En prövning

*
”Jag kan inte visa honom det här...”
Kyle hade kramat det rättade matteprovet så hårt i sin hand att pappret var alldeles mjukt och skrynkligt.
”Visa mig vaddå?”
Kyle stelnade till när fadern ställde sig bakom honom.
”M-m-m-m-a… matteprovet.”
Fadern daskade till Kyle i bakhuvudet.
”Sluta stamma! Du låter ju efterbliven!”
”Sluta!” skrek Coral.
Fadern gav henne en varnande blick.
”Ut härifrån. Jag pratar med din bror nu.”
”Nej.” sa Coral.
”Nej? Sa du nej? Du säger alltså emot din far...?”
”Ja, det gör jag.” svarade Coral mellan sammanbitna tänder.
”Coral, gör som han säger.” mumlade Kyle.
”Åh, det gör hon.” sa fadern kallt. ”Hon vet bättre än att käfta emot mig. Eller hur Coral?”
Coral gav fadern en förintande blick.
”Du klarar dig den här gången.” sa fadern. ”Men nästa gång har du inte samma tur. Nå Kyle, visa mig matteprovet nu.”
”H-h-h-här…” stammade Kyle och gav sin far matteprovet.
”Sluta stamma sa jag ju. Folk kan ju tro att du är en idiot.”
Fadern hånskrattade och lade armen om sonens hals.
”Vill du att folk ska tro det, Kyle... att du är en liten idiot?”
Han sneglade på sonens matteprov. Han började hånskratta igen.
”Fast om de tittar på det här så behöver de inte tro längre!”
”Håll käften!” vrålade Coral. ”Det är inte Kyles fel att matte är svårt! Och det blir inte bättre av att du hånar honom hela tiden!”
Fadern gick långsamt mot sin dottern. Han höjde handen.
”Ja, slå då.” sa Coral. ”Det är ju det enda du är bra på!”
Det blev ett slag med öppen handflata mot högra kinden.
Coral tog emot slaget utan att röra en min.
Sedan grep hon om Kyles handled och drog med sig honom ut i hallen.
Tillsammans sprang de ut ur huset, lämnade fadern ensam med sin ilska.
*