Sommarlägret - del 2

2. Fantastiska Femman

När Danne, Jonas, Andreas och jag kom in i vårt rum hördes bankningar från garderobsdörren.
En byrå stod för dörren, så att den inte kunde öppnas inifrån.
Vi drog bort byrån och öppnade dörren.
En liten tjej stod där och grät.
Det var den lilla tjejen som hade talat om för granbarrs-killen att kryddan i lunch-soppan hette timjan.
”Tack!” sa den lilla tjejen och torkade tårarna. ”Jag har suttit här i en halvtimme.”
”Vem stängde in dig?” frågade Danne.
”Några av de äldre barnen. Jag vet inte vad dom heter. Dom sa att de ville skoja med skoja med mej.”
”Dom ska få!” sa Andreas. ”Man ger sig inte på mindre barn!”
”Säg inget till ledarna bara.” sa tjejen. ”Jag skulle få stryk om jag skvallrade!”
”Du ska inte få stryk.” sa jag. ”Vi ska vara dina livvakter här hela sommaren!”
Tjejen såg jätteglad ut. Hon kramade mig.
”Vad heter du?” frågade Jonas.
”Emilia.” svarade tjejen.
Emilia var som en gullig lillasyster.
Vi fyra lovade att vi skulle beskydda henne och inte låta nånting hända henne!
”Emilia och Fantastiska Fyran!” jublade Emilia.
”Vet du vad, Emilia, vi är från och med nu Fantastiska Femman!” sa jag.

Sommarlägret - del 1

1. Mot kollo!

Bussen åkte från Gärdet klockan åtta en morgon i juli.
Nu skulle vi åka på kollo och vara borta i tre veckor.
Danne och jag hade sett fram emot det länge.

Inga föräldrar, ingen skola, inga regler.

Bara frihet, bad, fotboll och spökhistorier vid lägerelden!
Och kanske tjejer…

Danne och jag skulle dela rum med två andra killar - Jonas och Andreas.

De var också tolv och var jätteschyssta och roliga.
Andreas hade smugglat med sig godis som han bjöd oss på.
Att vi inte fick ta med oss godis var förstås en regel, men det gjorde inte så mycket.

Alla föräldrar hade skickat med pengar som ledarna skulle köpa godis till oss för på lördagarna.

Vi åt lunch i stora matsalen.

Vi fick nån soppa som var rätt så god.
Soppan var kryddad med något som flöt på ytan.

Aaaa, jag vet, det låter inte så fräscht, men kryddan gav soppan en god smak.
En kille vid bordet intill oss räckte upp handen och ropade:
”Ursäkta, varför är det granbarr i soppan?”
Alla skrattade, men han var helt allvarlig.
Under resten av lunchen satt han och gnällde över ”granbarren”.
”Det är faktiskt timjan.” sa en liten tjej som satt mittemot mig.
Granbarrs-killen såg surt på henne.
”Har jag frågat dig eller?” fräste han.
”Ja, det gjorde du faktiskt.” sa den lilla tjejen bestämt.
”Snorunge.” mumlade han.
Jag suckade. Den här killen skulle det bli problem med...