Söndag 13 december. Lucia.
Emilia var väldigt förtjust i Lucia-nattlinnet som tant Signe sytt åt henne.
Det var inte långt, som en traditionell Lucia-särk, utan såg mer ut som en liten vit, knälång klänning.
Emilia drog på sig vita strumpbyxor och en vit underkjol av tyll under klänningen. Tyllkjolen gjorde att klänningen såg ännu sötare ut.
Hon skulle just sätta den batteridrivna Luciakronan på huvudet när Dante skyndade i rummet.
Han bar två stora änglavingar med tunna små silvertrådar i famnen.
”Emilia! Kolla vad jag hittade i teatersalongen igår kväll!”
”Åh... vad vackra!” sa Emilia.
”Ja, nu kan du vara julängel om du vill, det är finare än Lucia tycker jag.”
Dante hjälpte Emilia att trä vingarna över det söta hemsydda Lucia-nattlinnet.
Han granskade klänningen, vingarna och Emilias skruvlockade hår.
”Wow! Emilia, du ser ut som en ängel! Eller sagoprinsessa! Nej! Sagoprinsess-ängel!”
Emilia log blygt.
”Tycker du verkligen det?”
”Mon dieu!” utbrast Dante. ”Så klart att jag menar det. Du är jättefin.”
”Tack.” sa Emilia, fortfarande blyg av alla komplimanger.
”Ska vi gå ner då?” sa Dante. ”Alla väntar nog i teatersalongen redan.”
”Ska bara ta på mig skorna först.”
Emilia tog på sig sina vita lacksandaler och knäppte spännena.
Sedan drog hon ett djupt andetag.
”Nu är jag redo.” sa hon.
De gick tillsammans ner för den breda trappan som ledde ner i lobbyn.
Emilia stannade till. Hon såg på Dantes fina pepparkaksgubbe-dräkt, bestående av hatt, brun tröja och bruna byxor med vitt tryck som skulle föreställa glasyren.
Emilia hade både pepparkaksgubbe-dräkt och pepparkaksgumma-klänning uppe på sitt rum, hon använde dem som pyjamas och nattlinne.
”Dante, vad oartig jag är!” utbrast hon. ”Jag glömde ju säga att du också ser fin ut.”
”Men äsch… den här gamla trasan…” sa han överdrivet kokett och fladdrade med ögonfransarna.
Båda barnen skrattade.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar