31 December, 1970
Ryan gick nere vid vattenbrynet.
”Ryan, jag vill inte att du går i vattnet nu när det är så mörkt ute!” ropade Kate lite oroligt.
”Kom hit och sätt dig hos oss istället.” ropade Maggie.
”Okej, jag kommer!”
Ryan sprang upp till sin familj och Maggie och Maureen som satt på stranden.
”Är ni rädda att det ska komma ett stort havsodjur och äta mig eller?” flinade han.
”Ja, havsodjur älskar sötnosar som du till middag.” sa Maureen.
Ryan satte sig på filten.
”Torka av sanden från fötterna, raring.” sa Kate.
Ryan låtsades bli förvånad.
”Va, gillar ni inte sand?”
Maureen smög upp bakom Ryan.
”Ge mig dina fötter så ska jag torka bort sanden.”
”Glöm det.” sa Ryan nervöst.
”Tror du inte att jag kan torka bort sanden utan att kittla dig?” log Maureen.
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, för det kan du inte. Och jag kanske vill ha sandiga fötter.”
”Det vill du inte alls. Hit med fötterna.”
Ryan såg vaksamt på Maureen när hon tog tag i hans fötter och började borsta bort sanden.
”Andas Ryan.” skrattade Maureen. ”Jag ska inte kittlas.”
”Nu har du sandfria fötter.” sa Maureen när hon var klar. ”Nå, kittlades det?”
”Nej.” mumlade Ryan truligt.
”Där ser du!” sa Maureen. ”Nu kan du slappna av.”.
Ryan andades ut, överdrivet dramatiskt.
”Du är så knasig sötnos!” skrattade Maureen och kramade om Ryan.
”Nu är klockan snart tolv.” sa Maggie.
”Och Ryan är fortfarande vaken - helt otroligt!” retades Rebecca.
Ryan klappade henne på huvudet.
”Jag tycker om dig också syrran. Ska man inte vara snäll när snart är nytt år?”
”Nä, man får alltid retas med sina småbröder.” log Rebecca.
”Vad dumt att jag inte har några småbröder då.” mumlade Ryan.
Kate och David skrattade och gav sin son en kram.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar