☃
* 14 December, 1970.
Måndag.
Ryan kände sig lite bättre i halsen när han vaknade på måndagsmorgonen.
Han provade försiktigt om rösten kommit tillbaka - och till hans häpnad hade den det!
Han gick ner i köket.
Han log när han såg Kate och David sitta vid matbordet. Nu skulle han överraska dem.
”God morgon.” sa han. ”Vad får vi till frukost?”
Kate och David tittade upp. De strålade av lycka när de hörde Ryans röst.
Han lät lite skrovlig, men han kunde prata högt och tydligt.
Kate gick fram till Ryan och kramade honom.
”Åh älskling! Vad glad jag är över att höra dig prata igen! Hur mår du?”
”Bra!” log Ryan. ”Min röst är tillbaka och jag känner mig inte sjuk alls!”
Han slog sig ner på sin plats vid bordet.
”Det är ju underbart!” sa David. ”Det måste vi nästan fira i kväll.”
”Får vi tårta då?” flinade Ryan.
David och Kate skrattade.
”Nja, kanske inte tårta… men du kan få välja vad du vill ha till middag.” sa David. ”Vi kan till och med och ut och äta. Vad sägs om det nya pizza-stället?”
”Det låter super-bra!” sa Ryan. ”Jag borde bli sjuk oftare.”
Han såg på sin mamma och pappa och log.
”Jag skojade bara.”
”Det hoppas jag.” sa David.
Men sedan skrattade han och rufsade om Ryans hår.
”Kan jag gå till skolan?” frågade Ryan.
Kate såg tveksam ut.
”Är det riktigt säkert att du känner dig frisk nu då?” frågade hon.
”Helt säker.” försäkrade Ryan.
”Okej,” sa David. ”men du måste ta det lugnt, överansträng dig inte.”
”Jag lovar.” sa Ryan.
”Och ingen sång idag.” sa Kate. ”Du behöver fortfarande vila rösten.”
”All right.” sa Ryan. ”Men om jag inte kan sångtexterna på konserten vet jag vem jag ska skylla på.”
Kate skrattade.
”Du kan dem redan raring, så det kommer att gå bra på konserten, det är jag säker på.”
*
2 kommentarer:
skönt att Ryan mår bättre nu!
Yay! :D
Skicka en kommentar