*
De satt på stranden till långt in på natten. Klockan hade nästan hunnit bli tre när de bestämde sig för att gå in.
”Titta, Ryan har somnat.” sa Maureen.
”Aw lilla gubben… Det är nästan synd att väcka honom.” sa Maggie.
David skakade Ryan lite mjukt.
”Ryan, vakna, vi ska gå in nu.”
”Ja, gå ni, jag sover här.” mumlade Ryan sömnigt.
Maureen drog fingrarna genom Ryans hår.
”Tror du inte att din säng är lite skönare?” sa hon och log mot honom.
”Nä, jag kan sova var som helst.”
”Vi märker det!” skrattade Maureen.
”Kom, älskling, nu går vi hem.” Kate hjälpte Ryan upp.
”Jag får aldrig sova i fred.” mumlade Ryan truligt.
”Stackars liten.” sa Rebecca. ”Men i morgon får du sova hur länge du vill.”
”Bra,” sa Ryan. ”då ska jag sova i en vecka.”
”Du tänker väl inte missa alla äventyr vi ska ge oss ut på den här veckan?” sa Maureen.
”Nä. Jag får sova hela nästa vecka istället.” gäspade Ryan.
”När skolan börjar menar du?” sa David.
”Du är smart du.” sa Ryan.
David skrattade. Han slängde Ryan över axeln och bar hem honom.
”Var lite rädd om ryggen pappa” sa Rebecca.
David log mot sin dotter.
”Min rygg är det inget fel på, raring. Och den här grabben väger ju ingenting. Eller hur Ryan?”
”Ha ha, du är så rolig pappa.” sa Ryan.
Sedan tillade han sarkastiskt:
”Och det här är inte alls pinsamt.”
”Det är väl jätteskönt att slippa gå hem?” skrattade Maureen.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
Kate såg skrattande på sin man och son, sedan vände hon sig till Maggie.
”Vad tokiga mina pojkar är.”
”Ja.” skrattade Maggie. ”Men det är världens finaste pojkar.”
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar