade hon.
”Jooo… Fast vet du mamma, jag har lekt själv, en jättelång stund. Men nu ville jag väcka er.”

Audreys pojkvän Jason gäspade. Även han såg sömnigt på Maxine.
”Med lilla piggelin här behöver vi ingen väckarklocka.” sa han och rufsade i om flickungens skruvlockar.
”Näää...!” sa Maxine glatt och klättrade över till Jason istället och satte sig till rätta på hans mage. ”Jag är en super-bra väcknings-klocka.”
Audrey föreslog att de skulle försöka somna om, men hon blev snabbt nerbuad av Maxine.
Barnet skakade på huvudet och visade två tummar ner, samtidigt som hon klart och tydligt mässade ”buuuuu!”.
Jason lyfte bort Maxine från sin mage och lade henne mellan sig och Audrey i sängen.
”Försök sova lite Maxie.”
Maxine slöt ögonen - i två sekunder.
”Nope, min kropp har sovit färdigt!” proklamerade hon när hon slog upp sina stora blå igen.

Hennes mamma suckade. Det skulle nog inte bli någon mer sömn den här morgonen.
Maxine imiterade sucken, på ett överdramatiserat sätt.
Jason skrattade åt det och puffade sin flickvän i sidan.
”Hörru Audrey, det verkar som någon här tycker att du är en sömnig latmask.”
”Sömnig latmask!” fnissade Maxine förtjust.
Jason drog på sig ett par kalsonger under täcket, sedan svängde han benen över sängkanten och svepte upp Maxine i famnen.
”Kom lillskrutten, så går vi och fixar frukost.” sa han och kittlade flickan på magen.
Den lilla fnissade, både förskräckt och glatt på samma gång.

SkrivPuff - 7 juli 2011

Skriv om en sommardoft.

Crystal Lake, California
Sommaren 2005

Dragkedjan till tältet drogs upp och en nyvaken Maxine klev ut i morgonsolskenet.
Flickan var endast iklädd ett par ljusblå trosor med små vita blommor på.
"Puh, vad varmt det är i tält!" flämtade hon. "Jag vill bada. Mamma, bada med mig."
Maxine pekade bort mot den runda sjön.
Audrey skakade på huvuet.
"Bada, i det där iskalla vattnet? Nej tack Maxine, jag är inte galen."
Audrey drog ett bloss på sin hemrullade cigarett.
Maxine rynkade på näsan åt rökmolnet.
"Det luktar klibbigt och sött." sa hon.
Audreys pojkvän flinade mot flickan.
"Det är väl härliga sommardofter, baby? Och det här är nyttiga grejer."
Han tog cigaretten från Audrey och drog ett djupt bloss.
Maxine flinade klentroget mot sin mors pojkvän.
"Får jag smaka då, om det nu är så nyttigt?"
Pojkvännen skrockade och skakade på huvudet.
"Nej du, detta är inget för småskitar som bara är 11 ½. Nej, detta är bara för vuxna."
Han gav Maxine en mjuk dask i baken och reste sig.
"Maxie, sisten i vattnet är en rutten..."
"Kalsong!" avslutade Maxine fnissande och så rusade hon ner i det iskalla vattnet.
Pojkvännen gav Audrey en snabb kyss, sedan rusade han också i vattnet.
Audrey gick sakta ner till strandkanten.

"En kille i min skola säger att en snopp krymper i kallt vatten." sa Maxine plötsligt.
Audreys pojkvän skrockade.
"Säger du det? Jaha... vi får väl se efter..." skojade han.
"Visar du kuken för min unge får du äta upp den till middag ikväll, istället för grillad korv!" skrattade Audrey.
Maxine fnissade.
"Ni är så jäklarns äckliga ibland!"
"Men du är en riktig liten gullunge." sa hennes mors pojkvän. "Om ett par år kommer killarna stå i kö för dig Maxine."

Maxine strök undan en av sin mörka hårlockar ur ansiktet.
"Killar får köa så mycket dom vill..." sa hon och satte sin lilla fräkniga näsa i vädret. "men jag kommer inte att stå där framme. Tonårspojkar brukar bara tänka på tuttar och läbbiga tungkyssar. En del hånglar med tjejer i bilar också, det har jag sett faktiskt."
Flickan tillade med hemlig, viskande röst:
"Och en gång, i en bil på parkeringsplatsen vid stranden, såg jag en tjej och kille göra... ni vet... 'det' - alldeles offentligt...!"
Maxine rodnade vid tanken på det intima hon bevittnat några veckor tidigare.
"Tonåringar har ingen skam alls!" utbrast Maxine snusförnuftigt.
Maxines mamma och pojkvännen skrattade.