Visar inlägg med etikett Eli. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Eli. Visa alla inlägg

tisdag, december 26, 2017

Julkalendern 2017 - Del 26

*
Blue Creek Hill Orphan Asylum.
Blue Creek, Minnesota
Onsdag, 26 December 2007.

Det var sen kväll. läggdags för alla barn på barnhemmet.
14-årige Eli var på väg till sitt rum när han fick syn på henne, Caley. Den lilla mörkhåriga, 10-åriga flickan som aldrig pratade.
Eller, jo, med honom pratade hon ibland, men med väldigt tyst röst. Som om hon berättade en hemlighet.
En del barn på Blue Creek Hill kallade henne "den stumma flickan", men Eli visste ju att hon inte var helt stum. Hon hade något som kallades Selektiv mutism, hade han hört personalen säga. Så hon kunde prata, men valde av någon anledning att inte göra det.

Nu stod Caley vid ett av fönstren i allrummet och tittade ut på snön och vintermörkret.
"Hej, Caley!" sa Eli.
Flickan log när hon såg att det var han och vinkade lite.
Eli gick fram till fönstret och satte sig på den breda fönsterbrädan. Caley log igen och klättrade upp hon med.
"Har du haft en bra jul?" frågade Eli.
Caley nickade och såg så glad ut att Eli förstod att hon varit hemma med sin familj över jul. Den här lilla tjejen blev bara så lycklig när hon fick vara med sina äldre syskon.
"Vad bra, Caley!" sa Eli. "Jag är glad för din skull."
Flickan sken upp och kramade honom.
"Du då?" sa Caley, med tunn röst, eftersom hon var så ovan vid att prata.
"Min storasyster var här. Hon åkte hem igår." berättade Eli.
Caley log ömt. Hon var glad för Elis skull, men hon önskade att han också kunde fått åka hem på julen.

"Där är du ju...!"
Både Eli och Caley ryckte till när de hörde den stränga rösten.
"Caley, du skulle ha gått till sängs för länge sen! Kom, nu går vi till ditt rum."
Syster Otis, barnhemmets strängaste sköterska, lyfte ner Caley från fönsterbrädan och höll om hennes handled när de gick mot sjukhusflygeln.
Caley vände sig om och vinkade till Eli.
"God natt, Caley!" ropade Eli.
Han suckade.
Den där kärringen är alldeles för hårdhänt och sträng mot lilla Caley...

En stund senare hämtades Eli av Syster Grey, den snällaste sköterskan. De gick tillsammans till rum 97, där Eli bodde.
"Såg du att det nästan är fullmåne fortfarande?" frågade Syster Grey vänligt när hon drog ner rullgardinen.
Eli nickade och gav sköterskan ett litet leende.
"Mmmm... Syster Grey, kan du titta till Caley sen. Jag vill inte att Syster Otis ska vara den sista hon ser när hon somnar ikväll, om hon är rädd och lite ledsen..."
Syster Grey kramade om pojken.
"Du är en sån fin och omtänksam pojke, Eli. Jag ska titta till Caley."
"Tack." sa Eli och kröp ner i sin säng.
Syster Grey stoppade om honom.
"Jag hoppas du kan sova i natt."
Det hoppades Eli också. En natt utan mardrömmar skulle vara skönt för en gångs skull.
"Jag läser nog en stund." sa han och tog fram en av sina julklappsböcker som han lagt under huvudkudden.
Syster Grey nickade tillåtande.
"Inte för länge bara. Om Syster Otis ser att du har lampan tänd efter klockan elva..."
"... då förvandlas hon till en elak häxa..." flinade Eli.
Syster Grey kunde inte låta bli att skratta, fastän hon borde förmana pojken.
"Eli...!" utbrast hon låtsasträngt och kittlade honom.
Pojken skrattade och skruvade på sig.

"Förlåt..." mumlade Eli, en aning besvärad, efter en stund. "jag vet att Syster Otis är din kollega, men hon är inte alltid så snäll - och en del barn är rädda för henne."
Syster Grey blev inte sur, hon bara stök pojken över kinden.
"Jag vet det, gubben." sa hon mjukt. "Det är svårt att ändra på Syster Otis."
Eli nickade.
"Men du är snäll iallafall."
En väldigt rörd Syster Grey gav pojken en lätt puss på kinden innan hon gick ut ur rummet.
"Sov gott, lilla gubben."


Xmas

tisdag, december 12, 2017

Julkalendern 2017 - Del 12

*
New York City
Fredag, 12 December 2008

Det var en väldigt sömnig Eli som vaknade av sin väckarklocka denna kyliga vintermorgon. Han gäspade stort och försökte gnugga sömnen ur ögonen.
Han såg bort mot sitt fönster. Det vackra iskristall-mönstret var kvar.
Eli tyckte om mönstret. Men det gjorde att han inte kunde titta ut, och det gick inte att torka bort iskristallerna, ens med varmt vatten på en trasa, eller fönsterputs (hans syster hade provat det igår), så han var tvungen att öppna fönstret.
Brrr...! Vad kallt det var när decemberköld strömmade in i rummet. Det kändes nästan som fötterna skulle frysa fast i golvet.

"Men jösses, Eli... det känns ju som vinter inomhus...!"
Annie skyndade fram och stängde fönstret.
"Jag vet," log Eli. "men det där gör ju att man inte ser nåt."
Han pekade på iskristall-mönstret.
"Jag fattar inte varför det inte går att torka bort..." funderade Annie och höll om sin lillebror för att värma honom lite. "Det är ju som om det är nåt magiskt med det..."
Eli spratt till. Han stirrade på fönstret och sedan på sin storasyster.
"Det är för att det är magiskt!" utropade han. "Jag har sett nåt liknande förut - på Blue Creek Hill. Det är Dylan som har gjort detta! Dylan har varit här!"

Eli började nästan dansa av glädje.
"Dylan har varit vid mitt fönster!"
Annie skrattade.
"Älskling, du skriker..."
"Ja, ja... men fattar du inte? Min Dylan har jag varit här - vid mitt fönster - vid mitt rum!" jublade Eli.
Annie kramade honom.
"Åh, jag är så glad för din skull, brorsan!"

Elis ansikte strålade av glädje.
"Jag måste hålla mig vaken i natt, ifall hon kommer tillbaka!" sa Eli.
Annie bara log.
"Vi får väl se."
Eli rynkade på näsan.
"Vad menar du? Får jag inte stanna uppe eller? Det är faktiskt fredag!"
"Lugn." sa Annie, vänligt men bestämt. "Jag menar bara att du brukar vara väldigt trött på fredagskvällar, efter långa skoldagar."
Eli ryckte på axlarna.
"Jo, det förstås... Men nu gäller det Dylan. För hennes skull ska jag nog lyckas hålla mig vaken."
Åh, vad han längtade efter Dylan! Hans allra bästa vän och favorit-spökflicka.

Xmas

söndag, december 10, 2017

Julkalendern 2017 - Del 10

*
New York City
Onsdag, 10 December 2008


Högt uppe på ett hustak satt en tonårsflicka och såg ut över den stora staden som nu var glittrande upplyst av gatlyktor och juleljus.
Dylan älskade detta mysiga diamant-skimmer. Men hon önskade att hon kunde dela denna magiska upplevelse med någon. Speciellt med hennes bästa (och enda) vän Eli, pojken som hon träffat på barnhemmet i Blue Creek, Minnesota för ett par månader sedan.
Men Eli tillhörde en annan värld än Dylan, de levandes värld, så det var inte helt lätt för de unga vännerna att ses så ofta som de önskade. Dylan och Eli hade inte setts sedan den där ödesdigra natten på Blue Creek Hill i höstas.

"Dylan, är det här du sitter...?"
En vänlig arm lades om hennes axlar och Dylan såg in i Fathers isblå ögon.
"Hej, Father." sa Dylan och log lite mot mannen.
Han var inte flickans far, men han kallades "Father" eftersom han var Spökvärldens patriark och beskyddare.
"Vad gör du här uppe, liten?" frågade Father.
Dylan suckade.
"Drömmer mig bort. Längtar..." sa hon sorgset.
Father nickade förstående.
"Ja, älskade barn, jag vet att du vill besöka din vän, Eli. Men du är inte helt frisk än Dylan. Ditt system försvagades avsevärt när du slogs mot Demonerna i höstas och du får inte anstränga dig."
Dylan suckade igen och skakade ogillande på huvudet.
"Men jag vill ju bara se att Eli har det bra! Det är inte så ansträngande!"
Father strök flickan över det mörkbruna, nästan svarta, håret.
"Ett par veckor till får du hålla ut, Dyl. Men nu vill jag att du kommer ner till oss andra."
Father log uppmuntrande.
"Vi ska ju fira din födelsedag, har du glömt det?"
Dylan såg ut över Manhattan igen.
"Några minuter till bara...?" bad hon.
Father tillät detta. Han gav den lilla spökflickan en faderlig puss på kinden och gick sedan ner från taket.

Jag måste få träffa Eli...! tänkte Dylan.
Hon reste sig upp på huskanten, tog ett djupt andetag och kastade sig ut.
Först killade de till lite i magen, men sedan gick det bra. Hon var ganska van vid att flyga nu och behärskade konsten bra, efter ett par år som spökflicka.
Hon svävade lätt över staden och stannade inte till förrän hon var framme vid byggnaden där Eli och hans storasyster bodde.
Vilken tur att jag vet vilken lägenhet Eli bor i... tänkte hon leende. Det hade varit tråkigt att flyga runt hela byggnaden och kika in i över 65 lägenheter.
Dylan visste dock inte vilket rum som var Elis, men det skulle inte vara så svårt att hitta. Hon visste ju åtminstone vilken våning hon skulle till.
Hon flög en bit till och landade på en av de franska balkongerna.
Dylan var väldigt försiktig när hon kikade in genom fönstren, för nu hade hon använt en av sina krafter - den som gjorde henne synlig för levande människor. Eli kunde visserligen se henne som spöke, men hon ville för en gångs skull känna sig lite mer mänsklig den här kvällen.

Åh, där var han ju! Hennes älskade Eli!
Dylan skrek nästan till av lycka, men behärskade sig.
Eli låg i sin säng och verkade sova djupt. Det var lite synd att han inte var vaken... men nu hade Dylan ändå fått se honom.
Hon skickade en slängkyss till honom och sedan satte hon händerna mot fönsterrutan och använde ännu en av sina specialkrafter.
Ett vackert iskristall-mönster spred sig över fönstret och Dylan log, nöjd med sitt lilla spök-trolleri.
Nu vet han att jag har varit här, sa hon för sig själv.
En liten stund till stod spökflickan på balkongen och såg på Eli.
En tår rann nedför hennes kind och blev till is i decemberkylan.
"Vi ses snart igen Eli, jag lovar..." viskade Dylan.
Och så klev hon upp på järnbalkong-räcket och flög ut över staden igen.


Xmas

tisdag, oktober 09, 2012

torsdag, mars 29, 2012

Limerick: The Girl From The Hill

written by
Eli Sawyer

There once was a girl from The Hill.
Her friendship is better than any pill.
When people spit on us, she doesn’t care.
She always has a smile to share.
With her, time never stands still.
*

lördag, mars 24, 2012

söndag, oktober 09, 2011

lördag, oktober 09, 2010

söndag, maj 23, 2010

Blue Creek Hill: Rum 97 uppdaterad - igen ;-)

*
Jag har redigerat Blue Creek Hill: Rum 97 
(berättelsen om Eli & Dylan
en aning, gjort några (pyttesmå) ändringar ;-)
*

onsdag, mars 24, 2010

Födelsedags-special 24/3: Annie

Grattis Annie!


*(Klicka på bilden för större storlek)

fredag, mars 19, 2010

Ghost World: NYC uppdaterad!

*
Jag har uppdaterat/redigerat Ghost World: NYC
(berättelsen om Eli & Dylan - uppföljaren till Blue Creek Hill: Rum 97) en aning.
Nu finns "ej tidigare visat material" i berättelsen ;-)
*

Blue Creek Hill: Rum 97 uppdaterad!

*
Jag har uppdaterat/redigerat Blue Creek Hill: Rum 97
(berättelsen om Eli & Dylan) en aning.
Nu finns "ej tidigare visat material" i berättelsen ;-)
*

lördag, februari 06, 2010

Blue Creek Kids on Twitter

Follow bluecreek_kids on Twitter

Hey! Follow us on Twitter! :-)
 

Love,
Coral, Kyle, Ashlee, Darla, Elle, Kevin, Eli & Dylan!



Eli & Dylan har även eget "Twitter space":
 http://twitter.com/GhostWorld_212


*

torsdag, december 10, 2009

Födelsedags-special 10/12

Grattis Dylan!

(Klicka på bilden för större version)

måndag, december 07, 2009

Gästblogg 7/12: Eli #2

Eli från Blue Creek Hill: Rum 97 och Ghost World: NYC gästbloggar

Thanatos
av Eli Sawyer
Del 2

En bil kom från andra hållet, i alldeles för hög fart.
”Den kommer köra på oss, Dan…!” flämtade mamma.
”Nej då,” sa pappa lugnande. ”föraren ser oss nog och saktar ner.”
Men föraren såg oss inte.
Den stora bilen rammade vår bil med en krasch som skar i natt-tystnaden.
Vår bil for in i bergväggen och blev fastklämd av den mötande bilen.
Bilstereon spelade The Beatles; Strawberry Fields Forever när Thanatos, dödsängeln, vände ner sin fackla för min mor och far.

Jag vet inte hur länge jag låg där i den mosade bilens baksäte. Men plötsligt drogs jag ut av någon. Kanske var det någon från ambulansen - jag minns inte…
Jag skrek rätt ut i natten.
Sorgens smärta slogs och vann över smärtan i mitt högra ben, som var illa skadat och låg i en onaturlig vinkel.
Sedan minns jag ingenting av vad som hände där vid Morton’s Quarry.
Allting blev bara svart.

När jag vaknade upp igen var det ny dag och läkarna hade opererat mitt ben.
Min syster Annie satt vid min säng och grät.
*

Gästblogg 7/12: Eli

Eli från Blue Creek Hill: Rum 97 och Ghost World: NYC gästbloggar

Thanatos
Av Eli Sawyer

Jag var sju år när jag såg Dödens Ängel för första gången.
Vi körde på den smala vägen uppe i bergen ett par mil utanför Blue Creek.
Det var mörkt och den första snön hade börjat falla.
Mamma tyckte inte om att vi åkte bil i mörkret, särskilt inte nu när marken var isig.
Pappa satte på bilstereon och bad mamma och mig sjunga med i musiken.
Jag visste att han gjorde så för att vi skulle glömma att vi körde på en så otäck väg.
Mamma skrattade åt det, på ett glatt och roat sätt.
Stereon spelade I Want To Break Free, med Queen.
Vi sjöng med av fulla krafter - och skrattade för att det lät så illa.
Just som låten tog slut började bilen slira på en isfläck. Bilen snurrade ett helt varv, som om den utförde någon slags isbalett i vinternatten. Sedan åkte den mot kanten av stenbrottet.
Mamma och jag skrek. Pappa svor och svettades.
Han lyckades återvinna kontrollen över bilen och girade kraftigt åt höger, så att bilen inte skulle störta ner i stenbrottet.
Jag jublade.
”Bravo pappa! Du är en superhjälte!”
Pappa skrattade.
"Ja, kan jag bara få ordning på det här gamla skrället så..."
Bilen stod nu sidledes över vägen. Pappa kämpade och skulle just vända bilen rätt när vi bländades av billyktor.
*

tisdag, november 17, 2009

Karaktärerna om sig själva 8: Eli

***
Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna 
i kommentars-rutan)

ELI

Namn: Eli Sebastian Sawyer
Smeknamn: E, Sawyer

(Mindre trevliga smeknamn: Freak, Ghost Boy)
Födelsedag: 9/10 1993
Hårfärg: Ljusbrunt
Ögonfärg: Blå
Bor: New York

Favoriter:
Mat: Pizza, pasta, pretzels (om det räknas till mat)
Dryck: Vatten, Root Beer, Coke
Sport: Baseball
Ämne i skolan: Arts

Går i kyrkan: Ibland, och tänder ljus för de jag ber för eller saknar

Hatar/ogillar:
Blue Creek Hill, sjukhus, mardrömmar

Älskar:
Min syster & min bästa, speciella vän Dylan
***