Emilia och konstmysteriet - del 14

*
”Vad häftigt det vore att ha den där tavlan.” sa Emilia när hon och familjen åt middag hemma på herrgården den kvällen.
Vanström gick förbi matsalen och skrockade.
”Jo du, då får man hoppas att din spargris är välfylld.”
”Äh, man kan väl få drömma?” muttrade Emilia.
Vanström flinade.
”Ja, dröm på du flicka lilla.”
”Dom hade affischer i museets souvenir-shop.” sa Emilias mamma. ”De kanske har en affischversion av tavlan.”
”Åh! Kan vi inte gå tillbaka till museet i morgon och se efter?” bad Emilia.
”Jo det kan vi göra på väg hem i morgon.” sa Emilias mamma.
Emilia såg förundrad på sin mamma.
”På väg hem från vad…? Vad ska vi göra i morgon?”
Emilias mamma log.
”Jag tänkte att vi kunde gå på Gröna Lund i morgon.”

Emilia for upp från sin stol och sprang fram och gav sin mamma en stor kram.
”Åh mamma vad du är snäll!”
Emilias mamma kramade sin dotter.
”Jo visst,” log hon. ”men jag har också världens snällaste lilla flicka.”
”Och du är alltid så tacksam för allting.” instämde Emilias pappa. ”Därför blir det extra roligt att ge dig saker och överraskningar.”
”Tänk vilken lyckost jag är som får göra så mycket roligt den här sommaren!” myste Emilia.
Hela hon strålade av glädje.
”Det förtjänar du lilla gumman.” sa Emilias farmor och log varmt. ”Åh vad det värmer mitt gamla hjärta att se mitt lilla barnbarn så här lycklig!”
*

Emilia och konstmysteriet - del 13

*
Dante började sjunga på La Marseillaise.
De andra gästerna på fiket såg på honom och log.
”Vive la liberté!” sa Dante när han såg att han var iakttagen.
Några ungdomar höjde sin glas i en skål och snart satt nästan alla gäster på uteserveringen och sjöng La Marseillaise.

Förbipasserande gav dem nyfikna eller undrande blickar.
En överförfriskad man raglade förbi. Hans ögon var stora som brunnslock när han stannade och såg på den sjungande gruppen.
”Va…? Sitter ni här och sjunger ’Majonäsen’…?”
Han ryckte på axlarna.
”Ja vad fan… varför inte?”
Han höjde sin ölpava och skrålade:
”Vive la France!”
”Vive liberté!” log Dante.
”Eh… Aaaa, det med.” sa den överförfriskade.
*

Emilia och konstmysteriet - del 12

*
Senare på dagen satt Emilia och Dante på en uteservering i solen och fikade.
Dante höjde sitt glas med Coca-Cola.
”Skål för lilla modiga Soleil Emilie! Och skål för Les enfants de la révolution!”
Emilia log och höjde sitt glas med Cola.
”Skål för lilla Soleil Emilie!”
Dante och Emilia slog ihop sina glas så att det klirrade lite.
”För Les enfants de la révolution!” sa de unisont.

Killen i 30-årsåldern som jobbade på fiket såg på barnen och log.
”Vilka skålar ni för sa ni?”
”Revolutionens barn på barrikaden.” sa Dante högtidligt. ”Några modiga unga män och en liten flicka som slogs för friheten i Paris.”
”Wow.” sa café-killen. ”Det må jag säga, det var verkligen något att skåla för!”
Han log brett.
”Får man bjuda på lite glass? För att hedra Revolutionens barn.”
”Ja tack!” jublade Emilia och Dante. ”Jättesnällt!”
*

Emilia och konstmysteriet - del 11

*
”Den lilla flickan då?” frågade Emilia och pekade på barnet i röd klänning. ”Fick barn vara med på barrikaderna…?”
Guiden skakade på huvudet.
”Nej, nej, det var alldeles för farligt. Men den där lilla tösen var med ändå, ingen kunde stoppa henne.”
Guiden såg på flickan på tavlan och suckade sorgset.
”Soleil Emilie var hennes namn. Efternamnet är okänt - hon var föräldralös. Hon var en av junirevolutionens yngsta martyrer…”
Emilia hajade till.
”Martyr? Är inte det någon som dör för sin tro?”
Guiden suckade igen.
”Jo. Lilla Soleil trodde starkt på frihet och folkets rättigheter. Hon dödades av militärens kulor.”
”Vad sorgligt…!” Emilia fick tårar i ögonen.
Dante lade armen om hennes axlar.
Emilia torkade bort en tår som var på väg att rinna nerför kinden.
*

Emilia och konstmysteriet - del 10

*
Emilia såg på den gamla tavlan med stora ögon. Hon kunde inte slita sig ifrån det historiska motivet.
Tavlan föreställde unga män i gammaldags kläder i brunt, svart och beige.
Deras ansikten var allvarliga och beslutsamma. Några av männen bar vapen.
De stod eller satt på någon slags mur som såg ut att bestå av allsköns bråte, brädor, stolar, tunnor.
En omsorgsfullt byggd barrikad.
Några av de unga männen låg utsträcka på marken nedanför barrikaden.
De hade redan fallit för fiendens vapen.

De enda färgklickarna i bilden var trikoloren, den blå-vit-röda franska flaggan, som en av de unga männen höll upp mot himlen.
Och så det som fängslade Emilias blick allra mest: en liten flicka i röd klänning som höll upp en röd flagga mot skyn.

På en mässingskylt under tavlan fanns några rader fakta ingraverade:

Les enfants de la révolution sur la barricade
Paris, Juin 1832

”Revolutionens barn på barrikaden. Paris, juni 1832” översatte museiguiden.
”Målad av Jules Deveraux.” tillade Dante stolt.
Emilia såg på honom.
”Deveraux…?”
”Oui,” nickade Dante. ”en släkting till mig. Jules var student i Paris och var en av dom som ledde revolutionen.”
”Wow…!” utbrast Emilia hänfört.
*

Solsken, korv & praliner

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #30.
En grillad med bröd och gurkmajonnäs, bad jag och i samma
stund nös han, rakt ut, över korvar och tillbehör.
Ska bli, snörvlade han.

”Mmm trevligt... extra allt.” muttrade jag.
Emilia rynkade på näsan och fnissade.
”Äckligt...!” viskade hon.
”Eller hur!” sa jag. ”Du mannen, jag tar ingen korv.”
Korvgubben såg snopen ut när Emilia och jag sprang därifrån.
”Merde...!” flämtade jag. ”Snorkorv liksom!”
”Fräscht, Dante!” tjöt Emilia. ”Slemmigt – men mättande!”
Vi skrattade högt och fick folk att glo på oss. Några såg irriterade ut.
”Små barn ska synas, men inte höras.” sa en gammal tant.
”Men Madame...” sa jag. ”man ska vara glad en sån här dag. Det är fredag och solen skiner. Le soleil! Härligt va!”
”Ja, ja, ja.” muttrade sura damen.
”Gå och köp lite praliner, eller vad damer nu äter," föreslog jag. "så känner ni er lite piggare.”
Damen tittade på mig som om jag var ett UFO.
”Praliner...?”
”Chocolat, Madame, chocolat. Très bon!”
Damen fnös.
Emilia log då sitt allra soligaste leende. Jag svär, mon ami, det kan smälta värsta vulkanen!
”Fredagsmys, damen! Det är jättehärligt!”
Nu, ärade läsare och läsarinna, hände något fantastiskt: damen log faktiskt!
”Jag kanske ska gå och köpa mig några karameller.” sa hon.
Emilia och jag gjorde tummen upp och sprang skrattande vidare.
*

Emilia och konstmysteriet - del 9

*
Efter Lucia-firandet åt alla lunch tillsammans i den stora matsalen.
Folk kom fram till Emilia och berömde henne för det fina uppträdandet.
Ja, Dante fick också mycket beröm förstås.
Dante puttade mjukt på Emilia och nickade mot Hanna och Lise.
”Kolla,” viskade han. ”knäckta kloakråttor!”
Emilia skrattade.
Det här var en av de bästa dagarna i hennes liv.
Åh, hon var så glad att de flyttat hit!
*

Emilia och konstmysteriet - del 8

Söndag 13 december. Lucia.

När de sjungit klart Önskelistan och tackat för applåderna, meddelade Dante högt och tydligt i sin mikrofon:
”Nu ska vår vackra Emilia framföra en mycket vacker svensk visa. Varsågod Emilia!”
Emilia höll sin mikrofon stadigt med sin högra hand.
”Jag ska nu sjunga Tusen bitar av Björn Afzelius. Det är ingen julsång, men den låten betyder mycket för mig och det är en favorit i min familj.”
Emilias mamma och pappa såg på varandra, stolta och rörda.
Emilia började sjunga.

Det säjs att ovan molnen är himlen alltid blå,
Men det kan va svårt att tro när man inte ser den.
Och det säjs att efter regnet kommer solen fram igen,
men det hjälper sällan dom som har blitt våta.
För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut,
ser man allt med lite andra ögon.
Så man övar sej, och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner.

Allting kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar
Säjer du att du är min vän så är du kanske det.
Allting kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar
Säjer du att du är min vän så är du kanske det.

Emilias mamma torkade ögonen med en näsduk, så rörd blev hon av sin lilla dotters sång.
När den lilla konserten var över fick Emilia och Dante stående ovationer. Applåderna höll på länge och Pontus busvisslade.
”Bravo! Bravo!” ropade flera stycken i publiken.
Emilia och Dante var så lyckliga att de strålade mer än ett tomtebloss.
*

Emilia och konstmysteriet - del 7

Söndag 13 december. Lucia.

Emilia såg sina föräldrar sitta i publiken. Även Hanna och Lise och deras föräldrar satt där, men Emilia bestämde sig för att strunta i dem.
I publiken satt även Emilias kompisar från den gamla skolan; Pontus och Lars. De hade kommit dit tillsammans med Lars mamma och lillasyster Lova.
Emilia vinkade lite diskret, men lyckligt, till dem.
Sedan gick hon och Dante upp på scenen.
”Nämen åh… vilken vacker liten ängel!” utropade tant Signe.

Dantes mamma spelade piano och Dantes pappa spelade gitarr när Emilia och Dante sjöng.
De sjöng bland annat Gläns över sjö och strand, Nu tändas tusen juleljus och avslutade med Önskelistan.

När kommer tomten?
Snart kommer tomten!
Titta! Här är listan över allt som vi vill ha:

Vi vill ha skridskor, en häst och en rymdraket,

gröna små monster och helst inga mjuka paket.
Femton soldater! Och vad sen?
Femton till, utav tenn!
Fredliga ska dom va förstås, krigar ej och slåss

Sen har vi önskat en orm och en lurvig björn,
fjärrstyrda bilar, en påse med solrosefrön,

bussar och tåg som går på räls,

en fetlagd katt med blommig päls

ett jättelikt tält, en cirkusdvärg.
en burk med rutig färg.

Ge oss en dator och böcker om äventyr,

en skär alligator om den inte är alltför dyr.

*

Emilia och konstmysteriet - del 6

Söndag 13 december. Lucia.

Emilia var väldigt förtjust i Lucia-nattlinnet som tant Signe sytt åt henne.
Det var inte långt, som en traditionell Lucia-särk, utan såg mer ut som en liten vit, knälång klänning.
Emilia drog på sig vita strumpbyxor och en vit underkjol av tyll under klänningen. Tyllkjolen gjorde att klänningen såg ännu sötare ut.
Hon skulle just sätta den batteridrivna Luciakronan på huvudet när Dante skyndade i rummet.
Han bar två stora änglavingar med tunna små silvertrådar i famnen.
”Emilia! Kolla vad jag hittade i teatersalongen igår kväll!”
”Åh... vad vackra!” sa Emilia.
”Ja, nu kan du vara julängel om du vill, det är finare än Lucia tycker jag.”

Dante hjälpte Emilia att trä vingarna över det söta hemsydda Lucia-nattlinnet.
Han granskade klänningen, vingarna och Emilias skruvlockade hår.
”Wow! Emilia, du ser ut som en ängel! Eller sagoprinsessa! Nej! Sagoprinsess-ängel!”
Emilia log blygt.
”Tycker du verkligen det?”
”Mon dieu!” utbrast Dante. ”Så klart att jag menar det. Du är jättefin.”
”Tack.” sa Emilia, fortfarande blyg av alla komplimanger.
”Ska vi gå ner då?” sa Dante. ”Alla väntar nog i teatersalongen redan.”
”Ska bara ta på mig skorna först.”
Emilia tog på sig sina vita lacksandaler och knäppte spännena.
Sedan drog hon ett djupt andetag.
”Nu är jag redo.” sa hon.

De gick tillsammans ner för den breda trappan som ledde ner i lobbyn.
Emilia stannade till. Hon såg på Dantes fina pepparkaksgubbe-dräkt, bestående av hatt, brun tröja och bruna byxor med vitt tryck som skulle föreställa glasyren.
Emilia hade både pepparkaksgubbe-dräkt och pepparkaksgumma-klänning uppe på sitt rum, hon använde dem som pyjamas och nattlinne.
”Dante, vad oartig jag är!” utbrast hon. ”Jag glömde ju säga att du också ser fin ut.”
”Men äsch… den här gamla trasan…” sa han överdrivet kokett och fladdrade med ögonfransarna.
Båda barnen skrattade.
*

Emilia och konstmysteriet - del 5

*
Vanström slog in två tavlor i kraftigt brunt omslagspapper, sedan gick han ut till sin bil och lade försiktigt in sina verk i det rymliga bagageutrymmet.
Plötsligt kände han sig iakttagen. Han vände sig tvärt om.
Ingen där.
Konstigt… han kunde svära på att någon stått och tittat, spionerat på honom.
Han hörde skratt och glada röster borta vid klätterställningen. Han såg ditåt.
Det var den där lilla flickan och hennes kompis.
Vanström slappnade av. Ungar var ofarliga, det enda de brydde sig om var att leka. De visste ingenting om det han sysslade med.
En snöboll flög genom luften och träffade Vanström i ryggen.
Fnitter från lekplatsen.
Vanström kramade en snöboll och slängde den mot barnen.
”Inte ens i närheten ju!” ropade Dante.
”Jag är nog lite trött i armen bara!” ropade Vanström tillbaka.
”Aaaa, skyll på det!” skrattade Dante.
”Nä, nu har jag inte tid med småbarnslekar längre.” sa Vanström. ”Jag har viktigare saker för mig. Tjenixen på er småungar!”
Vanström vinkade åt Emilia och Dante, klev i sin bil och körde iväg.

Emilia satt på en av däckgungorna.
”Jag tror inte jag tycker om honom.” sa hon.
”Inte jag heller.” sa Dante. ”Han är verkligen en äkta skummis."
"Mmmm..." instämde Emilia.
"Du Emilia! Vi ska försöka ta reda på vad han sysslar med.”
”Det blir spännande.” sa Emilia. ”Vi blir nästan som detektiver!”
Dante klättrade upp på en gunga.
”Vi är super-detektiverna!” tjoade han.
”Wohoo!” tjoade Emilia.

Barnen kom överens om att de skulle låtsas vara ovetande om att Vanström var en skummis.
Om han trodde att de bara var oskyldiga, barnsliga små ungar skulle han inte ana oråd.
*

Emilia och konstmysteriet - del 4

*
På lördagsmorgonen fick Emilia en chock när hon såg vilka som anlände till herrgården. Hanna och Lise - plågoandarna från hennes gamla skola! Deras föräldrar var också med.
Hanna och Lise gick genast fram till Emilia.
”Hej Emilia! Vad kul att se dig.” sa Hanna i lismande ton. ”Var du Lucia i din skola igår?”
”Nej.” svarade Emilia.
”Nej just det, du är ju aldrig Lucia.” hånlog Lise.
”Jag var Lucia igår.” sa Hanna.
”Jaha.” sa Emilia ointresserat.
”Och du missade talangshowen förra veckan!” pladdrade Hanna på. ”Alla sa att jag var jättebra.”
”Jaha.” sa Emilia, ännu mer ointresserat.
Hanna verkade inte uppfatta att Emilia inte brydde sig om hennes skryt.
”Lise och jag vann - så klart.”
Hanna knyckte malligt på nacken.
”Vi ska fira Lucia här i morgon.” svarade Emilia kort. ”Vi ska ha en liten Lucia-jul-konsert.”
”En liten julgala om man så vill.” sa Dante. ”I vår teatersalong.”
Dante vände sig mot Emilia, nickade mot Hanna och Lise och himlade sig.
”De där två alltså…” mumlade han. ”Mon dieu…”
Emilia nickade instämmande.
”Vem är det där?” frågade Lise och pekade på Dante.
Dante gjorde en dramatisk bugning mot Lise och Hanna.
”Bonjour, je m'appelle Dante Deveraux. Jag bor här på denna vackra herrgård. Jag är söta Emilias vän, tillika beskyddare.”
”Varför pratar du så konstigt?” frågade Hanna och rynkade på näsan.
”Kanske för att jag är fransk och för att jag är lite gammaldags av mig.” sa Dante med ett brett leende på läpparna. ”Men jag kan prata vanligt också, om det är svårt att förstå.”
”Åh... kommer du från Frankrike?” utbrast Hanna förtjust. ”Jag har varit i Frankrike flera gånger! Vi var i…”
Dante höjde avfärdande handen.
”Frukostdags. Kom, så äter vi. Låt maten tysta mun.”
Emilia log segervisst. Hon fick nästan lust att utföra en liten segerdans, mitt här på lobbyns golv.

”Där fick de så de teg.” viskade Emilia till Dante när de gick mot matsalen.
”Ja, det får vi hoppas.” svarade Dante. ”De där tjejerna kunde verkligen pladdra!”
”Man skulle mura igen munnar på dom…” sa Emilia. ”Med cement.”
Dante lade armen om Emilias tunna axlar.
”Mon petite ami, var Lucia i morgon - då kanske du knäcker de där malliga kloakråttorna!”
Emilia log åt Dantes iver och vilja att knäcka Hanna och Lise.
”Okej,” sa hon. ”jag är väl Lucia i morgon då.”
*

Emilia och konstmysteriet - del 3

*
”Lucia…?” Emilia såg klentorget på sin mamma. ”Vill dom att jag ska vara Lucia?”
”Ja,” sa mamma. ”tant Signe har sytt ett jättefint Lucia-nattlinne till dig.”
Emilia gjorde en liten grimas.
”Snälla Emilia, se inte ut så där.” bad mamma. ”Det var väl snällt av tant Signe?”
Emilia suckade.
Jovisst var det jättesnällt av tant Signe att sy Lussekläder åt henne, men nu skulle det ju vara omöjligt att tacka nej till att vara med i Lucia-tåget… då skulle hon bara verka otacksam och det ville hon absolut inte!
”Men ni kunde ha frågat åtminstone.” sa Emilia.
”Alla flickor vill väl vara Lucia?” sa mamma.
”Inte jag.” suckade Emilia. ”Jag vill inte att alla ska stirra på mig och tycka att jag är helt kass.”
Emilia hade blivit utskrattad av barnen i skolan och de hade viskat bakom hennes rygg, pekat och fnissat åt henne så många gånger att hon helst inte ville visa upp sig för publik.
Men mamma hörde inte på henne längre, hon var på väg mot den stora ytterdörren för att ta emot några nyanlända gäster.
”Vad suckar du för?” frågade Dante.
Han tog av sig sin mössa och skakade frenetiskt bort snön.
”Jag ska vara Lucia på söndag.” sa Emilia och himlade sig.
”Oj då…” sa Dante och slet av sig sina snöiga vantar och skakade även dem. ”Hoppas att jag slipper vara med i Lucia-tåget.”
”Hoppas inte för mycket…” muttrade Emilia.
”Vaddå? Vet du något som inte jag vet?” Dante såg misstänksamt på Emilia.
Emilia ryckte på axlarna.
”Nä, men jag blir inte förvånad om dom syr en lusse-dräkt till dig också.”
”Säg inte så, Emilia!” sa Dante. ”Man ryser ju i hela kroppen.”
*

Emilia och konstmysteriet - del 2

*
Emilia hade bara känt Dante Devereaux i en vecka, men de hade genast blivit goda vänner.
Dante var ett år äldre än Emilia. Men han hade snabbt talat om för henne att han inte hade någonting emot att leka med henne bara för att hon var ett år yngre eller flicka.
”Om man är snäll och accepterar mig får man gärna vara grön med lila prickar och komma från planeten Exodus.” sa han.
”En del behandlar mig som jag är en alien.” hade Emilia svarat.
”Ja men då så! Mycket angenämt att träffa dig!” hade Dante sagt och strålat av lycka över att få en kompis.
Emilia hade känt sig lycklig hon med.
Dante kände sig hemmastadd här på herrgården visade det sig; hans mamma jobbade där under storhelger. Och han tyckte att det var jättehäftigt att Emilia skulle bo på herrgården nu.
”Tänk att dina päron har ärvt en hel herrgård!” hade han utropat när Emilia berättade varför de skulle bo där permanent. ”Jag har inte ens vunnit på en trisslott…!”
”Päron…?” hade Emilia frågat.
”Föräldrar alltså.” förklarade Dante.
”Aha. Päron - vad kul, det ska jag säga i fortsättningen.” sa Emilia.

Nu såg Dante på Emilia, som med andan i halsen skyndade in i matsalen.
”Var brinner det?” frågade han.
”Ingenstans.” flämtade Emilia. ”Men jag krockade med han den där skumma, långe mannen nyss. Han såg så konstigt på mig, log liksom så här falskt.”
”Vi får hålla ögonen på den snubben.” sa Dante. ”Jag tror han kan ha nåt djävulskap på gång.”
Emilia var glad över att Dante trodde på henne.
”Det finns fler skumma saker här.” viskade Dante.
”Vaddå?” Emilia såg sig oroligt om i matsalen.
”Risgrynsgröten.” viskade Dante. ”Riktigt läbbig… brrr…!”
Emilia skrattade.
”Jag menar allvar.” sa Dante. ”Den är ohyggligt äcklig.”
”Jag äter ändå bara mannagrynsgröt.” sa Emilia.
”Klokt.” tyckte Dante.
Tant Signe kom fram till dem.
”Nu ska det väl bli gott med lite Tomtegröt till lunch, eller vad säger ni barn?”
Emilia och Dante såg på varandra. Sedan brast de ut i ett gapskratt.
Fnissande gick de mot lussebullarna och kannorna med varm choklad.
Tant Signe såg undrade på barnen.
Vad i hela friden tog det åt dem...? tänkte hon.
*

SkrivPuff: Utmaning 344 - 10 december

Skriv om en förfalskning.

Emilia och konstmysteriet 
Del 1

Vanström granskade sina senaste verk och skrockade belåtet.
Han hade redan köpare som väntade därute i världen.
Tack vare sin talang och köparnas pengar skulle han bli rik som ett troll och ingen skulle ana någonting.
Nu var det dags att gå upp på rummet och fira. Champagnen som låg på kylning bara väntade på att bli uppkorkad.
Han låste dörren till källarrummet han använde som ateljé. Sedan gick han visslande upp i den stora herrgårdens lobby.

Han var nu så djupt inne i sina tankar att han inte tänkte på hur han gick.
Han krockade med någon.
Han såg ner på en liten flicka med ljusbrunt hår. Han hade sett henne förut; för några dagar sedan, när herrgårdens gäster anlände.
Det var en söt och allvarlig liten tjej.
”Ojsan. Ursäkta lilla vän. Gick det bra?”
”Ja då.” svarade flickan.
Vanström log brett mot henne.
”Jag får nog se mig för hur jag går i fortsättningen.”
Flickan nickade. Hon såg lite avvaktande på honom, sedan skyndade hon sig mot matsalen.
Skrämde jag henne? tänkte Vanström oförstående.
Han förstod inte varför. Han som såg så ofarlig ut.


Emilia slutade att springa när hon kom fram till matsalen. Här var det mycket folk, så här kände hon sig trygg.
Hon visste inte riktigt varför, men hon hade tyckt illa om den långe blonde mannen redan första dagen här på herrgården.
Det var något skumt med honom. Och hans falska leende därute i lobbyn hade gjort henne illa till mods.
Hon skulle prata om det med Dante meddetsamma vid lunchen. Han gillade skummisar och mysterier.
Kanske var det här början på ett stort, spännande äventyr?
*