Grattis Alex! (2026)

 Grattis Alex!

*

Grattis Alex! 2025

 Grattis Alex! 

Julkalendern 2022 - Del 8

Sun City, California
Lördag, 8 December, 2001

1.


Det var ganska molnigt väder denna andra lördag i December. 
Men 8-åriga Maxine Logan-Clarke lät sig inte nedslås av detta, även om hon föredrog de lite mer soliga dagarna. Idag skulle de ju åka iväg och köpa julgran! Och sedan skulle hela familjen hjälpa till att klä den. 
Och så skulle de få dricka varm choklad och äta kakor till mellanmål, hade mamma och pappa lovat. 
Så det var en lycklig och ivrig liten tjej som klev ur sängen den här morgonen.
Hon kastade en blick på klockan som hängde på väggen.
Nio. Då var det väl inte för tidigt att se om familjen var vaken…?
Nej, det tyckte inte Maxine. Så hon sprang på ivriga små fötter in i sin (foster)brors rum.

Alex, som var 8 år precis som Maxine, hade just vaknat och satt nu i sin säng och gnuggade sömnen ur ögonen.
”Alex! Vi ska köpa julgran idag!” jublade Maxine. ”Och äta kakor!” 
Hennes bror gäspade och log brett. 
Alex hade sett fram emot den här dagen lika mycket som Maxine. 
Och skolveckan hade varit tuff, så pojken hade verkligen längtat efter en lugn helg med familjen.

Maxine tog Alex hand och drog ivrigt, men ändå försiktigt, honom ur sängen.
”Kom, så väcker vi mamma och pappa!” 
”Och Janie.” påminde Alex.
Storasyster Janie, 10 år, hade redan vaknat. Nu stod hon i dörröppningen till Alex rum och log mot sina gulliga småsyskon.
”Vi ska väcka mamma och pappa så att vi kan åka till julgransodlingen.” sa Maxine glatt.

Syskonen smög in i mamma Joanne och pappa Martins sovrum och kröp upp i deras säng.
”God morgon!” sjöng barnen mjukt.
Joanne och Martin, som redan hade vaknat, log och kramade om sina älskade ungar.
”God morgon, gullungar.” sa Joanne. ”Har ni sovit gott?” 
Barnen nickade.
”Jag sov tills nu.” sa Maxine, nästan stolt. ”Det var väl bra?” 
Mamma och och pappa skrattade mjukt.
”Ja, lilla älskling, det var bra.” sa Martin och rufsade om lillflickans lockiga hår. ”Och det var väl skönt med lite sovmorgon?” 
Det tyckte Maxine.

Familjens yngsta medlem; Ricky, 19 månader, ropade uppfodrande från sitt rum, så syskonen skyndade in till lillebror och hjälpte honom att ta sig ur spjälsängen.
”Vi ska ska köpa julgran idag.” berättade Alex.
”Julgran!” ekade Ricky och klappade glatt i händerna.


2.


Pappa Martin bytte blöja på Ricky och därefter gick familjen ner i köket tillsammans.
”Ungar, vad äter man för frukost på en julgrans-köpar-dag då?” frågade Martin.
”Pannkakor!” sa Alex och Maxine unisont.
Martin log.
”Okej, då får det bli pannkakor. Vill nån hjälpa till?”
Det ville alla barnen, utom Ricky, som var för liten. Lillebror satte sig på golvet och lekte glatt med ett Fisher Price-garage. 
Maxine, Alex och Janie plockade fram bunkar, vispar och ingredienser.
”Vi gör smeten, men du får steka.” sa Alex till pappa Martin.
”Okej, chefen.” skrattade Martin och rufsade ömt om pojkens hår.

Pannkakorna blev väldigt goda och barnen fick väldigt mycket beröm för dem.
”Vi är rätt bra på att laga mat, va…?” sa Alex.
Martin och Joanne log ömt mot den charmiga lilla pojken.
”Ni är väldigt bra på laga mat.” sa Joanne.
Alex log förnöjt och det var fint att se hur hans självförtroende växte av allt beröm.

3.


När familjen hade ätit och gjort sig iordning var det dags att åka till julgransodlingen som låg ett par mil från Sun City. 
Barnen var glada och ivriga under hela bilresan, som tog nästan en timme. Och de blev om möjligt ännu ivrigare när de såg alla julgranar.

Till slut kom familjen överens om en lagom stor, men väldigt vacker, gran. Och mamma och pappa fick hjälp av en medarbetare på farmen att lägga upp granen på biltaket.

Barnen Clarke fick varsin julgransdekoration av den snälla damen som ägde julgransfarmen och de blev helt lyriska över sina fina gåvor.
”Dom här ska vi hänga i julgranen.” förklarade Maxine för Ricky.
Lillebror höll fram sin dekoration i form av ett rött lok och log brett mot sin syster.
”Tåg!” sa han förtjust. ”Tåg i granen!”
”Ja, precis så! Rickys tåg ska hänga i granen.” log Maxine.

4.


Efter en lång dag med matlagning, julgransäventyr och lek i en stor lekpark var barnen trötta - särskilt Maxine och Alex, som ibland kunde blir känsliga för mycket intryck.
Och efter middagen var Maxine grinig och nästan gråtfärdig av övertrötthet och Alex såg ut att kunna somna vilken sekund som helst.
Joanne tog med sig 8-åringarna upp till badrummet och stoppade dem i ett härligt skumbad.

Efter ett varmt bad och lite vattenlek kände sig de små lite bättre, men de var fortfarande väldigt trötta - och de vill bara gå och lägga sig.
Maxine och Alex orkade inte ens öppna sina paketkalendrar, något de alltid gjorde innan läggdags.
”Vill ni öppna era adventskalendrar imorgon istället? Då får ni två paket.” sa Janie glatt.
Hennes småsyskon sken upp och nickade glatt.
Janie kramade och pussade dem god natt och gick in på sitt rum för att läsa lite.

Joanne hjälpte Maxine och Alex på med pyjamas och stoppade om dem båda i Alex säng. De små raringarna hade bestämt att de ville sova tillsammans i natt, så det fick de.
Barnen hade knappt hunnit lägga huvudet på kudden innan de sov.
Joanne pussade dem, släckte lampan och stängde sovrumsdörren efter sig.
Sedan tittade hon till Ricky, som nattades av Martin. Babyn höll precis på att somna. 
Till slut gick Joanne in till Janie och pratade lite om boken som flickan höll på att läsa.
”Det var en fin dag.” sa Janie. ”Även om det kanske blev lite mycket för Alex och Maxie.” 
Joanne nickade.
”Ja, vi har verkligen haft en fin dag. Och Alex och Maxie hade nog kul, men de har haft en tuff skolvecka, så det var nog mycket det som gjorde dem helt slut.”
Det trodde Janie också.
”Imorgon ska vi nog bara ta det lugnt.” tyckte hon. ”Det är nog bra för Alex och Maxie att inte få en massa intryck och äventyr imorgon också.”
Joanne log och kramade om flickan
”Du är den finaste storasystern som finns, Janie, du är alltid som omtänksam.” 
Janie log stolt.
”Tack mamma. Men det är bara kul att vara storasyster till Maxine och Alex - det är ju så gulliga och underbara!”
”Ja, det är dom.” sa Joanne ömsint och så kramade hon Janie igen. ”Och det är du med.” 

Julkalendern 2022 - Del 5

Sun City, California
5 December 2001

 

Det var en kylig och stjärnklar onsdagskväll i Sun City, en idyllisk liten stad vid havet.
Joanne och Martin Clarke höll på att natta sina små ungar; 10-åriga Janie, fosterbarnen Maxine och Alex, båda 8 år, och baby Ricky, 19 månader.
Nattningen gick smidigt, som den så ofta gjorde; det vill säga Joanne och Martin slapp gnäll om att någon ville stanna uppe längre, eller bedjan om fler sagor.
Efter sagoläsningen för alla barnen i ”stora sängen” (i mamma Jo och pappa Martins sovrum) somnade babyn glatt och storasyster Janie gick in på sitt rum för att läsa lite för sig själv.
Martin stoppade om lilla Maxine i hennes rum, medan Joanne tog hand om lille Alex.

”Tomten kommer inte ge mig några julklappar i år väl...?” sa Alex plötsligt.
Den lilla pojken satt i sin säng med ett gosedjur i famnen och såg allvarligt på Joanne med sina stora blå ögon.
”Varför säger du så, älskling?” undrade Joanne. ”Det är klart att Tomten kommer till er.” 
Alex skakade på huvudet.
”Till Janie, Maxie och Ricky, ja. Inte till mig. Jag har nog inte varit tillräckligt snäll.” 
Pojken snyftade till och gnuggade hastigt bort tårar ur ögonen.

Joanne satte sig på sängen och lyfte upp den upprörda lilla sötnosen i sitt knä och så höll hon om honom.
”Du är ju den snällaste ungen som finns, Alex...!” sa hon och kysste pojken på det sandblonda håret.
Alex tunna kropp skakade nu av gråt - och Joanne gissade att han inte bara var ledsen för ett uteblivet besök av Jultomten.
Lilla stackare... du har haft en tuff dag i skolan idag... tänkte hon och såg ömt på Alex.
En del ungar gillade att mobba honom, bland annat för att han var känslig och liten för sin ålder.
Och idag hade Alex hamnat i slagsmål med en av de värsta ungarna - igen.
”Mr. Vernon sa att vi var stygga - och att Tomten inte gillar stygga ungar som bråkar och slåss i skolan.” 

Joanne suckade.
Mr. Vernon som var skolans assisterande rektor var inte direkt en stjärna på barnpsykologi. Och han hade inte mycket gott att säga om barnen Alex och Maxine, som ju var fosterbarn - och därmed olägenheter i den fyrkantiga mannens ögon.
Tidigare idag hade kloka lilla Maxine sagt:
”Varför jobbar Mr. Vernon med barn egentligen - han är ju elak och hatar barn... Gillar han typ att ha makt eller...?” 

”Alex, Mr. Vernon har fel om dig.” sa Joanne. ”Du är inget av allt det elaka han säger om dig - det vet du, älskling.”
Alex såg storögd på sin fostermamma.
”Mmmm... men jag glömmer bort det ibland. Och då tror jag att det är fel på mig.”
Pojken började att gråta.
Och en lång stund klamrade han sig fast vid Joanne och skakade av gråt och indignation.
”Det är inget fel på dig, Alex.” sa Joanne mjukt och smekte pojken över ryggen. ”Du är så fin och snäll - och du är klokare än dom flesta.”
Alex kramade Joanne hårt och snart log pojken lite; lättad av att höra att han inte var en stygg och jobbig unge som inte skulle få julklappar.
Och till slut fnissade han faktiskt till lite, ett ljud som värmde Joannes mamma-hjärta.
”Jag tycker inte att Mr. Vernon förtjänar några julklappar...” sa Alex med fniss i rösten.
Joanne skrattade och kramade om pojken igen.

När Joanne stoppade om Alex berättade hon att på lördag skulle hela familjen åka till en julgransodling och köpa julgran. 
Detta gjorde Alex glad och han sa att han såg fram emot lördag.
”Får jag vara med och klä den också...?” undrade han.
Joanne log.
”Så klart du får! Annars blir det ju ingen riktig julgran.” 
Alex log också.
”Nä, jag tänkte väl det.” sa pojken med en gäspning.
Joanne var rörd och glad över att pojkens charmiga självförtroende hade återvänt.
Hon kysste pojken på kinden strök håret ur hans panna.
”God natt, min lilla skatt. Jag älskar dig, massor.” 
”Och jag älskar dig massor, mamma Jo.” sa Alex ömt.
Sedan gäspade han igen, kröp ihop under täcket och somnade.

Joanne stod vid sängen en stund och såg på den sovande lilla sötnosen och kände hur hjärtat svällde av kärlek.
Hon var så lycklig och tacksam över att få vara fostermamma till den här underbara ungen.

Happy Birthday, Alex! (2022)

 Happy Birthday, Alex!

🎗️ Go Gold In September! 🎗️

*

For Little Fighters

Childhood Cancer Awareness

Paint September Gold

*

Haiku by: Alex & Maxine Clarke

*

#GoGold 🎗️

Happy Birthday Alex! 2020

 

Skrivpuff — 4 Juli 2019

*
Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri)
med inspiration av

”Den 4 juli 1776”

Revolutions-ledaren John Hancock tog gåspennan i sin hand 
och började signera pergamentet.
Hans frodiga och eleganta namnteckning blev betydlig större
än de andras. 
”Så att King George kan läsa det utan glasögon!" förklarade han.

Söndag, 4 juli 2010

Familjen applåderade när Maxine hade läst högt ur sin skoluppsats om
The Declaration of Independence.
Och hennes (foster)bror Alex skrattade gott åt John Hancock.
”Så kaxigt...! Jag måste också börja skriva min namnteckning så där - 
'frodigt och elegant'.” log han.
Maxine fnissade.
”Ja, det tycker jag verkligen att du ska göra, brorsan! Då kanske du får tyst 
på vår sur-lärare som klagar på att tonåringars handstilar inte
går att läsa…!”
Syskonen Clarke gjorde en high-five och brast ut i skratt igen.

Skrivpuff - 14 April 2019

Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av:

Groda

Sea Life Museum • Sun City, California
Våren 2004

11 årige Philip Brower fick syn på en glasmonter som han inte hade utforskat här på Sea Life Museum tidigare. Han kikade intresserad in på en blå-svart-spräcklig liten varelse som satt på en sten.
PILGIFTSGRODA
stod det på informationsskylten intill montern.
Philip knackade på glaset.
”Hallå!”
Men grodan rörde sig inte ur fläcken.
”Äsch, fan, vilken tråkig.” stönade Philip. ”Han är ju död.”
”Den är inte död.” sa Maxine, 10 ½ år. Hon log lite. ”Han gillar nog bara att sitta still och iaktta sin omgivning.”
Maxines (foster)bror Alex, även han 10 ½ år, nickade instämmande.

Philip såg på Alex med viss illvilja i blicken.
”Är den grodan giftig?”
Alex nickade.
”Cool!” sa Philip glatt. ”Då kan man ta ut en groda och låta små skitungar dricka dens gift.”
Alex himlade med ögonen.
”Så dumt…” mumlade han.
”Kallar du mig dum…?”
Philips ögon smalnade och han såg länge på Alex, förmodligen för att skrämma den mindre och yngre pojken.
Och så gav han ifrån sig ett utdraget monsterläte, lade händerna runt Alex hals och tryckte till.
Den lilla pojken kved efter luft.

Några vänner till Alex, inklusive Maxine, skyndade sig att dra bort Philip.
Två att killarna i klassen sprang iväg för att hitta deras lärare.
”Skitunge kan du vara själv…!” flämtade Alex och tog sig för halsen, som smärtade och nu började få blåmärken.
Han blängde på sin ärkefiende stund och gick sedan bort mot sköldpaddorna istället.
”Förresten dricker man inte giftet från Pilgiftsgrodor,” muttrade han. ”man doppade faktiskt sina pilar i det.”
Maxine lade armen om sin brors axlar.
”Ska vi leta upp några pilar…?” flinade hon.
Alex skrattade.

© George Grall, National Aquarium

Skrivpuff - 12 april 2019

Skriv en text (t.ex. skönlitterär, poem, debattinlägg, kåseri) inspirerad av:

Fullständig

Sun City High School. 

Sun City, California. Våren 2011.

”Jag är fullständigt förbluffad över resultaten på era prov den här terminen.”

Matematikläraren höll upp en bunt med papper och såg på sina elever med en blick som var full av ogillande och en gnutta hån.

”Tänk att så många kan vara så usla på matematik.” tillade han och delade ut de rättade proven.

Eleverna blängde indignerade på läraren och högljudda protester surrade i klassrummet.

”Jaha, tack så jävla mycket. Nån kanske kunde göra prov med uppgifter som man faktiskt förstår…!” muttrade Gregory, sur och förolämpad.

Alex satt tyst och fundersam. Han skummade igenom sitt prov.

”Det här är ju jätteskumt…” mumlade han.

Och plötsligt slog det honom vad som var så skumt.

”Det är fel prov!” utbrast han och reste sig upp i ren iver.

Alla såg på den taniga lilla killen som nu stod vid sin bänk och viftade med ett matteprov.

”Fel…?” undrade Gregory.

Alex nickade ivrigt.

”Ja! Detta här provet är inte för oss, det är för den avancerade matte-klubben - på college…!”

Matematikläraren stannade upp. Han stirrade på pojken och sedan tog han en lång, begrundande titt på provet som Alex viftade med.

”Men herregud pojk, du har rätt…!” stönade läraren. ”Ni har fått matte-klubbens prov…”

Några i klassen fnissade åt lärarens virrighet, en del stönade trött och himlade sig åt det.

Alex log lite.

’Mmmm… och vi går på high school - och inte med i matte-klubben.” sa han menande.

Gregory skrattade.

”Ha! Vem är usel nu…!”

Läraren bad sina elever om ursäkt och som plåster på såren skulle ungdomarna få slippa nästa mattelektion.

Nu utbröt jubel i klassrummet.

”Det betyder att vi får sovmorgon på måndag!” sa Gregory glatt. 

Alex gjorde tummen upp.

”Fullständigt jävla awesome!”

Alla stirrade på honom. Alex brukade inte svära, det gjorde han nästan enbart om han var riktigt förbannad.

Alex log mot sina klasskamrater.

”Vad…?” Sa han oskyldigt. ”Sovmorgon är ju fullständigt awesome.”

Kompisen Mia fnissade och lade armen om Alex.

”Jo, men det var mer det lilla ordet som slank in mellan 'fullständigt' och 'awesome' som vi förvånades över.” sa hon och kittlade honom lite.

Alex bara log och skruvade blygt på sig.

”Ungar, kan vi försätta med lektionen nu?” sa läraren plötsligt.

Klassen suckade trött.

”Helst inte…” muttrade Alex.

Det var tydligt att matte inte var hans favoritämne.

Alla skrattade.

”Jag håller med Alex!” sa Mia och kramade om honom.

Skrivpuff - 4 Oktober 2018

Skriv en text inspirerad av ordet:
Överraskande

Sun City, California
Måndag, 4 Oktober 2010

🎶 "Happy birthday to you.
Happy birthday to you.
Happy birthday dear Alex..." 🎶

Alex Spencer-Clarke satte sig sömnigt upp i sängen och log mot sin sjungande familj som hade smugit in i hans rum med frukostbricka och paket.
Som alltid blev Alex lite överväldigad och generad när han blev firad, men en födelsedagssång var helt klart bättre än en enträgen väckarklocka.
Och glad blev han förstås, för alla presenter och all kärlek hans familj visade.
Han öppnade ett par paket nu på morgonen, de innehöll kläder som han hade önskat sig: jeans och en cool T-shirt.
Men resten av paketen ville Alex spara till efter skolan.
"Jag vill inte stressa med paketöppningen." förklarade han.

När Alex ätit upp sin födelsedagsfrukost tog han en dusch och så klädde han på sig, de nya kläderna.
Sedan kramade han mamma Jo och pappa Martin och alla (foster)syskonen och tackade för uppvaktningen.
Nu var han redo för skolan.
"Vad ska ni göra idag då?" frågade pappa Martin.
”Ett tråkigt prov… inte en jätteskojig födelsedagspresent precis…” suckade Alex.
Joanne log mot honom
"Nej, det är det förvisso inte." instämde hon och strök pojken över håret. "Men det kommer att gå bra, hjärtat. Du har ju stenkoll."
Alex log brett.
"Mmmm... vi får hoppas det."

Familjen önskade Alex en bra dag och vinkade av honom vid skolbussen en stund senare.
"Lycka till, brorsan!" ropade Maxine, hans jämnåriga (foster)syster. "Du kommer att rocka det där provet!"
Alex gav henne en slängkyss.
"Tack, Maxie! Och du kommer att rocka ditt prov!"
Maxine skulle inte till skolan idag, utan till sjukhuset för några provtagningar på Onkologi-avdelningen.
Nu skrattade hon.
"Ja, så klart, vi är ju bästast, vi två!"

🚌

När Alex och hans klasskamrater kom in i klassrummet ett par minuter i nio fick de en sällsynt överraskning.
Deras lärare, Miss Barclay, sa att det skulle bli ett muntligt prov istället och den som kunde svaret fick räcka upp handen och svara.
"Yesss!" utbrast Alex, ivrigt triumferande. "Det blev en bra födelsedagspresent för mig ändå!"
Alex kompisar skrattade. Det gjorde läraren också.
"Grattis på födelsedagen, Alex." log hon.
Och Alex bästa kompis Holly gav honom en lång kram och en kyss på kinden.
"Grattis, min lilla sötnos!" sa hon glatt och kärleksfullt. "Hur känns det att bli 17 då?"
Alex skrattade till.
"Tack! Det känns bra. 17 är väl ingen jätteskillnad från 16, men det känns som hela den här dagen blir bra."
Holly skrattade mjukt och rufsade honom i håret.
"Det låter ju bra."

Miss Barclay såg leende ut över klassen.
"Innan vi börjar med provet tänkte jag att vi kan sjunga för vår födelsedags-pojke."
Alex skruvade generad på sig på sin stol.
"Nej, vi kan göra provet istället..."
Men klassen bara skrattade och så började de sjunga Happy Birthday för Alex.

Skrivpuff - 6 februari 2018

*
Mörkret

Camp Orion. Sommaren 2006

Denny vill helst inte lämna lägereldens mysiga och trygga värme för att gå in i den mörka, kusliga skogen nu denna sena kväll. Men han måste verkligen kissa, så han har inget val.
Det finns en buske bara ett par steg bort från lägerelden, men Denny vill inte göra sina behov så nära de andra. Särskilt inte nu, när tjejerna är med. Pinsamt ju. Och kanske inte så trevligt heller att pinka nära de andra - även om de inte lär se honom om han går bakom busken.
Han kastar ännu en blick på skogen. Suckar och reser sig.
"Vad ska du göra...?" undrar kompisen Scott.
"En grej bara." mumlar Denny och börjar gå mot skogen.
Just när han når skogsbrynet hör han Hank ropa:
"Akta dig för ormarna bara, lillkillen! Dom är nog hungriga så här dags!"
De andra äldre killarna skrattar högt.
Denny stelnar till. Han hatar ormar!
"Oroa dig inte, sötis!" hörs Desis trygga stämma. "Det finns inga ormar här!"
Eftersom Denny litar mycket mer på Desi än på de de stora killarna skyndar han sig iväg, in i mörka skogen.
Ja, det känns läskigt... men han är så jäklarns kissnödig nu att han skulle hinna kissa på sig innan han skulle vara framme vid busken nära brasan.

Han hittar ett lämplig träd att kissa vid och tömmer blåsan. Det känns bra att inte vara nödig mer. Nu kan han slappna av och gå tillbaka till de andra.
Men åt vilket håll ska han gå...?
Denny snor förvirrat runt och svär över att han kan lyckats gå vilse. Så långt har han väl inte gått...?
Jo, tydligen, för lokalsinnet är som bortblåst.
Mörkret omsluter honom och skogens ljud får honom att rysa.
Toppen, nu håller han på att bli rädd också...
Han suckar och himlar med ögonen åt sig själv.
13 ½ år och skraj för mörker...
"Denny Jackson, du är patetisk..." muttrar han för sig själv.

Plötsligt hörs ett högt kalla kårar längs ryggraden-läskigt läte. Som en ugglas hoande, fast underligt och onaturligt. Ljudet får Denny att hoppa till.
Han skrattar till, åt sig själv.
"Jag är inte rädd." säger han och försöker låta så tuff som möjligt, trots att rösten darrar och skvallrar om något annat.
Då knäcks en torr gren någonstans och sedan hörs hoandet igen. Ljudet har kommit närmare.
Och så känner Denny att någonting tar tag om honom, som en monsterkram.
Han skriker till och börjar fäkta med armarna för att komma loss.
Då hör han skratt...!
Det är Johnny, Hank och Scott som har kommit fram till hans träd. De vrålar av skratt.
"Blev du rädd, lillkillen...?" flinar Johnny. "Hann du pinka klart, eller har du gjort i byxorna nu...?"
"Trodde du att det farliga skogs-monstret höll på att ta dig...?" skrockade Hank.
Denny skäms för att han har blivit så rädd. Och det - plus de stora killarnas retsamma skratt och ord - gör honom arg.
"Håll truten!" fräser han och försöker ta sig ur Hanks grepp.

"Släpp honom!"
Desi...? tänker Denny.
Denny tittar upp och får mycket riktigt syn på Desi och Mae. Och efter tjejerna kommer hans bästa kompis Alex springande.
Lättnaden av att se dem är så stor att Denny nästan svimmar av lycka. Han sliter sig loss och springer fram till dem.
"Jag hamnade lite vilse..." flämtar han.
"Lätt hänt i dom här skogarna." ler Mae och rufsar honom i håret.
Nu vill Denny bara gå tillbaka till lägerelden och den sköna värmen och grilla korv.
Men först måste han tvätta händerna efter sitt "toalettbesök".
Som om hon läst hans tankar sträcker Mae fram en liten flaska med handdesinfektions-gel.
"Tack!" ler Denny.
Han sträcker ut handen för att ta emot flaskan, men så kommer han på en sak.
"Eh... jag ska nog inte ta i nåt nu..." mumlar han menande och ler blygt.
Mae skrattar snällt och trycker ut lite handgel i hans händer.
Denny rengör noga händerna. Det känns bra att vara ren.

Desi lägger armen om hans midja och drar honom intill sig.
"Varför gick du så här långt in i skogen...?" frågar hon.
"Vet inte..." svara Denny. "Dum i huvudet kanske..."
"Äsch, " säger Scott. "han är lite för blyg för att pinka en meter bort från er bara. Därför sticker han in i monsterskogen..."
Scott ler brett och dunkar Denny broderligt i ryggen.
"Jag är inte blyg!" protesterar Denny och känner hur det hettat till i kinderna igen. "Jag ville bara krama ugglorna god natt fattar ni väl?"
Nu ler han brett mot de andra.
Desi skrattar ömt och kramar om lillkillen.
"Åh, du är så söt!" säger hon kärleksfullt och börjar kittla honom.
Denny piper av skratt och vrider generat på sig.
"Akta så han inte kissar på sig!" hojtar Hank och börjar gapskratta igen. "Han kan göra det om du kittlar honom mycket."
Desi säger åt Hank att sluta retas. Sedan slutar hon kittla Denny och ger honom en kram istället.
"Ska vi gå tillbaka nu - och grilla lite?"
Denny ler och nickar glatt.
"Ja, och berätta spökhistorier!" säger han ivrigt och hans ögon glittrar.
Desi ler och ger honom en kram till. Alex får också en kram.
Båda pojkarna ler blygt och deras öron blir lite röda.
"Tur att det är mörkt här i skogen." säger Alex lågt till sin bästa kompis. "Då syns inte dom här..."
Han känner på sina öron.
"Tror ni ja...!" fnissar Scott. "Era öron blir ju fan radioaktiva när ni blir generade...!"
Alex och Denny jagar honom hela vägen tillbaka till lägerelden.

Caption - © Pixabay

🦉 🌙

Julkalendern 2017 - Del 30

*
Sun City, California.
Måndag, 30 December, 2002.

Det var kvällen före Nyårsafton. Alex och Maxine hade haft en rolig dag med deras älskade barnvakt, 16-åriga Dede, och höll nu på att vinka av henne. De små 9-åringarna stod på trottoaren utanför deras hus och såg Dede gå mot sin bil.
Just som Dede skulle öppna bildörren kom Alex springande mot henne.
"Dede, gå inte!" snyftade han.
"Men lilla älskling..." sa Dede bestört och lyfte upp pojken i sin famn. "Hur är det?"
Hon visste att lille Alex ibland kunde drabbas av plötslig separationsångest. Hon vande sig aldrig, det kändes lika mycket i Dedes hjärta varje gång det hände.
Även om Alex för det mesta var glad och sprallig, var han var en känslig pojke som kunde grubbla ganska mycket över saker. Kanske var han orolig nu när hans barnvakt skulle sätta sig i sin bil och köra hem i mörkret?
Alex lindade armarna om Dedes hals.
"Jag vill inte att du ska åka hem. Du ska vara hos oss."

Barnens fostermamma Joanne och Maxine kom fram till dem.
"Jag tycker också att du ska stanna!" sa Maxine och slog armarna om Dedes midja. "Tills i morgon!"
Alex nickade instämmande.
Dede såg på Joanne och sedan på barnen och log.
"Det skulle jag jättegärna göra, älsklingar, men jag har ju inga grejer med mig... inga kläder till i morgon, inga toalettsaker eller nånting."
Maxine drog sig fundersamt i underläppen en stund. Därefter studsade hon till och sken upp.
"Jag vet! Du kan fira Nyår med oss!"
"Jaaaa!" jublade Alex. "Och då kan du sova över!"

Joanne sa att Dede var välkommen att fira Nyår med dem i morgon, hon visste att tonårsflickans föräldrar var bortresta och att Dede inte hade någon lust att åka till San Francisco och festa med sina vänner.
"Vad kul!" sa Dede. "Då säger vi så!"
Hon ställde ner Alex på marken och så kramade och pussade hon barnen god natt.
"Sov nu, små vildingar. Vi ses i morgon."
"Tidigt! Kom på morgonen, så vi får ha dig heeela dagen!" sa Alex och nu studsade han också av iver.
Dede skrattade.
"Jag kommer nån gång vid lunch. Och när vi har ätit kan vi hitta på nåt. Okej?"
Både Alex och Maxine gjorde tummen upp.
Dede pussade dem igen och klev in i sin gröna bil.

Joanne lade armen om sina små ungar.
"Nu är klockan över åtta, läggdags för er."
De gick tillbaka mot huset.
"Mamma Jo..." sa Maxine kan du läsa nåt för oss?"
Joanne lovade att läsa en kort saga.
"Nej, en lååång saga! Snälla!" bad Maxine.
"Ja, vi kan väl börja läsa Boy: Tales of Childhood som jag fick i julklapp?" sa Alex.
Båda barnen slog ihop händerna som i bön och såg på Joanne med bedjande hundvalpblick.
Joanne kunde inte låta bli att skratta åt sötnosarna. Ungarna såg verkligen fram emot att få höra boken om författarens Roald Dahls barndom.
"Ja, okej då. Vi börjar väl med Boy då. Men jag lovar inte att det blir ett helt kapitel idag. Ni måste faktiskt sova lite också."
Maxine log lurigt och de blå ögonen glittrade av bus.
"Vi får väl se..."
Alex såg precis lika lurig och glitter-ögd ut.
"Mmmm... vi får väl se." instämde han.
Barnen skrattade glatt.

Julkalendern 2017 - Del 22

*
Paradise, California
Fredag, 22 December 2006

Det var fredag och äntligen jullov.
Men första dagen på lovet blev inte riktigt som 13-årige Alex hade hoppats på. Han vaknade med ganska hög feber och låg energi, som en trist följeslagare till febern.
Han milt beordrad av sin mamma att stanna hemma och vila. Alex lydde motvilligt, och lite tjurigt, medan mamma och hans 9-åriga lillasyster Cassie gick ut på stan och ordnade med de sista julklapparna som behövde köpas.

Sent på eftermiddagen kände Alex sig lite piggare, som tur var, men han började bli rejält uttråkad av att bara sitta inomhus och inte göra någonting.
Han hade redan läst ut den sista boken som stod med på listan över litteratur som hans klass fått av deras lärare den här höstterminen, så nu fanns det inget kul att hitta på.
Ute hade det börjat regna och det muntrade inte heller upp precis.
Alex stod nu vid fönstret intill ytterdörren och tittade på vattnet som strilade på rutan.
Hans styvpappa såg länge på honom och nu skrattade han lite roat åt pojkens uttråkade suckar och trumpna min.
"Hörru grabben, vad är det med dig? Har du inget att göra?"
Alex skakade på huvudet.
"Nej, alla mina böcker är utlästa och det regnar, så jag kan inte gå ut..."
Darryl kom fram till Alex och lade en hand på den magra lilla pojkens axel.
"Men så hitta på nåt att göra då. Stå inte här som en ledsen hundvalp." sa han och rufsade Alex i håret.
"Hmmm..." suckade Alex fundersamt. "Tänk om det snöade istället..."
Darryl log.
"I California? Ja, här brukar det ju snöa så ofta."
Alex vände sig om och flinade.
"Nej, men... det var så längesen jag såg snö."
Darryl funderade på något. Sedan verkade han komma på något och log brett.
"Om du vill ha snö ska du få snö!"

Pojken såg förundrad ut.
"Eh... kan du trolla."
"Typ." log Darryl. "Kom ska du få se."
Alex gick efter Darryl mot badrummet. Där tog styvfadern fram raklödder. Sedan gick de ut till köket.
"Har din mamma bakpulver?"
Alex nickade. Han klättrade upp på diskbänken och öppnade ett av skåpen, letade en stund och plockade sedan fram bakpulvret, som han räckte till Darryl.
"Bra." sa Darryl. "Ta nu fram en ganska stor skål. Plastskålen vi brukar ha bål i funkar bra."
Alex hoppade ner på golvet, öppnade ännu ett skåp och tog fram bålskålen.
Allt detta ställdes sedan fram på köksbordet.
"Nu blandar du bakpulver och raklödder, plus lite vatten, i skålen." instruerade Darryl.
Han gav pojken en gaffel att röra om med och en matsked att hälla i vatten med.
Alex hällde i alla ingredienser i skålen och rörde om.

"Cool, det ser lite ut som snö faktiskt." sa Alex förnöjt när han var klar.
Darryl nickade.
"Gör en snöboll så får du känna hur din fejksnö känns."
Alex kramade en snöboll.
"Den är till och med lite kall!" utbrast han häpet och fascinerat.
"Och lite pudrig, va?" log Darryl. "Som snö är när det är riktigt kallt ute."
Alex nickade ivrigt och så gjorde han fler snöbollar. "Snön" var lätt att forma och kul att pyssla med.
"Gör en snögubbe vetja." föreslog Darryl.
"Jo, för det är precis vad mamma vill ha..." skrattade Alex. "en snögubbe som står och smälter på hennes golv."
Darryl skakade på huvudet.
"Den kommer inte att smälta - såvida du inte häller vinäger på den. Men det kanske du också skulle gilla att prova, få snön att brusa och fräsa."
Alex ögon blev stora av iver och fascination.
"Typ som när man gör en vulkan?"
Darryl nickade.
"Oh wow! Det måste vi prova sen!" utbrast pojken ivrigt.
Men nu ville han göra fler snöbollar och en snögubbe.

Snögubben blev nästan 30 centimeter hög. Alex hade placerat den på golvet, så att Cassie och mamma skulle se den så fort de kom hem.
Darryl tog en flaska öl ur kylskåpet, slog sig sedan ner i soffan och såg på när hans styvson hade kul med sin snö.
"Tänk att lite kall och pudrig sörja kan vara så skojigt..." sa han.
Alex såg på honom och log brett.
"Det är skitkul ju! Tack för att lärde mig det här, Darryl."
"Det var så lite så." svarade Darryl.
Han sträckte sig över soffans ryggstöd och rufsade Alex i håret och kittlade honom, men bara lite och inte alls på det där jobbiga intensiva sättet som Alex hatade.
Alex pep av skratt och skruvade sig undan kittlingen.
"Har du haft det bra idag då, trots allt?" undrade Darryl.
Alex nickade glatt.
Han blev förvånad över att hans styvfar var så snäll idag. Men det gjorde honom även glad.
Det var nämligen inte ofta han och styvfadern två kom så här bra överens. De råkade ofta i gräl med varandra och i somras hade Alex till och med fått stryk av Darryl.
Men idag var styvfadern hur trevlig som helst.
Den här dagen kommer jag nog att minnas i hela mitt liv, tänkte Alex. för den blev ju bra - fast jag har feber och vädret är trist

När mamma Nora och Cassie öppnade ytterdörren en stund senare var det första de fick syn på Alex, som satt mitt på golvet - intill en snögubbe!
"Wooow...!" utbrast Cassie.
"Jag vet!" sa Alex stolt. "Säg hej till Frosty."
Cassie slog sig ner på golvet, mittemot snögubben.
"Hej Frosty!"
Hon såg på Alex.
"Hur har du gjort honom?"
"Med snö." sa Alex i självklar ton.
Lillasyster lade huvudet på sned och gav sin storebror en misstrogen "ja-visst-hörrudu"-blick.
Det där minspelet har hon ärvt av Alex, tänkte Nora och log mot sina barn. han gör ofta så också.
"Jo, det är sant." sa Alex. "Darryl lärde mig att göra snö. Kom får du se."
Syskonen gick till köksbordet och Alex berättade hur man gjorde låtsas-snö.
Cassie ville också göra lite, så Alex visade henne hur man blandade raklöddret med bakpulver och vatten.

"Ta hårbalsam om ni vill ha blötsnö." sa Darryl och tog en klunk öl.
Barnen rusade in i badrummet och hämtade balsam.
Sedan ägnade de resten av eftermiddagen åt att göra olika sorters snö.
"Vi ni ha pizza till middag?" frågade mamma.
"Mmmm..." svarade barnen unisont, men utan att ta ögonen från sina snö-skapelser.
"Jag tar det som ett ja." skrattade Darryl.
Han gick ut för att köpa pizza.
Nora lade armen om Alex.
"Städar ni undan på köksbordet så länge?"
Alex stönade av besvikelse. Men han gjorde som mamma bad honom.
"Vi tar in allt till mitt rum." sa han till Cassie och började samla ihop skål, ingredienser och allt annat de behövde till att fortsätta pyssla.
"Frosty med?" undrade Cassie och pekade på snögubben på golvet.
Alex nickade.
"Ja, Frosty med."
Cassie lyfte försiktigt upp Frosty och bar honom till sin brors rum.
"Han är söt." sa Cassie ömt. "Hur länge kan vi ha kvar honom?"
Alex log lite.
"Till vi smälter honom med vinäger och blir alldeles fizzy."
"Stackars Frosty...!" sa Cassie.
Men hon tyckte det lät lite spännande med det där vinäger-experimentet och ville nog prova det någon dag.
"Fast det kan vi göra efter jul, om du vill ha kvar Frosty några dagar till." sa Alex, som om han kunnat läsa lillasysters tankar.
Cassie nickade glatt och kramade Alex.

Julkalendern 2017 - Del 18

*
Paradise, California
Fredag, 18 December 2009

16-årige Alex Spencer-Clarke blängde på den halvdruckna vodkaflaskan som stod på köksbordet.
Pojken visste att hans styvpappa drack mer än normalt och Alex önskade han kunde sluta med det. Darryl blev ingen bra person när han drack.
Mamma rufsade om hans hår och log åt att han bara stod där och såg tankfull ut.
"Skönt att du har jullov nu, gubben."
Alex nickade.
"Ja, äntligen. Jag ska inte tänka på, eller prata om skolan en enda sekund det här lovet."
Alex 12-åriga lillasyster Cassie, som satt vid köksbordet och målade med vattenfärger, flinade.
"Du gjorde ju precis det." retades hon och fnissade åt grimasen Alex gav henne som svar.

Nora log mot sina barn.
"Vad härligt att få ha er båda här hemma ett par dagar." sa hon och kramade om Alex.
Pojken bodde mest hos sin fosterfamilj i grannstaden och kom bara hem till Nora och Cassie ibland.
"Och härligt att vi ska fira jul tillsammans allihop!" sa Cassie lyckligt.
Alex såg också lycklig ut.
"Verkligen! Jag tror vi blir tolv personer på julafton...!"
"Jösses..." skrattade Nora. "Tur att Jo och Martin har mycket plats i deras hus."
Alex skrattade också.
"Mmmm... vi skulle aldrig få plats här..." sa han sedan fundersamt och svepte med handen över det lilla enplanshuset. "Då skulle vi få trängas som i en sardinburk."
Nora log och kittlade pojken.
"Hörru du,,, dissa inte ditt barndomshem." sa och låtsades låta sträng.
Alex skrattade och skruvade på sig.
"Nej då, det skulle jag aldrig göra. Jag älskar det här hemmet."
Nora kysste sin son på kinden, sedan tog hon upp glaset som stod intill vodkaflaskan och tog en klunk.

Alex flämtade till och han stirrade på glaset och på den genomskinliga vätskan.
"Du lovade..." sa han med tunn röst.
Nora såg frågande på honom.
"Vad sa du, älskling?"
"Du lovade!" röt Alex. "Du skulle aldrig dricka mer!"
Han pekade ilsket på glaset.
Nora såg häpet på glaset.
"Det här... Men Alex det är..."
Alex lyssnade inte. Han slet glaset ur sin mammas hand, gick fram till diskhon och tömde glaset. När han sedan dängde ner det på diskbänken gick det nästan sönder.
"Försiktigt...!" utropade Nora förskräckt.
"Du lovade..." mumlade Alex, nu med sårat tonfall i rösten.
Nora försökte krama honom, men han slet sig loss och gick in på sitt rum.
"Åh lilla älsklingen..." suckade Nora och lät gråtfärdig.

Cassie lämnade sina vattenfärger och gick in till sin bror.
Han satt på golvet, nedanför sin säng. Han såg ledsen och övergiven ut.
Cassie satte sig intill Alex och lade armen om sin storebror.
"Mamma har inte börjat dricka igen." sa den lilla flickan. "Trodde du det...?"
Alex nickade och tårar glittrade nu i hans ögonfransar.
"Lilla gubben..."
Nora kom in i rummet. Hon satte sig också ner på golvet och så drog hon Alex intill sig.
"Jag kan förstå varför du trodde att det var alkohol i glaset, det stod ju bredvid vodkaflaskan. Men det är Darryls vodka. Jag dricker inte sånt längre, ingen alkohol alls. Det vet du väl att jag aldrig skulle göra...?"
Då insåg Alex sin misstag. Mamma hade ju inte druckit på över tre år - och ändå hade han misstänkt henne för att stå framför sina barn och hälla i sig vodka...
Ångesten grep om hans hjärta och han började gråta.
"Hur kunde jag tror det om dig...?" sa han med kvävd röst. "Jag hatar mig själv!"

Nora kramade honom hårdare.
"Alex, du ska inte hata dig själv."
Alex såg länge på sin mamma.
"Hur kan du inte vara arg eller besviken på mig...? Jag anklagade ju dig för att ha fallit tillbaka i alkoholism...! Du borde vara skitsur..."
Nora skrattade mjukt och kramade om pojken igen.
"Men jag är inte skitsur. Inte arg eller besviken heller. Jag klandrar dig inte, Alex, vatten kan ju se ut som vodka."
Hon strök pojken över håret.
"Och jag vet att du är rädd att jag ska falla tillbaka. Men jag tänker inte göra det."
Alex torkade snabbt bort sina tårar, som om de var något att skämmas vet, och såg med storögd blick på sin mamma.
"Förlåt." sa han plågat.
Nora nickade.
"Så klart förlåter jag dig." log hon.
Alex suckade, som om alla hans känslor hade tröttat ut honom.
"Trots att jag är ett pucko?"
"Det är du inte." sa Cassie och kramade sin älskade bror.
Sedan reste hon sig och drog i sin brors hand för att han också skulle ställa sig upp.
"Kom brorsan, så ställer vi undan den dumma vodkaflaskan."
Alex tvekade.
"Låter bra. Men Darryl lär bli skitförbannad om vi rör hans älskade flaska...."
Cassie skakade leende på huvudet.
"Nope, för Darryl är bortrest i helgen."
Alex log brett. Han studsade nästan upp från golvet.
"Då så! Då ställer vi undan hans jävla flaska!" sa han ivrigt.
Sekunden efter vände han sig mot sin mamma och flinade lite.
"Ursäkta språket..."
Nora bara skrattade.

 

Skrivpuff - 29 April 2017

*
Baksidan av fruktjuicen

California. Hösten 2001.

8-årige Alex satt vid köksbordet hemma hos sin moster och drack hemgjord svartvinbärs-juice och åt kakor. Han höll upp glaset.
”Denna här juicen som mormor gjorde till mig är bra, för det är inga reserveringsmedel i den.”
Moster Vendela kvävde ett leende. 
Felsägningen var söt, men hon ville inte att pojken skulle tro att hon skrattade åt honom.

”Du menar konserveringsmedel?”
Alex rynkade tankfullt på ögonbrynen och började sakta skaka på huvudet. Men så tänkte han efter och nickade istället.
”Ja… det menade jag ju.” sa han insiktsfull och log brett. ”Konserveringsmedel."
Han smakade på ordet, så där som brukade göra när han lärde sig ett nytt ord.
"Det läste jag på ett juicepaket en gång." berättade han. "Men mormor har inget sånt i när hon gör juice.”


Pojken tog ivrigt en klunk till av den röda drycken, och fick en liten juice-mustasch.
Vendela skrattade ömt och strök sin systerson över håret.
Och sedan räckte hon honom en servett.
”Här, lilla gubben, torka dig om munnen.”
Men pojken tog inte emot servetten, han tyckte det gick lika bra att torka sig om munnen med tröjärmen.
”Nämen, Alex…” suckade Vendela.
Alex bara skrattade glatt.

Skrivpuff - 20 April 2017

*
Favorit

Sun City, California. Våren 2011.


•Cassie Spencer-Clarke
Hittade en gammal bild på Alex. Kolla vad söt! 
Redan vid 2 års ålder var min bror en liten filosof som älskade att sitta vid/i vattnet. 
Här sportar han en lämpligt änglalik onesie med "wins" (wings) på ryggen 

#Alex #littlebigbro #loveu2bits ♥
*
•••••••••••

*

•••••••••••March 10, 2011


Comments:

Mia Beckett Håret!! Och "wins"! ♥  #purecuteness

Alex Spencer-Clarke LOL!!! If I fits I sits! Inga konstigheter här inte… ^_^
Men lite adorable var jag va? ;-)
#babyandthesea #diaperbutt #normalkid



Mia Beckett *Lite* adorable...?! @ Alex, du var - och är - så himla adorable att jag svimmar ju!!



Holly McCarthy Håller fullständigt med Mia! Du var den gulligaste ungen redan då!
Love you, Alex - min favorit! ♥

Alex Spencer-Clarke Awww! Tack tjejer!! I love you too! ♥

Skrivpuff - 10 April 2017 - del 2

*
Nu var det Janies tur att låtsas bli förolämpad.
”Hörru du…!” sa hon med sträng storasyster-röst.
Men hon kunde inte låta bli att skratta.
”Bara för att det ska jag lägga upp bilderna.”
När hon såg hur Alex tveksamt och generat skruvade på sig avvaktade hon.
”Det är bara vänner som kan se vad jag postar på Facebook - och dom kommer att tycka att du är jättesöt. Men om du inte vill så lägger jag självklart inte upp bilderna.”
Alex log och skrattade mjukt.
”Jag vet. Och det är okej, syrran. Jag vet ju att du aldrig skulle posta nåt som gör mig obekväm. Så lägg upp bilderna du.”
Janie såg ömt på honom.
”Du är sååå cool som alltid bjuder på dig själv.” sa hon beundrande.
Alex såg tillgjort kaxig ut och flinade sött.
”Janie, jag är alltid cool, det är lite så jag jobbar.”
”Ja, det är det sannerligen!” skrattade Janie och kramade sin älskade lillebror.

Syskonen lade upp de två bilderna på Janies Facebook-profil.
Som bildtext skrev Janie: 

Min super-söta sömniga lillebror 💤❤ 

Hennes vänner kommenterade med glada och kärleksfulla utrop:

OMG! En sån sötnöt!

Awww… Alex - sååå bedårande!

Massor med pussar & kramar till Alex xoxoxo

Denny, en av Alex bästa kompisar, skrev:

Kompis, jag hoppas du fick en stor muta för dom här bilderna *lol* 😉

Alex skrattade och knappade in ett svar. 

Nope, det har jag inte fått… Men det var bra att du påminde mig. Detta blir inte billigt för syrran *lol* ^_^/

Janie svarade killarna:

Jag ska ge honom en fin vaggvisa, det passar väl bra? 😉

Älskar dig också, syrran
svarade Alex i kommentarsfältet.


Dennys storasyster Cordelia skrev:

Ni är helt underbara! Love u ❤ 

”Jag sa ju att alla kommer att tycka att du är jättesöt!” sa Janie och lade armen om sin lillebrors axlar.
Alex nickade bara. Och så fladdrade han överdrivet med sina långa, täta ögonfransar.
”Din lilla fåntratt!” sa Janie. ”Du får mig alltid att skratta.”
Alex gav henne ett förnöjt leende.