Emilia och konstmysteriet - del 2

*
Emilia hade bara känt Dante Devereaux i en vecka, men de hade genast blivit goda vänner.
Dante var ett år äldre än Emilia. Men han hade snabbt talat om för henne att han inte hade någonting emot att leka med henne bara för att hon var ett år yngre eller flicka.
”Om man är snäll och accepterar mig får man gärna vara grön med lila prickar och komma från planeten Exodus.” sa han.
”En del behandlar mig som jag är en alien.” hade Emilia svarat.
”Ja men då så! Mycket angenämt att träffa dig!” hade Dante sagt och strålat av lycka över att få en kompis.
Emilia hade känt sig lycklig hon med.
Dante kände sig hemmastadd här på herrgården visade det sig; hans mamma jobbade där under storhelger. Och han tyckte att det var jättehäftigt att Emilia skulle bo på herrgården nu.
”Tänk att dina päron har ärvt en hel herrgård!” hade han utropat när Emilia berättade varför de skulle bo där permanent. ”Jag har inte ens vunnit på en trisslott…!”
”Päron…?” hade Emilia frågat.
”Föräldrar alltså.” förklarade Dante.
”Aha. Päron - vad kul, det ska jag säga i fortsättningen.” sa Emilia.

Nu såg Dante på Emilia, som med andan i halsen skyndade in i matsalen.
”Var brinner det?” frågade han.
”Ingenstans.” flämtade Emilia. ”Men jag krockade med han den där skumma, långe mannen nyss. Han såg så konstigt på mig, log liksom så här falskt.”
”Vi får hålla ögonen på den snubben.” sa Dante. ”Jag tror han kan ha nåt djävulskap på gång.”
Emilia var glad över att Dante trodde på henne.
”Det finns fler skumma saker här.” viskade Dante.
”Vaddå?” Emilia såg sig oroligt om i matsalen.
”Risgrynsgröten.” viskade Dante. ”Riktigt läbbig… brrr…!”
Emilia skrattade.
”Jag menar allvar.” sa Dante. ”Den är ohyggligt äcklig.”
”Jag äter ändå bara mannagrynsgröt.” sa Emilia.
”Klokt.” tyckte Dante.
Tant Signe kom fram till dem.
”Nu ska det väl bli gott med lite Tomtegröt till lunch, eller vad säger ni barn?”
Emilia och Dante såg på varandra. Sedan brast de ut i ett gapskratt.
Fnissande gick de mot lussebullarna och kannorna med varm choklad.
Tant Signe såg undrade på barnen.
Vad i hela friden tog det åt dem...? tänkte hon.
*